Fjällvandring – Sida 5

Dag 2 Aigert-Serve

God morgon! Vi hade försökt placera tältet så att morgonsolen inte skulle komma åt oss, men med dålig framgång. Redan kl 05 var det väldigt varmt i tältet. Greger sov men jag kröp ut, tog med mig tvättgrejerna och gick till badsjön. Jag var nog den enda som var vaken på hela stället. Även om luften var varm var det jobbigt att doppa sig i det kalla vattnet. Garanterat första gången jag går och badar i en kall fjällsjö kl 5.30 på morgonen.

Med en hel del till morgonbestyr var vi redo för avfärd kl 9.30. Den längsta etappen, och dessutom Kungsledens andra högsta punkt efter Tjäktjapasset, nära 1100 möh, låg framför oss.

Jag har märkt att jag älskar geografi, topografi, och så även olika namn. Namn som Uhtsa-Aigart och Stuor-Aigart låter så fina och spännande! Vi vandrade uppför i tilltagande hetta, och marken blev allt stenigare. Emellanåt blickade vi bakåt, över den mäktiga vyn mot Ammarnäs. Inte en molntuss fanns på himmelen.

Den stora betydelsen av vatten blir klar då man vandrar. Man kan helst inte välja en fikaplats eller tältplats utan vattentillgång. Till lunch blev det pasta med pesto, oliver och salami.

Jag svettades så mycket som det är möjligt att svettas. Jag vet inte hur varmt det var- maximalt, troligen. Inte en vindpust i luften annat än undantagsvis. Och lägg till brems! Vi försökte ha regelbundna pauser och dricka vätskeersättning, vilket hjälpte lite grann. Vi träffade även på några renar.

Skulle vi ens nå Servestugan? Axlarna värkte. Greger fick skoskav, Poppe fick skav på höftkammarna framtill, jag fick skav på hela ryggen och rumpan där höftbältet går. Modet sjönk t om hos Greger. På vägen ner gick vi över ett härligt vattenfall men såg knappt skönheten.

Servestugan 2 km, stod det på en skylt. Ett steg i taget. En och samma brems, enligt ljudfrekvensen, följde mig envist hela vägen. Inte ens Bushman hjälpte mot bremsen. Väl framme på Servestugan var jag mera död än levande. Stugan ligger i slymark och mängden knott och brems var obeskrivlig. Vi var så utmattade att vi orkade bara äta hårdbrödmackor. Och just när kvällen började svalna lite fick vi återigen doppa oss i en kall fjällbäck för tvättning var någonting som inte kunde skippas efter dagen som varit. En sådan tortyr. Men inne i tältet var det ändå varmt. Knotten kröp på duken då de inte bits ”inomhus”, tur för det. Godnatt.

Kungsleden Ammarnäs-Hemavan 2021. Till Aigertstugan!

…eller egentligen Ammarnäs-Klippen, för att vara helt noga. Ca 78 km etapp.

Så lång planering, så lång period med inköp från scratch, så lång tvivel och förväntan… och nu, helt plötsligt, 27/7-21 var dagen kommen! Vi skjutsades till Ammarnäs för att börja vår vandring! Jag kunde knappt tro att det var sant, det var overkligt. Som vandringssällskap hade jag Greger och Poppe, snart 14 år, som kunde övertalas följa med (han bar sitt enmanstält själv).

Mest av allt var jag orolig. Orolig över att mina knän inte skulle hålla, och att helikoptern skulle behöva hämta mig. Jag hade rustat mig med knäskydd, vandringsstavar, värktabletter, elastisk linda med mera. Och jag såg till att hålla packningen så lätt som möjligt. Ca 15 kg hamnade den på, och den blev inte särskilt mycket lättare under resans gång, då vi hade planerat maten minutiöst, delade på matsäckarna och bar dessutom ner våra sopor såsom det rekommenderas. Gregers ryggsäck vägde ca 17 kg och Poppes likaså 15 kg med varsitt tält.

De bästa tipsen angående packning fick jag nästan från bloggen fantasiresor.se!

Ammarnäs är en fin och mysig fjällby, åtminstone en solig sommardag. Här har vi den berömda potatisbacken.

Vi kom iväg först kl 17.30, vilket var bra då det var jättevarmt.

Nästan övertaggade sprang vi genom skogen och en bit myrmark till Aigertstugan som låg 8 km bort. Vi gick över 3 fina broar med vattenfall under. Det fanns en del mygg men några sprayningar med Bushman/MyggA och rask gångtakt gjorde det uthärdligt.

Vyn baktill mot Ammarnäs var fin.

Och plötsligt var Aigertstugan bara där! Klockan var 20.15.

Vi åt färdig torrmat som var riktigt gott. Myggen och knott störde en del. Svettiga var vi men kvällen svalnade och solen höll på att gå ner. Det blev inget bad den kvällen. Alla bastun längs leden är dessutom stängda pga covid… så sjukt onödigt. Vid Aigert fanns det två små sjöar, den ena för att ta drickvatten, den andra för tvätt och disk.

Där skulle vi sova, vid foten av Äivesåjve. Jag kände mig lite vemodig och sorgsen. Men samtidigt glad över att vi hade i alla fall klarat första etappen.

Abisko in my mind

Vi anlände till Abisko med egen bil v. 25. Tågförbindelse finns också, men egen bil ger en stor frihet. Tiden var just före midsommar, vilket gjorde att allt ännu inte var öppet. Vårt eget boende Abisko Mountain Lodge öppnade för säsongen 21/6 dvs på dagen när vi kom. Andra alternativ att bo på är STF Turiststationen Abisko, eller något av vandrarhemmen. Grannbyn Björkliden har också ett hotell. Privata stugor att hyra finns praktiskt taget inte.

Abisko ligger i regnskugga, då de västliga vindarna brukar regna av sig på västra sidan av fjället Njulla. Därför är Abisko en av de bästa platserna i världen att skåda på norrsken! Av denna anledning hade jag tillförsikt gällande vädret, och jag blev inte besviken.

Liften till Njulla öppnade 24/6 och Naturum 25/6 så nog blev det lite tight. Å andra sidan hade våra små vänners, myggornas, ”verksamhet” inte heller fullt ut öppnat än, vilket ju var ett enormt bonus. Jag kan tänka mig att om en vecka finns de i miljontal, nu bara några enstaka. Därtill prickade vi in midnatssolen, som man förvisso kan se under flera veckor i Abisko.

Det var trevligt att bila genom Norra Sverige och se alla platser som jag tidigare bara hade hört talas om.

I Abisko finns det 2 delar. Den ena är till väster, kring Abisko Turiststation. Däromkring finns så gott som alla naturupplevelser såsom Abiskojåkka kanjon, samevistet, naturstigarna, nationalparken med Kungsledens startpunkt, Torneträsk strand, Naturum och liften till Njulla. Det finns även en liten sliten tågstation.

Den andra delen är Abisko östra, 2 km bort, där det finns de få bostadshusen, alla andra turistboenden än STF, en riktig järnvägsstation (se ovan) och en affär i hyfsad storlek.

Vi bodde på Abisko Mountain Lodge, i en stuga för 4 personer, och var mycket nöjda allihopa. Vi hade inte kunnat ha det bättre.

Vad ska man se i Abisko? Vi hann inte med Naturum då den var stängd, men nästan med allt det andra som jag hade tänkt mig. Abiskojåkka Kanjon är väldigt fin och t om en rullstolsburen person kan ta sig fram där omkring.

Och här startar också Kungsleden. I bakgrunden syns Njulla.

Det finns gott om fina blommor… och ett rikt fågelliv…

Järnvägen och malmtågen dominerar hela byn.

Vi gick ner till stranden. Vattnet var 4-5 grader varmt så vi skippade badet. Men utsikten mot Torneträsk och Lapporten var fin. Lapporten skyms av molnen här.

Nästa dagen bar det av till Riksgränsen ca 40 km bort. Inget midsommarslalom i år, backen var nästan bar.

Nästa äventyret var Gearggevaggi, en dal med Europas största stenmassor sedan istiden. Innerst inne i dalen ligger en sjö, Rissajavri, Trollsjön- med sikt hela 36 meter ner till botten, då sjön är så gott som död. Vi vandrade från Låktatjåkka.

Då vandringen var totalt 12 km, fram och tillbaka, och steg ända upp till dryga 800 meters höjd, så var det en rejäl fysisk utmaning. Sjön var fortfarande mestadels istäckt.

Dagen efter tog vi den för säsongen nyöppnade sittliften till Njulla. Liften kändes enligt mitt tycke lite ranglig, men det gick ju bra.

Stigningen var rejäl. Vi landade på ca 900 m höjd på Aurora Sky Station. Därifrån sprang jag de kvarvarande 250 höjdmetrarna och 2,5 km till Njullas topp, 1162 möh.

Jag vet fortfarande inte vad allt jag såg därifrån. Kanske inte Kebnekajse men väl Kåtotjåhkka? Jag ska undersöka saken vidare.

Dagen var underbar och jag var i form! En underbar känsla.

Då var det dags att bila hem igen. Med en tanke i bakhuvudet, nämligen att det vore mäktigt att se norrsken i Abisko…

Fjällvandring i sikte

Välkomna till Tiger Extreme Expedition Adventures, denna gång en tältnatt på gården i den ljumma försommarnatten!

Konstigt nog, fjällvandring, denna anspråkslösa aktivitet, är verkligen en materialsport. Orsaken är den enkla- en människa klarar sig inte ute i det fria utan materiella grejer. Med klarar sig menar jag i detta sammanhang överleva. Och att släpa med det ena och det andra är inte bara jobbigt- vid viss viktgräns blir det dessutom omöjligt, och förvandlar en njutningsfull vandring till en ren plåga.

De dagsturer som vi gjort i Hemavan har vi klarat av med mycket lite packning, så det har inte varit något jag behövt fundera på hittills. Men sommarens kommande vandring på 78 km, en färdig led som förvisso innehåller 5 st fullt utrustade stugor, är något annat. Det är en trygghet att kunna ty sig till stugorna, åtminstone i fall av hälsobekymmer eller för att komplettera matförråd, men annars är målet att överleva på egen hand.

Vi har börjat testa utrustningen på gården. Det är ju bra att kunna sina grejer!

Tältet är Hilleberg Nallo 3 GT. Ett rejält tält som passar svenska fjällförhållanden under vår/sommar/höst. Det är avsett för 3 personer men vi sov där bekvämt bara vi 2. Tältet innehåller en stor absid där man kan förvara grejerna (halva tältet sett utifrån, är absid.) Vi köpte även till ett underlag, som kallas footprint. Alla ”bra att ha”- grejer väger några hundra gram, men i detta fall tyckte vi att det var värt det.

Tält är ett dyrt inköp, men det finns en viss second hand-marknad, åtminstone för märket Hilleberg. Vårt tält väger 3,1 kg. Det är tämligen lätt att sätta upp och är överlag väldigt genomtänkt, t ex avseende ventilation.

Den saken som gav mig mest huvudbry var liggunderlagen. Det är lite svårt att veta hur de är i verkligheten. Greger har en Exped Air Mat (modell long, eftersom han är lång), med integrerad pump. Den är en renodlad luftmadrass och syns till höger på bilden. Enkelt handhavande och enligt Greger var liggkomforten bra. Den är dock inte bra mot markkyla (lågt R-värde), varför en gammaldags liggunderlagsrulle under är nästan ett måste. Då skyddas liggunderlaget också mot punktering.

Min Sea to Summit självuppblåsbara liggunderlag är den till vänster. Den är ganska kort, och väger ungefär som Gregers, ett drygt halvkilo. Jag var supernöjd med den då den var jämn och tillräckligt bekväm för att inte störa sömnen. Fötterna hamnade utanför vilket inte störde mig alls. Även jag hade en skumgummirulle under, trots att mitt liggunderlag har R-värde 4 och isolerar bra mot markkylan (den innehåller nämligen inte bara luft utan även skumgummi). Men en skumgummirulle kan hur som helst vara bra att ha på rasterna att sitta på, och väger inte särskilt mycket.

Nästa stora saken är sovsäckarna. Dun är lätt och varmt, men känsligt mot fukt. Jag har köpt Marmot Womens Angel Fire, som jag fått mig rekommenderat. Det är en tresäsongssäck (vår-sommar-höst) med vikt på drygt 1 kg. En genomtänkt och fin säck, som höll mig varm i min vanliga nattlinne natten genom. Det var ca 8 grader på natten och jag fick öppna dragkedjan då det blev för varmt.

Greger kör med syntetvariant av ungefär samma valör- Marmot Trestles Elite Eco Long. Vikten och värmeegenskaperna liknar dem med min säck. Hans upplevelse av natten liknade min- det blev nästan för varmt.

Tanken slog mig att man skulle ha haft sovsäckslakan pga hygienin, men de väger ju ytterligare gram, så jag tror att jag avstår.

Reflektionen blev det sjudande fågellivet i försommarnatten. Oj så ljuvligt småfåglarna sjunger! Jag kände igen talgoxen och storspoven förstås. Öronproppar kan vara en tanke, om man är känslig. Jag hade min vanliga ögonmask för att ha det mörkt, den har jag även inomhus sommartid.

Sen är det kanske bekvämt att undvika gå och kissa stup i kvarten nattetid. Ingen sen tekopp för att ”hålla sig varm” eller dylikt dumt.

Till nästa inlägg hoppas jag att jag har avancerat till matlagning med Trangiakök, och därefter står packning på tur. Det sägs att ”the big 3”, dvs tält, sovsäck och ryggsäck inte bör väga mer än 3 kg tillsammans, men hur når man dit med en 65 l ryggsäck vet jag inte… vi är uppe i minst 4 kg per person, det får bli mindre kläder istället i så fall.

Böcker om vandring

Nu till några vandringsböcker! Som sagt, vi planerar att vandra en bit av Kungsleden till sommaren. Med tält och Trangiakök och allt. Rakt ut sagt är vi (jag) nybörjare, och därför har jag börjat skaffa kunskap om ämnet.

Boken till vänster, Vandra i fjällen, är skriven av Staffan Ekholm. Den är riktigt bra, och ger en bra bild av vad det innebär att vandra i fjällen, trots att ämnet är stort och boken begränsad. Överhuvudtaget tycker jag att alla friluftsböcker utgivna av Calazo förlaget är mycket bra. Rekommenderas varmt!

Sedan till den högra boken. Jag såg den på bokrean och klickade hem. Jag såg att den var skriven av Angelica Mejstedt som drev Vandringsbloggen, men gick tragiskt bort mars -19, pga att hon tog livet av sig. Angelica verkar ha varit väldigt omtyckt. Det är många som var bestörta och som saknar henne. Hon själv var väldigt chockad över Aviciis självmord, och skrev även ett blogginlägg om det. Mindre än ett år efter gick hon själv samma väg.

Av allt att döma hade Angelica tidigare varit nära av att gå i väggen, och sadlat om. Hon bytte sin framgångsrika karriär och välbetalda jobb mot att vandra, skriva Vandringsbloggen och boken Vandra. Hon fick massor av utmärkelser och erkännanden och blev en riktigt stor kvinnlig influencer. Jag ser det som att hon var lite före sin tid på många sätt.

Vad som hände sen kan nog ingen veta, och allra minst jag, som inte kände eller ens följde henne. Hon nuddar vid psykisk ohälsa på sin blogg många gånger (bloggen kan man fortfarande läsa)- inlägget om Avicii, svårigheterna att komma hem och anpassa sig till vardagslivet efter vandringar, att någonting skavde fast hon var så framgångsrik. Att någonting inte riktigt kändes någonstans, en tomhetskänsla. Men det var nog få som trodde att det var så illa att hon skulle ta sitt liv.

Jag tänker så, att vandring, liksom allt annat som är kul och utmanande, är viktigt. Men inte ens vandring kan med en trollstav befria oss från livets börda, som till och från känns tung. Avicii är ju lika bra exempel på detta. Han kunde väl göra vad han ville, hade obegränsat med pengar och var ung, populär och kroppsligt frisk. Ändå räckte det inte för att rädda honom.

Nej, jag tror att det rentav är livets små bekymmer och inte minst den småjävliga vardagen som gör att vi orkar fortsätta kämpa på. Utan dessa förlorar vi vårt sammanhang och blir lättare vilsna och deprimerade.

Några ord om boken Vandra. Jag tycker att det är onödigt att pressa in alla sorters vandringar såsom dem där man sover på hotell, och även vintervandringar i extrema omständigheter, i en och samma bok. För hotellvandringar behövs ingen bok alls. Och extremvandrare som sover ute på vintern behöver inte, och kommer inte att läsa en sådan här bok.

Men om man nu tar biten som är riktad för en wannabe-tältvandrare som jag, så tycker jag att det var rätt mycket floskler. Om jag inte själv kan räkna ut, att jag ska kolla vilka fickor min ryggsäck har, eller att jag ska ringa 112 om jag är i nöd, eller att jag ska byta blöta strumpor mot torra, så tror jag inte att jag klarar av att läsa boken heller. Ej heller behöver jag läsa i detalj om vartenda djur som jag kan tänkas möta i den svenska naturen, från vildsvin till lodjur. Eller hur jag ska smörja mina vandrinsskor när jag kommit hem. Överhuvudtaget tycker jag att med tanke på hur mycket Angelica hade vandrat, var boken ganska opersonlig. Den hade nog varit mera givande om hon hade bjudit på lite mera av sina egna erfarenheter och upplevelser.

Bilderna är dock fina, och tips på olika vandringar i slutet av boken är bra.

Om det är någon av mina läsare som är intresserad av boken ger jag den gärna vidare! Hojta bara till!

Lästips: Vandringsbloggen.

Och jag rekommenderar ffa en annan blogg som även innehåller fjällvandring, Fantasiresor. Väldigt rolig och innehåller riktig bra tips som bygger på egen erfarenhet.

Fjällvandringar 2020

Sommaren är onekligen över och så är nästan hösten också. Med andra ord hann vandringssäsongen knappt börja innan den slutade, alltså är det precis som vanligt. Med tanke på mina leder är det ett mirakel att jag fortfarande är fysiskt aktiv, men allt går på något sätt. Jag hoppas på bättre tider.

Vandringsstavar gjorde att hela kroppen fick motion på ett annat sätt och knäna avlastades, och det är ju bra. Men problem från axeln och ffa från armbågen gör dem svåranvända nu.

Mitt i byggandet drog jag familjen till Nuolpen, ”Lilla tjärnen”. En lagom och fantastisk utflykt, och bra utbyte i form av fina vyer och fjällkänsla per (höjd)meter vandring. Åk bil till Laisaliden och följ markerade stigen. Kort men ganska brant vandring. Den ligger på ca 844 möh. Man kan fiska i Nuolpen, men fiskekort behövs såklart.

Vi sprang upp på Gurkfjället med Marina och Sven en annan dag. Också det är en härlig topp som man tar på ett par-tre timmar utan alltför stora ansträngningar, men ändå en del svett och vardagsmotion. 895 möh. Åk till Solberget utanför Tärnaby och följ markerade vandringsleden. På bilden vyn mot Norra Fjällnäs sedd från den lite lägre, östra toppen.

Den här vyn är från ”Arons avan” utanför vår egen stuga. Man ser Artfjällsmassivet i bakgrunden.

En ny bekantskap för denna sommar var Gäutafjället! Leden avgår just utanför Tärnaby. Vandringen är kanske lite längre, men eventuellt mindre brant än många andra korta turer. Toppen ligger vid 868 möh. Man ser Gurkfjället med sin egendomliga form väldigt tydligt från toppen!

Sommarens höjdpunkt var naturligtvis den stora Murtsertoppen, då jag hade väntat över ett år att komma mig dit. Dimma, dis och dåligt väder hade blockerat vägen flera gånger men slutligen lyckades jag, Greger och Poppe erövra den. Först klättrar man (ja, bokstavligen) till den lilla Murtsertoppen 1223 möh. Strax efter denna topp kan man vandra längs en led ner till höger, mot Nuolpen och Laisaliden. Men vi fortsatte österut, uppåt genom stenfält och snöfält, tills vi kom till den karga steniga stora Murtsertoppen 1413 möh, som väntade på oss. Underbar utsikt förstås, och vandringen kändes i benen efteråt. Om man hade fortsatt ännu längre österut, så hade man kommit till Marinstugan (som syns på avstånd om man tittar efter) och Vallientjåhke. Vandringen var aldrig skrämmande, utan man hade väl kunnat göra den även om man haft svår höjdrädsla. Det är lätt att hitta till den stora Murtsertoppen från den lilla Murtsertoppen- bortsett från sten- och snöpartierna går det en tydlig led hela vägen. Jag tyckte inte heller att vandringen mellan topparna var, trots höjdskillnaden, särskilt jobbig. Tar man den lilla kan man också ta den stora, om siktet tillåter.

Vi vandrade från Naturum Hemavan, men som sagt, kan man också vandra från Laisaliden, och då får man toppen Gielestjåhke 1195 möh ”på köpet”.

Den här bilden på Poppe i fjällvärlden tycker jag är alldeles underbar! En påminnelse om att livet ändå är värt att leva om man skulle glömma bort det någon gång.

Som det syns, är det rätt brant, mer eller mindre hela vägen till den lilla Murtsertoppen.

Vyn från Stora Murtsertoppen, mot Norge.

Bus/snöbollskrig! Det är väl någonstans här våra stora älvar kommer ifrån…

För att inte vara i vägen för byggandet i vår stuga gjorde jag och Poppe ”Livsvandringen” en dag. Senast var jag där hösten 2018. Vandringen slutar vid Fjällfinakåtan, där Kobåsen tar vid. Trevlig liten vandring även om det också är rätt brant uppströms Kvarnbäcken. Vandringen börjar bakom bensinmacken i Hemavan.

Jag gjorde ensam ett tappert försök på Gielestjåhke 1195 möh, men vinden som nästan kastade omkull mig och rev kameran från mina händer tvingade mig vända vid Nuolpen. Det fanns en regnbåge där, men jag lyckades inte fånga den på bild.

Att promenera upp på toppar ser jag som ett träningspass. Gieravaardo 800 möh, som även kallas Blomsterfjället, ligger bra till för en söndagsvandrare. Man går från Portbron mellan Hemavan och Tärna, och leden är bra och tydlig- halvvägs upp. Därefter är det mycket undervegetation, mindre vattendrag och några raviner innan man hittar toppkistan på den södra toppen (vid norra toppen, som kallas Skorvfjället, ligger tv-masten).

Sommarens egentliga överraskning bjöd dock Atoklimpen på! 2018 irrade jag där ensam, livrädd, i regn och blåst, uppenbart mentalt beredd att offra mitt liv för ett fjälläventyr. Min upplevelse var att fritt fall lurade omkring mig i alla vädersträck, och att jag kom tillbaka med livet i behåll bara var resultat av ren tur.

Visst ser Atoklimpen lite karg och respektingivande ut, men i sällskap av min man och 4 killar, dessutom en klar dag utan blåst, var upplevelsen bara trevlig, och inte alls skrämmande.

Och det var så fint! Klimpen är som en avlång drake, eller en orm, som ligger där uppe i fjällvärlden.

Jag vågade t om klättra allra högst upp, 1006 möh. Till Atoklimpen kommer man genom att bila förbi Joesjö, men stanna en kilometer innan Norge. Det är välskyltat. För dem som inte vill klättra finns ett annat alternativ, nämligen det samiska kulturreservatet omkring själva Klimpen. Den ska vi ta nästa gång. Geografiskt ligger Atoklimpen i Södra Storfjället- området, och egentligen inte i Vindelfjällen.

Med dessa minnen klarar jag mig till nästa sommar. Jag drömmer om Gielestjåhke, och Ryfjället, och…

Mina nya äventyr på svenska fjällen

Efter ”Mount Everest-besöket” kände jag mig ganska väl till mods bland de svenska fjällen i Hemavan.

Vädret var fint och vi gjorde ett försök på Murtsertopparna. Tyvärr var det så molnigt däruppe att sikten var noll och känslan av att vara på en fjälltopp försvann helt. Så vi fick vända en bit efter Lilla Murtsertoppen 1223 m. Det var synd då den stora toppen inte alls var långt borta och bara att klättra till den lilla var inget man, läs jag, gör i en handvändning.

Mortsen är lättillgänglig och leden är vältrampad. Jag har fått en del erfarenhet och blivit något mindre skraj.

Nästa gång bättre väder helt enkelt!

Nästa dag var min kropp upphackad i små värkande bitar (vart tog alla träningsresultat vägen???) men jag kutade upp på Blomsterfjället Gielavaardo ändå, efter den försvunna toppkistan och denna gång hittade jag den, på en topp mycket längre söderut än där vi var sist. Nu hade de skyltat leden också.

Vädret skulle bli dåligt så jag valde att åka hem med gubben som dessutom har födelsedag. Äldsta sonen åkte tillbaka till Sorsele för att jobba. En stor del av mig ville dock stanna kvar på stugan. Men kanske lika bra att vara nyttig resten av semestern, jag har en del att ordna upp.

Vad är så speciellt med fjällen?

Jag kan spå en del i framtiden, dels med förnuft och dels med känsla.

Och min känsla är att i framtiden kommer människor söka sig ännu mera till naturen och inte minst till fjällen. Alltså till fots, inte bara slalom. Jag spår också en uppgång för de mindre exploaterade områden såsom Ammarnäs här i Västerbotten. (Bilden är från Braket, Artfjäll).

Varför?

1. Fjällvandring är som livet. Perspektivet angående målet ändras hela tiden. Den toppen som tidigare såg så hög ut, troligen eftersom den stod närmast, visar sig plötsligt vara ganska liten. Man tror sig ha nått toppen, men sedan kommer det en ny topp. Är man någonsin helt framme? När man till sist ser den rätta toppen kan man tappa hoppet, men allt går… ett steg i taget och till sist är man där. Alltid finns det även högre toppar att bestiga och mera krävande vägar att välja.

2. Perspektivet ändras också fort gällande allt annat. Såsom ljus- det som nyligen var så mörkt kan plötsligt bli bländande ljust och tvärtom, beroende på hur molnen ligger. Och inte att tala om temperatur! Hur fort kan inte svettigt bli kyligt och tvärtom. Vinden dyker upp och försvinner lika fort. Vädret på fjällen är oförutsägbart med snabba skiftningar.

3. Förberedelse och planering i all ära, men när man väl är på tur gäller det bara att gilla läget och vara ihärdig här och nu. Min erfarenhet av dagsturer är, att efter viss tvivel följer en euforisk fas, som senare övergår i jobbigt. Därefter varvas bättre och sämre faser tills man har lärt sig någonting nytt. Hemresan går i regel lättare. Beskrivande är att på min skräckresa tillbaka från Atoklimpens topp mötte jag inte de mest skrämmande platserna igen, och en regnbåge dök upp från ingenstans. Helt plötsligt var allt frid och fröjd.

4. Det är inte oväsentligt vem man vandrar med. Rätt sällskap gör resan så mycket trevligare! På fjällen, ute på naturens villkor, knyter och fördjupar man band. Att hjälpa varandra, även okända, och visa omtanke är naturligt, eftersom man är ”i samma båt”. Men att vandra ensam är också speciellt. Någon gång gör det gott att verkligen möta sig själv.

5. Allt är mycket vackrare på fjällen. Kort och gott. Man behöver inte vara mästerfotograf eller ha särskilt bra kamera för att få fina bilder.

Hej på er fjällen!

Några dagars fjällvistelse hann vi med även i vår!

Och jag vet inget så nedslående som att komma till paradiset på jorden, och konstatera att man inte har vatten! Med rörmockarens hjälp konstaterade vi dessutom att detta inte är ”vårt fel”- alla säkerhetsåtgärder som Greger gjort runt huset funkar prima. Orsaken till vattenlösheten var den värsta tänkbara- det har frusit ända ner i backen, och det finns inget att göra just nu annat än att vänta på att tjälen går. Så roligt, det är ju bara några månader dit. Sen får vi återigen ta tag i detta och börja isolera även backen nertill. Att det hände just i vinter var nog inte så konstigt… vattnet frös ju här hemma också, till följd av extrem långvarig kyla, och så lite snö därtill.

Vi var 4 st men det gick bra att vara utan vatten, som vi hämtade av grannarna. Diska kan man ju göra med uppvärmt vatten, toan kan spolas ändå, och duschen kan vänta ett par dagar. Så nog blir det en påsk i stugan ändå.

Jag fortsatte min karriär som slalomstjärna. Vi hade lysande väder, och jag njöt allra mest av den fina utsikten över Kobåsen.

Dagen efter blev det längdskidor, jag skidade ut till Artfjällets sida.

Tyvärr är mina skidor inte anpassade till turåkning, och det blev mest att saxa antingen upp- eller nedför, ingen njutning precis.

Jag beundrade i alla fall Dalåive där den reste sig majestätisk på andra sidan älven och vägen.

Det är ju ingen hemlighet att det är sommaren och fjällvandringen jag väntar på!

I fjällvandringen finns styrka och lugn!

Jag läste Per Erik Perssons Vandringar i Vindelfjällen. Och jag citerar som han zenmästaren Eihei Dogen. ”Fastän fjällen tillhör nationen, ägs de av människor som tycker av dem. Ni ska veta att fjällen är stolta över dem som är närvarande bland dem.”

”Det är inte så enkelt. När du vandrade i fjällen och vadade över jukkarna var du närvarande. Tiden är inte skild från dig, och eftersom du är närvarande försvinner inte tiden.”

Jag tror att detta gäller naturupplevelser av alla dess slag. Känslan av denna härliga närvaro av min egen själ, som gör att jag lever just där och då, den är svår att uppnå någon annanstans. Orsaken till att man kan uppleva den just på en fjällvandring, tror jag, är att uppnå ett sådant tillstånd tar lite tid. Vi säger sådär 15 km i rätt brant terräng, fram och tillbaka i mitt fall. Någon annan kanske går lite långsammare, eller snabbare, och får anpassa sträckan därefter. Ingen tävling, inte bråttom någonstans- men jag lever minsann.

Höstens sista vandring

Snön har lagt sig på Hemavans toppar rekordtidigt, så det blir inga fler fjällvandringar i år.

Sista vandringen skedde på ”markplan” och det tog oss (mig och min mamma) till Gausjosjöns sameviste utanför Strimasund. Ett välbevarat litet viste dit samer norrifrån har i praktik tvångsförflyttats en gång i tiden, inte så länge sedan när allt kommer omkring.

Lagom ett par dagar innan denna tur fick jag ryggskott, men det gjorde mig och min rygg gott att gå i lite varierande terräng. Hoppas att jag lyckas förmedla lite av den härliga atmosfären ute i höstnaturen i dessa bilder som är från sista veckoslutet i september.