Etikett: glädje

Vad gör mig glad

Förra inlägget gick i ångestens tecken, och nu är det dags för någonting mera positivt!
Jag har nämligen märkt, att jag kan höja mina energier betydligt genom att medvetet ”fylla på”. Jag tillhör de människor som njuter nästan mest av att se fram emot saker. En klassiker är ju att boka en resa att se fram emot, helst på hösten eller vintern. Men det har ju inte gått så bra under pandemitider.
Till stugan har vi dock kunnat fara, och i sommar ska vi åtminstone resa till Abisko, för att bekanta oss med de mörka och höga fjällen.
 
 
Nämligen, fjällen gör mig alltid glad! Jag har inte riktigt kunnat räkna ut varför, eftersom jag aldrig har fått det minsta glädje av att ”ta en promenad i skogen” (besvärligt)- såvida det inte har varit på hästryggen. Fjällen är vildare och finare än låglandet för mig.
 
 
Djuren gör mig glad! Allra gladast blir jag av hästar. Jag behöver inte nödvändigtvis rida, utan alla sysslorna i stallet har samma goda effekt. Men en liten katt, som kommer hem efter att ha varit ”försvunnen” i några dagar, kan också göra mig överlycklig. Jag är en djurmänniska, och jag tycker om de flesta djur, precis på det samma magiska sätt som jag gjorde när jag var barn.
 
 
Saken som alltid får mig må bra är årstiden efter att ljuset bryter ut och allt börjar grönska här i norr. Min gamla vän storspoven verkar återkomma varje år och jag älskar honom! Jag blir nästan euforisk och får dåligt samvete för varje stund då jag inte är ute. På natten ser jag det nästan rosa ljuset utomhus och känner mig salig. Jag har ångest för när det vänder och sommaren tvinar bort. Det är OK med mörkret en tid, men den mörka årstiden är för lång för mig. Låt det alltid vara maj-juni, och helst bra väder!
 
 
 
Det är självklart för mig och många andra, att må bra av att umgås med familjen och vänner. Men som kontrast kan jag även må bra av ren ensamhet någon gång.
Samma sak är det med sömn. Aldrig mår man väl så bra som efter en natt med god sömn. Men jag kan också må ohyggligt bra på morgonen, och flera dagar därefter, av att ha jobbat hela natten och knappt sovit alls! Det är så härligt att gå hem på morgonen och få lägga sig med gott samvete.
Nu ska jag fortsätta njuta av den absolut finaste årstiden som finns. Måtte ni må bra allihopa!

Inte mera storm!

Jag har aldrig tyckt om blåst och i synnerhet inte om storm. Jag är rädd för storm. För mig representerar den inte något fascinerande och naturligt fenomen, utan en destruktiv kraft som river loss träden med sina rötter, kastar iväg allt som sitter löst, gör att hästarna skenar och hotar allt och alla.
 
 
Ena stormen har utlöst den andra här hos oss, och dessutom så kastades vi omkull av livets mäktiga storm. Pojkarnas farfar dog plötsligt.
Jag är av den övertygelsen att så länge det är äldsta generationen som lämnar först så är allt i sin ordning, och så är det ju också. Och att få dö i sitt hem, snabbt och smärtfritt, i någorlunda hyfsat skick och förståndet i behåll, är ju egentligen det mest önskvärda. Ingen vill hamna på ett ”hem” som en grönsak, inte jag i alla fall. Men man hade velat ha några år till. Några månader till. Eller ens några veckor till.
Det är vanligt att man glorifierar människor som gått bort. I detta fall måste jag dock säga, att jag inte har ett enda dåligt minne om den här gubben. Jag är som sagt separerad från den släkten sedan flera år tillbaka, men jag är också ledsen. Min fd svärfar levde sitt liv på ett bra sätt. Han prioriterade familj och nära relationer genom hela sitt liv till den grad som det överhuvudtaget är möjligt. Han var väldigt barnkär och i hans famn fanns det alltid en plats för alla barnbarn, även samtidigt. Han tog hand om sin bror i flera år. Han log och skrattade så gott som alltid, ändå kunde han vara allvarlig och närvarande också. Han var inte rädd för människor, känslor eller livet. Han levde till hundra procent. Senaste åren har min äldsta son hälsat på honom så gott som varje vecka, bara för att umgås- prata, jaga, fiska och ströva i naturen med sin farfar.
Sorgen fördunklas inte av någonting ovidkommande- bara ett enormt tomrum och saknad, som så småningom förhoppningsvis förvandlas till glädje över alla de miljoner goda stunder, livsvisdom och tacksamhet över att fått känna denna underbara människa.
Pojkarna är alldeles förkrossade, och jag förstår dem. Jag tänkte tanken, att om de hade haft en mera frånvarande eller mindre snäll farfar så hade de inte behövt känna den här hemska sorgen nu. Men så kan man ju inte tänka. Vad skulle livet vara värt då? Tvärtom, vi måste ta lärdom av sådana här underbara människor och lära oss värdesätta varje sekund i livet, leva här och nu, och prioritera det som är viktigt, det vill säga varandra. Ingenting annat är viktigt på riktigt.
 
Med Kahlil Gibrans ord om glädje och sorg:
 
Er glädje är er sorg oförställd.
Och samma brunn som ert skratt stiger ur har ofta varit fylld av era tårar.
Och hur kan det vara annorlunda?
Ju djupare sorger gräver i er själ, desto mer glädje förmår ni rymma.
Är inte den bägare som innehåller ert vin, samma bägare som bränts i krukmakarens ugn?
Och är inte lutan som skänker själen tröst av samma trä som urholkats av kniven?
När ni fylls av glädje, skåda då djupt i era hjärtan,
och ni skall finna att det är endast det som skänkt er sorg, som skänker er glädje.
Och när ni fylls av sorg, skåda då på nytt i era hjärtan,
och ni skall se att ni i sanning gråter över det som varit er till glädje.
Somliga av er säger ”Glädjen är större än sorgen”,
och andra säger ”Nej, sorgen är störst”.
Men jag säger er att de är oskiljaktiga.
De kommer tillsammans, och när en av dem sitter ensam med er vid ert bord,
minns då att den andra sover i er säng.
Likt vågskålar är ni förenade mellan er sorg och er glädje.
Endast när ni är tomma är ni stilla och i jämvikt.
När skattmästaren lyfter er för att väga sitt guld och sitt silver,
så skall också er glädje eller er sorg stiga eller falla.