Kebnekaise runt dag 2. Vistas-Nallo.

På natten hände ett mirakel. Jag sov gott, som en stock, hela natten! Jag minns att jag t om var kissnödig på natten men struntade i det och sov vidare, tungt drömmande. En regnskur hörde jag genom drömmarna. Först på morgonen strax före kl 9 ragglade jag ut ur tältet, fortfarande sömndrucken. Under hela mitt vuxna liv har jag bara minnen av dåliga eller ännu mera dåliga tältnätter, därav den glada överraskningen!
 
 
Det var lite molnigt, men väldigt varmt och helt vindstilla. Dessutom fanns det inte en enda mygg. Vid brofästet hade jåkken format små stengrytor, liksom små badkar, där man kunde tvätta sig utan fara att hamna i den kraftiga strömmen. Vi hade inte kunnat ha en skönare morgon! Morgonbestyren tog ca 2 h som vanligt. Jag hade en känning av ryggskott/ländryggssmärta, men det blev konstigt nog bättre av att ta på mig 16 kg ryggsäck och knalla iväg.
 
 
Att morgonen var skön var turligt, eftersom de 5 kvarvarande kilometrarna till Vistasstugan var besvärliga och dyrköpta.
 
 
Och vilken fantastisk stuga! Vistasstugan ligger på kanten av lövskogen med magnifik utsikt över några av de allra finaste topparna, inte minst Nallu, ”Nålen”! Och går man bara över bron så är man på kalfjället och får njuta av ännu mäktigare fjällvyer. Vi pratade med en fin och vänlig kvinnlig stugvärd, som bjöd oss på saft. Fem tyska män kom från Mårmapasset, de var helt slut efter att ha gjort den krävande rutten i rasande tempo. Jag förstår att man kan känna en press på sig främst pga vädret, men rent generellt- vart har vi så bråttom egentligen?
 
 
 
Vi fortsatte över bron och åt lunch och sedan gav vi oss av mot Nallostugan. Det var en del uppför, och vi passerade ett stort vattenfall ganska nära rasbrant. Uppsynen av Räitatjåhkka åt vänster, Nallu rakt fram, Kugghjulskammen och Siehtagas åt höger (och Sielmmatjåhkka bakom dem, i dimmorna) och längre bort längs Norra Vistasdalen fortsätter bergskedjan med Påssustjåhka och Unna Vistastjåhka, ja, finns det någon finare syn, knappast!
 
 
 
 
 
Kugghjulskammen sedd från sidan
 
 
Mina bilder ser lite molniga ut, men jag upplevde att dagen ändå var solig, och det var rätt varmt, just på gränsen till shortsväder. Jag hade sett fram emot dagens vandring, och visst var den fin. Men den var inte lätt precis, då vägen var fortsatt kringelikrokig, stenig, uppochner, och bitvis blöt. Jag väntade verkligen på att komma fram till Nallostugan, då det ändå bara var 10 km vandring dit (plus de fem km som vi gått innan Vistasstugan).
Vi kom till en ytterst stenig parti, som vi inte då förstod var en begynnande strömfåra som vi var tvungna att korsa. Just där mötte vi en man som pratade finska. Han peppade oss och sade att vi skulle följa rösen. Tyvärr hade han redan försvunnit ur vårt sikte, då vi stod där, på stranden av en skummande och vild bäck. Nu hade goda råd varit dyra! Jåkken från Nallojavrrit beskrivs i guideboken som en rätt enkel passage, som man kan ta sig torrskodd över. Jag håller med om att den inte är så bred, men ganska djup och framför allt oerhört strid.
 
 
 
Om jag hade fått backa bandet hade jag kanske ändå bytt mot Crocs och vadat på vinst och förlust (liv och död??) på det ställe där leden gick. Nu började vi leta efter bättre och tryggare vadalternativ, där jåkken grenar sig i flera delar och strömmen inte är så otäck. Vad blir också alltid svårare med tung packning. Vi borde kanske också ha letat nerströms, nu letade vi bara uppströms. Jag hittade ett par ställen där man kunde ha hoppat över, vilket hade varit möjligt utan ryggsäckar, som man då hade kunnat skicka efter genom att byta dem över strömmen. Greger var dock inte så pigg på det. Jag skickade iväg honom uppför strömmen för att leta efter en bättre passage, men tyvärr kom vi inte överens om något ”signalsystem”, dvs jag såg honom irra längre och längre bort och där stod jag och visste ingenting. Om jag vinkade till honom vinkade han bara tillbaka och jag visste inte vad det betydde, och forsens dån hindrade all kommunikation genom att ropa. Det var knappt att man hörde sina egna tankar. Jag var duktigt irriterad då Greger till sist kom tillbaka. Han fann det iaf troligt att vi kunde passera högre uppströms.
 
 
Och det kunde vi också, med livet som insats. Först över en strid sidofåra där jag höll på att åka i men räddades av Greger, och sedan bara ett raskare kliv över forsen som just där var rätt smal, och till sist vanliga vad över de två kvarvarande fårorna, som inte var så strida- allt med skorna på.
 
 
 
Nu hade det redan blivit kväll (äventyret tog 1,5 timma) och vi hade hamnat väldigt högt upp från leden mot Kugghjulskammen, mot Nallojavrrit till. Men det struntade jag i, jag var bara så lättad över att vi hade löst situationen och kommit över bäcken. På mina knän klättrade jag uppför den ytterst branta sluttningen vid foten av Nallu. Om det är någonting jag lärt mig av fjällen så är det ödmjukhet, och jag har inga svårigheter att buga för dem. 
 
 
Så här ser Nallu (som betyder Nålen på samiska) ut från sidan. Själva nålen är inte Nallus högsta punkt (1614 möh), men den kan bara nås genom klättring. 
 
 
Kvarvarande vandring till Nallostugan var 3 km. Dessa kilometrar var väldigt jobbiga och steniga, och vi fick dessutom ta den branta nedförsbacken tillbaka till leden. Och inte nog med det, man måste vada till själva stugan också! Dessa vad är flera stycken, men vattnet är grunt och rinner ganska lugnt, och man kan behålla skorna på. Det var sent på kvällen (kl var närmare 21) när vi slutligen var framme.
 
 
Stugvärden var en yngre vandrarkille, som inte tyckte att Nallojavrivadet var så krävande. Det tyckte dock våra tältgrannar, trevliga ungdomar från Göteborg. De hade också letat efter ett bra vadställe en bra stund, och varit rädda precis som vi. Så det är så!
 
Kvällen var sval, men fortfarande vindstilla och myggfri. Vårt lilla tält (som heter Nallo förresten) fann sig inkilad mellan Räitatjåhka och Nallu, dessa branta tvärstup, i stendalen. Vi ”släckte ljuset” (sovmask för min del) och sov återigen ganska gott, där mitt i stenriket.
 

Kebnekaise runt dag 1. Nikkaluokta-Vistas

Vi övernattade i vännernas hus i Kiruna. Jag var fortfarande spänd och på min vakt, dels resfebrig, dels orolig över ryggskottet.
 
 
Vi gick upp tidigt på morgonen och körde bil till Nikkaluokta, där Sarris anläggning har långtidsparkering. Jag hade bokat båtskjuts uppför Vistasdalen kl 10. Det skulle förkorta vår vandring längs Vistasdalen hela 12 km och därmed skulle vi ha endast 23 km gångsträcka upp till Vistasstugan.
Båtresan var spännande, vi åkte så fort att kepsen höll på att flyga iväg. Vistasjohkan är bred och ringlande, och går ibland över i små sjöar. En älgskalle (skelett) dekorerade strandlinjen.
”Ångrar ni er, nu är er sista chans?” frågade den trevliga Göteborgskillen innan han lämnade oss mitt i ingenstans. ”ALDRIG!” sade vi enstämmigt!
 
 
 
Första kilometrarna går alltid i någon form av trans. Vi var ensamma, mitt i vildmarken. Vilken frihet! Kåkittjorro och Palkastak vaktade oss från västra sidan av floden. Vädret, som från början hade varit mulet, klarnade upp. Dagen blev varm.
 
 
 
 
 
Precis som guideboken hade informerat, så handlade det hela mest om en skogspromenad. Långa sträckor med spångar över våtmarken. In i skogen igen, upp och ner, ner och upp, ringlande kringelkrokig stig. Underväxtlighet och buskar, och åter skog. En massa myrstack och myror förstås. Väldigt lite mygg då året tydligen är myggfattigt! Mycket hjortron, de flesta kartar men även några mogna och goda. Och mycket blivande lingon! Enorma mängder älgbajs, vi såg ingen älg men antagligen såg älgarna oss. Några små vad, vilka var trevligare än de torkade steniga bäckfårorna som det också fanns gott om. Stigen var märkt, och ganska tydlig. Det är bra då jag alltid blir stressad av att tappa bort stigen.
 
 
 
 
 
Efter ca 13-14 km började jag krokna. Så även Greger, vars rygga var på tok för tung. Han ville redan stanna vid bron efter 16 km men jag ville absolut gå de 18 km som behövdes för att komma till den andra bron som vi aldrig skulle gå över, 5 km före Vistasstugan. Det var tur det eftersom lägerplatsen dit vi anlände ca kl 20 var fantastisk. Vi var helt ensamma och från västra sidan av jokken skuggades vi av Palkastak och Räitatjåhkka. Vi hade också rak insyn till östra Unna Räitavaggi på andra sidan, och kunde se Pyramiden och Knivkammen men den fina vassa kammen pekande mot oss. Åt nordväst började Kugghjulskammen och Siehtagas med sin glaciär synas. Vädret var oerhört varmt men behagligt, och konstigt nog fanns det fortfarande nästan inga mygg.
 
 
 
 
Men när jag -återigen, som det kändes-, stökade i ordning i vårt lilla tält, kände jag ett plötsligt och intensivt styng av ånger. Vad hade jag nu utsatt mig för, igen? 7 dagar kvar, och nu kom jag ihåg hur besvärligt det ändå är, det här med fjällvandringen. Hur skulle jag orka så många dagar till? Jag gjorde hastiga anteckningar i min lilla dagbok och kunde knappt hålla ögonen öppna, så trött var jag. Jag somnade med förhoppning att allt skulle kännas lite bättre imorgon.

Kebnekaise runt 2023

24/7-31/7 -23 genomförde vi (jag och maken Greger) vår tredje storskaliga fjällvandring, denna gång Kebnekaise runt, med utstickare till Unna Räita och Tarfala. Det var första året då vi gav oss utanför de större lederna, och det gav ju visst en känsla av lite mera äventyr om vi säger så. Vädret var på vår sida (efter fjolårets ständiga regn!) och medan folket här hemma hade haft en riktigt regnig vecka så blev vi väldigt solbrända på vårt håll. Kort och gott, allt gick som planerat, men inte utan motgångar och en del skräck. Mera om det senare.
 
Redan innan vandringen började hade vi en del motgångar. Katten Elli kom slutligen tillbaka från sin 2 veckors sommarvandring- hon brukar göra så här, men det här var ändå rekord och jag var orolig. Blogg.se tappade bort min bloggs säkerhets-id igen (vilket hände senast i påskas) men denna gång fick jag snabb hjälp(!) Två dagar innan vi skulle åka iväg fick jag tillbaka min hemska armbågssmärta från hösten -20, vilket lätt hade kunnat sabba en fjällvandring. Som tur var, var det dock bara första tecknet på en förkylning som jag åkte på samma dag- det är talande att jag senast var förkyld för över 1,5 år sedan! Men fjällvandra skulle vi, det var bestämt, åtminstone tills jag fick ryggskott i bilen på väg upp mot Kiruna. Men även det redde vi ut genom manipulation av bäckenet som jag lärt mig av bäckenspecialisten.
 
Tidigare åren har vi ju haft med 1-2 tonårspojkar på våra vandringar, vilket gjort att vi kunnat dela upp en del av bagaget, läs maten. Nu vägde min ryggsäck 16 kilo vid start, och Gregers 23,4 kg. Det är på tok för mycket. Och det enda som vi hade kunnat pruta på var faktiskt maten. Det här minskade min inspiration till utveckling av måltiderna påtagligt. När t om Greger, som älskar äggröra, konstaterar att äggen väger mera än vad de smakar, så är det illa.
 
Jag var ju väldigt orolig för att åter få svullna ben, vilket var ett jätteproblem i fjol. Det kom smygande mot slutet av vandringen och när jag väl kom hem kunde jag knappt gå på flera dagar. Jag undrade varför det blev så, om knäskydden stasade eller vad det var. Problemet var faktiskt något mindre i år, även om vi vandrade en dag mera. Min nuvarande tolkning är att benen svullnar pga den enorma fysiska misshandeln de utsätts för. Blåsor och skav på flera håll på fötterna, Compeed hjälper men man fortsätter ju gå. Och det är inte bara fötterna som täcks av Compeed, utan även höftkammarna, låren och axlarna- allt skaver. Men, som sagt, i år är jag ändå i skick för hundpromenader genast efter hemkomst.
 
Att packa, packa upp, tvätta och vårda utrustningen, något som i fjol kändes som ett jätteprojekt, har gått oväntat smidigt i år. Två dagar efter hemkomst börjar jag vara ikapp. Möjligen står det för rutin.
 
 
Under följande dagarna kommer jag redogöra för vandringen etapp för etapp. För den som eventuellt har tänkt göra samma vandring kan jag nog komma med en del matnyttiga tips.

Vandringen där allt gick fel!

Vi har tänkt ta några vänner till små vandringar i Hemavan-området till sommaren, och planen var att kolla på lederna lite på förhand. Atoklimpens kulturreservat kring den mäktiga Atoklimpen med sin samiska historia kändes som ett lämpligt vandringsmål, och 5/6-23, tidigt på säsongen, gav vi oss av på vår första vårvandring med sällskap av vår lilla men ack så duktiga hundvalp Nuusku, 4 månader.
 
 
Vi båda har varit på toppen av Atoklimpen tidigare och kring lunchtid steg vi åter uppför Atoklimpens förfjäll. Men denna gång fortsatte vi inte upp på själva Klimpen (som för övrigt har svårt provat mig tidigare, se inlägget från hösten -18) utan fortsatte vandringen västerut, förbi Klimpen och ut mot närliggande fjäll mot Norges gräns. Leden gör en slinga och efter en 9 km vandring kommer man tillbaka till Atostugan, fast från ett annat håll.
 
 
 
Vandringen var trevlig. Vi följde de orangea markeringarna, och fast vi nog var första vandrare för säsongen så var det alldeles gångbart. Snölegorna låg kvar men vi kunde följa leden i stort sett utan problem. Vi fikade och såg renvajorna med de gulliga små kalvarna springa på avstånd. Det gjorde gott att vara på fjället igen, och vädret bjöd på både blåst och vindstilla, sol, regn, snöblandat regn och lite hagel. Nuusku blev tokig av glädje av all snö. Vad mer kan en inbiten vandrare begära?
 
 
Vårfloden forsade vilt under broarna och det kändes gott att snart vara framme. Vandringen var på gränsen lång för Nuusku.
 
 
Men vad nu? 300 meter före Atostugan skulle vi passera den sista, och största, bron. Men bron var borta, trasig, dragen åt sidan! Det kunde inte vara sant! Misstroende skådade vi den och såg på varandra. Mellan oss och bilen strömmade den vilda våriga Risbäcken!
 
 

Kartan som vi hade sträckte sig inte så långt utanför området. Men vi tänkte ändå att kanske kunde vi komma till landsvägen genom att följa strömfåran. Men så verkade inte vara fallet. Bäcken grenade sig, för att åter förenas som ett ännu större vattendrag, och vände sig misstänkt mot vänster, bort från vägen. Och vi var på fel sida. Bitvis gick det bra att vandra längs strandbanken, men så småningom kom vi till ett område som nog kan mäta sig med Rapadalen, Sarek, när det gäller svårforcerad terräng. Tät vegetation, troligen mest vide, stod så tätt i backen, att man endast med enorm möda kunde forcera sig genom, i snigelfart. Jag ramlade handlöst åtminstone två gånger. Greger bar Nuusku i famnen. Ett färskt bajs, stort som ett människohuvud, låg på marken, en påminnelse om att det bor även andra varelser här. Som till exempel björn. Bävern hade också lämnat påtagliga spår efter sig.

 
 
Till sist kom vi till ett ställe där vi förvisso kunde fortsätta längs stranden, men det skulle innebära att vi ändå blev genomblöta upp till midjan, så vi gav upp och vände om. Genom riset igen, tydligen hade det kommit ut några svavelosande svordomar riktade mot Länsstyrelsen ur min mun vid det laget, berättar Greger.
Vi kom åter till stället där bäckfåran grenar sig, och vadade över de två första grenarna (till priset av blaskblöta fötter och underben) och hamnade på en ö. Tyvärr fanns det en tredje och största strömfåra bakom ön, som var för bred (åtminstone 2 meter), för djup (åtminstone till midjan) och för strid (skummande) för att forceras, och allra minst i nollgradigt vatten med en hundvalp i famnen.
Vad göra?? Vi vadade tillbaka, blev ännu blötare och gick tillbaka till brofästet, och deppade ihop. Telefonmottagningen var mycket dålig, vi kunde inte ringa någon eller ens googla fram en karta. 112 gick dock att nå så vi ringde till fjällräddningen. Mannen från Polisen informerade oss om att nej, bäcken går inte till vägen, och att de mest realistiska vadplatserna över Risbäcken fanns där vi redan hade provat vada. Det är ju vårflod. Så enda alternativet var att vandra tillbaka genom fjället, samma väg som vi kom.
Visst, vi var blöta och kalla, men klockan var bara kring 17.30. Minusgrader väntades till natten men vi skulle hinna före. Problemet var stackars Nuusku som vid det här läget hade tröttat ut sig alldeles! Hur skulle vi orka bära henne i våra armar, 9 km upp och ner på fjället, hon som väger säkert över 10 kilo och är så otymplig?
Jag packade ur vår lilla ryggsäck och placerade Nuuskus svans och båda höfterna i säcken. Resten av hunden var utanför säcken, men det funkade! Det viktigaste var att hon förstod allvaret i situationen och gick med på att dingla på Gregers rygg.
 
 
Så då var det bara att sätta fötterna framför varandra och ta vägen tillbaka. Vi slapp större motgångar på hemvägen, det var bara en gång vi var lite osäkra på var stigen gick, och vädret fick också godkänt. Atoklimpen betraktade oss illavarslande från varierande håll. Min högra höft gjorde så ont att jag kunde knappt gå, och när jag i slutet fick en murken gren mitt i skallen, grät jag ur hjärtats lust bittra tårar. Det sjukaste är att mina knän, som jag ju brukar oroa mig för så, höll hur bra som helst, de gjorde inte ens ont!!🤣
Till sist, redan före kl 21, var vi hos bilen igen, nästan stumma av utmattning och skräck. Vi skyndade oss meddela fjällräddningen att vi var i säkerhet. Sedan bilade vi till stugan, lagade mat av det vi råkade ha hemma, skålade med ett glas vin och bastade. Nuusku somnade gott för natten.
 
 
Men vi lärde oss saker. Googla, gör ännu mera research inför varje tur. Lita inte så mycket på samhällsservice. Rundturer har alltid sina risker. Ha alltid karta och kompass med. Och om du har ansvar för hund eller barn, tänk ut ett sätt hur du kan bära dem om nöden blir stor! Ta reda på farorna med vaden och ha respekt för naturens krafter. Det kostar alltid att bli blöt, och har man inte vandringsstavar så bör man tillverka sig sådana inför svåra vad. Ett bra eller ett dåligt beslut kan faktiskt skilja mellan liv och död i dessa förhållanden.
Ps. Länsstyrelsen beklagade det inträffade och skulle genast sätta upp en skylt. De trodde inte att någon dåre skulle ge sig ut på fjället så här tidigt på säsongen, då de hade hört att det fanns mycket snö kvar.

Reflektioner efter fjällvandringen 2022

Grattis, @timeoftiger, för din andra fullskaliga fjällvandring! Hur känns det?
 
-Tack tack! Det känns faktiskt mycket mindre omvälvande än efter första gången, och jag har överhuvudtaget mindre reflektioner. Jag är inte förvånad att jag klarade av det, men jag är plågsamt medveten om att fjällvärlden är fortfarande rätt så outforskad för min del, och jag blir inte yngre. Jag hoppas att mina ben håller i några år till, utan att det blir alltför plågsamt att vandra!
 
Några frågor till intervju från Staffan Ekholms bok Vandra i fjällen:
Vad är ”grejen” med fjällvandringen?
-Det är naturligt, enkelt och vackert. Man finns i tiden, här och nu. Det är svårt att vara någon annanstans. Kanske finns det också med en komponent att utmana sig själv och en liten gnutta äventyr!
 
Ge en ovan vandrare ett enda tips inför första vandringen!
-Gör research inför din vandring! Det är mycket roligare att vandra om du vet var du är och vad du ser. Ta med en guidebok och en karta.
 
Vilken plats rekommenderar som första fjällupplevelse?
-Ska du vandra så är Kungsleden ett säkert kort. Sträckorna Abisko-Nikkaluokta och Ammarnäs-Hemavan är enkla och billiga då du inte är beroende av någon båtskjuts. Stugorna och andra vandrare ger extra trygghet.
 
Har du något särskilt packtips? Något som alltid är med?
-Bästa tipset är att hålla det enkelt och lätt (någonstans vid 15 kg går min absoluta gräns.) Jag har footprint till tältet, överväg det. Värmekjolen jag köpte (Houdini Sleepwalker) rekommenderar jag till alla som är frusna, oavsett kön. Den funkar extra bra kvällstid när man har stannat av.
 
Något som satte guldkant på din fjällvandring?
-Sällskapet, att spela Uno i tältet och äta nötkräm. En skvätt rödvin.
 
Vilken är din favoritplats i fjällvärlden?
-Det är fjällen runt Hemavan jag känner bäst. Där finns det någonting för alla! Området som lockar mig lite extra är Stuor- och Unna Reaiddavaggi kring Nallo och Unna Räita-stugan. Men där jag har inte ens varit ännu!
 
Vad är din största fjällupplevelse?
-Min första topptur till Dalåive. Och första turen till Atoklimpen ensam. Och mina längre fjällvandringar såklart!
 
 
Och sedan till reflektionerna:
Jag har läst Karl-Johan Piehls bok om Sarek. Han är en äkta lättviktsvandrare som har flera kilo lättare bagage än jag, trots att han säkert skulle orka bära mycket mer. Men sen springer han ju också ofattbart långa distanser i Sarek med sina trailskor på kort tid, och passerar 2000 meters toppar i förbifarten, om jag tillåts raljera lite.
Det har varit intressant att läsa om, och förstå, poängen bakom lättviktspackning ”deluxe”, läs några fjuttiga kilos bagage för flera dagar i Sarek. Jag köper Piehls koncept helt och hållet.
Men jag är långsam och frusen med begränsad fysik. Jag kan inte springa mig varm. Toppturer är inte ett inslag i min fjällvandring. Jag har inte så bråttom. Och visst, alla tält kan blåsa sönder, jag kan inte påstå emot. Men mitt tält är nog varmare och torrare inuti än de lättaste tarparna. Likaså vill jag ha regnskydd till ryggsäcken och jag vill grädda pannkakor med mitt Trangiakök. Men i och för sig, jag behöver inte packa med mig klätter- och glaciärutrustning där jag i min tur sparar några kilon…
 
Jag vill också reflektera över skillnaden mellan att principiellt kunna göra någonting, och vad det kostar att göra någonting. Det här problemet stöter man ofta på när det t ex gäller ansökan för färdtjänst. Man får avslag då man anses klara av någonting (t ex gå 200 meter eller åka rullstol utomhus 1 km), som man förvisso principiellt kan klara av, men som i praktiken blir för slitsamt för att man skulle orka göra det, annat än kanske i nödfall.
För min del kan jag konstatera, att jag nog klarar det mesta vandringsväg adekvat för min bakgrund och ålder, om det gäller liv och död. Men smärtan och slitenheten efteråt kan göra att upplevelsen inte är värd investeringen. Än så länge ligger fjällvandringen på 1 vecka med ca 15 km dagsetapper på rätt sida av smärtskalan. Och vi hoppas att det fortsätter så! Jag såg just att ett par på 60+ år hade gått hela Kungsleden på 4 veckor och bott i tält, det ger mig hopp.
 
 

Personliga reflektioner på fjällvandringsutrustning

Jag tror inte att jag är den enda som tycker att det är svårt med utrustning när jag planerar min fällvandring. Ändå är utrustningen själva grejen! Forna tiders jeans och rutig bomullsskjorta kombinerade med regnkläder i galon och gympadojor är ett minne blott. Och tack och lov för det! Istället för packning på 34 kilo kan man numera bara behöva bära 15 kilo, och därtill gör den moderna utrustningen vandringen mycket bekvämare.
Men det ska vara måtta med allt. När jag nu köpt min grundutrustning (som har varit tidsödande och dyrt!) vill jag bara koncentrera mig på vandringen och inte fortsätta nörda in mig i prylarna hur mycket som helst. Att köpa nytt är inte svårt, men är det nödvändigt? Det ligger i fjällvandringens natur att nöja sig med det man har, och respektera vår natur.
 
Således börjar jag mitt inlägg med att deklarera, att jag är nöjd med min nuvarande utrustning, och tänker i nuläget inte köpa någonting nytt, bortsett från en sak, som jag återkommer till senare. Ibland uppskattar läsare, inklusive mig själv, ändå handfasta tips. Dessa är naturligtvis alltid väldigt subjektiva, då ingen av oss kan ha provat all utrustning i alla omständigheter. Många tips har jag fått från andra blogg, och forumet på utsidan.se.
 
Kläderna?
För det första, glöm bomull. Allt ska vara syntet, siden eller merinoull. Bomull har bara dåliga egenskaper på en vandringstur. Den blir tung när den är blöt, och torkar långsamt.
Siden Selma har både underkläder och underställ i siden eller bambu (viskos). Men jag har även underställ av syntet och merinoull, av olika tillverkare. Samma gäller T-shirts. Houdinis tröjor är sköna då de är lite längre. Gällande strumpor har jag dem både i siden och merinoull, och jag tycker att de senare är bättre. Märket spelar kanske mindre roll, bara ullen är mulesingfri. Mina strumpor heter Devold.
 
Mellanlagret, tjockare vandringströja, har jag två av. Den tjockare av Houdini (Power Houdi) och en något tunnare variant av Fjällräven, den mörkrosa som syns på bilden nedan. Det är alltid lika svårt att bestämma vilken av dem jag ska ta, men på sommaren har jag hittills tagit den lite tunnare. När det blåser kallt har jag den på mig som mellanlager när jag går, och då vill man ju inte bli svettig heller.
Jag har också alltid med mig en klassisk dunjacka (Peak Performande i mitt fall.) Inuti en packpåse blir den som en liten kudde. Jag tänker mig den som en liten livsförsäkring.
 
Jag har ingen regelrätt funktionsjacka, vilket kanske är en brist. Om det är ok väder, t om lite regn fast varmt, så använder jag vandringsanoraken Roamer från Amundsen, den orange på bilden. Den är på alla sätt funktionell och bra, även om jag egentligen ogillar att den måste dras över huvudet. Å andra sidan har man då en underbar bröstficka som alltid är praktiskt tillgänglig och där ryms det mesta. Den står ut med lite regn, och under alla omständigheter torkar den fort. Men visst är den en ren sommarjacka. Mitt alternativ till anoraken är regnjackan.
 
Nästa stora kapitlet är vandringsbyxorna. Jag har Fjällräven Keb trousers. Det spys en del galla över modellen, att de är mellanmjölk som försöker vara allting men inte är speciellt bra på någonting. Efter senaste vandringen kan jag dock slå fast att jag gillar dem! Åtminstone så länge man tar sig tiden att vaxa dem med Greenland vax är de imponerande vattentäta på de viktigaste ställen, och ändå lagom ventilerande, också på de rätta ställena. Skulle de bli blöta torkar de snabbt. De verkar robusta (jag har haft mina i flera år), är mjuka och har behaglig passform. De är rätt så perfekta byxor på fjället, där vädret skiftar ständigt och jämt. Ett tag funderade jag på byxor som man kunde förvandla till shorts med hjälp av dragkedjor, men nu blev det inte så och lika bra är det. Jag har ett par lätta Klättermusen-vandringshorts som jag dock aldrig fick prova i sommar. En varning med Keb-byxorna är, att längst ner framtill sitter det en krok på varje byxben, som man kan förankra i skosnören. Denna metallkrok kan effektivt på en kort stund demolera flera liggunderlag i tältet när man kryper runt!
 
Min man är vän av byxor av märket Revolution Race, och jag håller med om att de är mycket prisvärda. Man kan t om vaxa även dem för att öka vattentåligheten. För mig känns dock Keb-byxorna lite mjukare och de sitter bättre, frågan är om det är värt prisskillnaden.
Både Greger och Poppe har dock nu Houdini-vandringsbyxor (olika modeller) och ingen av dem har tänkt använda några andra byxor mera, vilket jag tolkar som att båda är extremt nöjda. Bara ett tips.
 
I höstas köpte jag mig ett regnställ som heter Lundhags Lo (jacka+byxor, den gråa jackan på bilden). Jag har knappt läst någon recension om dem, men jag är då helnöjd. Vattenpelaren är över 20 000 mm, passformen inkl huva genomtänkt och behaglig, och de är väldigt lätta och tar nästan ingen plats.
 
 
Tack och lov att jag hade bytt skor i år! Aldrig mera blöta Gore Tex-skor! Jag har nu Lundhags Mira II-skor, nertill som gummistövlar, snabbtorkande syntet inuti, skinn överst. Visst är de lite hårda inuti, men det är priset man betalar för att de ska torka lätt. Ofta får man rådet att köpa (för) stora vandringsskor, men det håller jag inte med om. Mina skor har rätt storlek för mig, och det funkar bra.
Både Poppe och Greger har nyköpta Meindl Island vandringsskor (Greger har modell wide) och båda var lyriska över komforten och funktionen. Deras skor är mjukare inuti än mina, och innehåller ”memory foam” som anpassar sig efter foten. De är något lägre än mina skor.
Så här ser mina skor ut idag, jag har nu kanske gått typ 200 km i dem. För priset de hade väntar jag mig att de håller i stort sett livet ut.
 
 
Knäskydd Genu train som jag har, är de stadigaste på marknaden, så länge man inte vill ha metallskenor. Jag provade ut dem på Gå och löp-kliniken och de är dyra, dock hade de varit billigare på nätet. Med tanke på att jag har nästan ingen egen stabilitet i knäna är de förstås bra! Att de säkerligen bidrog till stas och att mina underben svullnade kraftigt är ju baksidan av medaljen. Jag har i nuläget ingen lust att även lägga till stödstrumpor i ekvationen…
 
 
Mina vandringsstavar är av märket Silva, jag är nöjd med dem.
Ryggan Osprey Renn 65 liter vill jag inte heller klaga på. Liggunderlaget Sea to Summit självuppblåsbar är min stora favorit, och den har också högre R-värde (värmeisolering) än Gregers Exped med integrerad pump, å andra sidan är han också nöjd och vi har alltid även skumgummirullar i botten.
Jag är supernöjd med min dunsovsäck Marmot Angelfire, Greger har en liknande i syntet fast extra long, Marmot Trestles Elite, och han är lika nöjd han. Det är inte kul att frysa!
Siden”liner” till sovsäcken var inget för oss. Greger rör sig för mycket och har för stora fötter. Jag använde linern som komplement ( t ex över ögonen eller om jag frös tillfälligt någonstans) men den uppfyllde inte själva funktionen att skydda sovsäcken.
 
Gällande tält så är jag stolt över att Hilleberg är svenskt. Jag tror inte på hängmattans eller tarpens starka framtid, eftersom det finns en anledning (eller flera) till att vi människor har utvecklat just tält. Och jag tror inte heller på extrem lättvikt i denna bransch. Om jag köpte mig en enmanstält, tror jag faktiskt att mitt val skulle falla på Nallo 2 med footprint idag. Jag skulle inte gå ner till yellow label. Mitt tält är min borg!
 
 
Vad saknade jag i år då? Ja, mer än en gång per kväll svor jag över glipan i ländryggen, alltså mellan byxor och tröja! Problemet uppstod ffa i tältet, när man skulle böja sig och krypa omkring. Jag frös så hemskt pga detta att jag t om tänkte utveckla ett eget värmande midjebälte. När jag kommit hem såg jag att Houdini har en värmande kjol Sleepwalker, som jag nu har köpt och som jag tänker prova och använda hädanefter. Rimligen borde den även täcka midjan.
Det var årets summering om utrustningen. Avslutningsvis ska jag nämna att jag inte har något annonssamarbete med någon.

Mat på fjällvandringen, recept

Jag skrev ett omfattande inlägg om Mat på fjällvandringen ifjol, och jag tycker att inlägget funkar lika bra än idag.
Mitt viktigaste tips är att planera maten väldigt noga, måltid för måltid, och ta med mat på sin höjd för en extra dag, så länge det finns stugor på vägen. Då slipper man bära med sig onödiga extra kilon.
Jag brukar även förbereda måltiderna genom att mäta upp rätt mängd t ex makaroner i en minigrip-påse. Jag skriver på påsen allt som man behöver komma ihåg för tillagning av måltiden, t ex hur mycket vatten som behövs och hur länge man ska koka.
Denna gång gjorde jag 4 portioners påsar, och det är ju en bra utgångspunkt.
Återigen har Calazo förlags böcker hjälpt mig, mest ”Kokbok för friluftskockar” av Fredrik Hjelmstedt och Jonas Sundvall.
 
Förra året var vi storförbrukare av vätskeersättning, men så blev det inte i år. Man ska inte underskatta varma matens betydelse för humöret och orken. Maten värmer också kroppen inifrån, och energin kan omvandlas till värme om man fryser.
 
Nedan följer några recept som jag fritt modifierat.
 
Repris från ifjol:
Pestopasta
Koka snabbmakaronerna. Blanda i pesto och allt annat önskvärt, såsom soltorkade tomater och brödkrutonger. Strö över parmesanost och servera med ölkorv.
De tomma glasburkarna får man lämna på fjällstugorna eller bära med sig. De väger inte så mycket i förhållande till smakupplevelsen, tycker jag.
 
 
Snabbris
Koka snabbriset med ett par msk vatten. Servera med oliver och korv. Kanske parmesanost också?
 
 
Gällande kött blir det ju mest tunna ölkorvar, om man vill äta kött och bära lätt. Vi hade också tur och hade fått torrkött av pojkarnas pappa. Det är jättegott och extra uppskattat som omväxling.
 
Några nya recept:
 
Enkelt Lappskavs
Koka 4 portioner potatismos (1 ”silver”påse vanligen). Häll också lite olja i moset, dels för smaken, dels för energin. Blanda i rikligt med mjukost med valfri smak i varje kåsa. Och valfritt kött till!
 
 
Kryddat lappskavs
Tillverka 4 portioner varma koppen-soppa, förslagsvis med ost och broccoli. Blanda i 4 portioner potatismospulver. Tillsätt strimlade soltorkade tomater i olja och brödkrutonger. Strö över parmesanost.
 
Couscousrätt
Blanda ihop couscous och varma koppen-pulver (t ex med smaken tomat och basilika). Tillsätt dubbelt så mycket (dl) kokande vatten som couscous. Låt svälla. Servera med ölkorv.
 
 
Tortillas
Det här var pojkarnas favoritmat, och jag håller nästan med!
Tillverka sås av sojafärs enligt instruktionerna (man blandar pulvret med kokande vatten helt enkelt). För oss 4 tog jag 2 påsar sås, dvs 6-8 portioner, och det var lagom.
Servera med tortillabröd och strö över parmesanost. Inget riktigt kött denna gång, men såsen smakar precis som köttfärssås. Man kan förstås lägga till tacokrydda och -sås om en rejäl tacoupplevelse önskas.
 
 
Nudlar i tomatsoppa
Tillaga soppan enligt instruktioner. I stället för mjölk tillsätt lite vatten och mjölkpulver (rätt proportion är 1 dl vatten per 1,5 msk mjölkpulver). Lägg i några påsar nudlar och låt dem mjukna. Parmesan passar bra till, och lite valfritt kött.
 
 
Mjölk får man lätt gjort genom att köpa en påse Sempers mjölkpulver. 1,5 msk pulver per dl vatten. Man kan strö lite pulver i kaffet också, eller använda pulvret som sådant för att göra rätter krämigare.
Man kan även göra en redning genom att först tillverka en skvätt mjölk, och sedan blanda i någon matsked mjöl. På detta vis kunde man bl a göra stuvade tortellini, som jag ska prova nästa år.
Torkad svamp är en bra ingrediens att ha med sig. De ska blötläggas en kvart innan man steker dem eller tillsätter i maten.
Parmesanost är en tacksam krydda till nästan allt! Jag har alltid också med små förpackningar av salt, svartpeppar, socker och olja. Olivolja blir inte gott till söta saker som plättar, så jag har med även matolja. Några flingor av t ex oregano och basilika vore inte heller fel!
 
 
 
Till frukost åt vi förväxlande gröt (färdiga pulverpåsar från Finland), knäckebröd med mjukost, äggröra och varma koppen med krutonger. Och drack kaffe (på pulver)/the.
 
Efterrätter blev liksom i fjol nyponsoppa med mandelbiskvier och pannkakor gjorda på mix- med nötkräm till. Nötkrämen smakar sjukt gott ute på tur!
 
 
Vi hade också med oss flera påsar färdig torrmat, vilket är dyrt men oerhört praktiskt om man t ex trängs i ett regnskydd med flera andra. Äta måste man ju ändå, och då får kalorierna kosta.
 
Allt lagades på Trangiakök med gas. Biltema har tydligen, utan att informera kunderna, ändrat konsistensen på sin gas så att den nu är ren ”sommargas”. Det var ju också sommar, och det funkade bra. Det gäller dock att läsa det finstilta på gasflaskan! Gasflaskorna är skrymmande, men man måste nästan ha med sig en extra. Precis som i fjol, klarade vi oss på den första flaskan, 450 gram Biltemagas på 4 personer i 7 dagar. Det går åt mera gas om vädret är kallt. Fjällstugorna säljer dock gas, om man skulle bli utan.
 
Med facit i hand hade jag nog tagit med mig lite mera snacks i år. Förra året smälte all choklad, men det var inget problem i år. En liten påse ”nappar” kostade 25 kr på fjällstugans butik, och blev ganska enformigt. Vi hade kunnat ha lite mera godis i packningen och därmed fått mera variation också.
 
 
Det blir inte så mycket frukt och grönt när man är ute på tur, så brustabletter med C-vitamin är en utomordentlig mellanmålsdryck. Om man gör en längre tur är det nog inte så dumt att ta en daglig multivitamintablett.

Etapp 7- Kebnekaise-Nikkaluokta

God morgon i regnet! Idag gällde det att hinna till bussen i Nikkaluokta kl 16.45 så väckarklockan ringde i god tid. Etappen var hela 19 km lång, varav vi dock redan gjort 4.
Vi packade ihop våra blaskblöta tält (som då säkert ökar flera kg i vikt…) Döm om vår förvåning då regnet upphörde i stort sett med detsamma och vi fick en fin och behaglig vandring, och det höll i sig hela dagen. Det var inte heller för varmt och inte mycket mygg alls.
 
 
 
Vi lagade mat ute och åt. Nudlar i tomatsoppa och torrkött.
 
 
 
Vägen mot Nikkaluokta var fortfarande stenig, och vi mötte en massa vandrare. De allra flesta på denna sträcka har kanske bara bestigning av Kebnekaise i sikte, och de vandrar tillbaka så fort målet är uppnått (eller inte.)
Claes Grundsten, den fantastiska fjällräven och fjällfotografen, säger att de mellanhöga topparna ofta är de allra bästa gällande utsikt. Från Keb fjällstation kan man även göra andra fina utflykter än att bestiga Kebnekaise. T ex kan man klättra upp på Kebnetjåkka, Duolbagorni eller Skartaklacken. Eller göra en dagsutflykt till Silverfallet eller Tarfala.
Själv är jag alldeles för långsam för att hinna bestiga Kebnekaise på en dag, och att tälta på vägen lär vara svårt. Men det vore trevligt att gå upp halvvägs, på Vierranvarri, som ändå är 1716 möh hög, och se det hela lite bättre. Jag är också alldeles förfärligt höjdrädd, så denna strapats vore nog mera lagom för mig.
 
Det var återigen möjligt att förkorta dagens vandring genom att åka båt 6 km på Laddjujavri. Vi avstod pga samma skäl som tidigare. Efter nedre båtlänningen blev vägen mycket bredare och mindre stenig, och när vi passerat en bro ännu längre ner försvann även vattenpölarna, och vägen blev som en vanlig gångväg!
 
 
Topparna syntes bitvis fortfarande.
 
 
När vi kom till Nikkaluokta var känslan overklig. Ju mera jag kände efter desto mera förstod jag hur sliten jag var. Det värsta var mina svullna fötter och underben. Det näst värsta var att vi (jag) var så genomfuktiga!
 
 
 
Vi satte oss ner i restaurangen som drivs av familjen Sarri, och åt bullar och glass. Så gott! Bussen till Kiruna tog 45 minuter, men vi hamnade på busstationen olyckligt just efter att lokalbussarna hade gått! 40 min väntan huttrandes på busstationen kändes som en hemsk tanke, men turligen fick vi tag på en taxi.
Vi kraschlandade i våra vänners hus, åt en pizza och sov, konstigt nog, fortfarande dåligt. Dagen efter bilade vi tillbaka hem, vilket ju tog hela dagen.
Nu har vi landat, och konstaterat: ”Vi gjorde det!”
 
Slutligen vill jag rekommendera Fredrik Neregård och Sam Hedmans bok, Fjällvandra längs Kungsleden, Calazo förlag. Denna imponerande och högkvalitativa bok har möjliggjort min vandringsplanering och gjort att behållningen av resan minst sagt fördubblats för alla inblandade! Det är ovanligt att man kan göra så bra research på basis av en enda liten bok.
 

Etapp 6- Singi-Kebnekaise

Nattens kisspaus var återigen magisk, jag lyssnade andlöst på omgivande fjällen. Annars var behållningen av natten sämre, i alla fall gällande vila och kroppslig återhämtning. Gammkroppen värker nattetid, även om vandringen dagtid knappt vållar några problem alls. Det hade regnat och blåst högst måttligt under natten, och morgonvädret var inte heller katastrofalt. Det värsta med regnet är dock ATT MAN ALDRIG VET. Oj vad jag hade uppskattat en vindstilla och vacker morgon, då man bara får vara och relaxa, njuta av livet och slöa på. I stället för att hela tiden ha fullt beredskap för ett regn som kan börja när som helst och vara hur intensivt som helst.
 
Idag skulle vi vandra i mäktiga Laddjuvaggi, en smal dalgång där man har upptill 1000 meter hög bergvägg till stup på båda sidorna. Första aningen om detta fick vi när vi fick se Liddubaktis pyramid teckna sig mot himmelen.
 
 
Senare går Liddubakti över till Skarttoaivi. På nordsidan är det Sinnjicohkka som utgör ”väggen” hela vägen.
Dimmorna störde hela tiden. På nåder kunde man få sig en glimt av bergbjässarna, och troligen bara en del av dem även då.
 
 
 
Något rastskydd fanns inte längs denna sträcka, så ändå hade vi tur som kunde både laga maten och äta den utan större regn. Det var också ganska varmt!
 
 
 
Efter maten vräkte dock regnet ner över oss, och jag var sur i både kroppen och själen.
Men när vi hamnade framför fjället Duolbagorni (med en gryta, 1672 möh, röstad till Sveriges vackraste fjäll för övrigt) så hände det någonting konstig. Plötsligt badade hela Laddjuvaggi i solen! Ungefär samtidigt kom även mottagningen i telefonerna tillbaka.
 
 
 
 
 
Pojkarna väntade på oss, som vanligt, på en sten. De hade dock helt missat att mobilnätet kommit tillbaka.
 
 
 
Duolbagorni har en krater på toppen, som liknar en stjärna. Här kan man även klättra ”via ferrata”.
 
 
Hela Laddjuvaggi var full av blåklockor.
 
 
Väderguden hade naturligtvis inte varit helt konsekvent, om den inte hade kastat en regnskur till över oss just lagom 10 minuter innan vi hunnit till Kebnekaise fjällstation. Jag som hade hunnit glädjas åt att mina kläder nästan hade torkat upp var återigen sjöblöt.
På fjällstationen fick vi lämna våra sopor(!) (tack!!!), låna en riktig toalett (tack!) och köpa en chokladkaka som jag uppskattade högt trots att den var Marabou.
 
 
Dagens ursprungliga etapp skulle ha varit 14 km, men vi hade ju redan gått in en bit av den igår så vi fortsatte nästan 4 km till, för att göra sträckan kortare imorgon. Vi passerade Tarfalajåhkka, ett vilt vattendrag.
 
 
Och vi beundrade Kebnekaisetopparna bakom oss, på avstånd.
 
 
 
Vi hittade en mysig tältplats på en liten glänta invid leden och gjorde oss i ordning för natten. Jag minns inte längre om det regnade just då, men allmänt blöta var vi. Och vad tror vi att väderprognosen lovar till i morgon..? (Rätt svar: Regn och blåst!)

Etapp 5- Sälka-Singi

Väderprognosen för dagen var dyster och den slog in. Vi packade ihop inne i tältet efter konstens alla regler och jag sprang tillbaka till Sälkastugan en snabbis för att märka att helikoptern just kommit med ett lass med bl a små påsar av parmesanost, vilket skänk från ovan bokstavligen, då jag behövde just dem.
Det hjälptes inte annat än sikta mot Singi, 12 km hade vi framför oss och jag räknade med att regnet och blåsten rakt i ansiktet skulle kvarstå hela vägen. Det var inte läge att fota precis, men några kort fick jag taget. Vattendragen var mäktiga och det fanns flera riktiga broar.
 
 
Under hela vandringen gick vi över ett stort antal spångar (gjorda av virke), varav vissa var riktigt höga och långa, som broar fast utan räcke. De kunde ligga över våtmarker eller grunda diken men även över rejäla vattendrag och vattenfall. Jag gick över dessa med en tokskalles självförtroende. Jag hade inte tänkt ramla, inte! Men idag hände det! Jag vet inte vad som hände, om jag halkade eller vad, men plötsligt kände jag att jag föll, och kunde inte hejda det. Det hela fick en grundlig slutkläm av ryggsäcken som mosade ner mig bakifrån samtidigt som vandringsstavarna inte gjorde det lättare. Tack och lov handlade det om ett mindre vattendrag denna gång, så jag störtade inte ner hela vägen. Pannan mot träspången kände jag efter hur det hade gått, men var inte kapabel att röra mig ur fläcken pga ryggan. Bakom mig hörde jag Gregers förfärade skrik. Tack och lov gick det bra! Jag skyller på regnet och halkan, men jag tappade lite förtroende och blev försiktigare. Fast det känns så att när olyckan väl är framme går det inte att göra så mycket ändå.
 
Enligt guideboken kunde man kika in i Kaskasavaggi och se Kaskasatjåkkamassivet, haha. Nog kan det visst finnas där någonstans!
 
 
Inne i Guobirvaggi kunde man se Drakryggen, som en pyramid i mitten, och den kunde vi visst skönja. Vid klart väder hade man även kunnat se Kaskasapakte till vänster och Kebnekaise till höger om den.
 
 
 
Guobirjåhka har ett rastskydd och aldrig har behovet varit större än denna dag! Även om regnet nog hade blivit mindre aggressivt, och jag hade bra regnkläder och skor, så kände jag mig oerhört illa till mods. Jag var varm och lite svettig inuti, och hela kroppen småkliade. Tröttheten kliade i benmärgen också. Samtidigt var jag kall utvärtes. Jag hade aldrig plurrat med skorna (de är vattentäta) men var ändå på något konstigt sätt även fuktig om fötterna. Obehaget var intensivt, och hade jag varit ett barn hade jag nog lagt mig ner på stenskravlet och börjat skrika. Men ingen, inte ens min snälla man, hade nog lyckats ta mig därifrån så det var bara bita ihop och knalla vidare. Det kändes kanske lite bättre efter lunchen i rastskyddet dessutom. Vi pratade lite med andra vandrare och åt snällt upp vår torrmat.
 
 
Och sedan knallade vi vidare mot Singi. Regnet hade i stort sett upphört men jag vågade inte ta av mig regnkläderna. Hej Singi! Härifrån fortsätter Kungsleden till Kaitumjaure, Dag Hammarskjöldsleden går till Nikkaluokta. Nordkalottleden går till Hukejaure och mot Norge.
 
 
Då dagens etapp varit kort och vi hade två längre etapper framför oss bestämde vi oss att gå några kilometer till, uppför backen och in i Laddjuvaggi. Vi (läs jag) var lite oroliga att de hårda vindarna som denna dalgång är känd för, skulle blåsa bort oss. Men även om väderprognosen var fortsatt dyster, var det inte fråga om någon stormvarning. Så vi klättrade upp och slog upp tälten vid Lassajavri, och hade en riktigt mysig kväll after all.