1/8-24
Trots åska och regn sov vi väldigt gott, helt utmattade. På morgonen hade regnet slutat, och folk hade checkat ut från fjällstugan. Och då fanns det ju en utmärkt lösning på så gott som alla våra problem – vi löste dagavgiften, hängde våra våta kläder i det numera tomma torkrummet, samspråkade med stugvärdarna och en kvarvarande medgäst, och t om lagade oss en god lunch! Greger kunde också göra ett försök att knäcka min onda rygg på stuggolvet, och visst var det skönt att bara kunna sträcka på sig och sitta upprätt. Jag tolkar för övrigt att min kropp hade gått in i ”jägar-samlar-mode”, dvs till den historiska tiden inte-så-länge-sedan då människokroppen hade som sin huvudsakliga uppgift att ströva runt dagarna i ända på jakt efter föda. På något annat sätt kan jag inte förklara hur jag rent fysiskt orkade med alla dessa kilometrar upp och ner med tung ryggsäck, dag efter dag. Jag som knappast kan gå uppför trappor hemma för alla mina krämpor.
Ryktet är befogat och det är verkligen vackert i Kaitumjaure! Det kan vi vittna om.
Dagens etapp till Teusajaure var bara 10 km, så det gjorde inget att vi kom iväg först kl 14. Det enda vi behövde passa på var egentligen motorbåten över Teusajaure, om Greger inte ville ro. De flesta av våra grejer var fortfarande mer eller mindre fuktiga, men torkrummet hade säkert absorberat sammanlagt flera liter vatten från dem ändå.
Dagens vandring gick över högplatån Muorkki, i Sjaunja naturreservat. Vädret var lite småmulet, men det regnade inte, vilket var skönt då jag kände mig lite allergisk mot regn för tillfället. Vi upplevde vandringen som ganska lätt efter allt vi hade varit med om. Sista nedstigningen till Teusajaure var ganska lång och oerhört brant. Jag var glad över att vi gick norrifrån och söderut! Tydligen kan man vid fint väder se Sareks toppar från högplatån, men idag låg de i dimma.
Teusajaures raska och glada tjejer (stugvärdar) körde oss över Teusajaure med motorbåt till kostnad 150 kr/pers och det var skönt! Man får ju låna en robåt gratis, men sträckan är 1 km och det kan vara en del sjögång på den stora sjön. Jag kan knappt ro och Greger var inte pigg på det heller. Dessutom måste man se till att av de 3 båtarna det alltid finns minst en på ena sidan.
Vi gick någon halvkilometer i skogen uppåt från stranden. Vi ville inte gå för långt då vår närmaste vattenkälla var sjön. Vi slog upp tältet på en liten glänta mitt i skogen, på mjuk mossa. Det fanns stora mängder älgbajs överallt.
Även om vi fortfarande var på ”fjällen” konstaterade jag med sorg i hjärtat, att jag saknade norrut. Någonstans till Sälka och uppåt. Jag kände mig inte hemma i skogen och även om naturen på sitt sätt var lika storslagen och fantastisk här, så var det inte riktigt samma sak.
Alla våra grejer var fuktiga och smutsiga. Vi skulle inte bli återställda förrän vi kom hem. Från vårt nästa stopp, Vakkotavare, går det en buss till Gällivare på förmiddagen och en på eftermiddagen. Oavsett var kvarvarande sträckan till Vakkotavare 15 km lång, och för att ens hinna med eftermiddagsbussen skulle vi behöva gå upp i ottan. Det sista Greger sade på kvällen var: ”Om du råkar vakna jättetidigt på morgonen och känner för att gå, så väck mig då! Jag är på!”