Försommaren på fjällen -bestiga Ryfjället

Fjällen förknippas ofta med slalom, skoter och pimpelfiske. Eventuellt svampplockning på höstkanten.
Jag visste inte tidigare att den grönaste grönskan finns just här, i juni. Det är säkert grönare här än söderut! Små fåglar kvittrar, naturen sjuder av liv, till och med kvistarna har en grön färg. Det finns otaliga olika små blommor som jag inte vet namnen på. Jag älskar naturen, och inte minst här!
 
 
Tyvärr sammanfaller denna gröna period i regel med min mans jordbruksarbete. Det innebär att jag får njuta av försommarfjällen alldeles ensam, om jag lyckas ta mig upp.
 
Vackert väder. Ingen större blåst. Nästan myggfritt ännu. Ganska lite underväxtlighet. Lite snö på sydsidan av Ryfjället. Ekvationen heter bestiga Ryfjället, idag, ensam. Datum var 16/6-22.
 
 
Till Ryfjället går man upp hela vägen, ända från E12. Vägen till toppen är bara 4 km, men stigningen är 1000 meter! Toppen ligger på 1413 möh, precis samma höjd som Stora Murtsertoppen.
 
 
Stigen börjar en bit upp bakom en vägbom. Jag hittade den inte i början, men irrade mig framåt i skogen i blindo, och mötte den sedan ganska snabbt.
Resan upp mot toppen är på ren svenska fruktansvärd. Efter några mildare meter i början följer en stigning genom barrskogen som inte är nådig. När björkskogen tar vid, kommer det ett parti med något lindrigare stigning, men fortfarande brant. Vid fjällets fot ser man sedan vad som väntar- en brant färd över stenskravel utan nåd, ända till toppen. På vissa ställen får man krypa fram och ta händerna till hjälp. Så länge jag inte tittade bakåt blev jag inte rädd. Men om jag började kika bakåt och fotografera blev jag yr på ett obehagligt sätt. Tanken for genom huvudet att man skulle ha haft hjälm.
 
 
Om du ska göra denna bravad, vill jag ge ett tips. Sikta till höger om det lilla huset på toppen (sydsidan). Jag hamnade på fel sida, och det var trixigt att ta sig förbi väderstationen och stugan på den smala toppkammen, i djupsnö dessutom. På sydsidan av toppen finns den lilla helikopterplattan, och en toppröse med toppboken. Jag kikade nedför branten på alla fyra, mycket otrevligt för en som är höjdrädd, och dessutom blåste det. Dock var det inte särskilt kallt. Medans jag för ett år sedan satt och njöt av livet på Gielestjåhkes topp, åt kexchoklad och lyssnade på göken i solen, så var det här en annan typ av upplevelse. Jag hade ingen lust att dröja mig kvar på toppen längre än det absolut nödvändiga.
 
 
Sen gäller det att göra strapatsen i omvänd ordning, och kort och gott sjöng både knäna och tårna halleluja innan jag var tillbaka till bilen! 5,5 h tog bedriften av mig. Tipset är att ta med förutom varmare kläder, även gott om fika då man behöver energi under en sådan fysisk prestation.
Det verkade vara första dagen för säsongen då någon var uppe på toppen (enligt toppboken), två par från Tyskland resp Liechtenstein var ute lite före mig. Men det rådde ingen trängsel på fjället precis. Jag mötte en ren dock. Utsiktsmässigt kan jag nämna att vyn till det helt snötäckta Syterskalet österifrån var väldigt fin!
 
 
Nu är alltså min fjällvandringssäsong -22 igång. Av sommartopparna Hemavan Tärnaby kvarstår nu bara Norra Sytertoppen att erövra, och det är ett något större projekt. Kebnekaise skulle jag nog inte klara av med mina knän, och jag tror att jag får nöja mig med att kika på alla de större topparna på avstånd. Det ska ju inte vara alltför plågsamt eller farligt att vara på äventyr.
 
 
Och som vanligt efter mina strapatser, så svär jag: Jag ska ALDRIG MERA göra om det här! 😉
 
 

Sportlov

Det blev ett sportlov i vår lilla stuga, med de två äldsta pojkarna, min pappa och min man förstås. Konceptet var att ta det lugnt och äta korv. Under tiden hade min mamma och yngsta pojke en helt annorlunda semester i Barcelona.
Förvisso har vi för första gången på länge haft en nästan riktig vinter även här i Vännäs (där vi bor.) Men nog har stuglivet vidgat våra möjligheter vad vintersport beträffar.
När åkte jag slalom sist? Det kan vara för 25 år sedan.
 
 
 
Så fantastiskt vilka vyer! I stolliften hade jag inte sinnesnärvaron att fota. Och vi glömmer bort ett par gråtattacker samt att jag åkte ner på rumpan några gånger. Jag är hur som helst hel både i kroppen och själen efteråt, och roligt var det mestadels. Nästa gång tror jag dock att det blir Hemavan och inte Tärnaby då den senare har något ”vassare” backar, något som jag inte precis behöver.
 
 
Nästa dag for vi med skotrarna genom ett majestetiskt fjällandskap till Tärnasjön.
 
 
Häromkring har självaste kungen sin stuga.
 
 
 
Endast min pappa fick en fisk (hans första någonsin på pimpelspö.)
 
 
Och som om det inte var nog så ställde jag mig på längdskidorna också! Det var ett antal år sedan förra gången även med dem… Skidvägen finns alldeles intill vår stuga.
 
 
Dunjackan var överflödig!
Nu har vi återigen varit tvungna att säga hejdå till vår kära stuga. Vem vet vad vi hittar på nåsta gång…
 
 

Sol, vind och vatten

Jag slutar inte fascineras av fjällen. Ljuset- hur det skiftar mellan olika ytterligheter. Det som ena stunden är soligt och glittrande ljust kan i andra stunden bli mörkare än mörkt. Ljuset kan vara allt mellan vitt, blått, rosa, grönt eller blått. Ofta är det helt omöjligt att avgöra var fjällets övre gräns går. Vad är himmel, vad är moln och vad är fjäll?
Min ”styvdotters” man, en amerikan, är fotograf och filmare. Jag skulle verkligen önska att vi kunde ta honom till fjällen. Vilken eldorado för en fotograf!
 
 
 
 
Uppe på fjället blir det inte enklare. Avstånden är svårbedömbara, men det är lika bra att utgå ifrån att allt är större än det ser ut. Det vill säga, lilla jag är oerhört liten. Nästan obetydligt liten.
Och vädersträcken då- vad är åt vilket håll? Det är lätt att irra bort sig utan kompass. En snöstorm kan blåsa upp på bara någon minut och lika snabbt är både siktet och alla spåren borta.
 
 
 
 
Allt blir så mycket lättare när man har ett landmärke, såsom älven, att följa. Men man ska ha respekt även för älven, och för varenda liten bäck för den skull.
 
 
Jag vill hålla mig till skoterleden. Jag är en tam människa.
 
 
Elden hör till stugan. Man kan titta på den i timmar.
 
 
Jag har väldig respekt till naturen. Jag utgår alltid från ”det värsta”, även om vi håller oss i närheten av fjällcentrum och E12-vägen.
Fjällen är ytterligheternas landskap. Allt sker så snabbt. Och ofta blir det så extremt. Stormen viner, solen bränner, regnet dränker, kylan isar- och en människa kan bli så förbaskat lycklig av att vara på fjällen! Oavsett väder!

Stugliv i Tärnafjällen

Bara en vecka efter att vi köpt vår stuga i Hemavan stod det i tidningen stora rubriker om att Hemavan kommer att EXPANDERA. Det byggs som aldrig förr, nya och fina hus, nya liftar inkl en gondollift, nya backar uppstår och näringslivet, bl a Bayhill Center gör nya investeringar. ”Lennys lekland” ska öppna. 

Det upprepas gång på gång att Hemavans skidanläggning och fjällvärlden tillhör de absolut finaste i hela världen. 

Så är det säkert. Tanken är nog att när det blir ännu mera brist på snö i Sälen/Åre och kanske även i Alperna så ska vinterlivet flyttas upp till Hemavan istället.

Men jag tror inte riktigt på det ändå. Vägarna till Hemavan är långa och få. Det finns en flygplats, visst, men räcker det?

Vi har kört skoter lite här och där och jag kan säga att det finns gott om mysiga fina fritidshus, som ingen har satt sin fot på i flera månader. Ok, ingen ski-in läge, men ändå. Kan man verkligen expandera i stor skala bara för ett par fjuttiga veckor per år (sportlov, påsklov). Nej, jag tror fortfarande inte det.

Men skulle jag nu ha fel, så är jag glad att vår lilla stuga ligger lite avsides. Jag har ingenting emot människor i sig men allför många, ofta nonchalanta, ”gäster” kan förstöra magin i den fina naturen.