Alesjaure- Norra Visttasvaggi 15 km

26/7-24

Vi började morgonen med att njuta av livet och samspråka lite med ungdomarna från Skåne som tältade nära oss. En av de bästa sakerna med fjällvandring är faktiskt alla trevliga människor som man möter. Det blir helt naturligt att titta i ögonen och säga hej, fråga saker om varandra, och förstås hjälpa varandra vid behov. De flesta som vandrar är också hyvens folk som är mitt i sitt livs stora äventyr.

Vårt stora äventyr började idag, eftersom vi skulle ge oss ut på okänd mark. Den vackraste av alla fjälldalarna, Norra Visttasvaggi, väntade på oss. Jag hoppades på tillräckligt bra väder, så att vi fick se någonting.

Först gick vi 1,5 km norrut mot samevistet, för att sedan vika åt höger och klättra upp i Norra Visttasvaggin. I början var vädret lite småruggigt och stämningen Mordoraktig, men det förändrades snabbt. Vi fick faktiskt bra vandringsväder med lagom av allting, men inget regn. Först kom vi upp till en bedårande vacker liten fjälldal där det finns två sjöar, Bajip och Vuolip Cazajavri. Det hade varit en fin tältplats men det var för tidigt på dagen. Men dalen var så vacker att både Greger och jag fick tårar i ögonen.

Från dalen bar det av neråt. Vi stannade vid sista kammen och åt lunch, det blåste lite. Stigen gick brant ner, och Moahrmmajohka anslöt till Visttasjohka i sin djupa kanjon och vilda vattenfall. Vi bara njöt.

När vi hamnade längre ner i dalen, blev bergväggarna allt mera påtagliga. Kontrasten mellan de höga svarta branta topparna med sina glaciärer, och den grönskande dalbotten som Norra Visttasvaggi är känd för, blev allt tydligare. Fallhöjden ligger kring 1300 m. Överallt fanns det svamp (Visttas=svamp) och blommor. Det fanns t om vita blåklockor! Till vänster, öster, om oss fanns den branta Vassacorru med sina respektingivande rasbranter. Och på vår högra sida, bakom porlande Visttasjohka, stod i rad Unna Visttascohkka, Påssustjåkka, Sielmmacohkka, Siehtagas med sin glaciär och till sist Kugghjulskammen.

Allt eftersom dök det upp lite sten, området liknade faktiskt lite Syterskalet. Och sedan tilltog växtligheten, vide och björk gjorde stigen bitvis rentav svårframkomlig även om stigen är tydlig. Det är ju helt logiskt att södra delen av Norra Visttasvaggi liknar norra delen av Södra Visttasvaggi? Efter 15 km hade vi 4 km kvar till Vistasstugan. Omgivningen var dock så mäktig att vi ville tälta just där och då, i bruset av vattenfallet som störtade ner på andra sidan Visttasjohka, från Sielmmacohkkamassivet. Vi var i stort sett helt ensamma, efter att bara ha mött någon enstaka människa under dagen.

Jag har kommit på att Kungsledens främsta funktion ligger faktiskt i att hålla de stora massorna borta från de andra dalarna. Om ni vill höra en hemlighet, så är Norra Visttasvaggi och Östra och Södra Stuor Reaiddavaggi inte särskilt svåra att vandra i, och de är mycket finare och mera spännande än Kungsleden (som går i Alis- och Tjäktjavaggi.)

Vi somnade i vattenfallets brus.

Bron vid Siellajohka- Alesjaure 12 km (+båt 6 km)

25/7-24

Jag sov mycket tungt men något smärtfyllt. Ändrade kroppsläge då och då men föll genast in i djup sömn igen. När vi vaknade på morgonen kl 9 hade hela glada sällskapet runt om oss redan packat ihop och farit sin väg.

Från Siellajohka fortsätter Kungsleden med en rätt så brant och lång stigning, och nu var det dags för mina knän, och min kropp, att bekänna färg. Skulle gårdagens smärtor återkomma och vandringen ta slut för vår del? Jag var nervös och lyssnade efter kroppens minsta signal. Men allt var bra, nästan bättre än vanligt. Ingenting gjorde ont. Jag klättrade på.

Vi rundade Garddenvarri och kom till min favoritvy i fjällvärlden: Miesakcohkkas tre toppar flankerad av Njuikkostaks branta stup, med Kåtotjåkka i bakgrunden. Vi såg även Goduglaciären i år. Framför dem glimmar de turkosa Miesak- och Radujavri.

Vandringsvädret var fint- lagom med sol, moln och blåst. Uppe på höjden var det dåligt med vatten- tydligen är det väldigt torrt i år. Idag var det Gregers tur att krokna och han fick väldigt ont i ryggen. Såklart bar han flera kilo mer än jag på ryggen också. Till sist stannade vi mitt i alltihop och tog fram våra vetetortillas och tonfisk i påsar, tung mat vars tillagning inte kräver vatten. Vi hade lite dricksvatten kvar i flaskorna (och nej, vi orkade inte gå ner till sjösystemet för att hämta vatten, det var många besvärliga steg dit och upp igen.)

Efter 12 km total vandring hamnade vi på båtlänningen för Alesjaure båttrafik. Världens högst liggande båttrafik (776 möh), sade samegubben som driver verksamheten. 6 km båtsträcka tog 30 minuter och kostade 500 kr per person inkl packning, men vi bedömde att det var det värt idag. Vi ville inte köra slut på oss redan nu. Det var en timma kvar innan båten kom, men jag kände ingen stress. Jag bredde ut min liggunderlagsrulle på en klippa och njöt av den fina eftermiddagen. Vi hade inte bråttom någonstans och vi pratade med några andra trevliga vandrare som också väntade på båten. Båten kom i rätt tid, och vi trängdes inombords med 10 andra personer plus en massa bagage, utan flytvästar. Båten hade tak och var ”halvstängd”. Ingredienser för en katastrof fanns helt klart, men å andra sidan var sjön Alisjavri lugn och samegubben verkade verkligen veta vad han gjorde. Jag slappnade av och lät mig guidas. Vi såg Fantomenfallet från båten. Gubben berättade också om Alesjaure, vilken hård och vindpinad plats den är. Nu håller glaciärerna på att smälta snabbt, fjällbjörken kryper upp i landskapet där den inte funnits förut, fjällräven trängs undan av rödräven, och torkan gör att renen inte har tillräckligt med bete i år. Hans dotter har tagit över renskötseln i familjen, och själv kör han mest båt sommartid.

Väl framme i Alesjaure gick vi till precis samma udde som för 2 år sedan och slog upp vårt tält. Vi utnyttjade fjällstugan till de tre vanliga ändamålen- butik, väderprognos och dass. Kvällen var vacker och varm. Vi tvättade oss i Aliseatnu utan att frysa alls. Jag vågade dock inte doppa mig fullt ut, då jag misstänker att vattnet kan vara ganska strömt (och sen var det ju faktiskt lite kallt också…) Kvällsmaten smakade gott (pasta bolognese ikväll). Vi sov gott och genom drömmarna hörde jag förutom lite regn, även en vattenfågel som undrade vad det var för röd pryl som hade dykt upp mitt i hans udde.

Abisko-Bron vid Siellajohka ca 17 km (+ 2 extra km)

24/7-24

Vy-tåget var naturligtvis sent så vi fick sitta på Gällivare tågstation en dryg extra timma. Vår vagn med våra sittplatser hade dessutom ”tappats bort” under resan, så vi fick sitta i restaurangvagnen. Utan möjlighet att luta oss bakåt, och utan någon ventilation. Jag vill inte vara alltför gnällig, men resan är rätt lång och biljetterna är dyra. Och inte så mycket som att någon beklagar sig det minsta, kunden får bara gilla läget.

Men till Abisko kom vi, och inte alldeles för sent heller. Vi gjorde sista procedurerna på turiststationen. Det regnade inte, men molnen hängde så långt nere att Lapporten syntes överhuvudtaget inte. Vi startade Kungsleden längs kanjonen, en sträcka som redan är mycket bekant för oss. Klockan var 12.30 då vi lämnade Abisko.

Vid första meditationsplatsen skojade vi om att vi skulle till Njakajaure. Och mycket riktigt, dit gick vi! Hade vi inte råkat möta en familj som liksom oss och många andra gjort precis samma misstag, hade vi promenerat tillbaka till Abisko, vilket hade varit ytterst deprimerande. Enda förklaringen jag kan ge till misstaget är, att vinterleden (som vi promenerade bara för några månader sedan) gick faktiskt åt Njakajaurehållet, och fortsättningen av sommar-Kungsleden var något svår att se från meditationsplatsen. Ja, mycket hade jag kunnat föreställa mig som kunde hända under vandringens gång, men knappast att vi skulle gå vilse från själva Kungsleden bara några kilometer efter starten.

Nu var det ingen fara förstås. Terrängen var lättgången och de två extra kilometrarna som vi gick kändes ingenstans- inte just då i alla fall. Vi vände bara om, tackade familjen, och gjorde om och gjorde rätt.

Men Abiskosträckan är knepig. Även om den är ganska lättgången, infaller den ju i regel vandringens första dag, och i stort sett enda möjligheterna till tältning är Abisko turiststation eller Abiskojaurestugan efter 14 km, och då får man betala tältavgift. Man får inte tälta i nationalparken, och vill man komma utanför den får man gå ytterligare ca 3 km från Abiskojaure, och först då är det tillåtet att tälta. Vi har ju gått sträckan förut, år -22, då vi även hade pojkarna med oss, och jag minns att den var dryg!

Innan Abiskojaurestugorna började jag få väldigt ont i bröstryggen. Det är kanske inte så konstigt när man nästan oförberedd bär ca 17 kg ryggsäck i flera kilometer. Vi fortsatte dock förbi Abiskojaure, lite smärta hör till. Efter stigningen fick jag ont i höfterna, ffa höger. Och det blev inte bättre än att smärtan flyttade sig ner till höger knä, den kroppsdel som är svagast hos mig och som jag alltid oroar mig för. Lättgången stig och bara 1-2 km kvar till lägerplatsen, men vad hjälpte det då hela höger ben brann som eld? Greger fick gå först och jag stapplade efter. Han kom sedan och hämtade min ryggsäck sista 100-200 m. Jag nästan grät av smärta.

Vi valde samma lägerplats vid Siellajohka, vid Girons fot, som för 2 år sedan (för övrigt den platsen där pojkarna ”försvann” då de gick iväg för att söka mottagning). Vi var långt ifrån ensamma, platsen var återigen fullspäckad, även om antalet vandrare längs Kungsleden tycktes vara något mindre i år. Väl framme blev jag alldeles sjuk, frusen och fick vita fingrar och ont i magen. Greger fick sätta upp lägret själv. Till råga på allt åt vi världens sämsta torrmat, REAL turmats Chili con carne. Den är så stark och äcklig att vi båda två kastade bort typ halva portionen, vilket är helt olikt oss!

Jag lade mig bekymrad. Kroppen gav redan upp- skulle jag klara av årets vandring, eller hade jag tagit mig vatten över huvudet? Utmattad somnade jag och drömde hela natten. Åtminstone skulle jag inte slarva med förebyggande Ipren och knäskydd imorgon, som jag gjort idag.

Fjälläventyr 2024

23/7-24 bilade vi, jag och Greger, upp mot Gällivare. Jämfört med att resa till Kiruna, eller Abisko för den delen, kändes resan behagligt kort! Vi övernattade på Pensionat Augustin alldeles bredvid Gällivare resecentrum, och åt middag på Fat T´s i ”stan”. Fulla av förväntan var vi, men jag var kanske ändå inte så övertaggad som ifjol och de tidigare åren. Min kärlek mot fjällen har gått över från nyförälskelse till en stadigare och lugnare kärlek. Dessutom har jag numera mycket väl i minnet vad en veckas tältande innebär- det är inget att jubla åt precis, även om det också är trevligt.

Vi ställde väckarklockan till 6.00 för att hinna göra oss i ordning och äta frukost innan tåget gick. God natt!

Det drar ihop sig!

Högsommaren trycker på från alla håll och kanter. Om två dagar är det dags för årets absoluta höjdpunkt. Vår fjärde fullskaliga fjällvandring Abisko-Abiskojaure-Alesjaure-Norra Vistas- Östra och Västra Unna Räita-Sälka-Singi-Kaitumjaure-Teusajaure-Vakkotavare. Ungefär 9 dagar ska det hela ta.

Tidigare somrar har jag varit eld och lågor, men nu är jag lite mera desillusionerad. Jag minns, helt enkelt. Jag minns vilket jäkla slit det är!

Ärligt talat vet jag inte ens om vi kommer klara av hela sträckan, då det är ett vad och en brant som kan ställa till det. Men vi tar det som det kommer, eftersom. Jag kommer att försöka leva lite mera i nuet och släppa prestationsångesten och kontrollbehovet. På något sätt kommer vi att lösa alla problemen som kommer i vår väg.

Vår utrustning är i stort sett identisk jämfört med i fjol. Några saker ska vi försöka ersätta med lite lättare och enklare, och vi har skalat av matsedeln något, allt för att hålla vikten nere!

Jag hade inte kunnat ha bättre förberedande vandringsläsning än Matti Rämös meditativa bok ”Island runt på cykeln- på vindens väg genom lavafälten”. Det är så synd att hans böcker inte är översatta till svenska! Jag har skrivit om en av Mattis böcker tidigare, där han cyklade i Finland. Matti cyklar för att det är terapeutiskt, och jag antar att det är samma motiv som driver mig och oss till våra fjällvandringar.

Mest rörande stycke i Islandsboken är när Matti kommer ”fram” (i Holmavik, mitt i resan)!

”Vinden har mojnat och jag lyssnar på forsens lugnande brus, när jag färdigställer mitt lilla boende (tält) för natten. Fåren vandrar en bit borta. Det är så lugnt. Jag stannar och lyssnar, hur vattnet porlar bland stenarna jämnt men fort. Stående tittar jag på bäckens gång, hur den klättrar över stenarna på botten. Strömmen kommer från höglandet och samlar sitt vatten från snöiga små pölar, sjöar och bäckar, såsom den har gjort så länge, den porlar som den har gjort i hundratals, kanske tusentals, år. Som ett finfint vågsystem, som stundvis växer och blir starkare, för att sedan lugna ner sig igen. Mina tankar töms sakta och mitt sinne stannar i forsens gång. Jag hör till detta landskap. Jag är en del av den. Jämnt brusande. Mjukt brusande. Det är tyst, djupt tyst. Tystnaden går med bruset. Jag mår så bra. Tiden stannar. Det är lugnt. Jag är hemma. Jag är framme. Jag är framme!”

Jag vill också komma fram! Måhända att det är för mycket begärt, och att aktivt försöka är knappt lönt, lika lite som det lönar sig att jaga lyckan. Men jag kommer att ge det en chans, och acceptera att jag hör hemma i naturen, oavsett vad morgondagen bär med sig. Naturligtvis kommer jag att rapportera om vandringen efteråt på bloggen, så vi ses när det är aktuellt!

Det är vår!

Det är kanonväder och jag har min lediga vecka! Jag går runt med knäskydd och låtsas att jag inte har ont. Jag tränar hårt också. Och jag ska gå ner i vikt med hjälp av min lilla app, för att knät ska bli snällare, tur att den optionen finns kvar. Orsaken till min entusiasm är att vi nu har spikat fast vart vi ska fjällvandra i sommar. Det blir Abisko-Abiskojaure-Norra Vistas- Östra Unna Räita-Västra Unna Räita -Sälka -Singi -Kaitumjaure -Teusajaure- Vakkotavare! Och jag kan nästan inte hålla mig i skinnet. Bara 2 månader och det smäller av. Även Greger är entusiastisk, min bästa vandringskompis.

Jag njuter av den varma, underbara försommaren, då hela naturen börjar ”sjuda”! Den här årstiden är det gott att bo på landet. Nuusku är seg och har blivit som en gamm-hund, men vi går promenader i saktare mak än i höstas. Hon känner nog också av värmen. Jag är livrädd för huggormar (för Nuuskus del), som finns i trakterna.

Jag lagar mat och hittar på lite olika saker. Det tar alltid en stund att komma ikapp här hemma efter en jobbvecka. Och om inte annat så lossnar fyllningen från en tand och man får ta sig tid att fara till tandläkare.

Paj med chevré, päron och valnötter

Havets pizza på färdig botten

Marängsviss

Fisk i ajvar, det var verkligen en ful bild! (Men gott).

Tabbouleh, lika ful bild var den

Karelsk pirog med äggsmör, pirogen är köpt från Finland.

Med andra ord är det min favoritårstid! Jag kan vakna på småtimmarna men jag behöver inte vara stressad då jag inte behöver någonstans just på morgonen. Jag ligger i sängen och lyssnar på storspoven i natten och hoppas att världen får finnas i många år till. Att inte maktgalna gubbar och käringar tar ifrån oss allt detta fina. Jag känner med alla som helt onödigt drabbas av krig och elände. Det är fruktansvärt och obegripligt att vuxna människor, istället för att hjälpa varandra, helt öppet skadar varandra- hur går det att försvara? Hur vågar de, tänker de inte längre än näsan räcker?

Jag tänker också på vår kommande fjällvandring och hoppas innerligt att människan ska komma till sans och bli rädd om naturen. Att bli av med sitt omåttliga begär för materiella ting och lyx, och sluta låtsas om att det är hållbart. Man borde väl ändå bry sig om sina egna barn och barnbarn om inte annat? Jag inser vidden och närheten av katastrofen som vi är på väg mot, men det tror jag inte att alla gör. Det behövs mera kunskap. Vi kan ha kvar el och rinnande vatten, förutsatt att vi sansar oss- vi kan inte få allt. Men det vi redan har är så mycket, så många gåvor vi får varje dag utan att tänka på dem och uppskatta dem.

Det är Abisko som gäller!

Varför går de goda dagarna i livet så fort?

Vi packade vårt pick och pack och åkte mot Abisko. Väl framme i Kiruna hälsade vi på goda vänner inklusive bonussonen och vandringskamraten Melvin. Vi sov över på Best Western-hotellet i Kiruna, som godkänner även hundar!

Abisko Mountain Lodge var likadan, dvs lika underbar, som den brukar vara. Jag hade väntat mig ett fult skrubb eftersom vi medhavde hund, men det var ett fint superiorrum vi fick.

Lapporten är en stående punkt i Abisko, som jag inte kan slita ögonen ifrån. Ibland är den liten, och andra gånger jättestor. Jag är inte helt säker på om Nuusku noterade den fina naturformationen.

Innan vi fick nycklarna till rummet hann vi gå runt kring turiststationen och kanjonen.

Efter att ha checkat in på Lodgen tog vi en promenad mot Lapporten. Det var kallt. Stigningen blir ordentlig närmare porten, men det är bara en mil till höjden mellan topparna så det vore trevligt att knalla dit någon sommardag och tälta en natt.

Sedan var det dags för den goda maten. Och redan första kvällen fick vi gå ut och se på det enorma gröna norrskenet som svepte över hela himlavalvet.

Dagen efter var det dags att öva skidåkning med hund och sele på Björklidens fina längdspår. Det överlät jag med varm hand till min make, då jag har fullt sjå att stå upp på skidor även utan hund. Melvin och hans fina draghund Neena visade vägen. Greger ramlade bara enstaka gånger.

Malmtågen rullar på igen!

Vi såg Rallarkyrkogården på avstånd, och en fin gammal kyrka.

Så här trött blir man efteråt!

Det är inte bara Lapporten som är fint fjällmässigt. En vacker dag tog vi promenad längs Kungsleden/Dag Hammarskjöldleden ända till första meditationsplatsen och hälsade på de gamla vännerna Giron, Tjåmuhas och Ballentjåhkka.

Det kändes fruktansvärt jobbigt att vända om och lämna fjällen i det fina vädret. Men vi ses igen sommartid!

Min dröm var att åka skidor på Torneträsk, men den dagen var kall och blåsig. Så det blev bara en mycket liten promenad med Nuusku på Torneträsk is.

Resan hade inte varit komplett om vi inte sett Abisko uppifrån i vinterskrud. Så sista morgonen tog vi liften till Njulla. Och vi hade verkligen tur! Det tog nämligen bara ett par minuter sedan vi hade klivit av då hela liften stannade. Där satt vi på Aurora Sky Station. Det var mera synd om de medmänniskorna som satt kvar i liftkorgarna och frös. Vi hade Nuusku i bilen, men jag hade lämnat nyckeln till killen som skötte liften nerifrån, just i händelse av sådana här incidenter. De fick igång liften om en dryg halvtimma, och vi slapp gå ner med snöskor, vilket tydligen är deras katastrof-option…

Greger som gisslan på Aurora Sky Station. De bjöd på kaffe…

Sedan bilade vi hem, fast jag inte var färdig med Abisko! Blir jag någonsin det?

Hej nya året!

Året hade kanske kunnat börja bättre. Vi låg båda två i 40 graders feber och ute var det lika mycket minusgrader. Precis allt i lagården krånglade och Greger fick trots sin sjukdom vara uppe dag och natt. Inomhus hade vi uppiggande 14 grader. Bredvid mig såg jag en sjuk, hostande katt (Bjässens dagar är tyvärr räknade) och alla våra akvarium hade svårt att hålla vattentemperaturen. Bilen var i permafrost vilken förstärkte känslan av isolering, och vi hade glömt gå ut med soptunnan på juldagen vilket resulterade i ett växande sopberg. Under diskbänken grejade en råtta (som snabbt fastnade i fällan dock.)

Det positiva med nya året är att vandringsfebern börjar så småningom växa! Nu är det tillåtet att drömma igen! Jag har läst Claes Grundstens bok om Dag Hammarskjöld, och de kloka ord som han skriver om fjällvandring. Jag har länge känt att jag är, och kommer alltid att vara, så novis, att jag knappt har rätt att uttala mig om fjällvandring. Inte kommer ju jag att springa på Sareks toppar som både Hammarskjöld och Grundsten har gjort.

Men sedan tänkte jag, att man inte behöver vara världsbäst för att ha lov att njuta av någonting, eller att utvecklas för den delen. Hur mycket roligt har jag inte haft med hästarna, trots att jag är långt ifrån bäst på det. Och nog kan jag laga mat och uttala mig om det trots att jag inte är Leif Mannerström. Det är min upplevelse som räknas, och kanske är det just min styrka att kunna anpassa upplevelsen på en lämplig nivå och ändå känna fjällmagin fullt ut.

Strax efter årsskiftet, förra veckan, förolyckades en mamma (som för övrigt var utbildad vildmarksguide) och hennes 12-åriga pojke i Finland, då de mot alla sannolikheter hamnade under en lavin. Det går ju nästan inga laviner i Finland! Tyvärr så hade dessa två, som ”midnattsvandrade” på längdskidor, gått upp på ett fjäll i kylan och blåsten, tappat siktet och, avsiktligt eller ej, hamnat i en ravin som är känd för sina laviner, känd som friskidåkarnas finska Mecka längre fram på våren (”Pyhäkuru”) och utlöst en lavin. Så kan det gå, och naturligtvis blev man extra illa berörd då det var ett barn inblandat! Men återigen fick vi en påminnelse om att naturen känner ingen nåd när det vill sig illa, och att riktig erfarenhet handlar framför allt om att undvika faror och risker, inte bekämpa dem.

Jag är ganska harig av mig, troligen även pga sviktande kroppsliga förmågor. Känslan jag fick i Västra Unna Reaiddavaggi i somras, då jag förstod att det fanns en teoretisk möjlighet att bli liggande där, närmade sig skräck. Men naturligtvis har man helt andra marginaler på en sommarvandring. Det är inte i närheten lika kallt och det är mycket mera folk i rörelse. Samt att laviner inte existerar på sommaren, förstås.

Och inte var det många år sedan då en kvinnlig vandrare från Fjärran Östern frös ihjäl bara någon kilometer från Kebnekaise fjällstation. Bristande utrustning och orealistisk planering ledde till tragedi fast det bara var september. Exemplen på detta är många.

Med det sagt önskar jag alla, oerfarna som erfarna, en trygg vandring under kommande året 2024.

Minne från Gielestjåhke

Många är mina minnen från fjällvärlden och de flesta har jag dokumenterat på bloggen. Kombinationen av bild och text är en fantastisk möjlighet att samla på minnen och så lättsamt med digitala verktyg.
På nationaldagen, 6/6 2021 (dvs över 2 år sedan!) var jag ensam på stugan och passade på att erövra Gielestjåhke en vacker dag.
Dagen var verkligen vacker och då våren varit varm fanns det bara några få snölegor kvar. Jag vandrade i t-shirt och lyckades amatörmässigt bränna mig på underarmarna. Först på hemvägen såg jag några moln i horisonten.
Jag lämnade bilen i Laisaliden och klättrade genom den branta skogen till Nuolpen (”den lilla tjärnen”). Där fick jag vid mitt tidigare toppförsök samma vår vända pga hård blåst, men nu var det bara njuta och vandra vidare. En gök följde mig hela vandringen (jag hörde den, men såg den inte). Stigningen var hård men härlig, och utsikten magnifik hela vägen. Väl på toppen 1190 möh satt jag i lugn och ro för mig själv, åt en kexchoklad och lyssnade på göken. Tala om sinnesro.
Toppkammen fortsätter vidare mot den andra kammen som heter Lilla Murtsertoppen, det var bara en dryg stenkast dit. Därifrån kan man antingen fortsätta till Stora Murtsertoppen, men där var det fortfarande mycket snö. Eller vända neråt och gå till Kungsleden och fortsätta till Naturum i Hemavan. Men jag vände och gick tillbaka samma väg som jag kom, till min bil förstås.
 
 
Nästa gången gör jag den här vandringen med en motiverad kompis, läs min man. Fjällvärlden är vacker både som ensamvandrare och på tu man hand.
Nu när kylan och mörkret återigen kommer, får jag försöka leva på gamla minnen och nya planer. Mina vackraste och starkaste minnen kommer utan tvekan från naturen, och i regel från fjällen.

Människans innersta väsen-reflektioner från fjällen

Hur är det möjligt att jag inom en och samma minut kan både hålla på att frysa ihjäl (en kall vindpust), och dö av värmeslag (solen tittar fram bakom molnen)? Den frågan ställde jag mig flera gånger under fjällvandringen, och helst just när det stod emellan att ta av sig jackan eller att låta den vara på.
 
Lite senare kom jag på att detsamma gäller mina sinnesstämningar. Jag kan verkligen växla mellan glädje och vemod, framtidstro och hopplöshet och ilska och sinnesro fortare än jag vet ordet av. Varje känsla är lika intensiv och sann.
 
Jag minns att jag en gång läste en intervju om en uppenbart orhört talangfull ung dirigent. Han uttalade sig så, att han i umgänge med människor alltid sökte människans innersta väsen. Jag tyckte att det var väldigt intressant och fascinerande sagt. Det gör nog jag nämligen också, fast omedvetet.
 
Visst är det underbart med otvingade människor som är sig själva, och låter den andra också vara det? Men det är också fascinerande att se under en människas yta, då skalet släpper och innersta väsen slutligen visar sig.
 
Alla vi har ju ett ”signum”, liksom en melodi, som vi känns igen på. Det yttrar sig i själva känslan när man umgås, men också i det som vi i det långa (och korta) loppet manifesterar omkring oss.
 
Min tanke är att oavsett vad vi känner för tillfället, så är det någonting väldigt flyktigt som egentligen inte säger så mycket om oss. Det säger mera om oss vad vi sedan gör med själva känslan. ”Jag kan ha fel”, passar även här. Vi är inte våra känslor. Det kan vara en tröst när allting stormar. Allt känns kanske mycket bättre imorgon, helt spontant.
 
Every cloud endangers not a storm.