Fjäll- våra skönaste turer till fots och på skidor

Erika Enequist och Lena Hedman står som författare till denna underbart vackra bok som utkom 2020.
Jag är sällan avundsjuk men känner nu mig nästan som det, då de har haft möjligheten att göra denna fina bok och dessutom upplevt alla dessa vandringar. Författarna arbetar som journalister och skriver i olika friluftsmagasiner på regelbunden basis. Att boken är så vacker beror huvudsakligen på de talrika och underbara fotografierna. Sådana foton skulle jag knappast någonsin kunna ta.
 
 
Bokens upplägg är väldigt mysig. Den omfattar 16 fjällvandringar i Sverige/Norge, från norr till syd. Den börjar i Abisko och slutar i Rogentrakten. Först kommer vandringsberättelsen, sedan ruttbeskrivningen inkl en liten karta, och sist ett litet avsnitt fullproppat med fakta, såsom om fjällens flora och fauna, mat på fjällen, packtips eller orientering i dimman. Man får även tips på kartor och litteratur.
Jag köpte boken till min man då han fyllde 50 och vi båda har bara bläddrat i den, aldrig läst. Så jag bestämde mig för att läsa den från pärm till pärm.
Och lite kritik får jag väl komma med, om det nu skulle bli en nyupplaga.
För det första skulle jag uppskatta om det stod när på året (och kanske även vilket år) vandringen är gjord. Åker man skidor är det troligen vinter, men fortfarande vill jag veta när. Och barmarkssäsongen är lång, och skillnaden mellan sommar- och höstvandringen är stor. Tidpunkten ska inte läsaren behöva ”klura ut”.
Resebeskrivningarna är vackra och målande, nästan för målande. Jag fastnar inte riktigt för dem då de är för spretiga. Det blandas naturbeskrivningar och glimtar från historien och egna upplevelser i en salig röra, och det är svårt att hänga med vad författarna egentligen vill få fram i varje avsnitt.
Den allvarligaste bristen med boken är ändå resebeskrivningarna. Kartorna är fullständigt undermåliga och förvirrar mer än informerar. Gällande Jämtlands- och Härjedalsfjällen som ändå sitter ganska tätt ihop hade det varit skönt att se någon form av helhetskarta.
 
 
Vad gäller faktakapitlen så är de ju utdömda att bli för ytliga ändå, för den som söker information på riktigt. Därför hade jag kanske vinklat dem lite annorlunda och gett dem snarare ett upplägg som någon form av ”take home-message” som man ändå kan ha någon nytta av. Nu blir det för mycket och för lite på samma gång.
Sammanfattningsvis är boken mycket vacker och fascinerande, men i sitt försök att vara lite av varje blir den mest mellanmjölk som man hellre vill bläddra i än läsa på riktigt. Och det tycker jag är lite synd, då jag älskar vandringsberättelser och brukar sugas med i dem hur lätt som helst, men det händer tyvärr inte när jag läser den här boken.
Men en viss nyfikenhet- och sug- till Jämtlands- och Härjedalsfjällen lyckades boken dock väcka hos mig! Får se nu hur det blir med den saken då jag läste bara i veckan att STF kan behöva stänga sina fjällstugor där nere, pga att det har blivit för mycket vandrare och turister vilket krockar med rennäringens intressen.
 

Abisko in my mind

Vi anlände till Abisko med egen bil v. 25. Tågförbindelse finns också, men egen bil ger en stor frihet. Tiden var just före midsommar, vilket gjorde att allt ännu inte var öppet. Vårt eget boende Abisko Mountain Lodge öppnade för säsongen 21/6 dvs på dagen när vi kom. Andra alternativ att bo på är STF Turiststationen Abisko, eller något av vandrarhemmen. Grannbyn Björkliden har också ett hotell. Privata stugor att hyra finns praktiskt taget inte.
Abisko ligger i regnskugga, då de västliga vindarna brukar regna av sig på västra sidan av fjället Njulla. Därför är Abisko en av de bästa platserna i världen att skåda på norrsken! Av denna anledning hade jag tillförsikt gällande vädret, och jag blev inte besviken.
 
 
 
Liften till Njulla öppnade 24/6 och Naturum 25/6 så nog blev det lite tight. Å andra sidan hade våra små vänners, myggornas, ”verksamhet” inte heller fullt ut öppnat än, vilket ju var ett enormt bonus. Jag kan tänka mig att om en vecka finns de i miljontal, nu bara några enstaka. Därtill prickade vi in midnatssolen, som man förvisso kan se under flera veckor i Abisko.
Det var trevligt att bila genom Norra Sverige och se alla platser som jag tidigare bara hade hört talas om.
I Abisko finns det 2 delar. Den ena är till väster, kring Abisko Turiststation. Däromkring finns så gott som alla naturupplevelser såsom Abiskojåkka kanjon, samevistet, naturstigarna, nationalparken med Kungsledens startpunkt, Torneträsk strand, Naturum och liften till Njulla. Det finns även en liten sliten tågstation.
Den andra delen är Abisko östra, 2 km bort, där det finns de få bostadshusen, alla andra turistboenden än STF, en riktig järnvägsstation (se ovan) och en affär i hyfsad storlek.
 
 
Vi bodde på Abisko Mountain Lodge, i en stuga för 4 personer, och var mycket nöjda allihopa. Vi hade inte kunnat ha det bättre.
Vad ska man se i Abisko? Vi hann inte med Naturum då den var stängd, men nästan med allt det andra som jag hade tänkt mig. Abiskojåkka Kanjon är väldigt fin och t om en rullstolsburen person kan ta sig fram där omkring.
 
 
 
Och här startar också Kungsleden. I bakgrunden syns Njulla.
 
 
Det finns gott om fina blommor… och ett rikt fågelliv…
 
 
Järnvägen och malmtågen dominerar hela byn.
 
 
Vi gick ner till stranden. Vattnet var 4-5 grader varmt så vi skippade badet. Men utsikten mot Torneträsk och Lapporten var fin. Lapporten skyms av molnen här.
 
 
Nästa dagen bar det av till Riksgränsen ca 40 km bort. Inget midsommarslalom i år, backen var nästan bar.
 
 
Nästa äventyret var Gearggevaggi, en dal med Europas största stenmassor sedan istiden. Innerst inne i dalen ligger en sjö, Rissajavri, Trollsjön- med sikt hela 36 meter ner till botten, då sjön är så gott som död. Vi vandrade från Låktatjåkka.
 
 
 
 
 
 
 
Då vandringen var totalt 12 km, fram och tillbaka, och steg ända upp till dryga 800 meters höjd, så var det en rejäl fysisk utmaning. Sjön var fortfarande mestadels istäckt.
 
Dagen efter tog vi den för säsongen nyöppnade sittliften till Njulla. Liften kändes enligt mitt tycke lite ranglig, men det gick ju bra.
 
 
Stigningen var rejäl. Vi landade på ca 900 m höjd på Aurora Sky Station. Därifrån sprang jag de kvarvarande 250 höjdmetrarna och 2,5 km till Njullas topp, 1162 möh.
 
 
Jag vet fortfarande inte vad allt jag såg därifrån. Kanske inte Kebnekajse men väl Kåtotjåhkka? Jag ska undersöka saken vidare.
Dagen var underbar och jag var i form! En underbar känsla.
 
 
Då var det dags att bila hem igen. Med en tanke i bakhuvudet, nämligen att det vore mäktigt att se norrsken i Abisko…

Atoklimpen, läs konsten att gå vilse på en fjälltopp

Greger och Alexander byggde bastu för fullt, och söndagen var lång. Vädret var bra, och Atoklimpen hade lockat mig länge. Atoklimpen ligger nära Norges gräns, och det är ett heligt ställe för samerna. Området omkring är en samisk kulturreservat med många offerplatser, gamla gravar med mera. ”Ato” betyder ”den där”- fjället var så heligt att man inte ens fick nämna den vid namn.
 
 
Vandra ensam? Varför inte? Jag sade vart jag skulle och när de kunde vänta mig tillbaka.
Svårigheter att hitta skulle jag inte ha. Klimpen syns på långa vägar. Men OM man tänker efter, ser inte den lite vass ut? Enligt min guidebook var leden röd. Och Dalåive, där jag varit tidigare, var ändå svart.
 
 
Glad i hågen förbi Atostugan och torvkåtan
 
 
 
Och därefter längs den breda vältrampade vägen i björkskogen. Hösten är så vacker!
 
 
Jag läste intresserat om Skuggmannens grav. Jag tänkte kika efter olika tecken på det forna livet när jag väl skulle vara där uppe.
 
 
Det var så fint uppe på kalfjället ovanför trädgränsen.
 
 
Sen såg jag klimpen träda fram från dimmorna. Jag förstod att det var en bit kvar.
 
 
Men jag skulle dit.
 
 
Så fin liten fjällsjö!
 
 
 
Och plötsligt var jag vid klimpen.
 
 
Törs du kika ner?
 
 
Överallt, överallt väntade ett stup. Leden var markerad med orange prickar, men bara ett steg kunde leda en till en ny brant. Det var dimmigt, plötsligt blåste det rejält, och klipporna var halkiga. Och upp skulle jag! Det kändes att det aldrig skulle ta slut. Flera gånger var jag på väg att vända tillbaka. Jag struntade i att jag blev blöt och smutsig om knäna. Jag klättrade längs det kalla sträva berget som en apa, fullkomligt livrädd. Jag kröp, ålade, åkte på rumpan… Jag tror att jag jämrade för mig själv under tiden. 
 
 
Och alltid kom jag till ett nytt stup.
 
 
Väl uppe på det som jag förmodade var toppen, 1006 meter över havet, kunde jag knappt stå upp. Det blåste så hemskt och det var stup åt alla håll. Jag var rädd att jag helt enkelt skulle blåsa ner. I min panik hittade jag knappt toppkistan. Där låg den i sänkan. I toppboken beundrade alla utsikten och den friska vandringen! Ingen nämnde rädsla eller ens lindrigt obehag. (Observera att det är ett stup en bit bort från kistan, där gränsen för klippa går på bilden.)
 
 
Några bilder fick jag taget med darrande händer.
 
 
 
Och ett par selfies. Jag var hela tiden plågsamt medveten om att jag skulle ner, samma väg tillbaka.
 
 
 
Men när jag väl skulle tillbaka ner uppstod panik! Jag hade ingen aning åt vilket håll från toppen jag skulle gå, och jag såg inga orange prickar. På alla håll väntade stupet och jag ville verkligen inte irra mig åt fel håll. Oj Gode Gud, hur skulle jag hitta vägen ner?! Mellan vilka två klippor skulle jag försöka slinka ner? Impulsen fanns att lägga mig i ett hörn bredvid kistan och låta eventuellt kommande vandrare hitta min lealösa kropp där senare.
Som genom ett mirakel såg jag till sist ett litet stenröse och vågade mig ditåt. Om en stund var jag på väg ner, åt rätt håll.
På vägen ner tog jag det lugnt och vågade t om fota lite. Jag såg en fin regnbåge över fjällsjön.
 
 
Jag träffade även andra vandrare på väg upp. Jag hade varit först, men hade ingen aning om att jag hade så mycket folk efter mig. Men någon av de uppgående vandrare som jag mötte erkände för mig att hon också var rädd. Kanske därför att jag sade det först.
 
 
Överraskande fort kom jag ner igen. På vägen ner upplevde jag inte de värsta ställena riktigt lika livshotande som på vägen upp. Det värsta stället slapp jag helt. Jag måste ha tagit lite annan väg?
Väl nere kom jag på att jag inte hade undersökt fjället närmare. Jag hade helt missat bl a offerplatsen! Jag som hade tänkt lämna dit något litet mynt eller dylikt. Skulle jag nu få det heliga bergets och de uråldriga andarnas vrede över mig dessutom?
Kanske inte. Min uppriktiga skräck var vördnad nog. Jag kanske lämnade en liten bit av min själ som offergåva till Atoklimpen. För att ärligt talat tror jag inte att jag någonsin kommer att bli helt återställd efter den här upplevelsen…
 

 

Dalåive, läs att jag inte visste…

…hur fina är sommarfjällen! Jag som är från Åbo tycker att t om Umeå är tråkig sommartid (vad gäller träden och växter alltså, dock är jag ingen botaniker), varför skulle jag då ha förväntningar på fjällvärlden??
 
Stugan väntade oss mitt i sommarnatten.
 
 
Redan morgonen efter vaknade jag till alldeles underbart småfågelliv! Det lät som om jag var i paradiset. Och så grön, frodig, och oexploaterad naturen är. Vinden susar i lövträden. Och ändå bor jag på landet även i vanliga fall…
Jag hade lätt hittat mer än sju sorters blommor.
 
 
Som julklapp fick Greger en bok, Fjällvandra i Vindelfjällen. Den och en artikel i Västerbottens-Kuriren gjorde att vi fick en idé att bestiga fjälltoppen Dalåive 1337 möh som ligger alldeles i närheten av vår stuga.
Från idé till verket, såsom det brukar gå i vår familj.
Vi vaknade kl.11.15 på morgonen, det är ju viktigt att samla krafter eller hur.
Jag tog på mig mina vandrarkängor, som jag inte gått in (”men de är ju Merrell!”), mina vandrarbyxor (övervägde leggings) och ett par mackor, kexpaket och tre vattenflaskor. Och myggmedel och solskydd, vi är ju seriösa vandrare.
Och sen bar det av. Vandringsleden började bredvid Sånninggården i Klippen. Jag hade tänkt att vi kanske kunde skapa en egen stig från vår stuga, men tack och lov försökte vi inte med det.
Upp genom björkskogen, det var brant och oerhört varmt. Pga myggorna kunde man inte stanna av eller ta av sig tröjan, och jag dröp av svett! Efter en kilometer kom vi ovanför trädgränsen och det blev svalare, mindre brant och myggorna försvann.
 
 
Fortfarande gick det förstås uppför, men vi kunde njuta av vandringen också. Allt eftersom blir det lite kallare och lite kargare. Men det blåste inte så mycket just denna dag. En så fin fjällbäck fick vi följa.
 
 
 
Vi kommer allt högre upp, och får allt finare vyer. Och sen är vi framme, eller…?
 
 
Nej! Alltså, var dök den där toppen upp ifrån? Är det ens möjligt att kliva dit upp? Och är det SÄKERT? Men det hade väl inte för fasen stått i lokaltidningen om det inte hade varit genomförbart för en gemene man…
Jaha, där är Sytertopparna, nu fattar jag…
 
 
Och uppåt! Är det här SAFE?? Jag får panik! Jag är höjdrädd! Jag kryper…
 
 
Jaha, bara det värsta kvar! Nu följer vi stigen tungan mitt i munnen. Inga avstickare här!
 
 
Alldeles sista sträckan var dock inte den brantaste. Och det är fint väder, men det blåser på toppen. Det finns en liten kista häruppe, där det finns en inplastad bok, där man kan skriva sitt namn. Det är ju ingen trängsel här uppe precis. Men några namn har det blivit under sommaren. Vad fasen, överraskande många ”MOA 7 ÅR” också… hur kunde små ungarna ta sig hit… eller kanske var de äldre ändå…
Men hörni, fint var det…
Mot Sytertopparna/Syterskalet
 
 
Mot Överuman
 
 
Mot Norge
 
 
Och vi (tagna av stunden…)
 
 
Hejdå Dalåive, för mig var det nog sista gången, så rädd var jag. På väg nedför gick det lätt, och vi var SÅÅ nöjda! Dock gjorde det lite ont i mina rappliga knän.
 
 
Tillbaka på Sånninggården exakt 5 h efter starten. I guideboken stod det att vandringen tar 5-6 h. Dalåive är 1334 meter öh högt, vandringen är 800 fallhöjdsmeter. Någon tok hade sprungit till toppen på drygt en timme enligt toppboken.
Men nu fick vi förstås blodad tand! Sommartoppar Hemavan Tärnaby är en tävling, där man som vuxen samlar 4 toppar på en sommar (2 för barn), och Dalåive är med. Vi ska definitivt ta även Gurkfjället, Laxfjället, Atoklimpen och varför inte även Storkittelhobben när vi likså är på g. Sytertopparna, Ryfjället och Mortsen tycker jag dock att Greger kan ta med någon annan (Poppe?), jag kan bli för rädd.
Men, det finns även annat att se. Ruttjebäcken, Nuolpen (en liten tjärn), Drottningleden och Tärnaleden ska definitivt ses! Helst imorgon…
Jag älskar fjällen! Hittills har jag kallat stugan för vår vinterstuga, men den är ju i allra högsta grad en sommarstuga också. Människor som är ute efter snabba kickar, och kan i vissa fall uppföra sig provocerande och nonchalant, dras mera till snabba snöskotrar och slalom dvs vintersport. De som vandrar i fjällen, spelar ingen roll hur långt, hur högt och hur extremt, är i regel lugna och ihärdiga människor som respekterar naturen. Inga snabba kickar här, men ack så belönande ändå.