Fina minnen av Yade, sjukdomstiden

Hem » Fina minnen av Yade, sjukdomstiden
Jag fortsätter att skriva om Yade för att ett enda inlägg hade blivit för långt.
Den här bilden är från våren 2013 från vårt stall. Från första ögonblicket visste du att Greger var din ”husse”. Det var faktiskt, när allt kommer omkring, han som hade allra mest med dig att göra alla dessa år.
 
 
Jag trodde länge att klådan hos dig utlöstes av nya täcken som jag inte tvättade innan jag tog dem i bruk. Det kan faktiskt ha varit så.
 
 
På väg till hoppträningen.
 
 
Och här tränar vi dressyr igen.
 
 
 
Och efter varje träning kliade det på vänster framben.
 
 
En av många uteritter sett från din rygg.
 
 
Glad och nöjd, våren 2014 börjar snart.
 
 
Efter hoppträningen.
 
 
Någon av de mindre klubbtävlingar i dressyr.
 
 
Såklart skötte du dig fint.
 
 
 
 
 
Efter att jag hade ridit dressyren färdig hoppade Lis-Marie två clear rounds med dig! Hon fick hålla i allt hopptävlande, där gick min gräns. Du hade inte kunnat ha en mera snäll och omtänksam medryttare än Lis-Marie! Förutom Camilla då, som var din andra medryttare och som du gjorde långa skogsritter med. Jag har tyvärr ingen bild på dig och Camilla tillsammans. Man tror alltid att det går att fota ”någon annan gång”.
 
 
 
Groupie! Tack vare att jag började blogga började jag även fota mycket mera.
 
 
Våren 2014, här har vi ridit med Sanna och Buster långt upp till berget.
 
 
Våren 2014, just innan du fick fång för första gången, är vi på väg till vår första Ann-Margret-träning. Hon är en av världens bästa dressyrtränare som hjälpte oss mycket.
 
 
 
 
 
I samband med att du fick grön gräs de första gångerna 2014 blev du konstigt trög och stel. Ingen puls, ingen värmeökning i hovarna, ingen feber. Om man inte red dig kunde man inte märka någonting avvikande alls. Veterinären visste inte heller vad det stod för. Jag låt dig stå på betet i några dagar, men eftersom det inte blev bättre bestämde jag att det var fång. Du hade ju precis avslutat kortisonbehandlingen och det stod t om på medicinburken att den kunde utlösa fång. Så här nöjd såg du ut på betet trots din fångkänning.
 
 
 
 
När vi väl fattade att det ändå var fång var det slut på det roliga. Du skulle in och ha boxvila. Det var helt omöjligt eftersom du skulle ha gått totalt upp i limningen. Så vi gjorde en minimal sjukhage bredvid ladugården och Busters beteshage. Vi täckte ytan med sågspån och lade dit en extra tråd längst ner så att du inte kunde komma åt gräs. Du fick mindre mat och magrade (och du var inte överviktig innan heller!), dessutom tappade du alla musklerna på bara ett par veckor. Då grät jag. Jag såg att du var deprimerad. För att göra allt som stod i min makt för att du skulle bli frisk tog jag även dit hästakupunktören Ingemar. Du skötte dig fint som vanligt.
 
 
På någon vecka accepterade du ändå läget. Roligt var det inte men du fann dig i att sjukhagen var din plats. Helst skulle man ju inte flytta på dig alls och undvika alla hårda underlag så jag fick även borsta dig i hagen. Jag mockade hagen eftersom det blev så mycket bajs på den lilla ytan.
 
 
Sanna försökte pigga upp dig med kaninen (det brukade även sitta fåglar på din rygg) och även om den värsta klådan var över var det alltid uppskattat om någon tog sig tid att klia dig.
 
 
Jenny och Anders var några av dina allra bästa vänner. Jenny har också hoppat några blåbärstävlingar med dig under det första året. De tillbringade timmar i din hage för att klia och massera dig, för att pigga upp dig mitt i eländet. Det uppskattades!
 
 
 
 
När fången hade lugnat ner sig och det hade gått ett par månader tyckte jag att det var dags att du fick promenera på en lite större yta och ha kroppskontakt med Buster. Munkorgen tyckte du inte om men någon gång då och då fick du göra Buster sällskap.
 
 
 
 
 
Vi har haft en mycket bra hovslagare Jonas, och han har skott dig hela tiden. Fången skötte han professionellt med sulor, tjärdrev med mera. Det var också han som senare kunde se att du hade haft fång.
 
 
Här är det ett kärt återseende med Anders i sjukhagen. Anders är intresserad av hästmassage och -kommunikation. Du skötte honom tillbaka.
 
 
Och här med både Anders och Jenny. 
 
 
 
Det går visst att sköta om en kompis även med en munkorg på!
 
 
I slutet av sommaren hade vi ett spännande besök på veterinärstationen. Vi röntgade hovarna för att se om du hade fått en hovbensrotation. Det fanns inga tecken på sådant, och det var ju väntat, eftersom fången inte hade varit så kraftig. Skönt att få det bekräftat i alla fall. Det gick bra i röntgenrummet även om det var väldigt varmt!
 
 
Samtidigt passade vi på och kollade upp dina tänder. Du tyckte inte om det och det behövdes en hel del lugnande medel. Tänderna såg bara bra ut och man behövde inte göra någonting.
 
 
Efter att du vilat 3 månader började vi göra promenader med dig. Alltså att vi ledde dig från marken. Då var det redan höst i luften och betessäsongen närmade sitt slut. 
Jag och Lis-Marie tömkörde dig. Inget vi gör till vardags så det behövdes en del klurande innan vi fick alla remmar rätt. Du hade ju blivit tömkörd förut, bl a av mig sommaren 2013, men det var verkligen bra att vi var två. Fast fr o m ca fjärde gången gick det jättebra och hade gått att göra helt själv. Du var jättefin! Någon glädjesprång och -bock blev det också, galoppen var så rolig!
 
 
Hösten kom. Hagen gjordes om till en vanlig vintehage och ni fick sova inne. Du var en vanlig häst igen.
 
 
Det var dags att börja rida igen. I förra inlägget har jag bilderna från vår första skrittur. Först skritt, sen lite trav, till sist galopp. Du var precis som vanligt, kanske lite busigare, men ingen av oss tre (jag, Lis-Marie, Camilla) föll av. Jag minns våra vilda galna galopp på de mjuka skogsvägarna i höstas. Vi galopperade så fort att mina ögon tårades så att jag såg ingenting. Och så rädd som jag var att vi skulle möta en älg, och det gjorde vi ju, och det gick hur bra som helst.
 
 
Hösten 2014 kom. Vi flyttade oss till ridhuset igen, och återupptog vår markarbetsträning. 
 
 
Jag blev väldigt less på min sits, som var allt annat än lodrät. Jag jobbade hårt med den, och jag måste säga att det gav resultat.
Fortsätter i nästa inlägg.

3 reaktioner på ”Fina minnen av Yade, sjukdomstiden”

  1. Jag läser, ser bolderna och begrundar. Jag tycker att jag också lärt känna Yade via dig och jag förstår ju hur viktig hon är/var för dig och givetvis kommer hon alltid att finnnas kvar i ditt minne. Hon är en del av dig och din historia. Så fin och väldigt levande,
    Kram!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *