Fjällvandring – Sida 3

Etapp 5- Sälka-Singi

Väderprognosen för dagen var dyster och den slog in. Vi packade ihop inne i tältet efter konstens alla regler och jag sprang tillbaka till Sälkastugan en snabbis för att märka att helikoptern just kommit med ett lass med bl a små påsar av parmesanost, vilket skänk från ovan bokstavligen, då jag behövde just dem.

Det hjälptes inte annat än sikta mot Singi, 12 km hade vi framför oss och jag räknade med att regnet och blåsten rakt i ansiktet skulle kvarstå hela vägen. Det var inte läge att fota precis, men några kort fick jag taget. Vattendragen var mäktiga och det fanns flera riktiga broar.

Under hela vandringen gick vi över ett stort antal spångar (gjorda av virke), varav vissa var riktigt höga och långa, som broar fast utan räcke. De kunde ligga över våtmarker eller grunda diken men även över rejäla vattendrag och vattenfall. Jag gick över dessa med en tokskalles självförtroende. Jag hade inte tänkt ramla, inte! Men idag hände det! Jag vet inte vad som hände, om jag halkade eller vad, men plötsligt kände jag att jag föll, och kunde inte hejda det. Det hela fick en grundlig slutkläm av ryggsäcken som mosade ner mig bakifrån samtidigt som vandringsstavarna inte gjorde det lättare. Tack och lov handlade det om ett mindre vattendrag denna gång, så jag störtade inte ner hela vägen. Pannan mot träspången kände jag efter hur det hade gått, men var inte kapabel att röra mig ur fläcken pga ryggan. Bakom mig hörde jag Gregers förfärade skrik. Tack och lov gick det bra! Jag skyller på regnet och halkan, men jag tappade lite förtroende och blev försiktigare. Fast det känns så att när olyckan väl är framme går det inte att göra så mycket ändå.

Enligt guideboken kunde man kika in i Kaskasavaggi och se Kaskasatjåkkamassivet, haha. Nog kan det visst finnas där någonstans!

Inne i Guobirvaggi kunde man se Drakryggen, som en pyramid i mitten, och den kunde vi visst skönja. Vid klart väder hade man även kunnat se Kaskasapakte till vänster och Kebnekaise till höger om den.

Guobirjåhka har ett rastskydd och aldrig har behovet varit större än denna dag! Även om regnet nog hade blivit mindre aggressivt, och jag hade bra regnkläder och skor, så kände jag mig oerhört illa till mods. Jag var varm och lite svettig inuti, och hela kroppen småkliade. Tröttheten kliade i benmärgen också. Samtidigt var jag kall utvärtes. Jag hade aldrig plurrat med skorna (de är vattentäta) men var ändå på något konstigt sätt även fuktig om fötterna. Obehaget var intensivt, och hade jag varit ett barn hade jag nog lagt mig ner på stenskravlet och börjat skrika. Men ingen, inte ens min snälla man, hade nog lyckats ta mig därifrån så det var bara bita ihop och knalla vidare. Det kändes kanske lite bättre efter lunchen i rastskyddet dessutom. Vi pratade lite med andra vandrare och åt snällt upp vår torrmat.

Och sedan knallade vi vidare mot Singi. Regnet hade i stort sett upphört men jag vågade inte ta av mig regnkläderna. Hej Singi! Härifrån fortsätter Kungsleden till Kaitumjaure, Dag Hammarskjöldsleden går till Nikkaluokta. Nordkalottleden går till Hukejaure och mot Norge.

Då dagens etapp varit kort och vi hade två längre etapper framför oss bestämde vi oss att gå några kilometer till, uppför backen och in i Laddjuvaggi. Vi (läs jag) var lite oroliga att de hårda vindarna som denna dalgång är känd för, skulle blåsa bort oss. Men även om väderprognosen var fortsatt dyster, var det inte fråga om någon stormvarning. Så vi klättrade upp och slog upp tälten vid Lassajavri, och hade en riktigt mysig kväll after all.

Etapp 4 Tjäktja-Sälka

Vi vaknade i månlandskapet som var åt det regnigare hållet. 13 km vandring till Sälka stod framför oss. På vägen skulle vi passera Tjäktjapasset 1140 möh, Kungsledens högsta punkt, en liten trång höjd som delar upp dalgångarna till Alisvaggi och Tjäktjavaggi.

Samerna körde sina renhjordar bland stenar och brantar med fyrhjulingar. Beundransvärt slit!

Intresse för flora kan man utöva även på hög höjd.

Vi såg Tjäktjapassets rastskydd på långt håll. Själva stigningen till passet var på sin höjd måttlig, och framför allt kort. Jag pratade tidigare med en annan vandrare som hade gått hela Kungsleden söderifrån, och hon påpekade det som även stämmer med mina minnesbilder: det finns mycket vassare och längre stigningar mellan Hemavan och Ammarnäs än här uppe! Jag kände mig knappt andfådd någon gång i år, medan jag i fjol (Ammarnäs-Hemavan) flera gånger svävade mellan liv och död pga fysisk ansträngning (vilket ju också kan ha med det varma vädret att göra).

Och tack för rastkojan igen, eftersom det var riktigt ruggigt ute. Många andra vandrare njöt av kojans skydd också.

Vi klättrade ner från passet, och hamnade i Tjäktjavaggi denna gång. Den här dalgången är lika underbar och frodig som den nordligare Alisvaggi, också med rikt fågelliv. Men jag håller inte med om att den är så lättvandrad som guideboken säger! Kungsleden är något så enormt stenig att vandringen är rätt så mödosam var man än går. Jag antar att det är de tusentals turisterna som under senaste åren har nött ner leden totalt, och stenarna har kommit fram.

Under dagens vandring började det bli riktigt intressant gällande omgivande dalgångar och fjälltoppar. Tyvärr så hängde det moln och dimmor både här och där, och siktet blev lidande.

Som på nåder såg vi toppen av mäktiga Sälka 1863 möh kika fram! Hade jag haft sommarstugan bredvid hade jag förr eller senare bestigit toppen, då denna topptur hörs vara en av landets förnämsta. Under en längre vandring räcker dock inte krafterna till sådana strapatser. Observera Sälkas toppglaciär som ligger mot norr, ett kännetecken.

Vi anlände till Sälkastugorna efter en mycket stenig vandring! Stugorna hade en butik och vi behövde faktiskt komplettera matsäcken lite. Tyvärr brann deras förråd ner april-22 varför bastun nu används som förråd, och är stängd för sitt egentliga ändamål. Annars hade det kunnat hända att vi faktiskt hade bastat!

Men kvällen blev fin. Jag och Greger doppade oss i Tjäktjajåkka och det var kallt men nästan skönt, bara stora blodtörstiga myggor störde lite. Under denna blåsiga och regniga vandring har vi blivit bortskämda på andra fronter och glömt bort myggplågan. Man kan inte få allt elände på en gång heller!

Vi gräddade t om plättar som vi åt med nötcreme, så gott.

Topparna syntes nu fantastiskt bra. Till vänster syns Reaiddanjunni, Sockertoppen. Och in i dalen mynnar kedjan av Gaskkasnjunni, Tjäktjahjälmen och troligen Vaktposten! Stor Reaiddavaggi är för övrigt ett område som jag gärna vill bekanta mig mera med.

Till min stora irritation hittade vi gömda soppåsar under stenarna i området. Om man är så förbaskat korkad att man måste lämna sina sopor, kan man då inte bara lämna dem på trappan av fjällstugan? Då kan stugvärden lägga dem i soporna och helikoptern kan hämta dem. Klientelet på Kungsleden är dock huvudsakligen inte svenskt, och det kan ju hända att det finns olika uppfattningar om vad som händer med soporna som man lämnar i naturen. En del folk kanske tror att de bara *försvinner*, simsalabim! Kanske är det fult att misstänka ”utlänningar”, men kultur av återvinning och naturskydd är ju ganska unikt för Norden, vi får den i oss redan i modersmjölken.

Vi avslutade den fina kvällen med fika och Uno-kortspel.

Etapp 3- Alesjaure-Tjäktja

Det både blåste och regnade under natten, men jag sov ganska bra ändå. Och på morgonen var det nästan varmt i tältet! De andra sov gott och jag fick nog av att vara snuskig, och tänkte tvätta i alla fall håret. Sagt och gjort, jag doppade skallen i den iskalla Aliseatnu och började tvätta. Hjärnfrys!! Det var ändå ganska skönt, men efteråt fick jag en svår nästan migränliknande huvudvärk, som lyckligtvis gick över med Ipren.

Morgonbestyren flöt på, och rutinen börjar åter märkas. Det går bättre och bättre för pojkarna med tältet också.

Note to myself: om regnet hotar, packa först allting helt klart inuti tältet, och ta först sedan ner tältet. Låter basic, men lätt att glömma bort.

Vandringen gick genom den frodiga dalen Alisvaggi. Vi såg bl a fjällabb. Vädret var vandringsvänligt, och vi kunde äta vår mat ute vid Bossosjåhka-bron utan problem.

Tur att man alltid kan spela med telefonen i alla fall, även utan nät!

Dagen bjöd på flera övergångar av vattendrag, som bitvis nästan kunde kallas för lätta vad.

Dalen var frodig och med 14 km vandring behövde vi inte stressa. Man kunde både

stanna och ta kort, plåstra om en blåsa på foten och ta några hallonbåtar.

Pojkarna gick i regel en bra bit före oss.

Leden brantade till och tycktes vända lite åt vänster. Vi närmade oss Tjäktja, den högst belägna stugan på hela Kungsleden, 1020 möh. Man ser stugan långt innan på avstånd. En obehaglig ranglig bro leder dit från leden.

Tjäktja är månlandskap, men lite förvånande så finns det ett stort fält med minst sagt hyfsade tältplatser. Flera tält blev det också. Bakom oss reste sig Lulip Muorahistjåkkas branta vägg, och på andra sidan jåkken fanns både Sielmmacorru och Tjäktjatjåkka.

Tjäktja ligger högt upp, men utsikten är inte så bra som man kunde tro, pga att höga fjäll skymmer sikten från alla håll. Luften var kall och ljuset lite egendomligt. Det kändes att jag var i en parallell verklighet, och stämningen var aningen kuslig. Pojkarna bestämde sig för att ta en dusch i vattenfallet! Jag hackade tänderna bara av att se dem! Enligt dem kändes dock vattnet varmt.

Jag begravde åter mina planer att ta ett dopp, och tog på mig mössan. Det finns gränser för självplågeri.

Att gå ut på natten och kissa har blivit mitt nya nöje. Världen bland de stora topparna är annorlunda då, magisk. Jag såg ett märkligt ljus komma från öster och topparna hade ett helt annat uttryck än dagtid. Det fick ta sina två minuter innan jag kröp in i tältet igen, uppfylld av någonting som jag inte visste vad det var.

Etapp 2 Abiskojaure-Alesjaure

Jag sov väldigt dåligt pga allmän smärta. Tur att de andra sov bättre. Morgonen var helt ok men man kunde inte vara säker på att det inte skulle börja regna, vilket medförde viss stress. Vi gjorde oss i ordning, vilket tar sina timmar, och knallade över bron och upp på kalfjället. Jag fick också se fjället Gardenvarri där pojkarna hade (förgäves) jagat efter telefonmottagning kvällen innan.

Dagens etapp skulle ta oss till Alesjaure, för övrigt STFs största fjällstuga, och skulle vara hela 21 km lång. 3 av dessa hade vi dock redan gjort bort.

Jag håller alltid koll på geografin, och jag visste att idag skulle vi passera Kåtotjåkkamassivet. Själva Kåtotjåkka är hela 1986 möh hög, och den högsta toppen i nordligaste delen av fjällområdet.

Tyvärr dolde den sig i dimma, även om jag kunde skymta glaciären ibland.

Vi knallade vidare mot sjön Ahpparjavrri dit fjället Adnjetjårro störtar rakt ner i öster.

Därefter följer enligt mig hela resans vackraste vy, som jag gärna hade haft utanför mitt fönster. Miesakcohkkas tre tripp trapp trull-toppar följda med Kåtotjåkka som envist dolde sig i dimmorna, och därefter Njuikkostakbaktis branta klippa.

Ahparjavri övergår till Miesakjavri som övergår till Radujavri, som slutligen övergår till Alesjavri. Vattnet har turkos färg vilket jag antar beror på att det kommer från glaciärer.

Dagen var blåsig och vinden var ofta (men inte hela tiden) kall. Vi räddades av den lilla raststugan vid Radujavri där vi kunde laga vår lunch och äta den i värme, lugn och ro. Det finns även dass där. Tyvärr så har folk börjat lämna sina sopor i rastkojan, hur är man funtad??

Vi vandrade vidare. Det är möjligt att korta ner vandringen några km genom att åka båt över Alisjavri, men vi valde att gå. Dels fick man vänta på båten en bra stund och dels var det en hög totalavgift då vi var 4 personer. Vågorna slog ganska höga i blåsten och jag misstänkte att jag även kunde bli sjösjuk. Och vi hade ju kommit hit för att vandra.

Sista kilometrarna känns alltid jobbiga, oavsett hur lång väg man har gått. Under tiden hann jag dock reflektera över hur förvånansvärt fort fjällvädret kan ändra skepnad, många gånger om!

Slutligen kom vi fram till Alesjaure. Vilket underbart ställe! Pojkarna var nog gladast över att det fanns en butik där man kunde köpa godis och kex.

Vi hade återigen tur och kunde placera våra tält på en kunglig plats, på en udde invid den turkosa Aliseatnu. Tankarna som jag hade haft om att ta ett dopp begravde jag väldigt fort. Inte nog med att strömmen såg väldigt kraftig ut, det var också isigt kallt och blåste fortfarande en hel del. Regnet såg ut att komma som en vägg från Tjäktja.

Våra tält står bredvid varandra på udden, den röda och den bruna.

Tänk om vi blåser bort under natten..?

Etapp 1 Abisko-Abiskojaure

Vi firade bröllopsdagen med att bila upp till Kiruna. På vägen plockade vi upp Poppes vän Melvin som skulle följa med på vår länge planerade fjällvandring från Abisko till Nikkaluokta.

Ett år har vi väntat på denna vandring! Jag vet att denna sträcka är Kungsledens mest populär, men det kändes som ett måste att göra den, då den är förutom väldigt fin, även en riktig klassiker.

Jag hade funderat klart att jag ville börja från norr och gå söderut. Sträckan består av 7 deletapper, och jag fann det realistiskt att det också skulle ta 7 dagar för oss. Totala längden för hela sträckan är 107 km.

Dagen D regnade det. Vi tog lokalbussen till Kiruna busstation, och därifrån en buss vidare till Abisko. Abisko känner vi ju väl sedan tidigare. Det regnade och var dimmigt, men inte mera än att Lapporten ändå syntes från bussen. Vi fixade till det sista på Abisko fjällstation och sedan kunde resan börja!

Leden som vi gick heter i sin helhet Dag Hammarskjöldsleden (Abisko-Nikkaluokta) till minnet av denne store man, som även var en stor vän av fjällen. Svenska kyrkan har placerat en meditationsplats vid varje sträcka, där det även står en skrift ingraverad i en sten att grunna över, författat av Dag Hammarskjöld själv.

Leden sammanfaller till en del med Kungsleden (Abisko-Singi) och så även med Nordkalottleden.

Initialt gick vi bredvid Abiskojåkka kanjon som senare blev en bäck=jåkk. Genom en björkskog som bitvis var mera död en levande, har det kanske redan varit en frostnatt??

Kroppen kom ihåg ryggsäcken sedan ifjol, att bära 15 kg kändes helt naturligt. Det var först mot slutet av dagen då axlarna började värka på riktigt.

Bitvis regnade det ymnigt, så ett rastskydd kom väl till pass, då vi lagade vårt lappskojs.

Avståndet till Abiskojaure är 14 km. Vi ville dock inte tälta utanför stugorna, då det är rätt så dyrt. Och man får inte tälta inom Abisko nationalpark, så vi fick gå ytterligare 3 km, tills vi hade kommit bortanför nationalparkens gräns.

På andra sidan jåkken ser man den röda Abiskojaurestugan, dit vi inte skulle alls (trodde vi…)

Vi skulle övernatta vid foten av den mäktiga Giron, som slutligen klädde av sig dimslöjan. Jag betraktade honom med stor vördnad.

Lägerplatsen hittade vi strax innan jåkken Siellajåhka, och precis som min guidebook hade sagt, så var det ett riktigt smultronställe. Det fanns några andra tält där också, men inte för tätt inpå. Dessutom brukar stämningen vandrare emellan vara mycket god. Tälten var uppe och allt var klart ca kl 18. Vi åt middag med god aptit.

Efter 17 km språngmarsch hade jag onekligen blivit lite vissen, och när jag slutligen baxade mig in i tältet och lirkade av mig knäskydden, och segnade på mitt något obekväma liggunderlag, kände jag mig som en strandad valross. Varje fiber i kroppen gjorde ont, jag kunde inte ens lokalisera smärtan.

Pojkarna hojtade utanför att de skulle gå en bit högre upp för att försöka hitta täckning (var fick de kraften ifrån??) Jag påpekade att det inte skulle gå, men Poppe var optimistisk, han hade lyckats ifjol också, på södra delen av Kungsleden. Jaha, sade jag, och somnade tydligen. Jag vaknade med ett ryck om en dryg timma, och påpekade till Greger som dåsade bredvid mig, att jag inte hade hört pojkarna komma tillbaka!

Det stämde, det var bara vi två på vår lilla lägerplats. Klockan närmade sig kväll, dimman började sänka sig igen, och det var om inte kallt så inte varmt heller. Pojkarnas ytterjackor hängde på trädet, uppenbarligen var de ute med bara fleecetröjorna. Jag kikade upp på alla höjder runt oss men såg inte ett spår av dem. Jag ”knackade på” hos några andra tält och frågade om de sett pojkarna- ingen hade sett dem! Alla blev såklart oroliga och erbjöd sin hjälp, men ingen visste riktigt vad vi skulle göra. Greger for över bron mot Alesjaure för att leta, och jag promenerade tillbaka mot Abiskojaurestugorna i mina rangliga plastsandaler.

Minst två timmar hade gått sedan de lämnade vårt läger och jag kände mig alldeles knäsvag! Jag försökte ringa 112 men täckningen räckte inte ens till det, några gånger kom jag fram men med ens blev det bara ett jättebrus i luren. Jag klättrade på en höjd och såg dem inte. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Jag irrade tillbaka mot tältet, och mötte där en tältgranne som berättade att Greger hade hittat pojkarna. De hade varit på höjden efter bron, och var uppriktigt förvånade över all uppståndelse. De hade fått information om att jag gått till Abiskojaurestugorna för att ringa fjällräddningen och då fick de eld i baken och sprang dit. Med all logik borde de ha mött mig då men på något sätt hade vi lyckats gå om varandra!

Då fick Greger också knalla mot Abiskojaure efter dem, och jag segnade ihop i tältet igen. Jag var SÅ lycklig över att de ändå var i gott förvar! Och som extra bonus var jag oerhört tacksam över att jag misslyckades få tag på fjällräddningen.

Kvällen blev mysig, med fika och UNO i vårt tält. Men innan vi somnade, konstaterade Greger bistert: ”Jaha, och det var 8 extra kilometer!”

Nyss hemkommen…

Hemma igen! Tvättmaskinen går på högvarv. Det ligger vandringsgrejer både här och där. Var ska man börja, för att återställa det normala? Poppe och Greger ska sätta upp de dyngblöta tälten idag så att de får torka i vinden. Det gäller att rengöra dem också.

Vi landade igår från Kiruna, efter en veckas rätt så blöt, blåsig och kylig fjällvandring. 11 mil har vi gnatat på, från Abisko till Nikkaluokta. Utanför mobiltäckning, lyckligt ovetande om de nyaste vändningarna av krig och ondska.

Jag rör mig mödosamt, pga att jag i slutet blev väldigt svullen i underbenen och fötterna. Troligen har det med det ständiga gåendet att göra, kombinerat med stasande knäskydd. Det vore praktiskt att vara lite raskare i benen nu!

Men nu är man ju mer erfaren, inte bara en solskensvandrare längre. Jag är numera även en pissvädersvandrare. Vete sjutton hur det hade gått om det hade varit 10 grader kallare också, kanske inte min grej längre… Jag håller mig till sommarvandringar så länge.

Detta inlägg är en ”teaser” inför en serie som nu följer, fjällvandring från Abisko till Nikkaluokta. See you!

Försommaren på fjällen -bestiga Ryfjället

Fjällen förknippas ofta med slalom, skoter och pimpelfiske. Eventuellt svampplockning på höstkanten.

Jag visste inte tidigare att den grönaste grönskan finns just här, i juni. Det är säkert grönare här än söderut! Små fåglar kvittrar, naturen sjuder av liv, till och med kvistarna har en grön färg. Det finns otaliga olika små blommor som jag inte vet namnen på. Jag älskar naturen, och inte minst här!

Tyvärr sammanfaller denna gröna period i regel med min mans jordbruksarbete. Det innebär att jag får njuta av försommarfjällen alldeles ensam, om jag lyckas ta mig upp.

Vackert väder. Ingen större blåst. Nästan myggfritt ännu. Ganska lite underväxtlighet. Lite snö på sydsidan av Ryfjället. Ekvationen heter bestiga Ryfjället, idag, ensam. Datum var 16/6-22.

Till Ryfjället går man upp hela vägen, ända från E12. Vägen till toppen är bara 4 km, men stigningen är 1000 meter! Toppen ligger på 1413 möh, precis samma höjd som Stora Murtsertoppen.

Stigen börjar en bit upp bakom en vägbom. Jag hittade den inte i början, men irrade mig framåt i skogen i blindo, och mötte den sedan ganska snabbt.

Resan upp mot toppen är på ren svenska fruktansvärd. Efter några mildare meter i början följer en stigning genom barrskogen som inte är nådig. När björkskogen tar vid, kommer det ett parti med något lindrigare stigning, men fortfarande brant. Vid fjällets fot ser man sedan vad som väntar- en brant färd över stenskravel utan nåd, ända till toppen. På vissa ställen får man krypa fram och ta händerna till hjälp. Så länge jag inte tittade bakåt blev jag inte rädd. Men om jag började kika bakåt och fotografera blev jag yr på ett obehagligt sätt. Tanken for genom huvudet att man skulle ha haft hjälm.

Om du ska göra denna bravad, vill jag ge ett tips. Sikta till höger om det lilla huset på toppen (sydsidan). Jag hamnade på fel sida, och det var trixigt att ta sig förbi väderstationen och stugan på den smala toppkammen, i djupsnö dessutom. På sydsidan av toppen finns den lilla helikopterplattan, och en toppröse med toppboken. Jag kikade nedför branten på alla fyra, mycket otrevligt för en som är höjdrädd, och dessutom blåste det. Dock var det inte särskilt kallt. Medans jag för ett år sedan satt och njöt av livet på Gielestjåhkes topp, åt kexchoklad och lyssnade på göken i solen, så var det här en annan typ av upplevelse. Jag hade ingen lust att dröja mig kvar på toppen längre än det absolut nödvändiga.

Sen gäller det att göra strapatsen i omvänd ordning, och kort och gott sjöng både knäna och tårna halleluja innan jag var tillbaka till bilen! 5,5 h tog bedriften av mig. Tipset är att ta med förutom varmare kläder, även gott om fika då man behöver energi under en sådan fysisk prestation.

Det verkade vara första dagen för säsongen då någon var uppe på toppen (enligt toppboken), två par från Tyskland resp Liechtenstein var ute lite före mig. Men det rådde ingen trängsel på fjället precis. Jag mötte en ren dock. Utsiktsmässigt kan jag nämna att vyn till det helt snötäckta Syterskalet österifrån var väldigt fin!

Nu är alltså min fjällvandringssäsong -22 igång. Av sommartopparna Hemavan Tärnaby kvarstår nu bara Norra Sytertoppen att erövra, och det är ett något större projekt. Kebnekaise skulle jag nog inte klara av med mina knän, och jag tror att jag får nöja mig med att kika på alla de större topparna på avstånd. Det ska ju inte vara alltför plågsamt eller farligt att vara på äventyr.

Och som vanligt efter mina strapatser, så svär jag: Jag ska ALDRIG MERA göra om det här! 😉

Reflektioner av fjällvandring

Reaktionerna på att man har fjällvandrat långt kan få fjällbitna kompisar inspirerade. Många uttrycker en form av ”avundsjuka” dvs att man själv skulle vilja göra samma sak. Många har ju gjort sådana här saker som unga, men anser sig nu vara för gamla eller ha någon kroppslig skavank som gör det omöjligt.

Det var också min fråga innan och när jag gjorde detta- är det möjligt? Och nu kan jag svara på det, ja, det är det. En kärring på närmare 50 år med taskiga knän KAN gå på välpreparerad led, 78 km på ca 4 dagar, i bra sällskap, med 15 kg ryggsäck dessutom, och sova i tält. MED vandringsstavar och knäskydd.

Det är avgörande skillnad på att vara utmattad och mörbultad men frisk, och att vara sjuk (att ha ”fel sorts smärta”). En vandring med ständigt trilskande kropp fyller inte sitt syfte någonstans. Däremot måste man vara beredd på att få utstå viss (läs påtaglig) kroppslig obehag under en vandring som denna.

Jag blev avskräckt bl a av Angelica Mejstedt, en van vandrare som var yngre än mig, men med ganska stora knäproblem. Hon genomförde Fjällräven Classic och dokumenterade det på sin blogg. Som hon själv påpekade, såg man t om på bilderna hur ont hon hade, och en sjuksköterska hade fått linda ena knät på henne på vägen. En sådan vandring är inget jag ser fram emot. Men, jag noterade för mig själv att Angelica inte hade vare sig knäskydd eller ens vandringsstavar, vilket för mig är helt obegripligt.

Slutligen några frågor om flerdagsvandring till mig och mitt sällskap:

Vad är riskerna med vandring? -Att skada sig. Och att vädret ställer till det. Detta gör att packningen inte kan skalas av till absoluta minimum. Sannolikt åker det med några bra att ha-prylar som man i slutändan inte behöver, då man inte kan veta exakt hur det blir.

Saknade du något i ditt bagage? -Jag saknade, med facit i hand, vattentäta skor. Nästa gång kommer jag ha kängor, och kommer även rekommendera det till andra som gör längre turer. Inte kul att vandra 100 km i blaskblöta skor.

Jag hade också behövt med mig handskar av vinterkaliber. Det behövs bara lite regn och blåst och jag får vita fingrar. Nu hände dessa saker inte, men hade kunnat hända.

Saknade du något mer? Jag skulle ha tagit med mera lakritsbåtar och Resorb!

Tog du med någonting överflödigt? -Ja, smycken. Jag skulle ha lämnat dem hemma. Att ha en dinglande medaljong runt halsen var inte skönt i värmen, och örhängen var bara omständiga när jag skulle tvätta håret etc.

Dina bästa tips avseende utrustning? -Vandringsstavar!!! Fundera på knäskydd. Bra skor! Myggmedel Bushman. Compeed-skavsårsplåster är en riktigt bra produkt. Min man saknade sin pulsklocka (stegräknare).

Kommer du att köpa nya vandringsgrejer nu, vilka? -Vi är ganska välutrustade i grunden. Men det blir nya rejäla vandringskängor (Goretex kan jag ev ha på dagsturer framöver.) Regnkläder där jag kan öppna byxorna hela vägen. Sovsäcksliner av siden. Underkläder och strumpor av merinoull och /eller siden.

Var köper du grejerna och hur gör du research? -Jag frågar de bättre kunnande. Jag har läst böcker och bloggar som jag nämnt tidigare, och googlar. Utsidan.se har ett bra forum. Jag använder också eget sunt förnuft! Jag har köpt grejer på nätet, då jag vet vad jag vill ha. En av mina favoritbutiker på nätet är Siden Selma. Vanliga sportbutiker har det mesta.

Vem kan fjällvandra? -Alla kan, såklart. Det är bara de fysiska begränsningarna som kan finnas där. Är man inte naturvän innan så blir man det.

Vad är det bästa med fjällvandringen? -De mäktiga vyerna. Ingen fotografi kan göra dem rättvisa! Samt att livet blir väldigt enkelt, på ett bra sätt, när man väl kommit in i rutinerna. Naturlig mindfulness. Gemenskapen.

Farhåga som INTE besannades? – Förutom grubblerierna om hälsan, som jag berör tidigare i inlägget, var jag rädd för att bli väldigt smutsig. Så blev det inte alls, tack vare att jag var mer eller mindre tvungen att doppa mig i iskallt fjällvatten varje dag. Jag hade också med mig tillräckligt med ombyte.

Det värsta under vandringen? -Kanske bremsen. En överflödig och intensiv plåga. Samt att jag tyckte att det var väldigt provocerande och onödigt att totalstänga alla bastun just längs Kungsleden pga covid-hysterin.

Har du något tips, förutom om utrustningen ovan? -Fota alla avfärd, ankomster och måltidsplatser. Dels är det ett trevligt minne, men ger dig också tidsangivelser om du glömmer titta på klockan eller dagarna flyter ihop. Guidebok och karta över vandringsområdet ger oerhörd mervärde för upplevelsen, tycker jag.

Min mans tips är: Njut av upplevelsen, varje sekund!

Jag tänker att fjällvandringen är lite som psykoterapi. Fas 1 går man genom under själva vandringen, och fas 2 kommer så småningom när man kommit hem, när upplevelsen sakta sjunker in.

Mat på fjällvandring

När jag läser bloggen Fantasiresor.se, som för övrigt har varit till mycket hjälp och inspiration för mig under min korta fjällvandringskarriär, så lägger jag märke till viss diskrepans i resonemang om packvikten. Bloggerskan gör sitt allt, ALLT, för att spara på varenda gram gällande grundutrustning. Detta leder paradoxalt nog till att hon får kompensera på annat håll. T ex måste hon släpa med sig sopsäckar för att hålla ryggsäckarna torra under natten, då hon inte har footprint (som väger ungefär lika mycket) i lättviktstältet.

Och att bestämma sig för att ”unna sig och äta gott” är en helt rätt tanke i sig, men varför släpa med sig dubbelt så mycket mat än vad man klarar av att äta.

Jag gjorde en minutiös matsedel. Vi visste att vi skulle vara borta i 4-5 dagar. Och i händelse av försening hade vi ju flera stugor med proviantförsäljning längs vår väg. Vi skulle ju inte till Sarek. Hellre betalar jag ett lätt överpris till Svenska Turistföreningen för några enstaka matvaror än släpar flera kilo mat över fjället bara för att.

Min rekommendation är att göra en minutiös matsedel! Frukost, lunch, middag varje dag. Gör det enkelt!

Tips på frukost:

-Gröt (blanda ingredienserna, dvs havregryn, salt, torkade äpplen/aprikoser/äpplen i bitar, samt russin, i en påse). Skriv på påsen hur många dl vatten som krävs.

-Äggröra! Äggen håller sig fint i rumstemperatur. Vi fick dock skynda oss med att laga våra ägg, då vi tänkte att de annars kunde bli självstekta…

-Knäckebröd med mjukost på tub.

Förslag på lunch:

-Snabbmakaroner. Blanda med pesto (jag hittade tyvärr inte pesto på tub), oliver från påse, strimlor av soltorkade tomater som du kan förvara i olja i en liten burk, riven parmesanost och ölkorv! Jättegott.

-Snabbris. Blanda med ovannämnda oliver och ölkorv. Eller torrkött.

-Varma koppen, med lite bröd.

-Tortellini. Nudlar.

Förslag på middag:

-Varför inte ta en påse färdig torrmat rakt av, när man är trött och behöver energi efter dagens vandring. Dyrt, säger vissa. Men mättande, överraskande gott, med bra näringsvärde, och kostar ändå inte mera än en måltid på en snabbmatsrestaurang.

-Vi hade med oss en miniflaska vin. Ska ju drickas i god tid på kvällen för att inte bli kissnödig på natten…

Förslag på dryck:

-Vatten från rinnande fjällbäckar. Blanda med en C-vitamintablett i kåsan.

-Vi hade också med oss Resorb, och med facit i hand skulle vi ha haft ännu mera Resorb…

-Kaffe, vi hade snabbkaffe. The.

-Mjölkpulver till matlagning mm.

Förslag på mellanmål

-Russin, nötter

-Bars av olika slag.

-Det bästa jag tog med mig var en blandning av hallon- och lakritsbåtar!

-Med facit i hand skulle man ha tagit med mindre choklad (allt, även den mörkaste, smälte totalt i värmen.)

-Torkade frukt och bär

Förslag på efterrätt:

-Nyponsoppa med mandelbiskvier (gör portionspåsar med pulver där du skriver mängden vatten som behövs)

-Plättar med lönnsirap. Finns det blåbär eller hjortron i skogen är det ju bara att ta!

Vi hade med oss en liten påse med små förpackningar salt, svartpeppar, strösocker och olja. Kryddorna väger inte mycket men ger mersmak. Kanske satsar vi mera på matlagning nästa gång. Tyvärr hade jag svårt att hålla på ”vid spisen” då knäna inte tål huksittande.

Det jag dock kan säga är att det är sällan vi ätit en lika god gourmetmåltid som snabbris, oliver och ölkorv på fjället.

Väl framme hade vi i stort sett ätit upp allt vi hade med oss. En större måltid, några knäckebröd och några grötpåsar och varma koppen fanns kvar. Helt klart godkänt!

Rinnande vatten är människans bästa vän, dock ska man inte dricka turkost glaciärvatten. Vi drack bara fjällvatten som vi fyllde våra Nalgeneflaskor med eftersom. Ingen fick magbekymmer och det är vi tacksamma för!

Tigerns packskola för fjällvandring. Lösöre.

Jag vill än en gång betona att jag fått stor hjälp med packning från bloggen Fantasiresor.se (min länkfunktion fungerar inte varför jag inte kan länka), då hon också var nybörjare inför fjällvandring och har bra reflektioner. Annars har jag fått stor hjälp av Staffan Ekholms bok Vandra i fjällen.

I förra inlägget gick vi genom de stora inköpen, och nu har vi några kilon kvar att fylla på från 5,5 kilo innan vi har nått min maximala ryggsäcksmålvikt 15 kg, som jag inte heller passerade i slutändan.

Jag köpte riktiga packpåsar från friluftsbutik. Rekommenderas.

PÅSE 1. Personliga tillhörigheter

-Tandborste, tandkräm, plackers

-Deo (efterlyser en lättare och mindre)

-Sovmask

-Kroppstvål, schampo (ett måste), hårsnodd, kam (väger mindre än borste)

-Solkräm, läppbalsam

-(Vissa har öronproppar, inte jag)

-En liten hudkräm, handsprit

-Spork (spoon, knife, fork i ett)

-Vissa andra saker för personlig hygien

-Personliga mediciner, om man har sådana

2. I ryggans topplock

-Kåsa, toapapper, ett litet skrivblock och penna, läsglasögon, Savett.

-Vi hade även med oss en tunn, liten dagryggsäck men orkade aldrig göra någon extra utflykt…

3. Annat smått och gott i mina fickor

-Jag ångrar inte en sekund att jag tog med den relativt tunga guideboken om Kungsleden, den var trevlig läsning och vi höll koll på färdbeskrivningen. Likaså höll vi koll på kartan, som också följde med. Vi hade även kompass, som vi inte använde (men den innehåller förstoringsglas…)

-Nalgeneflaska, en bra klassisk produkt som även fungerar som termos, eller sovsäcksvärmare, vid behov

-Mobiltelefon som endast användes som kamera för min egen del

-Fulladdad powerbank med tillhörande sladd

-Världens bästa mygg/knottmedel, läs Bushman spray

-Solstick för ansiktet

-Några extra tändsticksaskar i plastpåse lite varstans

-Handduk i viskos från Siden Selma, jag gillade den jättemycket!

-En mini-handduk som jag bara använde för att förvara smycken i

-Uno-spel som vi inte spelade (men hade nog kunnat göra det om resan varit längre)

-Knäskydd, som sagt

-Jag hade även med min KUDDE. Greger hade ett örngott. Man hade även kunnat använda dunjackan i packpåsen som en kudde rakt av, men jag gillar min egen kudde.

-Id-handling, kontanter. Man kunde även betala med kort på fjällstugor.

-De flesta förutom jag tar solglasögon.

-En hel rulle lätta, tunna avfallspåsar. Det var skönt att inte behöva snåla med dessa.

4. Medicinpåse

Vad är det som kan hända på en vandring?

Skav, och bevisligen inte bara på fötterna.

-Vi hade lyckligtvis inte snålat med Compeed som gick åt! En topp-produkt!

-Tejp, för att tejpa fötterna (kan göras i förebyggande syfte, vi klarade oss utan)

-Brännskador i samband med matlagning? Några brännsårskompress från Apoteket, användes tack och lov inte.

-Elastisk linda i fall av stukning, användes ej.

-Från en första hjälpen-väska tog jag också några gasbinderullar, mitella och reflekterande värmetäcke.

-Alvedon, Ipren, allergimedicin. Hydrokortisonkräm. (Vi använde smärttabletter mot smärta och Hydrokortison mot svidande bett.)

-Vanliga plåster. Behövdes ej.

-Tvättmedel, en liten påse. Jag tvättade inte.

-Pincett. Användes ej, men väger ju ingenting.

5. Reparationspåse

Det här är Gregers område.

-Multiverktyg (användes) (inkl bl a kniv, sax, konservöppnade, tång…)

-Lina (ffa för att torka kläder i absiden, men bra att ha öht)

-Spännband (användes för att spänna fast saker på ryggan)

-Stormstickor och några tändkuber (användes ej)

-Pannlampa (användes ej, det var så ljust)

-Seamsealer, reparationskit till liggunderlag

-Loctite (lim som motsvarar Liquisole), användes ej

-Ståltråd

-Eldstål

-Klädnypor (användes)

-Karbinhakar, användes flitigt för att fästa saker på ryggan

-Silvertejp som tvinnades runt vandringsstavar

-Det rekommenderas även att ha med nål och tråd, det hade vi inte. Handtaget i Gregers vandringsstav gick av, men hade nog ändå inte gått att sy ihop för hand.

Pinnbrott på ett gammalt Hilleberg-tält lagades med reparationskitet som ingick i tältet.

Annars hade vi ju en splitterny utrustning så ingenting gick sönder.

-Toaspade- användes ej. Det finns dass i anslutning till fjällstugorna.

6. Kompletterande kökstillbehör

Biologiskt nedbrytbar diskmedel (Grumme/Skona)

-Disksvamp

-Trädslev

-Visp

Eftersom vi gjorde plättar borde vi ha haft med även ett plattare köksverktyg.

Jag bar med även en skärbräda vilket var helt onödigt denna gång.

Sist men inte minst mina kläder:

-Bikini!! En förutsättning att kunna tvätta sig och bada.

-Några trosor.

-Några sport-BH.

-Strumpor av siden (från Siden Selma) eller merinoull. De senare förmådde jag inte klä på mig i hettan. Alla säger att bomull ska undvikas.

-3 T-shirts i merinoull, de var jättebra.

-Shorts (tack och lov att jag tog dem!!)

-Ylleunderställ (jag resonerade att lika bra att ta det varmaste om jag likaså fryser. Med tanke på den extrema värmen hade jag dock hellre haft en lite ledigare underställ av t ex bomull, för att kunna användas när luften svalnade lite på kvällen.)

-Vandringsbyxor. (Jag har Keb trousers, vars vattentålighet jag förstärker genom att vaxa dem)

-En varmare tröja typ Houdini.

-Dunjacka, kan pressas ihop och är lätt.

-Vandringsjackan (som jag inte använde!!)

-Regnställ, jacka+byxor (man kan inte skippa dem på fjällen)

-Sandaler!

-Buff, pannband, handskar (jag borde ha tagit med mycket ordentligare handskar med tanke på att jag lätt får vita fingrar. Räcker med lite fukt och blåst.)

-Keps!

-Vandringsstavar!!!