För det första vill jag tacka för alla varma och snälla kommentarer, kramar, omtanke, de betyder mycket för mig, båda från mina vänner och bekanta IRL och likaväl från bloggvänner. Sorgen har den ”fördelen” att den gör människor öppnare och för oss närmare varandra.
I samma veva som Yade dog stängdes min blogg, pga att Blogg.se hade glömt förnya min domän, så det var inte jag som hade tänkt sluta blogga, till dem som undrar.
Veckan som gått har varit alldeles fruktansvärd. Visst, jag hade fått en förvarning om detta i fjol när Yade drabbades av fång för första gången så jag var lite förberedd.
Jag har inte svårt med döden i sig, och avlivningen gick bra för alla inblandade, men att se henne lida så mycket, om än bara en kort stund, skadade mig.
Men det var ju trots allt en ganska gammal häst och någonting dör man ju av. Hon hade haft ett bra liv både hos mig och även ägaren innan. Hon hade massor av vänner och det är inte bara jag som gråter nu. Hon gav oss alla så maximalt med glädje att det inte går att begripa. Jag vet att alla människor inte blir 100 år och alla hästar inte blir 25 år så det är så. Jag vet också att det finns dem som förlorar sina nära och kära människor varje dag, som kämpar mot livshotande sjukdomar och får utstå hemska saker, vad är en häst mitt i allt detta?
Jag vet det, men det hjälper ingenting. Jag är så förkrossad att jag nästan dör. Första dagen grät jag hela dagen på jobbet, men var lite lugnare på kvällen. Andra dagen på jobbet gick lite bättre, och jag tänkte redan att det värsta kanske var över, men då bröt jag ihop värre än någonsin och grät hela kvällen istället. Tredje dagen var det lite mindre tårar både på jobbet och hemma, men jag mådde precis lika dåligt. Och samma sak fortsätter idag och något slut finns inte i sikte. Jag vet inte om jag någonsin blir en människa igen. Lägg till 5 nätters dålig eller ingen sömn.
När mina mor- och farföräldrar dog, och där ska tilläggas att mina morföräldrar var jag riktigt nära med, så var jag såklart ledsen, vemodig, sårbar… Jag grät en skvätt då och då, gick och kom ihåg dem. Men jag tänkte att de trots allt var gamla, att de hade varit sjuka, att de var på ett bättre ställe nu, det kände jag. Ja, ni vet. Men det jag känner nu är så mycket värre. Jag vet inte varför.
Jag har pratat med andra som har varit tvungna att ta bort sin häst och alla vittnar om precis liknande upplevelse, att det är så oerhört tungt, oavsett orsak eller ålder på hästen. Är det kanske just det där, att de är så stor del av våra liv, att vi gör så mycket saker med våra hästar och samlar på oss så mycket gemensamma minnen, som gör att det blir så överväldigande jobbigt, och att tomheten efter dem blir så stor. Eller är det det, att hästar och djur liksom placeras på samma ställe i vårt hjärta där vi även har våra barn. Vi ska ta hand om dem, skydda dem och bär ansvaret för dem.
En sak är säker. Jag hatar fång. Jag hatar cancer också, och det gör många med mig. Det tillverkas ”Fuck cancer”-armband och jag tror banne mig att jag börjar tillverkningen av ”Fuck fång”-armband. Hellre hade jag velat att min häst hade dött av någonting annat. Jag hade då kanske även kunnat ge henne en sista sommar på betet.
När jag flyttade till Vännfors, läs till landet, lärde jag mig älska storspovens läte som börjar höras någon gång under maj månad och som är ett säkert tecken på att sommaren är nära. De häckar alldeles utanför vårt hus, på betet där Yade gick första sommaren. Förra sommaren tyckte jag att det var plågsamt att höra detta läte, då det påminde mig om att Yade stod deprimerad i sjukhagen och kanske aldrig mera fick gå på grönbetet. Men i år låter detta ljud, storspovens sång, i mina öron som en förtvivlad gråt.
Emotions are not meant to be managed.
They are meant to be felt.
