Vandra i fjällen- de större inköpen

Fjällvandring och fjällvandring. Tänk om det var så enkelt, att man kunde göra en packlista som passar alla, i alla lägen.
Fjällvandring är en materialsport. Och att inte unna sig rimliga grejer är som att köpa en resa till sin drömdestination, men med sämsta möjliga resesätt, bo i sämsta hotell och äta på sämsta restaurangerna. Det är ju inte ens värt!
Hyra, låna eller köpa begagnat har jag inte några synpunkter på. Men se för guds skull till att du har ordentliga grejer, en gång för alla.
 
SKOR. Jag har jättesköna Merrell-vandringskängor i gore-tex. Aldrig skav etc. Men de har några år på nacken, och redan vid första regn under denna vandring blev de genomblöta. Tur att det var sista vandringsdagen, för att de hade aldrig någonsin torkat utan skotork eller tidningspapper. Javisst, jag hade kunnat se till och impregnera dem innan, vilket jag inte hade gjort. Men de som vet säger att den funktionella livslängden på en gore tex-känga är kort gällande vattentäthet. Så jag har bestämt mig för att köpa riktiga vandringskängor i skinn (Lundhags?), också med lite skaft.
 
RYGGSÄCK. 65 liter är i minsta laget om än tillräckligt för en tälttur. Men å andra sidan, då slipper man lockelsen att ta med sig onödiga prylar. En del grejer går dessutom att fästa utanpå ryggsäcken.
 
 
Jag och Greger har varsin Osprey, Renn (dam) resp Rook (herr). Köpta oprovade, men fullt justerbara, med medföljande regnskydd. Vi var helnöjda. En sådan kostar ca 1500 kr, och håller förhoppningsvis länge. Vikten ligger på ca 1,5 kg.
Det finns säkert en uppsjö av likvärdiga ryggsäckar. Man borde ha en sadelutprovare även för oss människor, fast ryggsäcksutprovare då.
 
KÖK. Det finns lätta och fina ”kök”, som ryms i en ficka. Dessa är till för att värma upp vatten. Vi ville ha lite större möjligheter till matlagning, som att göra äggröra och plättar. Dessutom kunde de förhållandevis tunga kokkärlen användas till att äta ifrån. Så vårt val är Trangia, som är stadigt och vindtåligt. Vi bar med oss gas, vilket är både tungt och skrymmande jämfört med en liten flaska sprit/T-röd, men ack så praktiskt, hygieniskt och enkelt. En gastub på 240 gram räckte för oss 3 under 4 dagar, kanhända den räckte så länge pga att det var så varmt. Obs, modellen vi har köpt är ett spritkök, så vi behövde köpa till en gasbrännare separat. Vi tog med oss alla attiraljer som ingick i köket förutom sprithållaren, och hade användning för alla. Förutom dessa kärl hade vi endast varsin kåsa och spork.
 
 
TÄLT. Vi har Hilleberg Nallo 3GT. Lagom för 2 personer enligt mig, och med en generös absid. Vi köpte till ett footprint, för att minska kondens och för att ha ett golv även i absiden. Samt för att skydda tältets botten från slitage. Vikt är ca 2,6 kg plus footprint. Dyr!!! Men enligt alla experter klart prisvärd, går att laga vid behov, reservdelar finns, och vattentåligheten varar länge pga hög kvalitet. Jag älskade tältet och fortsätter gärna använda den.
 
 
SOVSÄCK. Marmot har bra utbud. Jag har Wms Angelfire med dun, Greger har liknande i syntet, Trestles Elite Eco 20 LONG. Vi har båda sovit med öppen sovsäck under denna varma sommarvandring, men vad vi kunnat läsa oss till borde våra säckar funka även en bit in på hösten, dvs de är 3-säsongsovsäckar. Båda kostar närmare 2000 kr styck och väger ca 1,2 kg styck.
 
LIGGUNDERLAG. Greger har en Exped extra lång, uppblåsbar med integrerad pump, som han var mycket nöjd med. Lika nöjd var jag med min Sea to Summit Comfort Light, självuppblåsbar. Mitt har högt R-värde, dvs är varmare som underlag. Men det spelar inte så stor roll, då vi båda dessutom har en klassisk ”rulle” nederst, som vi lägger liggunderlaget på. Dessa rullar kan även användas som sittunderlag dagtid, dock säger erfarenheten att det inte är alla gånger som man orkar rulla upp dem för en kortare paus. Priset på våra liggunderlag ligger kring tusenlapp/styck. Vikt är ca 500 gram/styck. ”Rullarna” är billiga och lätta.
 
Här har jag listat de större inköpen, som är svåra att komma undan med. Det sägs att ”de 3 stora” dvs ryggsäck, tält och sovsäck inte borde väga mer än 3 kilo tillsammans… dit kommer vi inte, inte ens sommartid.
Säg tält och footprint 1,5 kg/person, Trangiaköket ca 500 g/person på 2 pers, (plus gas), rygga 1,5 kg, liggunderlag 500 gram plus skumgummirulle, sovsäck ca 1,2 kilo.
Grundpackningens vikt hamnar således någonstans på drygt 5 kilo både för mig och Greger (4,2 kg för ”de 3 stora”). Det går naturligtvis att banta ner detta ytterligare, men jag tycker personligen att det är bättre att snåla på någonting annat. Vi vandrar inte så ofta att det är meningsfullt att ha utrustningar för flera olika säsonger.

Dag 5 Syter-Klippen

Vi vaknade till en typisk morgon på fjällen- det både regnade lite, och solen sken, och det var lite varmt och lite kallare, och någon mygg, och sen ändå inte. Och vi var glada, men osäkra om vi skulle orka hela 21 km ända till stugan.
Syterskalet, denna mäktiga U-dal, är en av Kungsledens finaste sträckor, sägs det. Men vi har varit i skalet flera gånger vintertid, och även sett den på håll sommartid, så upplevelsen blir inte riktigt densamma som när man ser den för första gången.
Vi gick iväg kl 10.45, uppför backen. Mina skor var fortfarande genomblöta. Det regnade lite till och från, och för första gången under vandringen kände vi någonting som kan kallas för (svag) vind.
 
 
 
 
Jag försökte fota dessa mäktiga vänner till toppar så fort som dimhöljet lättade på sig lite. Att klättra upp på dem- skulle jag klara av det? Jag vet inte, då de är både höga och vassa.
Fast beslutna vandrade vi vidare. Vi ville hem.
 
 
 
 
Kl 17 nådde vi Viterskalsstugan och det kändes inte som någon stor grej att fortsätta hemåt. Dels hade väl axlarna och kroppen vant sig vid ryggsäcken, och dels gjorde den behagligare temperaturen att vandringen gick mycket lättare. Det var för övrigt första dagen då jag hade en tunn jacka på mig under vandringen!
 
 
 
Värsta biten ledmässigt under hela vandringen var de sista 2 km till Klippen. Leden var ju inte längre Kungsleden, och den var dåligt/inte alls underhållen. Jag plurrade flera gånger (nog för att skorna redan var blöta men inte roligt ändå) och höll flera gånger på halka omkull på de slemmiga spångarna som fanns. Till sist var vi på E12 och fick skjuts till stugan. En obeskrivlig känsla. Vi klarade av det!

Dag 4 Tärnasjö-Syter

Den här dagen kom vi iväg först kl 11.30! Det kan hända att det beror på att Greger gjorde plättar till frukost. De smakade gott med lönnsirap. Jag hade en liten känning av ryggskott i ländryggen (ve och fasa) men med lite Ipren och lagom motion gick det till sig. Vi tackade vår fina lägerplats och njöt av vandringen i skogen. Måttligt med ohyra, inga brems i synnerhet, inte olidligt varmt om än varmt fortfarande, och inga större stigningar. Vi njöt av den vackra Tärnasjön även till lunch.
 
 
 
Senare gick leden lite djupare in i skogen, men trots myrmark omkring oss gick det bra med myggorna.
 
 
Kungsleden går över Tärnasjöns arkipelago, över 7 broar som Länsstyrelsen håller på att renovera. Tärnasjön har många öar!
 
 
 
Efter brosystemet brantade det till på vägen upp mot Syterstugan. Vyn bakåt var, återigen, storslagen.
 
 
Regnet hann ikapp oss 5 minuter före vi nådde Syterstugan, vid 17-tiden. Snabbt var vi upp med vårt tält, men fick pinnbrott på Poppes tält i hällregnet, typiskt nog. En snäll stugvärd lät oss hålla på och reparera detta i hallen i Syterstugan, även om covid-restriktionerna på fjällen är strängare än någon annanstans i hela världen. Tältet blev lagat, men mina skor och knäskydd var genomblöta. Även Greger och Poppe var blöta. Vår lägerplats var fin, bredvid den brusande Svärfarsbäcken, men det var inte lättgånget till stugan därifrån och vi gick inte tillbaka till stugan och dess faciliteter fler gånger.
 
 
 
Regnet lugnade ner sig återigen. Vi sov gott, och alldeles i närheten väntade de dimhöljda Sytertopparna på oss…

Dag 3 Serve-Tärnasjö

Ca kl 8 vaknade jag då jag höll på att grillas ihjäl, och kunde inte andas pga värmen. Antalet knott och brems utanför tältet var samma som kvällen innan, dvs maximal. Vi åt gröt och äggröra och gav oss iväg med glädje. Denna plats skulle inte göra oss lycklig!
Leden började brant uppför, över Servetjåhkka. Klockan var 10.30, värmen steg återigen och det var helt vindstilla. Axlarna värkte fortfarande men det gick ändå bättre att gå och bära än kvällen innan, då kroppen hade fått hämta sig under natten.
Väderprognosen hade hotat med åska, och vi hörde den bakom oss. Men den kom aldrig ikapp oss. Värmen var lika outhärdlig som dagen innan, och bremsen lika envisa och målmedvetna. Men vyn bakåt mot Ammarfjällen var fin, ffa Suvlåjvve syntes bra! Tärnafjällen (Norra Storfjället) började också synas framför oss så fort vi kommit över kammen av Servetjåhkka.
 
 
 
Lunchen åt vi vid en bäck, en jättefin lägerplats. Ris, ölkorv och oliver smakade gudomliga. Det är som att jag har fått barndomens smaksinne tillbaka! (Däremot så smakade inte proteinbar bra alls, väldigt artificiellt och konstigt.)
 
 
Överhuvudtaget gillade jag denna sträcka väldigt mycket. Vi gick upp på höjd med fjällhedarna och -sjöarna en bit under oss. Det var fantastiskt vackert och rogivande.
 
 
För övrigt var den vanligaste synen framför mig denna:
 
 
Poppe var mycket snabbare än vi vuxna. Men det var ju ingen snabbhetstävling. Jag gnetade på i min egna, långsamma men pålitliga takt.
I skogen innan Tärnasjöstugan höll jag på att få spader över den heta tryckande luften, knott och brems. Men konstigt nog minskade mängden knott och brems i skogen drastiskt någon kilometer innan vi nådde Tärnasjöstugorna. Jag förstår inte varför, men det var inte inbillning som jag först trodde. Kl 17.30 var vi framme.
 
 
Som belöning för dagens möda fick vi en fantastiskt fin tältplats vid Tärnasjön! Sparsamt med ohyra för första gången (och jag som trodde att det skulle vara mest mygg kring Tärnasjön!), underbar vy, vatten, lugn och ro. Men att bada i Tärnasjön var nästan olidligt kallt!
 
 
 
Vi hade en hel kväll för oss själva, bara vara och prata lite med varandra, reflektera över det som varit. Och äta gott såklart. Det blev Real-turmat Lappskavs, som var riktigt mättande och gott. Vi somnade och sov gott. Åskan gick runt oss, vi såg och hörde den, men den kom aldrig riktigt nära.

Dag 2 Aigert-Serve

God morgon! Vi hade försökt placera tältet så att morgonsolen inte skulle komma åt oss, men med dålig framgång. Redan kl 05 var det väldigt varmt i tältet. Greger sov men jag kröp ut, tog med mig tvättgrejerna och gick till badsjön. Jag var nog den enda som var vaken på hela stället. Även om luften var varm var det jobbigt att doppa sig i det kalla vattnet. Garanterat första gången jag går och badar i en kall fjällsjö kl 5.30 på morgonen.
 
 
Med en hel del till morgonbestyr var vi redo för avfärd kl 9.30. Den längsta etappen, och dessutom Kungsledens andra högsta punkt efter Tjäktjapasset, nära 1100 möh, låg framför oss.
 
 
Jag har märkt att jag älskar geografi, topografi, och så även olika namn. Namn som Uhtsa-Aigart och Stuor-Aigart låter så fina och spännande! Vi vandrade uppför i tilltagande hetta, och marken blev allt stenigare. Emellanåt blickade vi bakåt, över den mäktiga vyn mot Ammarnäs. Inte en molntuss fanns på himmelen.
 
 
 
Den stora betydelsen av vatten blir klar då man vandrar. Man kan helst inte välja en fikaplats eller tältplats utan vattentillgång. Till lunch blev det pasta med pesto, oliver och salami.
 
 
Jag svettades så mycket som det är möjligt att svettas. Jag vet inte hur varmt det var- maximalt, troligen. Inte en vindpust i luften annat än undantagsvis. Och lägg till brems! Vi försökte ha regelbundna pauser och dricka vätskeersättning, vilket hjälpte lite grann. Vi träffade även på några renar.
 
 
Skulle vi ens nå Servestugan? Axlarna värkte. Greger fick skoskav, Poppe fick skav på höftkammarna framtill, jag fick skav på hela ryggen och rumpan där höftbältet går. Modet sjönk t om hos Greger. På vägen ner gick vi över ett härligt vattenfall men såg knappt skönheten.
 
 
 
Servestugan 2 km, stod det på en skylt. Ett steg i taget. En och samma brems, enligt ljudfrekvensen, följde mig envist hela vägen. Inte ens Bushman hjälpte mot bremsen. Väl framme på Servestugan var jag mera död än levande. Stugan ligger i slymark och mängden knott och brems var obeskrivlig. Vi var så utmattade att vi orkade bara äta hårdbrödmackor. Och just när kvällen började svalna lite fick vi återigen doppa oss i en kall fjällbäck för tvättning var någonting som inte kunde skippas efter dagen som varit. En sådan tortyr. Men inne i tältet var det ändå varmt. Knotten kröp på duken då de inte bits ”inomhus”, tur för det. Godnatt.
 
 

Kungsleden Ammarnäs-Hemavan 2021. Till Aigertstugan!

…eller egentligen Ammarnäs-Klippen, för att vara helt noga. Ca 78 km etapp.
 
Så lång planering, så lång period med inköp från scratch, så lång tvivel och förväntan… och nu, helt plötsligt, 27/7-21 var dagen kommen! Vi skjutsades till Ammarnäs för att börja vår vandring! Jag kunde knappt tro att det var sant, det var overkligt. Som vandringssällskap hade jag Greger och Poppe, snart 14 år, som kunde övertalas följa med (han bar sitt enmanstält själv).
 
Mest av allt var jag orolig. Orolig över att mina knän inte skulle hålla, och att helikoptern skulle behöva hämta mig. Jag hade rustat mig med knäskydd, vandringsstavar, värktabletter, elastisk linda med mera. Och jag såg till att hålla packningen så lätt som möjligt. Ca 15 kg hamnade den på, och den blev inte särskilt mycket lättare under resans gång, då vi hade planerat maten minutiöst, delade på matsäckarna och bar dessutom ner våra sopor såsom det rekommenderas. Gregers ryggsäck vägde ca 17 kg och Poppes likaså 15 kg med varsitt tält.
 
De bästa tipsen angående packning fick jag nästan från bloggen fantasiresor.se!
 
Ammarnäs är en fin och mysig fjällby, åtminstone en solig sommardag. Här har vi den berömda potatisbacken.
 
 
Vi kom iväg först kl 17.30, vilket var bra då det var jättevarmt.
 
 
Nästan övertaggade sprang vi genom skogen och en bit myrmark till Aigertstugan som låg 8 km bort. Vi gick över 3 fina broar med vattenfall under. Det fanns en del mygg men några sprayningar med Bushman/MyggA och rask gångtakt gjorde det uthärdligt.
Vyn baktill mot Ammarnäs var fin.
 
 
Och plötsligt var Aigertstugan bara där! Klockan var 20.15.
 
 
Vi åt färdig torrmat som var riktigt gott. Myggen och knott störde en del. Svettiga var vi men kvällen svalnade och solen höll på att gå ner. Det blev inget bad den kvällen. Alla bastun längs leden är dessutom stängda pga covid… så sjukt onödigt. Vid Aigert fanns det två små sjöar, den ena för att ta drickvatten, den andra för tvätt och disk.
 
 
 
Där skulle vi sova, vid foten av Äivesåjve. Jag kände mig lite vemodig och sorgsen. Men samtidigt glad över att vi hade i alla fall klarat första etappen.

Abisko in my mind

Vi anlände till Abisko med egen bil v. 25. Tågförbindelse finns också, men egen bil ger en stor frihet. Tiden var just före midsommar, vilket gjorde att allt ännu inte var öppet. Vårt eget boende Abisko Mountain Lodge öppnade för säsongen 21/6 dvs på dagen när vi kom. Andra alternativ att bo på är STF Turiststationen Abisko, eller något av vandrarhemmen. Grannbyn Björkliden har också ett hotell. Privata stugor att hyra finns praktiskt taget inte.
Abisko ligger i regnskugga, då de västliga vindarna brukar regna av sig på västra sidan av fjället Njulla. Därför är Abisko en av de bästa platserna i världen att skåda på norrsken! Av denna anledning hade jag tillförsikt gällande vädret, och jag blev inte besviken.
 
 
 
Liften till Njulla öppnade 24/6 och Naturum 25/6 så nog blev det lite tight. Å andra sidan hade våra små vänners, myggornas, ”verksamhet” inte heller fullt ut öppnat än, vilket ju var ett enormt bonus. Jag kan tänka mig att om en vecka finns de i miljontal, nu bara några enstaka. Därtill prickade vi in midnatssolen, som man förvisso kan se under flera veckor i Abisko.
Det var trevligt att bila genom Norra Sverige och se alla platser som jag tidigare bara hade hört talas om.
I Abisko finns det 2 delar. Den ena är till väster, kring Abisko Turiststation. Däromkring finns så gott som alla naturupplevelser såsom Abiskojåkka kanjon, samevistet, naturstigarna, nationalparken med Kungsledens startpunkt, Torneträsk strand, Naturum och liften till Njulla. Det finns även en liten sliten tågstation.
Den andra delen är Abisko östra, 2 km bort, där det finns de få bostadshusen, alla andra turistboenden än STF, en riktig järnvägsstation (se ovan) och en affär i hyfsad storlek.
 
 
Vi bodde på Abisko Mountain Lodge, i en stuga för 4 personer, och var mycket nöjda allihopa. Vi hade inte kunnat ha det bättre.
Vad ska man se i Abisko? Vi hann inte med Naturum då den var stängd, men nästan med allt det andra som jag hade tänkt mig. Abiskojåkka Kanjon är väldigt fin och t om en rullstolsburen person kan ta sig fram där omkring.
 
 
 
Och här startar också Kungsleden. I bakgrunden syns Njulla.
 
 
Det finns gott om fina blommor… och ett rikt fågelliv…
 
 
Järnvägen och malmtågen dominerar hela byn.
 
 
Vi gick ner till stranden. Vattnet var 4-5 grader varmt så vi skippade badet. Men utsikten mot Torneträsk och Lapporten var fin. Lapporten skyms av molnen här.
 
 
Nästa dagen bar det av till Riksgränsen ca 40 km bort. Inget midsommarslalom i år, backen var nästan bar.
 
 
Nästa äventyret var Gearggevaggi, en dal med Europas största stenmassor sedan istiden. Innerst inne i dalen ligger en sjö, Rissajavri, Trollsjön- med sikt hela 36 meter ner till botten, då sjön är så gott som död. Vi vandrade från Låktatjåkka.
 
 
 
 
 
 
 
Då vandringen var totalt 12 km, fram och tillbaka, och steg ända upp till dryga 800 meters höjd, så var det en rejäl fysisk utmaning. Sjön var fortfarande mestadels istäckt.
 
Dagen efter tog vi den för säsongen nyöppnade sittliften till Njulla. Liften kändes enligt mitt tycke lite ranglig, men det gick ju bra.
 
 
Stigningen var rejäl. Vi landade på ca 900 m höjd på Aurora Sky Station. Därifrån sprang jag de kvarvarande 250 höjdmetrarna och 2,5 km till Njullas topp, 1162 möh.
 
 
Jag vet fortfarande inte vad allt jag såg därifrån. Kanske inte Kebnekajse men väl Kåtotjåhkka? Jag ska undersöka saken vidare.
Dagen var underbar och jag var i form! En underbar känsla.
 
 
Då var det dags att bila hem igen. Med en tanke i bakhuvudet, nämligen att det vore mäktigt att se norrsken i Abisko…

Fjällvandring i sikte

Välkomna till Tiger Extreme Expedition Adventures, denna gång en tältnatt på gården i den ljumma försommarnatten!
Konstigt nog, fjällvandring, denna anspråkslösa aktivitet, är verkligen en materialsport. Orsaken är den enkla- en människa klarar sig inte ute i det fria utan materiella grejer. Med klarar sig menar jag i detta sammanhang överleva. Och att släpa med det ena och det andra är inte bara jobbigt- vid viss viktgräns blir det dessutom omöjligt, och förvandlar en njutningsfull vandring till en ren plåga.
De dagsturer som vi gjort i Hemavan har vi klarat av med mycket lite packning, så det har inte varit något jag behövt fundera på hittills. Men sommarens kommande vandring på 78 km, en färdig led som förvisso innehåller 5 st fullt utrustade stugor, är något annat. Det är en trygghet att kunna ty sig till stugorna, åtminstone i fall av hälsobekymmer eller för att komplettera matförråd, men annars är målet att överleva på egen hand.
Vi har börjat testa utrustningen på gården. Det är ju bra att kunna sina grejer!
 
 
Tältet är Hilleberg Nallo 3 GT. Ett rejält tält som passar svenska fjällförhållanden under vår/sommar/höst. Det är avsett för 3 personer men vi sov där bekvämt bara vi 2. Tältet innehåller en stor absid där man kan förvara grejerna (halva tältet sett utifrån, är absid.) Vi köpte även till ett underlag, som kallas footprint. Alla ”bra att ha”- grejer väger några hundra gram, men i detta fall tyckte vi att det var värt det.
Tält är ett dyrt inköp, men det finns en viss second hand-marknad, åtminstone för märket Hilleberg. Vårt tält väger 3,1 kg. Det är tämligen lätt att sätta upp och är överlag väldigt genomtänkt, t ex avseende ventilation.
 
 
Den saken som gav mig mest huvudbry var liggunderlagen. Det är lite svårt att veta hur de är i verkligheten. Greger har en Exped Air Mat (modell long, eftersom han är lång), med integrerad pump. Den är en renodlad luftmadrass och syns till höger på bilden. Enkelt handhavande och enligt Greger var liggkomforten bra. Den är dock inte bra mot markkyla (lågt R-värde), varför en gammaldags liggunderlagsrulle under är nästan ett måste. Då skyddas liggunderlaget också mot punktering. 
Min Sea to Summit självuppblåsbara liggunderlag är den till vänster. Den är ganska kort, och väger ungefär som Gregers, ett drygt halvkilo. Jag var supernöjd med den då den var jämn och tillräckligt bekväm för att inte störa sömnen. Fötterna hamnade utanför vilket inte störde mig alls. Även jag hade en skumgummirulle under, trots att mitt liggunderlag har R-värde 4 och isolerar bra mot markkylan (den innehåller nämligen inte bara luft utan även skumgummi). Men en skumgummirulle kan hur som helst vara bra att ha på rasterna att sitta på, och väger inte särskilt mycket. 
 
Nästa stora saken är sovsäckarna. Dun är lätt och varmt, men känsligt mot fukt. Jag har köpt Marmot Womens Angel Fire, som jag fått mig rekommenderat. Det är en tresäsongssäck (vår-sommar-höst) med vikt på drygt 1 kg. En genomtänkt och fin säck, som höll mig varm i min vanliga nattlinne natten genom. Det var ca 8 grader på natten och jag fick öppna dragkedjan då det blev för varmt.
Greger kör med syntetvariant av ungefär samma valör- Marmot Trestles Elite Eco Long. Vikten och värmeegenskaperna liknar dem med min säck. Hans upplevelse av natten liknade min- det blev nästan för varmt.
Tanken slog mig att man skulle ha haft sovsäckslakan pga hygienin, men de väger ju ytterligare gram, så jag tror att jag avstår.
 
Reflektionen blev det sjudande fågellivet i försommarnatten. Oj så ljuvligt småfåglarna sjunger! Jag kände igen talgoxen och storspoven förstås. Öronproppar kan vara en tanke, om man är känslig. Jag hade min vanliga ögonmask för att ha det mörkt, den har jag även inomhus sommartid.
Sen är det kanske bekvämt att undvika gå och kissa stup i kvarten nattetid. Ingen sen tekopp för att ”hålla sig varm” eller dylikt dumt.
 
Till nästa inlägg hoppas jag att jag har avancerat till matlagning med Trangiakök, och därefter står packning på tur. Det sägs att ”the big 3”, dvs tält, sovsäck och ryggsäck inte bör väga mer än 3 kg tillsammans, men hur når man dit med en 65 l ryggsäck vet jag inte… vi är uppe i minst 4 kg per person, det får bli mindre kläder istället i så fall.

Böcker om vandring

 
Nu till några vandringsböcker! Som sagt, vi planerar att vandra en bit av Kungsleden till sommaren. Med tält och Trangiakök och allt. Rakt ut sagt är vi (jag) nybörjare, och därför har jag börjat skaffa kunskap om ämnet.
Boken till vänster, Vandra i fjällen, är skriven av Staffan Ekholm. Den är riktigt bra, och ger en bra bild av vad det innebär att vandra i fjällen, trots att ämnet är stort och boken begränsad. Överhuvudtaget tycker jag att alla friluftsböcker utgivna av Calazo förlaget är mycket bra. Rekommenderas varmt!
 
Sedan till den högra boken. Jag såg den på bokrean och klickade hem. Jag såg att den var skriven av Angelica Mejstedt som drev Vandringsbloggen, men gick tragiskt bort mars -19, pga att hon tog livet av sig. Angelica verkar ha varit väldigt omtyckt. Det är många som var bestörta och som saknar henne. Hon själv var väldigt chockad över Aviciis självmord, och skrev även ett blogginlägg om det. Mindre än ett år efter gick hon själv samma väg.
Av allt att döma hade Angelica tidigare varit nära av att gå i väggen, och sadlat om. Hon bytte sin framgångsrika karriär och välbetalda jobb mot att vandra, skriva Vandringsbloggen och boken Vandra. Hon fick massor av utmärkelser och erkännanden och blev en riktigt stor kvinnlig influencer. Jag ser det som att hon var lite före sin tid på många sätt.
Vad som hände sen kan nog ingen veta, och allra minst jag, som inte kände eller ens följde henne. Hon nuddar vid psykisk ohälsa på sin blogg många gånger (bloggen kan man fortfarande läsa)- inlägget om Avicii, svårigheterna att komma hem och anpassa sig till vardagslivet efter vandringar, att någonting skavde fast hon var så framgångsrik. Att någonting inte riktigt kändes någonstans, en tomhetskänsla. Men det var nog få som trodde att det var så illa att hon skulle ta sitt liv.
Jag tänker så, att vandring, liksom allt annat som är kul och utmanande, är viktigt. Men inte ens vandring kan med en trollstav befria oss från livets börda, som till och från känns tung. Avicii är ju lika bra exempel på detta. Han kunde väl göra vad han ville, hade obegränsat med pengar och var ung, populär och kroppsligt frisk. Ändå räckte det inte för att rädda honom.
Nej, jag tror att det rentav är livets små bekymmer och inte minst den småjävliga vardagen som gör att vi orkar fortsätta kämpa på. Utan dessa förlorar vi vårt sammanhang och blir lättare vilsna och deprimerade.
 
Några ord om boken Vandra. Jag tycker att det är onödigt att pressa in alla sorters vandringar såsom dem där man sover på hotell, och även vintervandringar i extrema omständigheter, i en och samma bok. För hotellvandringar behövs ingen bok alls. Och extremvandrare som sover ute på vintern behöver inte, och kommer inte att läsa en sådan här bok.
Men om man nu tar biten som är riktad för en wannabe-tältvandrare som jag, så tycker jag att det var rätt mycket floskler. Om jag inte själv kan räkna ut, att jag ska kolla vilka fickor min ryggsäck har, eller att jag ska ringa 112 om jag är i nöd, eller att jag ska byta blöta strumpor mot torra, så tror jag inte att jag klarar av att läsa boken heller. Ej heller behöver jag läsa i detalj om vartenda djur som jag kan tänkas möta i den svenska naturen, från vildsvin till lodjur. Eller hur jag ska smörja mina vandrinsskor när jag kommit hem. Överhuvudtaget tycker jag att med tanke på hur mycket Angelica hade vandrat, var boken ganska opersonlig. Den hade nog varit mera givande om hon hade bjudit på lite mera av sina egna erfarenheter och upplevelser.
Bilderna är dock fina, och tips på olika vandringar i slutet av boken är bra.
Om det är någon av mina läsare som är intresserad av boken ger jag den gärna vidare! Hojta bara till!
 
Lästips: Vandringsbloggen.
Och jag rekommenderar ffa en annan blogg som även innehåller fjällvandring, Fantasiresor. Väldigt rolig och innehåller riktig bra tips som bygger på egen erfarenhet.

Fjällvandringar 2020

Sommaren är onekligen över och så är nästan hösten också. Med andra ord hann vandringssäsongen knappt börja innan den slutade, alltså är det precis som vanligt. Med tanke på mina leder är det ett mirakel att jag fortfarande är fysiskt aktiv, men allt går på något sätt. Jag hoppas på bättre tider.
Vandringsstavar gjorde att hela kroppen fick motion på ett annat sätt och knäna avlastades, och det är ju bra. Men problem från axeln och ffa från armbågen gör dem svåranvända nu.
 
Mitt i byggandet drog jag familjen till Nuolpen, ”Lilla tjärnen”. En lagom och fantastisk utflykt, och bra utbyte i form av fina vyer och fjällkänsla per (höjd)meter vandring. Åk bil till Laisaliden och följ markerade stigen. Kort men ganska brant vandring. Den ligger på ca 844 möh. Man kan fiska i Nuolpen, men fiskekort behövs såklart.
 
 
 
Vi sprang upp på Gurkfjället med Marina och Sven en annan dag. Också det är en härlig topp som man tar på ett par-tre timmar utan alltför stora ansträngningar, men ändå en del svett och vardagsmotion. 895 möh. Åk till Solberget utanför Tärnaby och följ markerade vandringsleden. På bilden vyn mot Norra Fjällnäs sedd från den lite lägre, östra toppen.
 
 
Den här vyn är från ”Arons avan” utanför vår egen stuga. Man ser Artfjällsmassivet i bakgrunden. 
 
 
En ny bekantskap för denna sommar var Gäutafjället! Leden avgår just utanför Tärnaby. Vandringen är kanske lite längre, men eventuellt mindre brant än många andra korta turer. Toppen ligger vid 868 möh. Man ser Gurkfjället med sin egendomliga form väldigt tydligt från toppen!
 
 
 
Sommarens höjdpunkt var naturligtvis den stora Murtsertoppen, då jag hade väntat över ett år att komma mig dit. Dimma, dis och dåligt väder hade blockerat vägen flera gånger men slutligen lyckades jag, Greger och Poppe erövra den. Först klättrar man (ja, bokstavligen) till den lilla Murtsertoppen 1223 möh. Strax efter denna topp kan man vandra längs en led ner till höger, mot Nuolpen och Laisaliden. Men vi fortsatte österut, uppåt genom stenfält och snöfält, tills vi kom till den karga steniga stora Murtsertoppen 1413 möh, som väntade på oss. Underbar utsikt förstås, och vandringen kändes i benen efteråt. Om man hade fortsatt ännu längre österut, så hade man kommit till Marinstugan (som syns på avstånd om man tittar efter) och Vallientjåhke. Vandringen var aldrig skrämmande, utan man hade väl kunnat göra den även om man haft svår höjdrädsla. Det är lätt att hitta till den stora Murtsertoppen från den lilla Murtsertoppen- bortsett från sten- och snöpartierna går det en tydlig led hela vägen. Jag tyckte inte heller att vandringen mellan topparna var, trots höjdskillnaden, särskilt jobbig. Tar man den lilla kan man också ta den stora, om siktet tillåter.
Vi vandrade från Naturum Hemavan, men som sagt, kan man också vandra från Laisaliden, och då får man toppen Gielestjåhke 1195 möh ”på köpet”.
Den här bilden på Poppe i fjällvärlden tycker jag är alldeles underbar! En påminnelse om att livet ändå är värt att leva om man skulle glömma bort det någon gång.
 
 
Som det syns, är det rätt brant, mer eller mindre hela vägen till den lilla Murtsertoppen. 
 
 
Vyn från Stora Murtsertoppen, mot Norge. 
 
 
Bus/snöbollskrig! Det är väl någonstans här våra stora älvar kommer ifrån…
 
 
För att inte vara i vägen för byggandet i vår stuga gjorde jag och Poppe ”Livsvandringen” en dag. Senast var jag där hösten 2018. Vandringen slutar vid Fjällfinakåtan, där Kobåsen tar vid. Trevlig liten vandring även om det också är rätt brant uppströms Kvarnbäcken. Vandringen börjar bakom bensinmacken i Hemavan.
 
 
Jag gjorde ensam ett tappert försök på Gielestjåhke 1195 möh, men vinden som nästan kastade omkull mig och rev kameran från mina händer tvingade mig vända vid Nuolpen. Det fanns en regnbåge där, men jag lyckades inte fånga den på bild.
 
 
Att promenera upp på toppar ser jag som ett träningspass. Gieravaardo 800 möh, som även kallas Blomsterfjället, ligger bra till för en söndagsvandrare. Man går från Portbron mellan Hemavan och Tärna, och leden är bra och tydlig- halvvägs upp. Därefter är det mycket undervegetation, mindre vattendrag och några raviner innan man hittar toppkistan på den södra toppen (vid norra toppen, som kallas Skorvfjället, ligger tv-masten).
 
 
Sommarens egentliga överraskning bjöd dock Atoklimpen på! 2018 irrade jag där ensam, livrädd, i regn och blåst, uppenbart mentalt beredd att offra mitt liv för ett fjälläventyr. Min upplevelse var att fritt fall lurade omkring mig i alla vädersträck, och att jag kom tillbaka med livet i behåll bara var resultat av ren tur.
Visst ser Atoklimpen lite karg och respektingivande ut, men i sällskap av min man och 4 killar, dessutom en klar dag utan blåst, var upplevelsen bara trevlig, och inte alls skrämmande.
 
 
Och det var så fint! Klimpen är som en avlång drake, eller en orm, som ligger där uppe i fjällvärlden. 
 
 
 
 
Jag vågade t om klättra allra högst upp, 1006 möh. Till Atoklimpen kommer man genom att bila förbi Joesjö, men stanna en kilometer innan Norge. Det är välskyltat. För dem som inte vill klättra finns ett annat alternativ, nämligen det samiska kulturreservatet omkring själva Klimpen. Den ska vi ta nästa gång. Geografiskt ligger Atoklimpen i Södra Storfjället- området, och egentligen inte i Vindelfjällen.
 
 
Med dessa minnen klarar jag mig till nästa sommar. Jag drömmer om Gielestjåhke, och Ryfjället, och…