Jag kan inte låta bli att komplettera med ytterligare några bilder på min fina häst.
Här från sjukhagen sommaren 2014.
Hösten har kommit och hästen är frisk igen, här är du i boxen.
Markarbetsträning!
Och vintern -14/15. Två helt vanliga hästar i vinterhagen.
Julklappshoppningen! Lis-Marie hoppade 2 clear rounds utan någon träning alls! Så duktiga ni var! Lite busig häst visserligen!
Julaftonsritt. Greger bestämde sig att lära sig rida och det här var en bra början. Ritten gick bra och du var inte rädd för någonting! Hade jag suttit på ryggen hade du säkert varit fjantigare med bl a risslan som ni mötte, samt skidåkare. Bilar och maskiner däremot brydde du dig inte om det minsta. Någon gång hade du och Camilla mött en väghyvel, som du inte brydde dig om alls, men du var rädd för vägen, hur den såg ut efter hyvelskrapet. Typiskt dig. Den allra värsta saken var dock skottkärran i ridhusets hörn.
Så fin jul vi fick. Förra året åt Buster upp alla julgodis på natten men denna gång fick du äta upp ditt eget julknäckebröd som Lis-Marie och Celine gjort.
Min brorsdotter Iina kom naturligtvis på besök på jullovet. Hon rider nu på en ridskola i Helsingfors och kunde således rida ut på dig, med Sanna och Buster förstås. Tiden runt nyår var väldigt kall, men ni skrittade och travade en kortare bit.
En dag åkte vi till ridhuset. Iina fick rida er båda, och hoppa Buster! Ni fick vara fria i ridhuset men ni var lugna och behövde inte busa av er.
Vintern var stormig och ni härdade ut.
Och till sist tittade vårsolen fram igen.
Jag hade problem med mina ryggskott men vi tränade alltid vi kunde. Jag var tvungen att rida lätt en del. Jag fick säkert ryggskott eftersom jag ändrade min sits så drastiskt.
Vi provade vinterridbanan någon gång men underlaget var aldrig bra, så det var antingen ridhuset eller uteritter som gällde.
Greger kom igång med ridningen ordentligt! Han lärde sig t om rida lätt i trav till sist. Någon gång gjorde jag er sällskap med Buster, men mest var det Sanna som fick agera ridlärare. Och du förstås Yade. När det var Greger som satt på ryggen blev du alltid extra lugn.
För bara några veckor sedan gjorde vi ordentliga framsteg i dressyren. Jag fick hjälp av en lärare så jag började rida ännu mjukare och vara ännu tydligare med eftergift, och det gav faktiskt resultat! Du var jättefin och mjuk under de senaste veckorna, och vi fick beröm som ekipage från flera håll. Därtill hade vi en fantastiskt rolig hopplektion som senare visade sig bli den sista.
Nu har vi kommit till slutet. Ovan finns sista bilden på min fina friska häst. Hostan du hade de sista veckorna var nog ingenting allvarligt, och var redan på väg bort.
Jag visste att våra dagar var räknade, och jag anade att vi kanske levde på lånad tid.
Nu tänker jag, det var sista gången vi hoppade, det var sista gången vi galopperade, det var sista gången vi red den där vägen. Det var sista gången vi var till ridskolan och åkte transport.
Vi tänker så sällan att det alltid kan vara sista gången. Vi glömmer leva här och nu, och tar för givet livets stora mirakel och den korta tiden vi får rå om varann.
Fast nog känner jag att jag har tagit vara på tiden med dig. När jag ser på alla härliga bilder som är bara en liten bråkdel av vår tid tillsammans. När jag minns allt det fina (någonting dåligt förutom sjukdomarna finns inte att minnas från tiden med dig) så förstår jag att det eller den, han eller hon, som har gett oss den största glädjen ger oss även den största sorgen. Det är kärleken som gör ont.
Och jag är inte ensam i min sorg. Det finns så många andra som du har skänkt så mycket glädje till och som nu sörjer med mig. Vi är så tacksamma över att vi har fått ha dig i våra liv.
Söndagen den 7/6 slog fången åter till med full kraft. Trots att något betessläpp inte hade inträffat i år. Och det som var ifjol var verkligen en liten känning jämfört med detta.
Jag kan inte med ord beskriva hur det kändes att se min fina gyllene häst stappla fram, knappt förmögen att stå på benen, alla muskler darrande av smärta.
Jag minns tiden i sjukhagen från ifjol, och den tanken lockade mig förstås inte. Men ärligt talat, jag funderade inte ens på några alternativ. När jag såg hur dålig hon hade hunnit bli på någon futtig timme sade jag till Greger att ringa hit veterinären akut, och jag visste att det var dags.
Vi hade tur och det var min favoritveterinär. Att bli kliad och äta gröngräs in i döden, det kan man tydligen njuta av till max, hur ont man än har i hovarna.
Buster var bakom gallret, alldeles bredvid, när kanylen sattes på plats. Och där var veterinären, som Yade inte noterade alls. Och där var Greger, och han har ju alltid funnits och kommer alltid att finnas enligt Yade.
Och sen var det jag, Annukka, som var där. Det var bara mig hon tittade på, hon kastade på mig en vänlig blick: ”Vad gråter du för?”