Fjällvandring – Sida 2

Kebnekaise runt dag 6. Laddjuvaggi-Tarfalabron

Så tröttsamt att varje inlägg börjar med samma mening. Men vi vaknade återigen till en underbar morgon. Vi packade ihop vårt pick och pack och anslöt till Dag Hammarskjöldsleden, iklädda shorts.

Sträckan till Kebnekaise fjällstation i Laddjuvaggi (Slåtterdalen) var jobbig. Vägen är väldigt stenig och jag vrickade min högerfot två gånger, inte så värst men ändå, jag har verkligen inte råd med flera skador. Dessutom var det några rejäla backar och blöta partier, och vi började väl vara ganska slitna också. Men topparna syntes mycket bättre än ifjol, då de var mest dolda i dimmorna.

Duolbagorni

Telefonmottagningen kom tillbaka, det fick vi erfara. Världen hade inte gått under, men Gregers kossor var på rymmen och en grillring av betong skulle han också flytta med traktorn.

Vi stannade på Keb och Greger tog en öl, tappad direkt från kranen. T om Norrlands Guld dög åt honom då. Jag nöjde mig med en Snickers. Toaletterna på Keb är fortfarande ur funktion efter vårens vattenkatastrof så det är bajamajor och dass som gäller. Men duscharna fungerade tydligen i alla fall.

Det var mycket folk på Keb, men kanske inte fullt ut så mycket som ifjol. Jag trivs dock inte där varför vi sökte oss närmare avvägen till Tarfala, vilket är 1,4 km från fjällstationen mot Nikka. Och eftersom vi skulle till Tarfala dagen efter, ville vi också vinna några kilometer. Att tälta just vid denna väg (Nikkaluokta-Keb) är inte det trevligaste då det är otroligt mycket folk i rörelse. Vi ”rekade” lite men i början av Tarfalavägen fanns det inga tältplatser så vi nöjde oss med en plätt nära Tarfalajokkskanjonen, bredvid den stora leden. Dassen här var återigen fulla med sopor. Konstigt att folk inte kan bära dem med sig en kilometer till Keb, där man ju både får lämna och sortera sitt skräp, helt gratis.

Vi tältade bredvid några ungdomar som hade Kebs sydtoppen på sin bucket list. Greger hämtade vatten från forsen med livet som insats.

När vi hade lagt oss vaknade jag av att någonting rörde sig bland våra grejer i absiden. Det tystnade när jag kollade men ljudet hördes sedan igen. En sork! Usch så välnärda de måste vara i detta område. Vi flyttade all mat och även kläderna till tältdelen. Jag hade inte lust att få våra grejer sönderbitna.

Kebnekaise runt dag 5. Sälka-Laddjuvaggi.

Det fina vädret fortsatte hålla i sig och efter en väl sövd natt då mina kroppsdelar till pussel satt alldeles rätt i förhållande till varandra, vaknade jag i det varma tältet. Efter morgonbestyren, en god frukost och ett snabbt besök på Sälkastugorna bar det av mot Singi. Klockan var 10.40.

Snabbt fick jag ta av mig jackan, och vi fick t om byta mot shorts, så varmt var det.

Ifjol var jag irriterad då jag pga molnen inte kunde se några fjälltoppar i tvärdalarnas slut. Men i år kunde vi det, och både Kaskasavaggi och Guobirvaggi avslöjade oss sina finaste hemligheter. Bl a Kaskasabakte, och båda Keb-topparna.

Vi åt lunch i det fria, tonfiskwraps. Jag kunde bara hoppas att Gregers rygga skulle bli lite lättare så småningom, i synnerhet eftersom han hade haft problem med sitt bukväggsbråck under resans gång. Skräckmomentet i samband med lunchen var en liten spindel på mina prylar.

Efter rastskyddet Kuoperjåkka är det inte långt innan vägen grenar sig, och i år tänkte vi skippa Singistugorna och ta genvägen till Laddjuvaggi istället. Det innebar vinst på ett par kilometer, men samtidigt några extra höjdmeter upp och ner. Dessa var vi beredda att ta.

Stigningen var oerhört dryg! Och inte blev det bättre av att det började hällregna, när vi kommit upp en liten bit. Vi kom till sist till en liten dal högt upp vid foten av Singitjåhkka, där det fanns en fin sjö och även tältplatser.

Men regnet upphörde och vi ville fortsätta en bit till, nedför, för att hinna torka upp lite och även förkorta morgondagens sträcka i Laddjuvaggi. 400 meter innan vår genväg åter förenade sig med Dag Hammarskjöldsleden, slog vi upp vårt läger. Det här börjar ju redan gå på rutin! En finare kväll och en finare tältplats kunde man återigen inte önska sig.

Kebnekaise runt dag 4. Unna Räita-Sälka

Jag vaknade på natten kl 02. Av ren och skär ångest. Greger snarkade på britsen bredvid, och ute hörde jag regnet. Skulle vi någonsin ta oss härifrån?? Visst, jag förstår att det är helt naturligt att det regnar i fjällen ibland. Men tänk om det skulle regna flera dagar i sträck? Skulle vi klara av att ta oss från stendalen oskadda, det var ju nog svårt att gå över torra stenar? Jag började tänka på yngsta sonen hemma, och hundvalpen… Lappsjuka!! Jag var tvungen att rentav kliva upp och ställa mig på golvet, jag visste inte vart jag skulle ta vägen! Skulle jag väcka Greger?

Jag går i alla fall först ut på dass och kissar, tänkte jag. Det var fortfarande en varm och drömmande julinatt, och det regnade inte så mycket. Det ljudet som jag trodde var regnet, var dånet från vattenfallet. Jag såg alla vackra toppar, mina vänner, omkring mig, och ångesten smälte bort. Imorgon bitti skulle jag tvätta håret i glaciärsjön, tänkte jag, eftersom hårbottnet hade börjat klia. Jag lade mig igen på min (fängelse)brits, och somnade om.

Jag vaknade då ögonmasken hade glidit av, och den lilla stugan badade i morgonens solstrålar. Jag tog min handduk och gick till glaciärsjön. Jag kom inte så långt ut i sjön längs stenarna, utan fick stanna vid stranden där vattnet är rätt grunt och slammigt. Men håret skulle tvättas och det tvättades också. Och aldrig har mitt hår varit så lent som efter glaciärslamstvätten! Möjligen en affärside, men den kan vara svår att genomföra i sin helhet.

Jag betraktade topparna i solskenet. Det är nästan skamligt att fota Pyramiden tillsammans med dasset, som det ofta blir! Pyramiden är så otroligt vacker!

Men jag ville inte gå alltför nära stupet, jag hade nog med problem som det var (läs, ta mig levande härifrån).

Och Knivkammen är som en ros.

Och vem har designat Vaktposten? Den är bara fulländad!

In i stugan igen, och väcka Greger, som alltså var rätt opåverkad på gott och ont, och sov gott. Vi åt frukost som vanligt, packade ihop och städade stugan. Plötsligt dök stugvärden från Nallo upp, han var på sin morgonpromenad och skulle nog troligen kolla hur det hade gått för oss gamlingar. Det var otroligt trevligt att se honom!

Resan tillbaka var bara hemsk alldeles i början, då vi fick klättra över några riktigt besvärliga stenhögar. Därefter blev det lättare. Dels hade vi redan gjort det en gång, och dels var det lättare att följa rösena utåt från dalen. Vi kunde nu hålla oss mycket mera centralt i dalen och slapp gå upp på Räitatjåhkkas brant. Dessutom var det mycket mera nedförs. På vägen tillbaka mot Stuor Reaiddavaggi följde vi nu den halvt uttorkade strömfåran och det var lite mjukare och mera mossa mellan stenarna där. På väg upp mot dalen dagen innan hade vi tagit den ännu stenigare södra branten. Turen till Unna Räita-stugan dagen innan tog 5 h och returen 3,5 h.

Att komma tillbaka ner till Södra Stuor Reaiddavaggi innebar en otrolig lättnad! Vi hade överlevt och tagit oss tillbaka till mänskligheten! Det första vi gjorde i det fina vädret var att ta av oss skorna och laga oss en lyxlunch.

Resterande väg till Sälka, som ändå var bara ca 8 km, kändes dryg. Det var återigen många steniga partier, och många lättare eller lite svårare vad. Mörka moln hotade oss framifrån, men inget regn bröt ut.

Att komma till Sälka kändes som att komma till New York! Trots att vi fortfarande relativt sett var väldigt avsides från civilisationen, så kändes den stora mängden byggnader, tält, människor, affär (!) och allmän rörelse alldeles överväldigande! Jag hoppades att någon skulle fråga varifrån vi kommer, då hade jag svarat lite nonchalant och ändå helt självklart: ”Unna Räita!” men ingen frågade. Med tanke på den minimala mängden människor vi mött på utanför Kungsleden (någon enstaka dagligen) tänker jag att vi var rätt så ensamma i att komma från Nallo-hållet.

Älskade Sälka! Vi satte upp vårt läger invid jåkken precis som ifjol, åt vår lyxmat och drack upp våra små vinflaskor. Sälkas stora och aggressiva myggor tämjdes med Bushman även i år. Vi kröp in i tältet och välkomnade en fridfull natt.

Kebnekaise runt dag 3. Nallo-Unna Räita.

Morgonen på Nallo. Alldeles för vacker för att sovas bort, i synnerhet då solen låg på tältet. Jag gick till Nallostugan för att få de sista instruktionerna av stugvärden, inför dagens vandring som innehöll vissa orosmoment.

Allra mest orolig var jag över vadet strax norr om Reaiddajavrri. Det är ett riktigt vad, klassificerat som medelsvårt, och det innebär att man får ta av sig skorna. Och eftersom jag och Greger ju har haft en del motgångar med just vad på sistone, så var jag på min vakt.

Dagens etapp till slutmålet Unna Räita-stugan var totalt 8,5 km. Guideboken avråder från denna strapats vid dåligt väder, då färdvägen är så stenig och utsatt. Men idag var en fin dag, så vi tackade för det! Eftersom vi också skulle till Tarfala, och gärna ville undvika en repris av Kungsleden, så hade det mest naturliga sättet för oss egentligen varit att ta oss från Unna Räita till Tarfala via sk Jojoleden=Trepassleden. Jag bedömde dock att vi inte hade fysiska förutsättningar för det.

Just Unna Räita är mina drömmars fjällmiljö, och fjälltrion Pyramiden, Knivkammen och Vaktposten är det vackraste jag vet. Miljön sägs likna Spetsiga bergen och vara det kargaste och mest unika som svenska fjällvärlden har att erbjuda (men det sistnämnda kan ju alltid diskuteras.) Att fjällen i denna dal har svenska namn står för att inte ens renskötare har haft något ärende dit, och fjällen har således förblivit namnlösa en lång tid. Fjällgurun Claes Grundsten tycker att det är anmärkningsvärt, att denna unika dal som ligger inom vårt land är helt okänd inom svenska kulturvärlden, såsom bildkonst, musik och litteratur. Så jag var verkligen glad att vi kunde förverkliga våra planer just idag och se allt detta som jag så länge drömt om, med egna ögon!

Färden från Nallo till öppningen av Unna Reaiddavaggi är 2,5 km och där ligger även vadet. Färdvägen var i övrigt fortfarande ingen Kungsled, utan lite brant, stenigt och besvärligt- tidsödande.

Vi kom till vadet, som efter all vånda var löjligt lätt.

Därefter lät vi fötterna torka, åt lunch och samlade krafter till förestående kraftansträngning, dvs att klättra upp i Västra Unna Reaiddavaggi som endast består av stenskravel.

Jag har inte uppfattat tidigare, att det är Tjäktjatjåkka som är kungen av de nordliga fjällen. Den var inte så prominent från själva Tjäktja, men sedd söderifrån och österifrån dominerar den precis hela sceneriet, trots sin modesta höjd 1826 möh. Den är också populär som topptursmål, alternativt kan man nöja sig med att kliva upp till landets näst högsta sjö 1501 möh, vid dess fot.

Vi människor är vana vid att omvärlden är, åtminstone till viss grad, anpassad efter oss. Det fick jag bittert erfara i Västra Unna Reaiddavaggi. Kan du tänka dig i termer sten, sten och ännu mera sten? Stora stenar, små stenar, medelstora stenar. Alla sitter inte fast. Varje steg är en ny bedömning. Man vill ju inte vricka foten där mitt i 6 kilometer långt stenskravelfält. Att sätta upp tält där är stört omöjligt, och en helikopter kan garanterat inte landa. Så ja, till sist börjar man känna- är alla dessa sten verkligen rimliga? Och sen kommer man på att, ja, det är de väl. Jag har kommit hit av egen fri vilja, och det är så här det ser ut. Det är ingen som har banat vägen för mig här, eller för någon annan.

Det fanns vissa stenrösen, dvs en ”led” som man kunde följa, men det alternativet var kanske inte så mycket bättre än något annat, och dessutom lätt att tappa bort emellanåt. Vi vandrade ju ändå inom en begränsad dal så kompass och karta behövdes inte. Långt på håll såg vi den lilla Unna Räita-stugan där den ligger bakom en glaciärsjö, med 150 meters stup bakom sig. Över stupet kastar sig ett vattenfall, och dalen delas tvärt upp i västra och östra delen. Det finns en till glaciärsjö i den nedre (östra) delen av dalen. Landets luftigaste boning, så har Unna Räita-stugan kallats, vid sidan av Kebnekaises toppstuga. Och dasset på Unna Räita har rentav vunnit en tävling, ordnat av en friluftsmagasin, avseende landets mest exotiska uthus.

Här är bild på Vaktposten från sidan.

Men sedan kom de första regndropparna. Och där slutade fotograferandet, och kampen om liv och död tog vid, åtminstone i mitt huvud.

Regnet var varmt, men gjorde vissa av stenarna extremt hala. Greger ramlade på rygg men det gick tack och lov bra. Och inte nog med regn, det blev dimma också. Stugan försvann ur vårt sikte, bitvis svävade den liksom i luften, dimtäckt bakom vattnet. Synd att jag inte kunde fota, då synen var spännande.

I vår jakt efter bästa vägen hamnade vi långt uppe vid Räitatjåhkkas brant, och in i riktigt besvärliga labyrintaktiga ravinsystem, där vi ibland fick vända om och gå tillbaka, ibland krypa på knä. Bredvid glaciärsjön låg det nämligen snölegor, och jag antar att de inte höll för att gå på, så vi valde att gå runt dem. Halvblind av regnet och extremt stressad av att inte riktigt hitta vägen i denna karga miljö kämpade jag mig framåt i dalen. Jag ville inte till stugan, jag ville HEM, men att hitta till stugan var nu ändå det mest rimliga steget i rådande situation. Blöta som hundar kom vi till sist fram, och vi ramlade inte ens över 150 m-stupet i dimman vilket jag i mitt stilla sinne befarat.

Stugan var fräsch och alldeles förstklassig. Och samma kan man säga om dasset! Inga efterlämnade sopor här inte. Det fanns några små tältplatser men eftersom vi var genomblöta och dessutom de enda ”gästerna” i stenöken, så resonerade vi att vi lika väl kunde uppehålla oss i stugan. (Lägg märke till benen som ligger bredvid stugan. Visst ser de lite illavarslande ut?)

Vad kunde vi göra? Vi hängde upp våra våta kläder, läste gästboken ock skrev dit våra egna namn, lagade mat, ögnade i guideboken och spelade lite UNO. Regnet lugnade ner sig, för att sedan ta om. Från fönstret såg jag hur dimmorna letade sig upp längs Räitatjåhkka, smekte den och löstes upp i intet.

Nu var det åter uppehåll och innan jag gick in i dasset fotade jag den fina glaciärsjön.

Efter 5 sekunder såg det ut så här

Jag hade redan sett Pyramiden, Knivkammen och Vaktposten, även om de till och från doldes i dimmorna.

I naturen var de ännu vackrare än på bild. Dessutom hade jag på förhand inbillat mig att de är krävande och stränga. Men när jag mötte dem, upplevde jag dem som milda och förlåtande.

Uppgiven lade jag mig, vad annat kunde jag göra? Vi hade liksom inga andra alternativ just nu, än att gilla läget och befinna oss här inatt. Jag hoppades innerligt att vi kunde ta oss härifrån imorgon.

Kebnekaise runt dag 2. Vistas-Nallo.

På natten hände ett mirakel. Jag sov gott, som en stock, hela natten! Jag minns att jag t om var kissnödig på natten men struntade i det och sov vidare, tungt drömmande. En regnskur hörde jag genom drömmarna. Först på morgonen strax före kl 9 ragglade jag ut ur tältet, fortfarande sömndrucken. Under hela mitt vuxna liv har jag bara minnen av dåliga eller ännu mera dåliga tältnätter, därav den glada överraskningen!

Det var lite molnigt, men väldigt varmt och helt vindstilla. Dessutom fanns det inte en enda mygg. Vid brofästet hade jåkken format små stengrytor, liksom små badkar, där man kunde tvätta sig utan fara att hamna i den kraftiga strömmen. Vi hade inte kunnat ha en skönare morgon! Morgonbestyren tog ca 2 h som vanligt. Jag hade en känning av ryggskott/ländryggssmärta, men det blev konstigt nog bättre av att ta på mig 16 kg ryggsäck och knalla iväg.

Att morgonen var skön var turligt, eftersom de 5 kvarvarande kilometrarna till Vistasstugan var besvärliga och dyrköpta.

Och vilken fantastisk stuga! Vistasstugan ligger på kanten av lövskogen med magnifik utsikt över några av de allra finaste topparna, inte minst Nallu, ”Nålen”! Och går man bara över bron så är man på kalfjället och får njuta av ännu mäktigare fjällvyer. Vi pratade med en fin och vänlig kvinnlig stugvärd, som bjöd oss på saft. Fem tyska män kom från Mårmapasset, de var helt slut efter att ha gjort den krävande rutten i rasande tempo. Jag förstår att man kan känna en press på sig främst pga vädret, men rent generellt- vart har vi så bråttom egentligen?

Vi fortsatte över bron och åt lunch och sedan gav vi oss av mot Nallostugan. Det var en del uppför, och vi passerade ett stort vattenfall ganska nära rasbrant. Uppsynen av Räitatjåhkka åt vänster, Nallu rakt fram, Kugghjulskammen och Siehtagas åt höger (och Sielmmatjåhkka bakom dem, i dimmorna) och längre bort längs Norra Vistasdalen fortsätter bergskedjan med Påssustjåhka och Unna Vistastjåhka, ja, finns det någon finare syn, knappast!

Kugghjulskammen sedd från sidan

Mina bilder ser lite molniga ut, men jag upplevde att dagen ändå var solig, och det var rätt varmt, just på gränsen till shortsväder. Jag hade sett fram emot dagens vandring, och visst var den fin. Men den var inte lätt precis, då vägen var fortsatt kringelikrokig, stenig, uppochner, och bitvis blöt. Jag väntade verkligen på att komma fram till Nallostugan, då det ändå bara var 10 km vandring dit (plus de fem km som vi gått innan Vistasstugan).

Vi kom till en ytterst stenig parti, som vi inte då förstod var en begynnande strömfåra som vi var tvungna att korsa. Just där mötte vi en man som pratade finska. Han peppade oss och sade att vi skulle följa rösen. Tyvärr hade han redan försvunnit ur vårt sikte, då vi stod där, på stranden av en skummande och vild bäck. Nu hade goda råd varit dyra! Jåkken från Nallojavrrit beskrivs i guideboken som en rätt enkel passage, som man kan ta sig torrskodd över. Jag håller med om att den inte är så bred, men ganska djup och framför allt oerhört strid.

Om jag hade fått backa bandet hade jag kanske ändå bytt mot Crocs och vadat på vinst och förlust (liv och död??) på det ställe där leden gick. Nu började vi leta efter bättre och tryggare vadalternativ, där jåkken grenar sig i flera delar och strömmen inte är så otäck. Vad blir också alltid svårare med tung packning. Vi borde kanske också ha letat nerströms, nu letade vi bara uppströms. Jag hittade ett par ställen där man kunde ha hoppat över, vilket hade varit möjligt utan ryggsäckar, som man då hade kunnat skicka efter genom att byta dem över strömmen. Greger var dock inte så pigg på det. Jag skickade iväg honom uppför strömmen för att leta efter en bättre passage, men tyvärr kom vi inte överens om något ”signalsystem”, dvs jag såg honom irra längre och längre bort och där stod jag och visste ingenting. Om jag vinkade till honom vinkade han bara tillbaka och jag visste inte vad det betydde, och forsens dån hindrade all kommunikation genom att ropa. Det var knappt att man hörde sina egna tankar. Jag var duktigt irriterad då Greger till sist kom tillbaka. Han fann det iaf troligt att vi kunde passera högre uppströms.

Och det kunde vi också, med livet som insats. Först över en strid sidofåra där jag höll på att åka i men räddades av Greger, och sedan bara ett raskare kliv över forsen som just där var rätt smal, och till sist vanliga vad över de två kvarvarande fårorna, som inte var så strida- allt med skorna på.

Nu hade det redan blivit kväll (äventyret tog 1,5 timma) och vi hade hamnat väldigt högt upp från leden mot Kugghjulskammen, mot Nallojavrrit till. Men det struntade jag i, jag var bara så lättad över att vi hade löst situationen och kommit över bäcken. På mina knän klättrade jag uppför den ytterst branta sluttningen vid foten av Nallu. Om det är någonting jag lärt mig av fjällen så är det ödmjukhet, och jag har inga svårigheter att buga för dem.

Så här ser Nallu (som betyder Nålen på samiska) ut från sidan. Själva nålen är inte Nallus högsta punkt (1614 möh), men den kan bara nås genom klättring.

Kvarvarande vandring till Nallostugan var 3 km. Dessa kilometrar var väldigt jobbiga och steniga, och vi fick dessutom ta den branta nedförsbacken tillbaka till leden. Och inte nog med det, man måste vada till själva stugan också! Dessa vad är flera stycken, men vattnet är grunt och rinner ganska lugnt, och man kan behålla skorna på. Det var sent på kvällen (kl var närmare 21) när vi slutligen var framme.

Stugvärden var en yngre vandrarkille, som inte tyckte att Nallojavrivadet var så krävande. Det tyckte dock våra tältgrannar, trevliga ungdomar från Göteborg. De hade också letat efter ett bra vadställe en bra stund, och varit rädda precis som vi. Så det är så!

Kvällen var sval, men fortfarande vindstilla och myggfri. Vårt lilla tält (som heter Nallo förresten) fann sig inkilad mellan Räitatjåhka och Nallu, dessa branta tvärstup, i stendalen. Vi ”släckte ljuset” (sovmask för min del) och sov återigen ganska gott, där mitt i stenriket.

Kebnekaise runt dag 1. Nikkaluokta-Vistas

Vi övernattade i vännernas hus i Kiruna. Jag var fortfarande spänd och på min vakt, dels resfebrig, dels orolig över ryggskottet.

Vi gick upp tidigt på morgonen och körde bil till Nikkaluokta, där Sarris anläggning har långtidsparkering. Jag hade bokat båtskjuts uppför Vistasdalen kl 10. Det skulle förkorta vår vandring längs Vistasdalen hela 12 km och därmed skulle vi ha endast 23 km gångsträcka upp till Vistasstugan.

Båtresan var spännande, vi åkte så fort att kepsen höll på att flyga iväg. Vistasjohkan är bred och ringlande, och går ibland över i små sjöar. En älgskalle (skelett) dekorerade strandlinjen.

”Ångrar ni er, nu är er sista chans?” frågade den trevliga Göteborgskillen innan han lämnade oss mitt i ingenstans. ”ALDRIG!” sade vi enstämmigt!

Första kilometrarna går alltid i någon form av trans. Vi var ensamma, mitt i vildmarken. Vilken frihet! Kåkittjorro och Palkastak vaktade oss från västra sidan av floden. Vädret, som från början hade varit mulet, klarnade upp. Dagen blev varm.

Precis som guideboken hade informerat, så handlade det hela mest om en skogspromenad. Långa sträckor med spångar över våtmarken. In i skogen igen, upp och ner, ner och upp, ringlande kringelkrokig stig. Underväxtlighet och buskar, och åter skog. En massa myrstack och myror förstås. Väldigt lite mygg då året tydligen är myggfattigt! Mycket hjortron, de flesta kartar men även några mogna och goda. Och mycket blivande lingon! Enorma mängder älgbajs, vi såg ingen älg men antagligen såg älgarna oss. Några små vad, vilka var trevligare än de torkade steniga bäckfårorna som det också fanns gott om. Stigen var märkt, och ganska tydlig. Det är bra då jag alltid blir stressad av att tappa bort stigen.

Efter ca 13-14 km började jag krokna. Så även Greger, vars rygga var på tok för tung. Han ville redan stanna vid bron efter 16 km men jag ville absolut gå de 18 km som behövdes för att komma till den andra bron som vi aldrig skulle gå över, 5 km före Vistasstugan. Det var tur det eftersom lägerplatsen dit vi anlände ca kl 20 var fantastisk. Vi var helt ensamma och från västra sidan av jokken skuggades vi av Palkastak och Räitatjåhkka. Vi hade också rak insyn till östra Unna Räitavaggi på andra sidan, och kunde se Pyramiden och Knivkammen men den fina vassa kammen pekande mot oss. Åt nordväst började Kugghjulskammen och Siehtagas med sin glaciär synas. Vädret var oerhört varmt men behagligt, och konstigt nog fanns det fortfarande nästan inga mygg.

Men när jag -återigen, som det kändes-, stökade i ordning i vårt lilla tält, kände jag ett plötsligt och intensivt styng av ånger. Vad hade jag nu utsatt mig för, igen? 7 dagar kvar, och nu kom jag ihåg hur besvärligt det ändå är, det här med fjällvandringen. Hur skulle jag orka så många dagar till? Jag gjorde hastiga anteckningar i min lilla dagbok och kunde knappt hålla ögonen öppna, så trött var jag. Jag somnade med förhoppning att allt skulle kännas lite bättre imorgon.

Kebnekaise runt 2023

24/7-31/7 -23 genomförde vi (jag och maken Greger) vår tredje storskaliga fjällvandring, denna gång Kebnekaise runt, med utstickare till Unna Räita och Tarfala. Det var första året då vi gav oss utanför de större lederna, och det gav ju visst en känsla av lite mera äventyr om vi säger så. Vädret var på vår sida (efter fjolårets ständiga regn!) och medan folket här hemma hade haft en riktigt regnig vecka så blev vi väldigt solbrända på vårt håll. Kort och gott, allt gick som planerat, men inte utan motgångar och en del skräck. Mera om det senare.

Redan innan vandringen började hade vi en del motgångar. Katten Elli kom slutligen tillbaka från sin 2 veckors sommarvandring- hon brukar göra så här, men det här var ändå rekord och jag var orolig. Blogg.se tappade bort min bloggs säkerhets-id igen (vilket hände senast i påskas) men denna gång fick jag snabb hjälp(!) Två dagar innan vi skulle åka iväg fick jag tillbaka min hemska armbågssmärta från hösten -20, vilket lätt hade kunnat sabba en fjällvandring. Som tur var, var det dock bara första tecknet på en förkylning som jag åkte på samma dag- det är talande att jag senast var förkyld för över 1,5 år sedan! Men fjällvandra skulle vi, det var bestämt, åtminstone tills jag fick ryggskott i bilen på väg upp mot Kiruna. Men även det redde vi ut genom manipulation av bäckenet som jag lärt mig av bäckenspecialisten.

Tidigare åren har vi ju haft med 1-2 tonårspojkar på våra vandringar, vilket gjort att vi kunnat dela upp en del av bagaget, läs maten. Nu vägde min ryggsäck 16 kilo vid start, och Gregers 23,4 kg. Det är på tok för mycket. Och det enda som vi hade kunnat pruta på var faktiskt maten. Det här minskade min inspiration till utveckling av måltiderna påtagligt. När t om Greger, som älskar äggröra, konstaterar att äggen väger mera än vad de smakar, så är det illa.

Jag var ju väldigt orolig för att åter få svullna ben, vilket var ett jätteproblem i fjol. Det kom smygande mot slutet av vandringen och när jag väl kom hem kunde jag knappt gå på flera dagar. Jag undrade varför det blev så, om knäskydden stasade eller vad det var. Problemet var faktiskt något mindre i år, även om vi vandrade en dag mera. Min nuvarande tolkning är att benen svullnar pga den enorma fysiska misshandeln de utsätts för. Blåsor och skav på flera håll på fötterna, Compeed hjälper men man fortsätter ju gå. Och det är inte bara fötterna som täcks av Compeed, utan även höftkammarna, låren och axlarna- allt skaver. Men, som sagt, i år är jag ändå i skick för hundpromenader genast efter hemkomst.

Att packa, packa upp, tvätta och vårda utrustningen, något som i fjol kändes som ett jätteprojekt, har gått oväntat smidigt i år. Två dagar efter hemkomst börjar jag vara ikapp. Möjligen står det för rutin.

Under följande dagarna kommer jag redogöra för vandringen etapp för etapp. För den som eventuellt har tänkt göra samma vandring kan jag nog komma med en del matnyttiga tips.

Vandringen där allt gick fel!

Vi har tänkt ta några vänner till små vandringar i Hemavan-området till sommaren, och planen var att kolla på lederna lite på förhand. Atoklimpens kulturreservat kring den mäktiga Atoklimpen med sin samiska historia kändes som ett lämpligt vandringsmål, och 5/6-23, tidigt på säsongen, gav vi oss av på vår första vårvandring med sällskap av vår lilla men ack så duktiga hundvalp Nuusku, 4 månader.

Vi båda har varit på toppen av Atoklimpen tidigare och kring lunchtid steg vi åter uppför Atoklimpens förfjäll. Men denna gång fortsatte vi inte upp på själva Klimpen (som för övrigt har svårt provat mig tidigare, se inlägget från hösten -18) utan fortsatte vandringen västerut, förbi Klimpen och ut mot närliggande fjäll mot Norges gräns. Leden gör en slinga och efter en 9 km vandring kommer man tillbaka till Atostugan, fast från ett annat håll.

Vandringen var trevlig. Vi följde de orangea markeringarna, och fast vi nog var första vandrare för säsongen så var det alldeles gångbart. Snölegorna låg kvar men vi kunde följa leden i stort sett utan problem. Vi fikade och såg renvajorna med de gulliga små kalvarna springa på avstånd. Det gjorde gott att vara på fjället igen, och vädret bjöd på både blåst och vindstilla, sol, regn, snöblandat regn och lite hagel. Nuusku blev tokig av glädje av all snö. Vad mer kan en inbiten vandrare begära?

Vårfloden forsade vilt under broarna och det kändes gott att snart vara framme. Vandringen var på gränsen lång för Nuusku.

Men vad nu? 300 meter före Atostugan skulle vi passera den sista, och största, bron. Men bron var borta, trasig, dragen åt sidan! Det kunde inte vara sant! Misstroende skådade vi den och såg på varandra. Mellan oss och bilen strömmade den vilda våriga Risbäcken!

Kartan som vi hade sträckte sig inte så långt utanför området. Men vi tänkte ändå att kanske kunde vi komma till landsvägen genom att följa strömfåran. Men så verkade inte vara fallet. Bäcken grenade sig, för att åter förenas som ett ännu större vattendrag, och vände sig misstänkt mot vänster, bort från vägen. Och vi var på fel sida. Bitvis gick det bra att vandra längs strandbanken, men så småningom kom vi till ett område som nog kan mäta sig med Rapadalen, Sarek, när det gäller svårforcerad terräng. Tät vegetation, troligen mest vide, stod så tätt i backen, att man endast med enorm möda kunde forcera sig genom, i snigelfart. Jag ramlade handlöst åtminstone två gånger. Greger bar Nuusku i famnen. Ett färskt bajs, stort som ett människohuvud, låg på marken, en påminnelse om att det bor även andra varelser här. Som till exempel björn. Bävern hade också lämnat påtagliga spår efter sig.

Till sist kom vi till ett ställe där vi förvisso kunde fortsätta längs stranden, men det skulle innebära att vi ändå blev genomblöta upp till midjan, så vi gav upp och vände om. Genom riset igen, tydligen hade det kommit ut några svavelosande svordomar riktade mot Länsstyrelsen ur min mun vid det laget, berättar Greger.

Vi kom åter till stället där bäckfåran grenar sig, och vadade över de två första grenarna (till priset av blaskblöta fötter och underben) och hamnade på en ö. Tyvärr fanns det en tredje och största strömfåra bakom ön, som var för bred (åtminstone 2 meter), för djup (åtminstone till midjan) och för strid (skummande) för att forceras, och allra minst i nollgradigt vatten med en hundvalp i famnen.

Vad göra?? Vi vadade tillbaka, blev ännu blötare och gick tillbaka till brofästet, och deppade ihop. Telefonmottagningen var mycket dålig, vi kunde inte ringa någon eller ens googla fram en karta. 112 gick dock att nå så vi ringde till fjällräddningen. Mannen från Polisen informerade oss om att nej, bäcken går inte till vägen, och att de mest realistiska vadplatserna över Risbäcken fanns där vi redan hade provat vada. Det är ju vårflod. Så enda alternativet var att vandra tillbaka genom fjället, samma väg som vi kom.

Visst, vi var blöta och kalla, men klockan var bara kring 17.30. Minusgrader väntades till natten men vi skulle hinna före. Problemet var stackars Nuusku som vid det här läget hade tröttat ut sig alldeles! Hur skulle vi orka bära henne i våra armar, 9 km upp och ner på fjället, hon som väger säkert över 10 kilo och är så otymplig?

Jag packade ur vår lilla ryggsäck och placerade Nuuskus svans och båda höfterna i säcken. Resten av hunden var utanför säcken, men det funkade! Det viktigaste var att hon förstod allvaret i situationen och gick med på att dingla på Gregers rygg.

Så då var det bara att sätta fötterna framför varandra och ta vägen tillbaka. Vi slapp större motgångar på hemvägen, det var bara en gång vi var lite osäkra på var stigen gick, och vädret fick också godkänt. Atoklimpen betraktade oss illavarslande från varierande håll. Min högra höft gjorde så ont att jag kunde knappt gå, och när jag i slutet fick en murken gren mitt i skallen, grät jag ur hjärtats lust bittra tårar. Det sjukaste är att mina knän, som jag ju brukar oroa mig för så, höll hur bra som helst, de gjorde inte ens ont!!🤣

Till sist, redan före kl 21, var vi hos bilen igen, nästan stumma av utmattning och skräck. Vi skyndade oss meddela fjällräddningen att vi var i säkerhet. Sedan bilade vi till stugan, lagade mat av det vi råkade ha hemma, skålade med ett glas vin och bastade. Nuusku somnade gott för natten.

Men vi lärde oss saker. Googla, gör ännu mera research inför varje tur. Lita inte så mycket på samhällsservice. Rundturer har alltid sina risker. Ha alltid karta och kompass med. Och om du har ansvar för hund eller barn, tänk ut ett sätt hur du kan bära dem om nöden blir stor! Ta reda på farorna med vaden och ha respekt för naturens krafter. Det kostar alltid att bli blöt, och har man inte vandringsstavar så bör man tillverka sig sådana inför svåra vad. Ett bra eller ett dåligt beslut kan faktiskt skilja mellan liv och död i dessa förhållanden.

Ps. Länsstyrelsen beklagade det inträffade och skulle genast sätta upp en skylt. De trodde inte att någon dåre skulle ge sig ut på fjället så här tidigt på säsongen, då de hade hört att det fanns mycket snö kvar.

Fjäll- våra skönaste turer till fots och på skidor

Erika Enequist och Lena Hedman står som författare till denna underbart vackra bok som utkom 2020.

Jag är sällan avundsjuk men känner nu mig nästan som det, då de har haft möjligheten att göra denna fina bok och dessutom upplevt alla dessa vandringar. Författarna arbetar som journalister och skriver i olika friluftsmagasiner på regelbunden basis. Att boken är så vacker beror huvudsakligen på de talrika och underbara fotografierna. Sådana foton skulle jag knappast någonsin kunna ta.

Bokens upplägg är väldigt mysig. Den omfattar 16 fjällvandringar i Sverige/Norge, från norr till syd. Den börjar i Abisko och slutar i Rogentrakten. Först kommer vandringsberättelsen, sedan ruttbeskrivningen inkl en liten karta, och sist ett litet avsnitt fullproppat med fakta, såsom om fjällens flora och fauna, mat på fjällen, packtips eller orientering i dimman. Man får även tips på kartor och litteratur.

Jag köpte boken till min man då han fyllde 50 och vi båda har bara bläddrat i den, aldrig läst. Så jag bestämde mig för att läsa den från pärm till pärm.

Och lite kritik får jag väl komma med, om det nu skulle bli en nyupplaga.

För det första skulle jag uppskatta om det stod när på året (och kanske även vilket år) vandringen är gjord. Åker man skidor är det troligen vinter, men fortfarande vill jag veta när. Och barmarkssäsongen är lång, och skillnaden mellan sommar- och höstvandringen är stor. Tidpunkten ska inte läsaren behöva ”klura ut”.

Resebeskrivningarna är vackra och målande, nästan för målande. Jag fastnar inte riktigt för dem då de är för spretiga. Det blandas naturbeskrivningar och glimtar från historien och egna upplevelser i en salig röra, och det är svårt att hänga med vad författarna egentligen vill få fram i varje avsnitt.

Den allvarligaste bristen med boken är ändå resebeskrivningarna. Kartorna är fullständigt undermåliga och förvirrar mer än informerar. Gällande Jämtlands- och Härjedalsfjällen som ändå sitter ganska tätt ihop hade det varit skönt att se någon form av helhetskarta.

Vad gäller faktakapitlen så är de ju utdömda att bli för ytliga ändå, för den som söker information på riktigt. Därför hade jag kanske vinklat dem lite annorlunda och gett dem snarare ett upplägg som någon form av ”take home-message” som man ändå kan ha någon nytta av. Nu blir det för mycket och för lite på samma gång.

Sammanfattningsvis är boken mycket vacker och fascinerande, men i sitt försök att vara lite av varje blir den mest mellanmjölk som man hellre vill bläddra i än läsa på riktigt. Och det tycker jag är lite synd, då jag älskar vandringsberättelser och brukar sugas med i dem hur lätt som helst, men det händer tyvärr inte när jag läser den här boken.

Men en viss nyfikenhet- och sug- till Jämtlands- och Härjedalsfjällen lyckades boken dock väcka hos mig! Får se nu hur det blir med den saken då jag läste bara i veckan att STF kan behöva stänga sina fjällstugor där nere, pga att det har blivit för mycket vandrare och turister vilket krockar med rennäringens intressen.

Reflektioner efter fjällvandringen 2022

Grattis, @timeoftiger, för din andra fullskaliga fjällvandring! Hur känns det?

-Tack tack! Det känns faktiskt mycket mindre omvälvande än efter första gången, och jag har överhuvudtaget mindre reflektioner. Jag är inte förvånad att jag klarade av det, men jag är plågsamt medveten om att fjällvärlden är fortfarande rätt så outforskad för min del, och jag blir inte yngre. Jag hoppas att mina ben håller i några år till, utan att det blir alltför plågsamt att vandra!

Några frågor till intervju från Staffan Ekholms bok Vandra i fjällen:

Vad är ”grejen” med fjällvandringen?

-Det är naturligt, enkelt och vackert. Man finns i tiden, här och nu. Det är svårt att vara någon annanstans. Kanske finns det också med en komponent att utmana sig själv och en liten gnutta äventyr!

Ge en ovan vandrare ett enda tips inför första vandringen!

-Gör research inför din vandring! Det är mycket roligare att vandra om du vet var du är och vad du ser. Ta med en guidebok och en karta.

Vilken plats rekommenderar som första fjällupplevelse?

-Ska du vandra så är Kungsleden ett säkert kort. Sträckorna Abisko-Nikkaluokta och Ammarnäs-Hemavan är enkla och billiga då du inte är beroende av någon båtskjuts. Stugorna och andra vandrare ger extra trygghet.

Har du något särskilt packtips? Något som alltid är med?

-Bästa tipset är att hålla det enkelt och lätt (någonstans vid 15 kg går min absoluta gräns.) Jag har footprint till tältet, överväg det. Värmekjolen jag köpte (Houdini Sleepwalker) rekommenderar jag till alla som är frusna, oavsett kön. Den funkar extra bra kvällstid när man har stannat av.

Något som satte guldkant på din fjällvandring?

-Sällskapet, att spela Uno i tältet och äta nötkräm. En skvätt rödvin.

Vilken är din favoritplats i fjällvärlden?

-Det är fjällen runt Hemavan jag känner bäst. Där finns det någonting för alla! Området som lockar mig lite extra är Stuor- och Unna Reaiddavaggi kring Nallo och Unna Räita-stugan. Men där jag har inte ens varit ännu!

Vad är din största fjällupplevelse?

-Min första topptur till Dalåive. Och första turen till Atoklimpen ensam. Och mina längre fjällvandringar såklart!

Och sedan till reflektionerna:

Jag har läst Karl-Johan Piehls bok om Sarek. Han är en äkta lättviktsvandrare som har flera kilo lättare bagage än jag, trots att han säkert skulle orka bära mycket mer. Men sen springer han ju också ofattbart långa distanser i Sarek med sina trailskor på kort tid, och passerar 2000 meters toppar i förbifarten, om jag tillåts raljera lite.

Det har varit intressant att läsa om, och förstå, poängen bakom lättviktspackning ”deluxe”, läs några fjuttiga kilos bagage för flera dagar i Sarek. Jag köper Piehls koncept helt och hållet.

Men jag är långsam och frusen med begränsad fysik. Jag kan inte springa mig varm. Toppturer är inte ett inslag i min fjällvandring. Jag har inte så bråttom. Och visst, alla tält kan blåsa sönder, jag kan inte påstå emot. Men mitt tält är nog varmare och torrare inuti än de lättaste tarparna. Likaså vill jag ha regnskydd till ryggsäcken och jag vill grädda pannkakor med mitt Trangiakök. Men i och för sig, jag behöver inte packa med mig klätter- och glaciärutrustning där jag i min tur sparar några kilon…

Jag vill också reflektera över skillnaden mellan att principiellt kunna göra någonting, och vad det kostar att göra någonting. Det här problemet stöter man ofta på när det t ex gäller ansökan för färdtjänst. Man får avslag då man anses klara av någonting (t ex gå 200 meter eller åka rullstol utomhus 1 km), som man förvisso principiellt kan klara av, men som i praktiken blir för slitsamt för att man skulle orka göra det, annat än kanske i nödfall.

För min del kan jag konstatera, att jag nog klarar det mesta vandringsväg adekvat för min bakgrund och ålder, om det gäller liv och död. Men smärtan och slitenheten efteråt kan göra att upplevelsen inte är värd investeringen. Än så länge ligger fjällvandringen på 1 vecka med ca 15 km dagsetapper på rätt sida av smärtskalan. Och vi hoppas att det fortsätter så! Jag såg just att ett par på 60+ år hade gått hela Kungsleden på 4 veckor och bott i tält, det ger mig hopp.