För det första vill jag tacka för alla varma och snälla kommentarer, kramar, omtanke, de betyder mycket för mig, båda från mina vänner och bekanta IRL och likaväl från bloggvänner. Sorgen har den ”fördelen” att den gör människor öppnare och för oss närmare varandra.
I samma veva som Yade dog stängdes min blogg, pga att Blogg.se hade glömt förnya min domän, så det var inte jag som hade tänkt sluta blogga, till dem som undrar.
Veckan som gått har varit alldeles fruktansvärd. Visst, jag hade fått en förvarning om detta i fjol när Yade drabbades av fång för första gången så jag var lite förberedd.
Jag har inte svårt med döden i sig, och avlivningen gick bra för alla inblandade, men att se henne lida så mycket, om än bara en kort stund, skadade mig.
Men det var ju trots allt en ganska gammal häst och någonting dör man ju av. Hon hade haft ett bra liv både hos mig och även ägaren innan. Hon hade massor av vänner och det är inte bara jag som gråter nu. Hon gav oss alla så maximalt med glädje att det inte går att begripa. Jag vet att alla människor inte blir 100 år och alla hästar inte blir 25 år så det är så. Jag vet också att det finns dem som förlorar sina nära och kära människor varje dag, som kämpar mot livshotande sjukdomar och får utstå hemska saker, vad är en häst mitt i allt detta?
Jag vet det, men det hjälper ingenting. Jag är så förkrossad att jag nästan dör. Första dagen grät jag hela dagen på jobbet, men var lite lugnare på kvällen. Andra dagen på jobbet gick lite bättre, och jag tänkte redan att det värsta kanske var över, men då bröt jag ihop värre än någonsin och grät hela kvällen istället. Tredje dagen var det lite mindre tårar både på jobbet och hemma, men jag mådde precis lika dåligt. Och samma sak fortsätter idag och något slut finns inte i sikte. Jag vet inte om jag någonsin blir en människa igen. Lägg till 5 nätters dålig eller ingen sömn.
När mina mor- och farföräldrar dog, och där ska tilläggas att mina morföräldrar var jag riktigt nära med, så var jag såklart ledsen, vemodig, sårbar… Jag grät en skvätt då och då, gick och kom ihåg dem. Men jag tänkte att de trots allt var gamla, att de hade varit sjuka, att de var på ett bättre ställe nu, det kände jag. Ja, ni vet. Men det jag känner nu är så mycket värre. Jag vet inte varför.
Jag har pratat med andra som har varit tvungna att ta bort sin häst och alla vittnar om precis liknande upplevelse, att det är så oerhört tungt, oavsett orsak eller ålder på hästen. Är det kanske just det där, att de är så stor del av våra liv, att vi gör så mycket saker med våra hästar och samlar på oss så mycket gemensamma minnen, som gör att det blir så överväldigande jobbigt, och att tomheten efter dem blir så stor. Eller är det det, att hästar och djur liksom placeras på samma ställe i vårt hjärta där vi även har våra barn. Vi ska ta hand om dem, skydda dem och bär ansvaret för dem.
En sak är säker. Jag hatar fång. Jag hatar cancer också, och det gör många med mig. Det tillverkas ”Fuck cancer”-armband och jag tror banne mig att jag börjar tillverkningen av ”Fuck fång”-armband. Hellre hade jag velat att min häst hade dött av någonting annat. Jag hade då kanske även kunnat ge henne en sista sommar på betet.
När jag flyttade till Vännfors, läs till landet, lärde jag mig älska storspovens läte som börjar höras någon gång under maj månad och som är ett säkert tecken på att sommaren är nära. De häckar alldeles utanför vårt hus, på betet där Yade gick första sommaren. Förra sommaren tyckte jag att det var plågsamt att höra detta läte, då det påminde mig om att Yade stod deprimerad i sjukhagen och kanske aldrig mera fick gå på grönbetet. Men i år låter detta ljud, storspovens sång, i mina öron som en förtvivlad gråt.
Emotions are not meant to be managed.
They are meant to be felt.
Känn – bara känn du! Sorg kan en inte gå ifrån, den kan en bara gå igenom. Du nämner dina morföräldrars död då din sorg kanske mer "rationell". Jag har vid ny sorg upplevd att gammal sorg blir aktuell igen…
kram
Åh jag beklagar verkligen! Har inte hängt med här… har inte hunnit läsa bloggar på ett tag, i vart inte i den omfattning som jag oftast gör. Kramar får du nu av mig, litet i efterhand, men tror du behöver dem nu också.
Jag är uppvuxen på landet. När jag var barn hade vi arbetshäst, traktorn tog över mer och mer och till sist hade mina föräldrar hästen bara av känslomässiga skäl. Den fick leva även om den inte gjorde någon nytta. Den hade ett gott häst-pensionärsliv, kan man säga. Men så blev From, som han hette, sjuk och avlivades. Jag grät, jag ville inte se på… men minns hur ont det gjorde. Minns inte hur mina föräldrar reagerade, minns inte att vi snackade om det heller…. men minns hur ont det gjorde i mig.
Du hittar tillbaka till livet utan tårar, hur tungt än livet känns just nu.
Här: http://8tracks.com/explore/mourning
Kram!
Jag tror att man lämnar mycket av sig själv till en häst, när denna tvingas lämna oss så följer en del av en själv med och känslan och sorgen blir så smärtsamt stor.
Gråt ut!
En stor kram ♥
Kanske är det så att storspoven stämmer upp i gråtsång för att dela din smärta och hjälpa dig att ta dig igenom denna sorgliga upplevelse…
Det finns en tid för allt, en tid för glädje och ledsamt nog en tid för sorg.
Och Tid för en ny solig dag!
Kramar
Varma tankar… Beklagar sorgen…
Så sorgligt det är när ens vän dör. Kommer ihåg när vår katt blev påkörd och vi fick åka till veterinären, Så jobbigt och grät floder flera dagar, glömmer aldrig den katten men han finns i mitt minne som en fantastisk vän,
Att mista ett djur är som att mista en familjemedlem. Sorgen tar tid och behöver tid. Men tack och lov så lär vi oss att leva med mycket…
<3
Jag tror att skriva är ett sätt att tänka att formulera sin akänslor, få dem på pränt, få dem ur sig….
Jag läser och så gråter jag också en skvätt och jag vet att Yade var en del av dig och ditt liv, där du kände dig hel när du red och var tilllsammans med henne.
Att sörja är viktigt och ge dig tid och möjlighet att göra det.
Och storspovens läte är nu en gråt för dig och Yade.
Precis så är det – precis så! Jag har gjort samma resa som du ungefär. Fång är det värsta som finns och nu är vi drabbade igen. Vet inte hur man ska orka.
En stor kram! Finns inga andra ord!