Fjällvandring – Sida 2

Kebnekaise runt 2023

24/7-31/7 -23 genomförde vi (jag och maken Greger) vår tredje storskaliga fjällvandring, denna gång Kebnekaise runt, med utstickare till Unna Räita och Tarfala. Det var första året då vi gav oss utanför de större lederna, och det gav ju visst en känsla av lite mera äventyr om vi säger så. Vädret var på vår sida (efter fjolårets ständiga regn!) och medan folket här hemma hade haft en riktigt regnig vecka så blev vi väldigt solbrända på vårt håll. Kort och gott, allt gick som planerat, men inte utan motgångar och en del skräck. Mera om det senare.

Redan innan vandringen började hade vi en del motgångar. Katten Elli kom slutligen tillbaka från sin 2 veckors sommarvandring- hon brukar göra så här, men det här var ändå rekord och jag var orolig. Blogg.se tappade bort min bloggs säkerhets-id igen (vilket hände senast i påskas) men denna gång fick jag snabb hjälp(!) Två dagar innan vi skulle åka iväg fick jag tillbaka min hemska armbågssmärta från hösten -20, vilket lätt hade kunnat sabba en fjällvandring. Som tur var, var det dock bara första tecknet på en förkylning som jag åkte på samma dag- det är talande att jag senast var förkyld för över 1,5 år sedan! Men fjällvandra skulle vi, det var bestämt, åtminstone tills jag fick ryggskott i bilen på väg upp mot Kiruna. Men även det redde vi ut genom manipulation av bäckenet som jag lärt mig av bäckenspecialisten.

Tidigare åren har vi ju haft med 1-2 tonårspojkar på våra vandringar, vilket gjort att vi kunnat dela upp en del av bagaget, läs maten. Nu vägde min ryggsäck 16 kilo vid start, och Gregers 23,4 kg. Det är på tok för mycket. Och det enda som vi hade kunnat pruta på var faktiskt maten. Det här minskade min inspiration till utveckling av måltiderna påtagligt. När t om Greger, som älskar äggröra, konstaterar att äggen väger mera än vad de smakar, så är det illa.

Jag var ju väldigt orolig för att åter få svullna ben, vilket var ett jätteproblem i fjol. Det kom smygande mot slutet av vandringen och när jag väl kom hem kunde jag knappt gå på flera dagar. Jag undrade varför det blev så, om knäskydden stasade eller vad det var. Problemet var faktiskt något mindre i år, även om vi vandrade en dag mera. Min nuvarande tolkning är att benen svullnar pga den enorma fysiska misshandeln de utsätts för. Blåsor och skav på flera håll på fötterna, Compeed hjälper men man fortsätter ju gå. Och det är inte bara fötterna som täcks av Compeed, utan även höftkammarna, låren och axlarna- allt skaver. Men, som sagt, i år är jag ändå i skick för hundpromenader genast efter hemkomst.

Att packa, packa upp, tvätta och vårda utrustningen, något som i fjol kändes som ett jätteprojekt, har gått oväntat smidigt i år. Två dagar efter hemkomst börjar jag vara ikapp. Möjligen står det för rutin.

Under följande dagarna kommer jag redogöra för vandringen etapp för etapp. För den som eventuellt har tänkt göra samma vandring kan jag nog komma med en del matnyttiga tips.

Vandringen där allt gick fel!

Vi har tänkt ta några vänner till små vandringar i Hemavan-området till sommaren, och planen var att kolla på lederna lite på förhand. Atoklimpens kulturreservat kring den mäktiga Atoklimpen med sin samiska historia kändes som ett lämpligt vandringsmål, och 5/6-23, tidigt på säsongen, gav vi oss av på vår första vårvandring med sällskap av vår lilla men ack så duktiga hundvalp Nuusku, 4 månader.

Vi båda har varit på toppen av Atoklimpen tidigare och kring lunchtid steg vi åter uppför Atoklimpens förfjäll. Men denna gång fortsatte vi inte upp på själva Klimpen (som för övrigt har svårt provat mig tidigare, se inlägget från hösten -18) utan fortsatte vandringen västerut, förbi Klimpen och ut mot närliggande fjäll mot Norges gräns. Leden gör en slinga och efter en 9 km vandring kommer man tillbaka till Atostugan, fast från ett annat håll.

Vandringen var trevlig. Vi följde de orangea markeringarna, och fast vi nog var första vandrare för säsongen så var det alldeles gångbart. Snölegorna låg kvar men vi kunde följa leden i stort sett utan problem. Vi fikade och såg renvajorna med de gulliga små kalvarna springa på avstånd. Det gjorde gott att vara på fjället igen, och vädret bjöd på både blåst och vindstilla, sol, regn, snöblandat regn och lite hagel. Nuusku blev tokig av glädje av all snö. Vad mer kan en inbiten vandrare begära?

Vårfloden forsade vilt under broarna och det kändes gott att snart vara framme. Vandringen var på gränsen lång för Nuusku.

Men vad nu? 300 meter före Atostugan skulle vi passera den sista, och största, bron. Men bron var borta, trasig, dragen åt sidan! Det kunde inte vara sant! Misstroende skådade vi den och såg på varandra. Mellan oss och bilen strömmade den vilda våriga Risbäcken!

Kartan som vi hade sträckte sig inte så långt utanför området. Men vi tänkte ändå att kanske kunde vi komma till landsvägen genom att följa strömfåran. Men så verkade inte vara fallet. Bäcken grenade sig, för att åter förenas som ett ännu större vattendrag, och vände sig misstänkt mot vänster, bort från vägen. Och vi var på fel sida. Bitvis gick det bra att vandra längs strandbanken, men så småningom kom vi till ett område som nog kan mäta sig med Rapadalen, Sarek, när det gäller svårforcerad terräng. Tät vegetation, troligen mest vide, stod så tätt i backen, att man endast med enorm möda kunde forcera sig genom, i snigelfart. Jag ramlade handlöst åtminstone två gånger. Greger bar Nuusku i famnen. Ett färskt bajs, stort som ett människohuvud, låg på marken, en påminnelse om att det bor även andra varelser här. Som till exempel björn. Bävern hade också lämnat påtagliga spår efter sig.

Till sist kom vi till ett ställe där vi förvisso kunde fortsätta längs stranden, men det skulle innebära att vi ändå blev genomblöta upp till midjan, så vi gav upp och vände om. Genom riset igen, tydligen hade det kommit ut några svavelosande svordomar riktade mot Länsstyrelsen ur min mun vid det laget, berättar Greger.

Vi kom åter till stället där bäckfåran grenar sig, och vadade över de två första grenarna (till priset av blaskblöta fötter och underben) och hamnade på en ö. Tyvärr fanns det en tredje och största strömfåra bakom ön, som var för bred (åtminstone 2 meter), för djup (åtminstone till midjan) och för strid (skummande) för att forceras, och allra minst i nollgradigt vatten med en hundvalp i famnen.

Vad göra?? Vi vadade tillbaka, blev ännu blötare och gick tillbaka till brofästet, och deppade ihop. Telefonmottagningen var mycket dålig, vi kunde inte ringa någon eller ens googla fram en karta. 112 gick dock att nå så vi ringde till fjällräddningen. Mannen från Polisen informerade oss om att nej, bäcken går inte till vägen, och att de mest realistiska vadplatserna över Risbäcken fanns där vi redan hade provat vada. Det är ju vårflod. Så enda alternativet var att vandra tillbaka genom fjället, samma väg som vi kom.

Visst, vi var blöta och kalla, men klockan var bara kring 17.30. Minusgrader väntades till natten men vi skulle hinna före. Problemet var stackars Nuusku som vid det här läget hade tröttat ut sig alldeles! Hur skulle vi orka bära henne i våra armar, 9 km upp och ner på fjället, hon som väger säkert över 10 kilo och är så otymplig?

Jag packade ur vår lilla ryggsäck och placerade Nuuskus svans och båda höfterna i säcken. Resten av hunden var utanför säcken, men det funkade! Det viktigaste var att hon förstod allvaret i situationen och gick med på att dingla på Gregers rygg.

Så då var det bara att sätta fötterna framför varandra och ta vägen tillbaka. Vi slapp större motgångar på hemvägen, det var bara en gång vi var lite osäkra på var stigen gick, och vädret fick också godkänt. Atoklimpen betraktade oss illavarslande från varierande håll. Min högra höft gjorde så ont att jag kunde knappt gå, och när jag i slutet fick en murken gren mitt i skallen, grät jag ur hjärtats lust bittra tårar. Det sjukaste är att mina knän, som jag ju brukar oroa mig för så, höll hur bra som helst, de gjorde inte ens ont!!🤣

Till sist, redan före kl 21, var vi hos bilen igen, nästan stumma av utmattning och skräck. Vi skyndade oss meddela fjällräddningen att vi var i säkerhet. Sedan bilade vi till stugan, lagade mat av det vi råkade ha hemma, skålade med ett glas vin och bastade. Nuusku somnade gott för natten.

Men vi lärde oss saker. Googla, gör ännu mera research inför varje tur. Lita inte så mycket på samhällsservice. Rundturer har alltid sina risker. Ha alltid karta och kompass med. Och om du har ansvar för hund eller barn, tänk ut ett sätt hur du kan bära dem om nöden blir stor! Ta reda på farorna med vaden och ha respekt för naturens krafter. Det kostar alltid att bli blöt, och har man inte vandringsstavar så bör man tillverka sig sådana inför svåra vad. Ett bra eller ett dåligt beslut kan faktiskt skilja mellan liv och död i dessa förhållanden.

Ps. Länsstyrelsen beklagade det inträffade och skulle genast sätta upp en skylt. De trodde inte att någon dåre skulle ge sig ut på fjället så här tidigt på säsongen, då de hade hört att det fanns mycket snö kvar.

Fjäll- våra skönaste turer till fots och på skidor

Erika Enequist och Lena Hedman står som författare till denna underbart vackra bok som utkom 2020.

Jag är sällan avundsjuk men känner nu mig nästan som det, då de har haft möjligheten att göra denna fina bok och dessutom upplevt alla dessa vandringar. Författarna arbetar som journalister och skriver i olika friluftsmagasiner på regelbunden basis. Att boken är så vacker beror huvudsakligen på de talrika och underbara fotografierna. Sådana foton skulle jag knappast någonsin kunna ta.

Bokens upplägg är väldigt mysig. Den omfattar 16 fjällvandringar i Sverige/Norge, från norr till syd. Den börjar i Abisko och slutar i Rogentrakten. Först kommer vandringsberättelsen, sedan ruttbeskrivningen inkl en liten karta, och sist ett litet avsnitt fullproppat med fakta, såsom om fjällens flora och fauna, mat på fjällen, packtips eller orientering i dimman. Man får även tips på kartor och litteratur.

Jag köpte boken till min man då han fyllde 50 och vi båda har bara bläddrat i den, aldrig läst. Så jag bestämde mig för att läsa den från pärm till pärm.

Och lite kritik får jag väl komma med, om det nu skulle bli en nyupplaga.

För det första skulle jag uppskatta om det stod när på året (och kanske även vilket år) vandringen är gjord. Åker man skidor är det troligen vinter, men fortfarande vill jag veta när. Och barmarkssäsongen är lång, och skillnaden mellan sommar- och höstvandringen är stor. Tidpunkten ska inte läsaren behöva ”klura ut”.

Resebeskrivningarna är vackra och målande, nästan för målande. Jag fastnar inte riktigt för dem då de är för spretiga. Det blandas naturbeskrivningar och glimtar från historien och egna upplevelser i en salig röra, och det är svårt att hänga med vad författarna egentligen vill få fram i varje avsnitt.

Den allvarligaste bristen med boken är ändå resebeskrivningarna. Kartorna är fullständigt undermåliga och förvirrar mer än informerar. Gällande Jämtlands- och Härjedalsfjällen som ändå sitter ganska tätt ihop hade det varit skönt att se någon form av helhetskarta.

Vad gäller faktakapitlen så är de ju utdömda att bli för ytliga ändå, för den som söker information på riktigt. Därför hade jag kanske vinklat dem lite annorlunda och gett dem snarare ett upplägg som någon form av ”take home-message” som man ändå kan ha någon nytta av. Nu blir det för mycket och för lite på samma gång.

Sammanfattningsvis är boken mycket vacker och fascinerande, men i sitt försök att vara lite av varje blir den mest mellanmjölk som man hellre vill bläddra i än läsa på riktigt. Och det tycker jag är lite synd, då jag älskar vandringsberättelser och brukar sugas med i dem hur lätt som helst, men det händer tyvärr inte när jag läser den här boken.

Men en viss nyfikenhet- och sug- till Jämtlands- och Härjedalsfjällen lyckades boken dock väcka hos mig! Får se nu hur det blir med den saken då jag läste bara i veckan att STF kan behöva stänga sina fjällstugor där nere, pga att det har blivit för mycket vandrare och turister vilket krockar med rennäringens intressen.

Reflektioner efter fjällvandringen 2022

Grattis, @timeoftiger, för din andra fullskaliga fjällvandring! Hur känns det?

-Tack tack! Det känns faktiskt mycket mindre omvälvande än efter första gången, och jag har överhuvudtaget mindre reflektioner. Jag är inte förvånad att jag klarade av det, men jag är plågsamt medveten om att fjällvärlden är fortfarande rätt så outforskad för min del, och jag blir inte yngre. Jag hoppas att mina ben håller i några år till, utan att det blir alltför plågsamt att vandra!

Några frågor till intervju från Staffan Ekholms bok Vandra i fjällen:

Vad är ”grejen” med fjällvandringen?

-Det är naturligt, enkelt och vackert. Man finns i tiden, här och nu. Det är svårt att vara någon annanstans. Kanske finns det också med en komponent att utmana sig själv och en liten gnutta äventyr!

Ge en ovan vandrare ett enda tips inför första vandringen!

-Gör research inför din vandring! Det är mycket roligare att vandra om du vet var du är och vad du ser. Ta med en guidebok och en karta.

Vilken plats rekommenderar som första fjällupplevelse?

-Ska du vandra så är Kungsleden ett säkert kort. Sträckorna Abisko-Nikkaluokta och Ammarnäs-Hemavan är enkla och billiga då du inte är beroende av någon båtskjuts. Stugorna och andra vandrare ger extra trygghet.

Har du något särskilt packtips? Något som alltid är med?

-Bästa tipset är att hålla det enkelt och lätt (någonstans vid 15 kg går min absoluta gräns.) Jag har footprint till tältet, överväg det. Värmekjolen jag köpte (Houdini Sleepwalker) rekommenderar jag till alla som är frusna, oavsett kön. Den funkar extra bra kvällstid när man har stannat av.

Något som satte guldkant på din fjällvandring?

-Sällskapet, att spela Uno i tältet och äta nötkräm. En skvätt rödvin.

Vilken är din favoritplats i fjällvärlden?

-Det är fjällen runt Hemavan jag känner bäst. Där finns det någonting för alla! Området som lockar mig lite extra är Stuor- och Unna Reaiddavaggi kring Nallo och Unna Räita-stugan. Men där jag har inte ens varit ännu!

Vad är din största fjällupplevelse?

-Min första topptur till Dalåive. Och första turen till Atoklimpen ensam. Och mina längre fjällvandringar såklart!

Och sedan till reflektionerna:

Jag har läst Karl-Johan Piehls bok om Sarek. Han är en äkta lättviktsvandrare som har flera kilo lättare bagage än jag, trots att han säkert skulle orka bära mycket mer. Men sen springer han ju också ofattbart långa distanser i Sarek med sina trailskor på kort tid, och passerar 2000 meters toppar i förbifarten, om jag tillåts raljera lite.

Det har varit intressant att läsa om, och förstå, poängen bakom lättviktspackning ”deluxe”, läs några fjuttiga kilos bagage för flera dagar i Sarek. Jag köper Piehls koncept helt och hållet.

Men jag är långsam och frusen med begränsad fysik. Jag kan inte springa mig varm. Toppturer är inte ett inslag i min fjällvandring. Jag har inte så bråttom. Och visst, alla tält kan blåsa sönder, jag kan inte påstå emot. Men mitt tält är nog varmare och torrare inuti än de lättaste tarparna. Likaså vill jag ha regnskydd till ryggsäcken och jag vill grädda pannkakor med mitt Trangiakök. Men i och för sig, jag behöver inte packa med mig klätter- och glaciärutrustning där jag i min tur sparar några kilon…

Jag vill också reflektera över skillnaden mellan att principiellt kunna göra någonting, och vad det kostar att göra någonting. Det här problemet stöter man ofta på när det t ex gäller ansökan för färdtjänst. Man får avslag då man anses klara av någonting (t ex gå 200 meter eller åka rullstol utomhus 1 km), som man förvisso principiellt kan klara av, men som i praktiken blir för slitsamt för att man skulle orka göra det, annat än kanske i nödfall.

För min del kan jag konstatera, att jag nog klarar det mesta vandringsväg adekvat för min bakgrund och ålder, om det gäller liv och död. Men smärtan och slitenheten efteråt kan göra att upplevelsen inte är värd investeringen. Än så länge ligger fjällvandringen på 1 vecka med ca 15 km dagsetapper på rätt sida av smärtskalan. Och vi hoppas att det fortsätter så! Jag såg just att ett par på 60+ år hade gått hela Kungsleden på 4 veckor och bott i tält, det ger mig hopp.

Personliga reflektioner på fjällvandringsutrustning

Jag tror inte att jag är den enda som tycker att det är svårt med utrustning när jag planerar min fällvandring. Ändå är utrustningen själva grejen! Forna tiders jeans och rutig bomullsskjorta kombinerade med regnkläder i galon och gympadojor är ett minne blott. Och tack och lov för det! Istället för packning på 34 kilo kan man numera bara behöva bära 15 kilo, och därtill gör den moderna utrustningen vandringen mycket bekvämare.

Men det ska vara måtta med allt. När jag nu köpt min grundutrustning (som har varit tidsödande och dyrt!) vill jag bara koncentrera mig på vandringen och inte fortsätta nörda in mig i prylarna hur mycket som helst. Att köpa nytt är inte svårt, men är det nödvändigt? Det ligger i fjällvandringens natur att nöja sig med det man har, och respektera vår natur.

Således börjar jag mitt inlägg med att deklarera, att jag är nöjd med min nuvarande utrustning, och tänker i nuläget inte köpa någonting nytt, bortsett från en sak, som jag återkommer till senare. Ibland uppskattar läsare, inklusive mig själv, ändå handfasta tips. Dessa är naturligtvis alltid väldigt subjektiva, då ingen av oss kan ha provat all utrustning i alla omständigheter. Många tips har jag fått från andra blogg, och forumet på utsidan.se.

Kläderna?

För det första, glöm bomull. Allt ska vara syntet, siden eller merinoull. Bomull har bara dåliga egenskaper på en vandringstur. Den blir tung när den är blöt, och torkar långsamt.

Siden Selma har både underkläder och underställ i siden eller bambu (viskos). Men jag har även underställ av syntet och merinoull, av olika tillverkare. Samma gäller T-shirts. Houdinis tröjor är sköna då de är lite längre. Gällande strumpor har jag dem både i siden och merinoull, och jag tycker att de senare är bättre. Märket spelar kanske mindre roll, bara ullen är mulesingfri. Mina strumpor heter Devold.

Mellanlagret, tjockare vandringströja, har jag två av. Den tjockare av Houdini (Power Houdi) och en något tunnare variant av Fjällräven, den mörkrosa som syns på bilden nedan. Det är alltid lika svårt att bestämma vilken av dem jag ska ta, men på sommaren har jag hittills tagit den lite tunnare. När det blåser kallt har jag den på mig som mellanlager när jag går, och då vill man ju inte bli svettig heller.

Jag har också alltid med mig en klassisk dunjacka (Peak Performande i mitt fall.) Inuti en packpåse blir den som en liten kudde. Jag tänker mig den som en liten livsförsäkring.

Jag har ingen regelrätt funktionsjacka, vilket kanske är en brist. Om det är ok väder, t om lite regn fast varmt, så använder jag vandringsanoraken Roamer från Amundsen, den orange på bilden. Den är på alla sätt funktionell och bra, även om jag egentligen ogillar att den måste dras över huvudet. Å andra sidan har man då en underbar bröstficka som alltid är praktiskt tillgänglig och där ryms det mesta. Den står ut med lite regn, och under alla omständigheter torkar den fort. Men visst är den en ren sommarjacka. Mitt alternativ till anoraken är regnjackan.

Nästa stora kapitlet är vandringsbyxorna. Jag har Fjällräven Keb trousers. Det spys en del galla över modellen, att de är mellanmjölk som försöker vara allting men inte är speciellt bra på någonting. Efter senaste vandringen kan jag dock slå fast att jag gillar dem! Åtminstone så länge man tar sig tiden att vaxa dem med Greenland vax är de imponerande vattentäta på de viktigaste ställen, och ändå lagom ventilerande, också på de rätta ställena. Skulle de bli blöta torkar de snabbt. De verkar robusta (jag har haft mina i flera år), är mjuka och har behaglig passform. De är rätt så perfekta byxor på fjället, där vädret skiftar ständigt och jämt. Ett tag funderade jag på byxor som man kunde förvandla till shorts med hjälp av dragkedjor, men nu blev det inte så och lika bra är det. Jag har ett par lätta Klättermusen-vandringshorts som jag dock aldrig fick prova i sommar. En varning med Keb-byxorna är, att längst ner framtill sitter det en krok på varje byxben, som man kan förankra i skosnören. Denna metallkrok kan effektivt på en kort stund demolera flera liggunderlag i tältet när man kryper runt!

Min man är vän av byxor av märket Revolution Race, och jag håller med om att de är mycket prisvärda. Man kan t om vaxa även dem för att öka vattentåligheten. För mig känns dock Keb-byxorna lite mjukare och de sitter bättre, frågan är om det är värt prisskillnaden.

Både Greger och Poppe har dock nu Houdini-vandringsbyxor (olika modeller) och ingen av dem har tänkt använda några andra byxor mera, vilket jag tolkar som att båda är extremt nöjda. Bara ett tips.

I höstas köpte jag mig ett regnställ som heter Lundhags Lo (jacka+byxor, den gråa jackan på bilden). Jag har knappt läst någon recension om dem, men jag är då helnöjd. Vattenpelaren är över 20 000 mm, passformen inkl huva genomtänkt och behaglig, och de är väldigt lätta och tar nästan ingen plats.

Tack och lov att jag hade bytt skor i år! Aldrig mera blöta Gore Tex-skor! Jag har nu Lundhags Mira II-skor, nertill som gummistövlar, snabbtorkande syntet inuti, skinn överst. Visst är de lite hårda inuti, men det är priset man betalar för att de ska torka lätt. Ofta får man rådet att köpa (för) stora vandringsskor, men det håller jag inte med om. Mina skor har rätt storlek för mig, och det funkar bra.

Både Poppe och Greger har nyköpta Meindl Island vandringsskor (Greger har modell wide) och båda var lyriska över komforten och funktionen. Deras skor är mjukare inuti än mina, och innehåller ”memory foam” som anpassar sig efter foten. De är något lägre än mina skor.

Så här ser mina skor ut idag, jag har nu kanske gått typ 200 km i dem. För priset de hade väntar jag mig att de håller i stort sett livet ut.

Knäskydd Genu train som jag har, är de stadigaste på marknaden, så länge man inte vill ha metallskenor. Jag provade ut dem på Gå och löp-kliniken och de är dyra, dock hade de varit billigare på nätet. Med tanke på att jag har nästan ingen egen stabilitet i knäna är de förstås bra! Att de säkerligen bidrog till stas och att mina underben svullnade kraftigt är ju baksidan av medaljen. Jag har i nuläget ingen lust att även lägga till stödstrumpor i ekvationen…

Mina vandringsstavar är av märket Silva, jag är nöjd med dem.

Ryggan Osprey Renn 65 liter vill jag inte heller klaga på. Liggunderlaget Sea to Summit självuppblåsbar är min stora favorit, och den har också högre R-värde (värmeisolering) än Gregers Exped med integrerad pump, å andra sidan är han också nöjd och vi har alltid även skumgummirullar i botten.

Jag är supernöjd med min dunsovsäck Marmot Angelfire, Greger har en liknande i syntet fast extra long, Marmot Trestles Elite, och han är lika nöjd han. Det är inte kul att frysa!

Siden”liner” till sovsäcken var inget för oss. Greger rör sig för mycket och har för stora fötter. Jag använde linern som komplement ( t ex över ögonen eller om jag frös tillfälligt någonstans) men den uppfyllde inte själva funktionen att skydda sovsäcken.

Gällande tält så är jag stolt över att Hilleberg är svenskt. Jag tror inte på hängmattans eller tarpens starka framtid, eftersom det finns en anledning (eller flera) till att vi människor har utvecklat just tält. Och jag tror inte heller på extrem lättvikt i denna bransch. Om jag köpte mig en enmanstält, tror jag faktiskt att mitt val skulle falla på Nallo 2 med footprint idag. Jag skulle inte gå ner till yellow label. Mitt tält är min borg!

Vad saknade jag i år då? Ja, mer än en gång per kväll svor jag över glipan i ländryggen, alltså mellan byxor och tröja! Problemet uppstod ffa i tältet, när man skulle böja sig och krypa omkring. Jag frös så hemskt pga detta att jag t om tänkte utveckla ett eget värmande midjebälte. När jag kommit hem såg jag att Houdini har en värmande kjol Sleepwalker, som jag nu har köpt och som jag tänker prova och använda hädanefter. Rimligen borde den även täcka midjan.

Det var årets summering om utrustningen. Avslutningsvis ska jag nämna att jag inte har något annonssamarbete med någon.

Etapp 1 Abisko-Abiskojaure

Vi firade bröllopsdagen med att bila upp till Kiruna. På vägen plockade vi upp Poppes vän Melvin som skulle följa med på vår länge planerade fjällvandring från Abisko till Nikkaluokta.

Ett år har vi väntat på denna vandring! Jag vet att denna sträcka är Kungsledens mest populär, men det kändes som ett måste att göra den, då den är förutom väldigt fin, även en riktig klassiker.

Jag hade funderat klart att jag ville börja från norr och gå söderut. Sträckan består av 7 deletapper, och jag fann det realistiskt att det också skulle ta 7 dagar för oss. Totala längden för hela sträckan är 107 km.

Dagen D regnade det. Vi tog lokalbussen till Kiruna busstation, och därifrån en buss vidare till Abisko. Abisko känner vi ju väl sedan tidigare. Det regnade och var dimmigt, men inte mera än att Lapporten ändå syntes från bussen. Vi fixade till det sista på Abisko fjällstation och sedan kunde resan börja!

Leden som vi gick heter i sin helhet Dag Hammarskjöldsleden (Abisko-Nikkaluokta) till minnet av denne store man, som även var en stor vän av fjällen. Svenska kyrkan har placerat en meditationsplats vid varje sträcka, där det även står en skrift ingraverad i en sten att grunna över, författat av Dag Hammarskjöld själv.

Leden sammanfaller till en del med Kungsleden (Abisko-Singi) och så även med Nordkalottleden.

Initialt gick vi bredvid Abiskojåkka kanjon som senare blev en bäck=jåkk. Genom en björkskog som bitvis var mera död en levande, har det kanske redan varit en frostnatt??

Kroppen kom ihåg ryggsäcken sedan ifjol, att bära 15 kg kändes helt naturligt. Det var först mot slutet av dagen då axlarna började värka på riktigt.

Bitvis regnade det ymnigt, så ett rastskydd kom väl till pass, då vi lagade vårt lappskojs.

Avståndet till Abiskojaure är 14 km. Vi ville dock inte tälta utanför stugorna, då det är rätt så dyrt. Och man får inte tälta inom Abisko nationalpark, så vi fick gå ytterligare 3 km, tills vi hade kommit bortanför nationalparkens gräns.

På andra sidan jåkken ser man den röda Abiskojaurestugan, dit vi inte skulle alls (trodde vi…)

Vi skulle övernatta vid foten av den mäktiga Giron, som slutligen klädde av sig dimslöjan. Jag betraktade honom med stor vördnad.

Lägerplatsen hittade vi strax innan jåkken Siellajåhka, och precis som min guidebook hade sagt, så var det ett riktigt smultronställe. Det fanns några andra tält där också, men inte för tätt inpå. Dessutom brukar stämningen vandrare emellan vara mycket god. Tälten var uppe och allt var klart ca kl 18. Vi åt middag med god aptit.

Efter 17 km språngmarsch hade jag onekligen blivit lite vissen, och när jag slutligen baxade mig in i tältet och lirkade av mig knäskydden, och segnade på mitt något obekväma liggunderlag, kände jag mig som en strandad valross. Varje fiber i kroppen gjorde ont, jag kunde inte ens lokalisera smärtan.

Pojkarna hojtade utanför att de skulle gå en bit högre upp för att försöka hitta täckning (var fick de kraften ifrån??) Jag påpekade att det inte skulle gå, men Poppe var optimistisk, han hade lyckats ifjol också, på södra delen av Kungsleden. Jaha, sade jag, och somnade tydligen. Jag vaknade med ett ryck om en dryg timma, och påpekade till Greger som dåsade bredvid mig, att jag inte hade hört pojkarna komma tillbaka!

Det stämde, det var bara vi två på vår lilla lägerplats. Klockan närmade sig kväll, dimman började sänka sig igen, och det var om inte kallt så inte varmt heller. Pojkarnas ytterjackor hängde på trädet, uppenbarligen var de ute med bara fleecetröjorna. Jag kikade upp på alla höjder runt oss men såg inte ett spår av dem. Jag ”knackade på” hos några andra tält och frågade om de sett pojkarna- ingen hade sett dem! Alla blev såklart oroliga och erbjöd sin hjälp, men ingen visste riktigt vad vi skulle göra. Greger for över bron mot Alesjaure för att leta, och jag promenerade tillbaka mot Abiskojaurestugorna i mina rangliga plastsandaler.

Minst två timmar hade gått sedan de lämnade vårt läger och jag kände mig alldeles knäsvag! Jag försökte ringa 112 men täckningen räckte inte ens till det, några gånger kom jag fram men med ens blev det bara ett jättebrus i luren. Jag klättrade på en höjd och såg dem inte. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Jag irrade tillbaka mot tältet, och mötte där en tältgranne som berättade att Greger hade hittat pojkarna. De hade varit på höjden efter bron, och var uppriktigt förvånade över all uppståndelse. De hade fått information om att jag gått till Abiskojaurestugorna för att ringa fjällräddningen och då fick de eld i baken och sprang dit. Med all logik borde de ha mött mig då men på något sätt hade vi lyckats gå om varandra!

Då fick Greger också knalla mot Abiskojaure efter dem, och jag segnade ihop i tältet igen. Jag var SÅ lycklig över att de ändå var i gott förvar! Och som extra bonus var jag oerhört tacksam över att jag misslyckades få tag på fjällräddningen.

Kvällen blev mysig, med fika och UNO i vårt tält. Men innan vi somnade, konstaterade Greger bistert: ”Jaha, och det var 8 extra kilometer!”

Nyss hemkommen…

Hemma igen! Tvättmaskinen går på högvarv. Det ligger vandringsgrejer både här och där. Var ska man börja, för att återställa det normala? Poppe och Greger ska sätta upp de dyngblöta tälten idag så att de får torka i vinden. Det gäller att rengöra dem också.

Vi landade igår från Kiruna, efter en veckas rätt så blöt, blåsig och kylig fjällvandring. 11 mil har vi gnatat på, från Abisko till Nikkaluokta. Utanför mobiltäckning, lyckligt ovetande om de nyaste vändningarna av krig och ondska.

Jag rör mig mödosamt, pga att jag i slutet blev väldigt svullen i underbenen och fötterna. Troligen har det med det ständiga gåendet att göra, kombinerat med stasande knäskydd. Det vore praktiskt att vara lite raskare i benen nu!

Men nu är man ju mer erfaren, inte bara en solskensvandrare längre. Jag är numera även en pissvädersvandrare. Vete sjutton hur det hade gått om det hade varit 10 grader kallare också, kanske inte min grej längre… Jag håller mig till sommarvandringar så länge.

Detta inlägg är en ”teaser” inför en serie som nu följer, fjällvandring från Abisko till Nikkaluokta. See you!

Majtankar

Livet går vidare och ljuset har kommit över oss igen. Det har varit ganska kallt och blåst mycket, varför jag har knappt velat gå ut på sistone.

Jag känner sorg och oro över världens situation. Samtidigt kan jag inte göra så mycket åt den, så är det bara.

Vi hade en alldeles lysande påsk. Vädret var kanon, och vår gamla utbytesstudent kom på besök. Och vi idrottade för hjärtats lust! (Mest därför att när man en gång har börjat åka ett längdspår är det inte lönt att vända om.)

Jag har återgått till mitt gamla jobb. När jag slutade där, kände jag hur jag för varje dag som gick, färdades därifrån med ljusets hastighet. Det var plågsamt och jag utgick ifrån att jag aldrig kunde gå tillbaka. Dels pga omständigheterna, dels pga kunskapstapp. Allt jag hade kämpat för hade varit nästan förgäves.

Flera år har gått, och nu är jag tillbaka. Det var så förbluffande lätt, och kändes som att jag aldrig hade varit borta. Jag måste ha färdats jorden runt och kommit tillbaka från andra sidan, för så här nära jobbet har jag aldrig varit, inte ens när jag var där förra omgången!

Jag har en djupt inneboende tendens att känna otillräcklighet. Ändå är jag tjurig och kämpar, och jag ger inte upp, så jag hankar mig fram år efter år och hackar på mig själv. Jag är själv mitt eget värsta fiende. Jag har så otroligt dåliga tankar om mig själv och min egen oförmåga, att det är nästan skrattretande. Jag KAN helt enkelt inte vara så värdelös. Jag upprepar för mig själv- JAG GÖR SÅ GOTT JAG KAN. Ingen kan göra mera än så.

Jag är egentligen väldigt nöjd nu, dock innebär nuvarande jobbet mindre ledigt och mera nattjobb.

Vandringssäsongen närmar sig nu! I vår familj blir det, om Gud vill (mycket kan gå snett), vandringen Abisko-Nikkaluokta i år. Som jag konstaterade till min man igår- jag ser så mycket fram emot det! Men vad ser jag fram emot egentligen? Ont, svett, blod (skavsår) och tårar. Olidlig värme och kyla, mygghelvete och trötthet. Obekväma nätter, tvätta sig i iskalla fjällbäckar. Varför i hela världen utsätter jag mig för det ens?? Och hur kan jag se fram emot det så mycket?

Förra sommaren vandrade vi Ammarnäs- Hemavan. Vandringen innehöll allt det jag listade upp ovan. När vi startade var jag bekymrad och sorgsen. Såklart löste sig inte mina problem på vandringen, men på något sätt känner jag ändå att jag lämnade den allra tyngsta bördan vid Äivesåives fot vid Aigertstugorna. Under resten av vandringen var jag medveten om problemen, men hade på något sätt höjt mig ovanför dem. Den bedövande sorgen jag initialt kände, var borta. Jag tackar det heliga fjället.

Hela året som har gått, har jag kunnat ösa kraft ur vår vandring. Om jag vaknar på natten och känner mig orolig, kan jag flytta mig i tanken till vår lilla lägerplats vid Tärnasjön. Den finns i mitt hjärta.

Reflektioner av fjällvandring

Reaktionerna på att man har fjällvandrat långt kan få fjällbitna kompisar inspirerade. Många uttrycker en form av ”avundsjuka” dvs att man själv skulle vilja göra samma sak. Många har ju gjort sådana här saker som unga, men anser sig nu vara för gamla eller ha någon kroppslig skavank som gör det omöjligt.

Det var också min fråga innan och när jag gjorde detta- är det möjligt? Och nu kan jag svara på det, ja, det är det. En kärring på närmare 50 år med taskiga knän KAN gå på välpreparerad led, 78 km på ca 4 dagar, i bra sällskap, med 15 kg ryggsäck dessutom, och sova i tält. MED vandringsstavar och knäskydd.

Det är avgörande skillnad på att vara utmattad och mörbultad men frisk, och att vara sjuk (att ha ”fel sorts smärta”). En vandring med ständigt trilskande kropp fyller inte sitt syfte någonstans. Däremot måste man vara beredd på att få utstå viss (läs påtaglig) kroppslig obehag under en vandring som denna.

Jag blev avskräckt bl a av Angelica Mejstedt, en van vandrare som var yngre än mig, men med ganska stora knäproblem. Hon genomförde Fjällräven Classic och dokumenterade det på sin blogg. Som hon själv påpekade, såg man t om på bilderna hur ont hon hade, och en sjuksköterska hade fått linda ena knät på henne på vägen. En sådan vandring är inget jag ser fram emot. Men, jag noterade för mig själv att Angelica inte hade vare sig knäskydd eller ens vandringsstavar, vilket för mig är helt obegripligt.

Slutligen några frågor om flerdagsvandring till mig och mitt sällskap:

Vad är riskerna med vandring? -Att skada sig. Och att vädret ställer till det. Detta gör att packningen inte kan skalas av till absoluta minimum. Sannolikt åker det med några bra att ha-prylar som man i slutändan inte behöver, då man inte kan veta exakt hur det blir.

Saknade du något i ditt bagage? -Jag saknade, med facit i hand, vattentäta skor. Nästa gång kommer jag ha kängor, och kommer även rekommendera det till andra som gör längre turer. Inte kul att vandra 100 km i blaskblöta skor.

Jag hade också behövt med mig handskar av vinterkaliber. Det behövs bara lite regn och blåst och jag får vita fingrar. Nu hände dessa saker inte, men hade kunnat hända.

Saknade du något mer? Jag skulle ha tagit med mera lakritsbåtar och Resorb!

Tog du med någonting överflödigt? -Ja, smycken. Jag skulle ha lämnat dem hemma. Att ha en dinglande medaljong runt halsen var inte skönt i värmen, och örhängen var bara omständiga när jag skulle tvätta håret etc.

Dina bästa tips avseende utrustning? -Vandringsstavar!!! Fundera på knäskydd. Bra skor! Myggmedel Bushman. Compeed-skavsårsplåster är en riktigt bra produkt. Min man saknade sin pulsklocka (stegräknare).

Kommer du att köpa nya vandringsgrejer nu, vilka? -Vi är ganska välutrustade i grunden. Men det blir nya rejäla vandringskängor (Goretex kan jag ev ha på dagsturer framöver.) Regnkläder där jag kan öppna byxorna hela vägen. Sovsäcksliner av siden. Underkläder och strumpor av merinoull och /eller siden.

Var köper du grejerna och hur gör du research? -Jag frågar de bättre kunnande. Jag har läst böcker och bloggar som jag nämnt tidigare, och googlar. Utsidan.se har ett bra forum. Jag använder också eget sunt förnuft! Jag har köpt grejer på nätet, då jag vet vad jag vill ha. En av mina favoritbutiker på nätet är Siden Selma. Vanliga sportbutiker har det mesta.

Vem kan fjällvandra? -Alla kan, såklart. Det är bara de fysiska begränsningarna som kan finnas där. Är man inte naturvän innan så blir man det.

Vad är det bästa med fjällvandringen? -De mäktiga vyerna. Ingen fotografi kan göra dem rättvisa! Samt att livet blir väldigt enkelt, på ett bra sätt, när man väl kommit in i rutinerna. Naturlig mindfulness. Gemenskapen.

Farhåga som INTE besannades? – Förutom grubblerierna om hälsan, som jag berör tidigare i inlägget, var jag rädd för att bli väldigt smutsig. Så blev det inte alls, tack vare att jag var mer eller mindre tvungen att doppa mig i iskallt fjällvatten varje dag. Jag hade också med mig tillräckligt med ombyte.

Det värsta under vandringen? -Kanske bremsen. En överflödig och intensiv plåga. Samt att jag tyckte att det var väldigt provocerande och onödigt att totalstänga alla bastun just längs Kungsleden pga covid-hysterin.

Har du något tips, förutom om utrustningen ovan? -Fota alla avfärd, ankomster och måltidsplatser. Dels är det ett trevligt minne, men ger dig också tidsangivelser om du glömmer titta på klockan eller dagarna flyter ihop. Guidebok och karta över vandringsområdet ger oerhörd mervärde för upplevelsen, tycker jag.

Min mans tips är: Njut av upplevelsen, varje sekund!

Jag tänker att fjällvandringen är lite som psykoterapi. Fas 1 går man genom under själva vandringen, och fas 2 kommer så småningom när man kommit hem, när upplevelsen sakta sjunker in.

Mat på fjällvandring

När jag läser bloggen Fantasiresor.se, som för övrigt har varit till mycket hjälp och inspiration för mig under min korta fjällvandringskarriär, så lägger jag märke till viss diskrepans i resonemang om packvikten. Bloggerskan gör sitt allt, ALLT, för att spara på varenda gram gällande grundutrustning. Detta leder paradoxalt nog till att hon får kompensera på annat håll. T ex måste hon släpa med sig sopsäckar för att hålla ryggsäckarna torra under natten, då hon inte har footprint (som väger ungefär lika mycket) i lättviktstältet.

Och att bestämma sig för att ”unna sig och äta gott” är en helt rätt tanke i sig, men varför släpa med sig dubbelt så mycket mat än vad man klarar av att äta.

Jag gjorde en minutiös matsedel. Vi visste att vi skulle vara borta i 4-5 dagar. Och i händelse av försening hade vi ju flera stugor med proviantförsäljning längs vår väg. Vi skulle ju inte till Sarek. Hellre betalar jag ett lätt överpris till Svenska Turistföreningen för några enstaka matvaror än släpar flera kilo mat över fjället bara för att.

Min rekommendation är att göra en minutiös matsedel! Frukost, lunch, middag varje dag. Gör det enkelt!

Tips på frukost:

-Gröt (blanda ingredienserna, dvs havregryn, salt, torkade äpplen/aprikoser/äpplen i bitar, samt russin, i en påse). Skriv på påsen hur många dl vatten som krävs.

-Äggröra! Äggen håller sig fint i rumstemperatur. Vi fick dock skynda oss med att laga våra ägg, då vi tänkte att de annars kunde bli självstekta…

-Knäckebröd med mjukost på tub.

Förslag på lunch:

-Snabbmakaroner. Blanda med pesto (jag hittade tyvärr inte pesto på tub), oliver från påse, strimlor av soltorkade tomater som du kan förvara i olja i en liten burk, riven parmesanost och ölkorv! Jättegott.

-Snabbris. Blanda med ovannämnda oliver och ölkorv. Eller torrkött.

-Varma koppen, med lite bröd.

-Tortellini. Nudlar.

Förslag på middag:

-Varför inte ta en påse färdig torrmat rakt av, när man är trött och behöver energi efter dagens vandring. Dyrt, säger vissa. Men mättande, överraskande gott, med bra näringsvärde, och kostar ändå inte mera än en måltid på en snabbmatsrestaurang.

-Vi hade med oss en miniflaska vin. Ska ju drickas i god tid på kvällen för att inte bli kissnödig på natten…

Förslag på dryck:

-Vatten från rinnande fjällbäckar. Blanda med en C-vitamintablett i kåsan.

-Vi hade också med oss Resorb, och med facit i hand skulle vi ha haft ännu mera Resorb…

-Kaffe, vi hade snabbkaffe. The.

-Mjölkpulver till matlagning mm.

Förslag på mellanmål

-Russin, nötter

-Bars av olika slag.

-Det bästa jag tog med mig var en blandning av hallon- och lakritsbåtar!

-Med facit i hand skulle man ha tagit med mindre choklad (allt, även den mörkaste, smälte totalt i värmen.)

-Torkade frukt och bär

Förslag på efterrätt:

-Nyponsoppa med mandelbiskvier (gör portionspåsar med pulver där du skriver mängden vatten som behövs)

-Plättar med lönnsirap. Finns det blåbär eller hjortron i skogen är det ju bara att ta!

Vi hade med oss en liten påse med små förpackningar salt, svartpeppar, strösocker och olja. Kryddorna väger inte mycket men ger mersmak. Kanske satsar vi mera på matlagning nästa gång. Tyvärr hade jag svårt att hålla på ”vid spisen” då knäna inte tål huksittande.

Det jag dock kan säga är att det är sällan vi ätit en lika god gourmetmåltid som snabbris, oliver och ölkorv på fjället.

Väl framme hade vi i stort sett ätit upp allt vi hade med oss. En större måltid, några knäckebröd och några grötpåsar och varma koppen fanns kvar. Helt klart godkänt!

Rinnande vatten är människans bästa vän, dock ska man inte dricka turkost glaciärvatten. Vi drack bara fjällvatten som vi fyllde våra Nalgeneflaskor med eftersom. Ingen fick magbekymmer och det är vi tacksamma för!