Det är Abisko som gäller!

Varför går de goda dagarna i livet så fort?

Vi packade vårt pick och pack och åkte mot Abisko. Väl framme i Kiruna hälsade vi på goda vänner inklusive bonussonen och vandringskamraten Melvin. Vi sov över på Best Western-hotellet i Kiruna, som godkänner även hundar!

Abisko Mountain Lodge var likadan, dvs lika underbar, som den brukar vara. Jag hade väntat mig ett fult skrubb eftersom vi medhavde hund, men det var ett fint superiorrum vi fick.

Lapporten är en stående punkt i Abisko, som jag inte kan slita ögonen ifrån. Ibland är den liten, och andra gånger jättestor. Jag är inte helt säker på om Nuusku noterade den fina naturformationen.

Innan vi fick nycklarna till rummet hann vi gå runt kring turiststationen och kanjonen.

Efter att ha checkat in på Lodgen tog vi en promenad mot Lapporten. Det var kallt. Stigningen blir ordentlig närmare porten, men det är bara en mil till höjden mellan topparna så det vore trevligt att knalla dit någon sommardag och tälta en natt.

Sedan var det dags för den goda maten. Och redan första kvällen fick vi gå ut och se på det enorma gröna norrskenet som svepte över hela himlavalvet.

Dagen efter var det dags att öva skidåkning med hund och sele. Det överlät jag med varm hand till min make, då jag har fullt sjå att stå upp på skidor även utan hund. Melvin och hans fina draghund Neena visade vägen. Greger ramlade bara enstaka gånger.

Malmtågen rullar på igen!

Vi såg Rallarkyrkogården på avstånd, och en fin gammal kyrka.

Så här trött blir man efteråt!

Det är inte bara Lapporten som är fint fjällmässigt. En vacker dag tog vi promenad längs Kungsleden/Dag Hammarskjöldleden ända till första meditationsplatsen och hälsade på de gamla vännerna Giron, Tjåmuhas och Ballentjåhkka.

Det kändes fruktansvärt jobbigt att vända om och lämna fjällen i det fina vädret. Men vi ses igen sommartid!

Min dröm var att åka skidor på Torneträsk, men den dagen var kall och blåsig. Så det blev bara en mycket liten promenad med Nuusku på Torneträsk is.

Resan hade inte varit komplett om vi inte sett Abisko uppifrån i vinterskrud. Så sista morgonen tog vi liften till Njulla. Och vi hade verkligen tur! Det tog nämligen bara ett par minuter sedan vi hade klivit av då hela liften stannade. Där satt vi på Aurora Sky Station. Det var mera synd om de medmänniskorna som satt kvar i liftkorgarna och frös. Vi hade Nuusku i bilen, men jag hade lämnat nyckeln till killen som skötte liften nerifrån, just i händelse av sådana här incidenter. De fick igång liften om en dryg halvtimma, och vi slapp gå ner med snöskor, vilket tydligen är deras katastrof-option…

Greger som gisslan på Aurora Sky Station. De bjöd på kaffe…

Sedan bilade vi hem, fast jag inte var färdig med Abisko! Blir jag någonsin det?

Författare: TIMEOFTIGER

Jag är en medelålders kvinna, lyckligt gift, mamma och bonusmamma. Vi bor på landet och jag jobbar som läkare. Jag är intresserad av det mesta, bl a matlagning, böcker och resor. Jag har haft egen ridhäst och har dessutom lång historia som ridskoleelev. Just nu är jag hästlös men vårt hus håller på att invaderas av andra djur, såsom katter, akvariefiskar och en hund. Som nyaste intressen har träning, fjällvandring och stugliv dykt upp. Livet förändras hela tiden. Jag delar bara ut recept som jag har lagat själv och som är riktigt goda, dvs smakgaranti finns!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *