Jag köpte dig 2/10 2012. Min vän Pia som är riktigt duktig på hästar visste vad jag behövde och hade hittat den rätta hästen för mig. Visst ville jag ha en bra häst, en kunnig häst, och en häst som hjälper mig att utvecklas som ryttare. Men det viktigaste för mig var ändå att hästen var snäll. Jag var lite spänd i början, men fort märkte jag att du var både snäll och vettig. Jag kände mig trygg med dig och de små praktiska grejerna för en nybliven hästägare fick jag hjälp med av Pia och andra. Första månaden stod du hos Pia i Brån.
I samma veva flyttade jag till Greger i Vännfors och du fick också flytta hit. Du anpassade dig snabbt.
Vintern kom, en riktigt kall vinter. Mycket var på gång, vi byggde ut och många saker och ting kändes besvärliga och svåra för mig. Du var en av mina fasta punkter i tillvaron och hjälpte mig att få loss tankarna från allt det andra. Jag visste var jag hade dig. Där i hagen.
När du träffade Ville för första gången var du alldeles förvånad. Du hade nog aldrig sett någonting så litet förut. Du var oerhört nyfiken, försiktig och snäll. Du stod nästan på tå av försiktighet. Många är de små som har fått sitta på hästrygg för första gången hos dig.
Här ”hoppar” vi.
Min brorsdotter Iina var en av dina trognaste vänner. Hon har kunnat sitta hos dig i hagen i timtal. Lyckan var stor vid all pyssel som hade med dig att göra.
Våren 2013 vågade vi oss till en regional dressyrtävling. Det gick väl inte så lysande poängmässigt, och sanningen att säga var du nog ganska fjantig med domarbordet. Men det var en ny erfarenhet, med nummerlapp och allt.
Lättnaden var stor då klasserna var klara!
Sommaren kom, och livet lekte. Du fick tyvärr en infektion på sadelplatsen, som till sist blev bra på penicillin. Så här efteråt kan jag konstatera att det blev ingenting annat än en välbehövlig månadslång sommarvila för dig, men då var jag väldigt orolig och visste inte om du skulle bli bra igen.
Här är vi på väg till sommarbetet för första gången! Du stod alldeles bredvid vårt hus så att jag kunde se dig från fönstret. Otroligt mysigt!
Här är du för första gången på grönbetet i Vännfors. Så här vill jag att du ska ha det nu och all din tid i evigheten.
Vilan varvades med regelbunden träning på utebanan, ridhuset och ute i naturen. Du tyckte om att bli riden och jobba. Dressyr mådde du bra av men uteritter och i synnerhet hoppning var roligast!
I slutet av sommaren behövde vi en kompis till dig då du skulle bli ensam. På nätet hittade jag Buster, som var en fullträff utan dess like och blev Sannas häst. Dagen då han kom var väldigt regnig!
I och med att vi gifte oss den sommaren samlades halva världen till lilla Vännfors. Dunder-Carlsson från Blekinge och Iina från Helsingfors hittade varandra genom dig och ni alla kom bra överens trots olika språk. Tandemridning och voltige tränades flitigt!
Bröllopsdagen den 20/7 2013 var alldeles underbar. Fotografen var en djurvän och ville absolut ha med dig på fotograferingen. Så nöjd och glad du var! Ja tror verkligen att du visste att det var bröllop och fest! Du hade kunnat fotas i evigheter. Blombuketten fick jag ställa bort eftersom du genast lyckades få den i munnen.
Jag red och red och mådde gott den sommaren!
I slutet av sommaren hade vi gäster från Spanien, min mammas kompisar. Kvinnan som heter Marga hade alltid drömt om att prova rida men hade aldrig kommit till skott, dessutom var hon rädd för hästar. Men nu åtgärdades det! Ledaren är Jenny.
Och sen var det min tur igen!
Till hösten började vi med en ny utmaning. Pga några taskiga avramlingar hade jag tidigare blivit livrädd för hoppning. Så jag frågade världens snällaste ridskolelärare Magdalena att starta en hoppgrupp för dem som vill mest träna på bommar och låga höjder, som kanske var rädda som jag eller hade en unghäst. Och det gjorde hon!
Jag kunde inte välja mellan bilderna, så bläddra bara fort. Jag var så rädd att jag skakade i början, men vilken klippa jag satt på. Din enda svaghet var att du tyckte att det var så roligt att du ibland kunde bli lite stark. Med hjälp av pessoabett och mera träning kom vi dock framåt. Jag övervann mig själv gång på gång, och vi utvecklades enormt. Här på bilderna hoppar vi studs, som jag var allra mest rädd för. Du var helt klockren på studs.
Vi började alltid med bommar, så rädd var jag.
Däremellan tränade vi även dressyr, och var med på alla möjliga små klubbtävlingar för att få rutin. Det här måste vara julklappsdressyren. Du har ju en tomteluva.
Och sen hoppning igen! Du hade alltid öronen spetsade framåt så fort du såg en bom.
Något minne från vår sommarbana sommaren 2013.
Och utebanan på ridskolan.
Våren 2014 började det hända tråkiga saker. Du hade alltid varit allergiskt lagd, och nu fick du bara utan vidare konstiga utslag.
Och sedan började klådan. Du kliade dig blodig. Vi provade allt. Till sist fick veterinären utreda dig, och det var allergi. Alla andra proverna var helt tip top. Du fick kortisonbehandling, det fanns inga alternativ.
Kortison ökar risken för fång. När det dessutom råkade vara vår och gröngräset började skjuta upp, hände det allra värsta.
Vad som hände sedan återkommer jag till. Sommaren 2014 var lång och jobbig. Vi härdade ut den tillsammans, med hjälp av många vänner. Och till hösten 2014, efter många månader, kunde jag sätta igång dig igen. Lyckan var stor då jag märkte att du inte var halt, och att du var precis som förut. Vi hade lurat ödet och fått ett extra år.
Jag såg vägen framför oss, mardrömmen var över för tillfället.
Vad som hände sedan återkommer jag till. Jag orkar helt enkelt inte skriva mera just nu. Men du fattas mig! Du fattas mig! Du fattas mig!
Så himla fint skrivet Annukka!!!! Hon är så otroligt saknad…
Nej!!!!! Detta har inte hänt! Blir förtvivlad när jag läser vad du skrivit. Vi tänker på dig och Yade som nu verkar ha kommit till andra gröna ängar.
Kramar Marina och Sven.
Men åh, så sorgligt! Att förlora ett djur som man står nära är lika jobbigt som vilken familjemedlem som helst. Tack för fina bilder och tankar. Kram!
Så sorgligt! Jag läser och och känner att mina tårar rinner nedför kinderna. Orden saknas för att uttrycka det jag vill.
Yade kom att bli en del av dig och du en del av henne.
Tack för underbara bilder och en text skriven från ditt innersta.
Stor kram från mig och många tankar.
Jag märker att jag började i fel ände av din berättelse om Yade, men
hur som helst….här gråter jag med dig.
Så fint du tar fram er korta men goda tid tillsammans!
Du finns i mina tankar och jag känner med dig!
Karinkram!
Nu har jag läst igenom alla de senaste inläggen med en klump i magen. Tänker på dig och förstår att det du går igenom måste vara så jävla tungt just nu. Man ska inte behöva skiljas från sina vänner på ett sånt sätt.
Alla bilderna raderna, och sist bilden på dig med bakgrund Yade …. så klart hon fattas dig, du har skrivet ett fint sorgkapitel dessa inläggen …. som sagt spelar ingen roll i vilken ordning jag läst …
Tårar förlöser och skrivandet läker förståelsen av det oförståeliga …
Så många fina bilder på din älskade häst! Fint, känslomässigt skrivet. Tack att du delar med dig!