För andra gången på en kort tid har livet slagit omkull mig. I morse körde någon ihjäl vår älskade Sisu. Det hade känts lite bättre om han ens hade anmält sig och sett till att katten slapp lida. Tur att det finns andra människor som har hjärtat på rätt ställe.
Sorgen över ett husdjur kan vara precis lika intensiv som sorgen över en människa. Det går inte att jämföra sådana saker. Mina katter är inte till salu för 10 miljoner kronor, jag ljuger inte.
Vissa människor har svårt att komma vidare efter förlusten av ett husdjur då de skäms för att sörja över ett djur så intensivt, och vågar inte prata om sorgen med någon. Jag kan säga att jag inte har det problemet.
Sisu ska inte vila i frid. Han vilar inte. Han har mött Salomo i evigheten, hans allra bästa vän som han alltid saknade. De är fullt sysselsatta på kattvis.
Kvar sitter förstörda matte och husse, och barn som jag har dåligt samvete för. Är det verkligen rimligt att utsätta mina barn för en sådan här intensiv smärta upprepade gånger?? Till sist är själen bara ett enda blödande sår.
Kvar sitter också en förvirrad och ledsen kattflicka, hon som skulle vara Sisus nya kompis. Och hur länge får hon leva?
Med den här omsättningen hos oss kommer Djurskyddet i Umeå inte ha några problem att ha ruljans på sina katter. Hade vi inte haft lilla Elli nu så hade jag sagt nej till alla katter. Glädjen är stor men det är smärtan också.
Nu måste jag våga lägga mig. Jag är så rädd för att minnas det hemska igen då jag vaknar.
Det är fint att du tar upp den här biten av livet Annukka!
På något sätt finns det inskrivet i människors samveten och beteenden, en liten Luther av något slag som sitter på axlarna, att man inte ska sörja sina djur så mycket som man gör. Undrar var den attityden har uppstått egentligen?
Man sörjer sina djur djupt och innerligt och de går aldrig riktigt ur en och man minns dem med både hjärta och smärta. Jag kan ännu i denna dag känna smärta efter alla djur jag har haft och fått vara med om, trots att det vid det här laget har gått många år redan sedan de allra senaste dog.
Djur kommer en så innerligt nära så det vore ju underligt om man inte kände stor sorg och smärta. Saknaden kommer som ett brev på posten.
En av orsakerna till att vi inte har djur just nu är förstås för att vi har haft alltför mycket att göra, djur ska ha lugn och harmoni och det har vi inte kunnat erbjuda, men också för att det gör så outsägligt ont att förlora dem. Man vill inte känna den smärtan igen, fastän man vet att var och ens av våra liv kan ta slut precis när som helst.
Varm tröstekram!
Känslosamt, fint inlägg!
Har man ett kärt husdjur, så är det ju en familjemedlem. I glädje och sorg.
Jag har haft många katter under årens lopp och sorgen har varit smärtsam, då de gått bort. Det är inte alls konstigt.
Varm kram 💜
Nämen Tigern då.Nu blir jag också bedrövad för jag känner igen den sorgen så väl.
Sådan sorg saknar ord.
kram
Åh, saknar ord, men tårar i ögonen. Lilla sisu. Fy vad svårt. Kramis
Jag blir också så ledsen och är med er i tankarna och i sorgen efter Sisu. Du har skrivit så vackert och att sakna och älska är det finaste vi kan göra.
Stor kram!
Det var verkligen tråkigt att höra. Sorgen efter ett husdjur är verkligen stor men jag har insett att har man inte själv haft djur är det många som inte förstår…