Jag kan inte låta bli att skriva av mig om vår kära granne, Ryssland. Har vi inte trippat på tå runt honom länge nog? Vad är det Aleksei Navalnyi säger- Putin förstår bara ett språk- styrkans och maktens språk. Navalnyi sitter i fängelse, isolerad, för inget brott alls. Jag känner med honom!
När Biden säger en självklarhet- Putin can not- MAY not- remain, blir det rama skri. Tänk om vi retar upp Putin? Och vi påminns om att det är ryska folket som väljer sin ledare, inte vi. Men har vi inte just enats om att ryska folket INTE tillåts välja sin ledare? De har ju inte fria val (annat än på papper, kanske), och att utmana Putin är förbjudet och livsfarligt.
Hur länge är vi beredda att förhandla med en ond diktator? Det börjar nu även komma mothugg, från de ”intellektuella” i vårt samhälle. Är det verkligen OK att alla tycker så lika, att Ryssland har fel med sitt anfallskrig? Tänk om de har lite rätt ändå? Om vi västlänningar inte bara har fattat hela poängen- att invadera en självständig stat och att bomba kvinnor och barn kanske ändå har en rimlig förklaring och motiv? Jag tror att dessa ”idealister” är dock färre i ett land som Finland, som verkligen har fått känna på hur det känns när någon invaderar ens land med våld.
Kan Putin ta till kärnvapen? Troligen inte. Tänker han göra det, så gör han det i alla fall. Vi andra länder har varit en misshandlad kvinna i ett destruktivt förhållande med en elak och våldsam man (Ryssland) länge nog. Han gör vad han vill, och våldet varvas med lögnerna. Aldrig är felet hos honom, utan alltid hos alla andra. Att vi hukar oss gör honom inte mindre aggressiv. Putins Ryssland testar gränserna, och han är van vid att få det som han vill!
Finland är Rysslands närmaste granne, skulle jag säga. Vi har försökt handskas med dem genom att vända andra kinden under hela min livstid och långt innan. Vi har svarat på onskan med godhet och ”förståelse”, gång på gång på gång. Jag upplever inte att vi fått mycket positivt i utbyte, på statlig nivå alltså. Mest hat och hot, angående det ena och det andra, mest bagateller. Några riktiga konflikter har vi ju inte haft under senaste decennier, ändå har t ex Finlands luftrum kränkts nästan på daglig basis i perioder.
Väst och EU måste ta sig samman och börja se Putin för vad han är. Sluta ge honom eftergifter. Vi ska vara korrekta, men inte ge efter ett tum. Försvåra för honom, diskutera inte, obstruera för honom på samma sätt som han gör för andra. Om vi inte förändrar vårt sätt att bemöta honom, förändras inte någonting. Ryssland och Putin ändrar inte på sig frivilligt då de har allt att vinna på den nuvarande världsordningen.
Vad energikrisen beträffar, så är min övertygelse sedan gammalt att vi inte bara kan ”ställa om” till grönt. Vi måste helt enkelt gå ner i levnadsstandard. Mat och energi kommer att kosta mera, och det är inte tillfälligt. Nu är det slut på konsumtionsfesten, med allt vad det innebär. Mindre prylar, laga mat på vad vi haver och inget matsvinn, och resandet är nog i det stora hela ett minne blott. Och det är kanske lika bra med tanke på klimatet och naturföroreningar. Vad har vi för val?
Jag har så svårt att hantera den här krisen att jag knappt vågar sätta mig in i den. Vi har en belarus och en ryss som samarbetar med maken i vårt företag, svägerskan är ukrainska – på den nivån är det inte svårt att bara känna med individer och se deras mänsklighet och försöka förstå utifrån deras perspektiv. Putin är som en karikatyr av ondskan, men han är ingen karikatyr. Han är verklig och farlig som du säger. Den biten är inte alls svår att förstå. Att sätta sig in i västvärldens investeringar och behov (bakom ryggen på individer, jag tror inte många "vanliga" egentligen vet vad som pågår) som styr deras beslut i frågan kräver att man rensar bort så många lager att de flesta inte orkar dit. Krig och fred, så stora begrepp. Makt och förtryck, vinst och förlust, teori och praktik… Hur ser vår värld ut om en vecka? En månad? Ett år?