Etikett: putin

Jag kan inte låta bli att skriva av mig om vår kära granne, Ryssland. Har vi inte trippat på tå runt honom länge nog? Vad är det Aleksei Navalnyi säger- Putin förstår bara ett språk- styrkans och maktens språk. Navalnyi sitter i fängelse, isolerad, för inget brott alls. Jag känner med honom!

När Biden säger en självklarhet- Putin can not- MAY not- remain, blir det rama skri. Tänk om vi retar upp Putin? Och vi påminns om att det är ryska folket som väljer sin ledare, inte vi. Men har vi inte just enats om att ryska folket INTE tillåts välja sin ledare? De har ju inte fria val (annat än på papper, kanske), och att utmana Putin är förbjudet och livsfarligt.

Hur länge är vi beredda att förhandla med en ond diktator? Det börjar nu även komma mothugg, från de ”intellektuella” i vårt samhälle. Är det verkligen OK att alla tycker så lika, att Ryssland har fel med sitt anfallskrig? Tänk om de har lite rätt ändå? Om vi västlänningar inte bara har fattat hela poängen- att invadera en självständig stat och att bomba kvinnor och barn kanske ändå har en rimlig förklaring och motiv? Jag tror att dessa ”idealister” är dock färre i ett land som Finland, som verkligen har fått känna på hur det känns när någon invaderar ens land med våld.

Kan Putin ta till kärnvapen? Troligen inte. Tänker han göra det, så gör han det i alla fall. Vi andra länder har varit en misshandlad kvinna i ett destruktivt förhållande med en elak och våldsam man (Ryssland) länge nog. Han gör vad han vill, och våldet varvas med lögnerna. Aldrig är felet hos honom, utan alltid hos alla andra. Att vi hukar oss gör honom inte mindre aggressiv. Putins Ryssland testar gränserna, och han är van vid att få det som han vill!

Finland är Rysslands närmaste granne, skulle jag säga. Vi har försökt handskas med dem genom att vända andra kinden under hela min livstid och långt innan. Vi har svarat på onskan med godhet och ”förståelse”, gång på gång på gång. Jag upplever inte att vi fått mycket positivt i utbyte, på statlig nivå alltså. Mest hat och hot, angående det ena och det andra, mest bagateller. Några riktiga konflikter har vi ju inte haft under senaste decennier, ändå har t ex Finlands luftrum kränkts nästan på daglig basis i perioder.

Väst och EU måste ta sig samman och börja se Putin för vad han är. Sluta ge honom eftergifter. Vi ska vara korrekta, men inte ge efter ett tum. Försvåra för honom, diskutera inte, obstruera för honom på samma sätt som han gör för andra. Om vi inte förändrar vårt sätt att bemöta honom, förändras inte någonting. Ryssland och Putin ändrar inte på sig frivilligt då de har allt att vinna på den nuvarande världsordningen.

 

Vad energikrisen beträffar, så är min övertygelse sedan gammalt att vi inte bara kan ”ställa om” till grönt. Vi måste helt enkelt gå ner i levnadsstandard. Mat och energi kommer att kosta mera, och det är inte tillfälligt. Nu är det slut på konsumtionsfesten, med allt vad det innebär. Mindre prylar, laga mat på vad vi haver och inget matsvinn, och resandet är nog i det stora hela ett minne blott. Och det är kanske lika bra med tanke på klimatet och naturföroreningar. Vad har vi för val?

 

Från sandlådan lär vi oss att man inte ska slåss. Man ska prata med varandra, lyssna på varandra, kompromissa vid behov, och samarbeta. Våld löser ingenting. Krig hör verkligen till gårdagen, och att ens prata om kärnvapen vore otänkbart.

I en konflikt finns det alltid två sidor. Det borde rimligen vara helt omöjligt att envist hävda sin rätt om man har hela världen (förutom ca 5 auktörer med tveksamma motiv) emot sig, utan att ta en titt i spegeln.

Klimatet då? Är det rätt läge för krigsföring med fossila bränslen och allt vad det innebär, då hela världen är på väg mot sin undergång? Vi är ju alla i samma båt!

Och slutligen prioriteringar. Är det verkligen rimligt att öka kostnader för FÖRSVARET, medan pengarna kanske hade behövts t ex inom skolan eller vården.

Vladimir Putin är så omodern så det är på riktigt synd om honom. Problemet är väl att han är så hopplöst ”efter” att man inte ens har förstått det! Vi tror ju att mänskliga rättigheter, humanitet och demokrati är så självklara att de inte ens behöver nämnas. Men så är det inte för alla.

 

 

Svaret på gåtan hur någon ens vågar göra så mycket ont ligger nog i värderingar. För en person som jag, som mår dåligt och får samvetskval om jag av misstag råkar cykla över en daggmask, är det obegripligt hur någon helt frivilligt kan ta på sig ansvaret att orsaka så mycket lidande och död bland människor (och djur).

Sauli Niinistö (Presidenten i Finland) berättar att Putin är bestämd, ja, besatt. För honom är myten om ”Moder-Ryssland” så viktig att allt annat blir oväsentligt. Putin har enligt Niinistö blivit väldigt bitter, och det äter upp honom inifrån. Hans bitterhet bottnar i att han anser att Ryssland i det förflutna har splittrats, vilket enligt han sätt att tänka är geografiskt och etniskt sett fel, och förnedrats. Åter denna heder.

 

Är Putin sämre människa än mig? Mina tankar far till Rinkeby, till boken Tills alla dör av Diamant Salihu som jag läste nyss. Till berättelser från skol- och fritidspersonal som berättar hur fina och snälla några av vårt lands allra farligaste brottslingar var som barn. Kanske var Putin också fin som barn, eller i alla fall lite snällare än idag?

 

Vi är våra värderingar. Dels bygger vi våra värderingar, och där kommer inte bara vår grundläggande personlighet, utan också vår uppväxt- arv och miljö- med i bilden. Kanske kan några inte bli onda, eller goda för den delen, men många kan nog växa både åt det ena och det andra hållet under livets gång. 

Men våra värderingar bygger också oss. Det som vid 20-års ålder är rätt harmlöst snack, kan vid 70-årsåldern vara bittert allvar. Om våra värderingar bygger på styrkemätning, konkurrens, yttre attiraljer utan djupare innebörd och bekräftelsebehov (gäller både på lands- eller individnivå) så kommer vi med tiden bli bittra. Och då blir vi arga och farliga. Vi ser inte längre vår egen skuld, eller vårt eget ansvar.

Vi blir bittra eftersom vägen vi valt är så fel, att vi hamnar i återvändsgränd. Då börjar vi skylla på omgivningen, omständigheter, otur, ja, det ena och det andra, utan att se vår egen del i det som händer. Vi är maktlösa, och maktlösheten föder frustration och ilska.

 

Men i slutändan är det inte alla som fullföljer krig och massaker ändå. Låt dem som gör det hållas ansvariga. Det var inte vem som helst, det var dem. Det är en sak att snacka, och en annan sak att göra. Det är en sak att vara feg och hålla tyst, och en annan sak att verkligen genomföra det själv. Jag har läst om karma, och med tanke på det skulle jag aldrig våga hålla på som vissa gör. Det är inte värt det.