Etikett: Livet

Hur mår jag?

En befogad fråga, inte minst till mig själv. Det glädjer mig att jag kan svara- ganska bra, eftersom jag har fått semester! Sällan i mitt liv har jag haft en lika tuff jobbperiod som under den senaste månaden, och inte minst pga brist på sammanhängande sömn på normala tider.
Men så länge som saker och ting går att avhjälpa med ledighet är i alla fall jag nöjd. Jag ser verkligen fram emot min semester!
 
Under tiden har jag tränat ungefär som vanligt. Jag fick väldigt ont i axlarna av yoga i långa loppet, så jag har nästan helt bytt mot andra träningsformer. Tyvärr är årets sommarschema väldigt nerbantat på mitt gym!
 
Jag har kört lite bantning eftersom jag hade ätit upp mig lite väl mycket. Jag har heligt lovat mig själv att aldrig mera hamna där jag var viktmässigt för två år sedan, av den anledning att jag mår så mycket bättre 10 kg lättare.
 
Jag sörjer fortfarande djupt mina två katter. Nästan dagligen gråter jag, mest när jag är ensam förstås. Men när jag väl gör någonting annat så går det bra, jag kan skratta och vara glad i stunden. Jag har fått oerhört mycket glädje av den nya katten, ”Bjässen”. Han är nästan alltid hemma och går sällan längre bort än till altanen. Jag har honom i regel vid min sida om jag är hemma. Det är verkligen en ynnest att ha en sådan trogen vän!
 
Vad gäller mitt liv i stort så har jag försökt att alltid göra någonting gott av någonting dåligt, om ens en liten sak. En annan läxa som jag har lärt mig är att vara i nuet på ett helt annat sätt än förut. Dels inte grotta ner mig i det som har varit, och dels inte ta ut saker och ting i förskott. Bara vara här och nu, och göra det så gott jag kan.
 
Jag ser fram emot att under min semester sova, laga mat och baka. I Finland ska jag se de stora segelbåtarna och jag hoppas att vi även hinner med en liten utflykt till stugan. Och som vanligt vill jag dela mitt liv med familj och vänner. Här och nu.
 
 

Att bara vara

Mitt liv har varit så onödigt tungt. I flera års tid har jag levt med konstant stress. Jag har känt mig otillräcklig i de flesta avseenden. Ändå har jag någonstans insett att så är det nog mer eller mindre för alla.
Jobbet har krävt mycket av mig. Att bli säker där har tagit många år, och fortfarande kan jag känna en viss bävan inför svåra situationer, även om jag vet att jag har klarat dem tidigare.
Jag tror att vändningen för mig ändå kom då jag blev utan häst. Jag blev mindre bunden och fick möjligheten att ta hand om mig själv på ett annat sätt. Jag går såklart miste om den euforiska glädjen med ridsporten, men man kan inte få allt.
Stugan är en fristad- ska vi dit så är det lugnt. Den riktigt stora utmaningen är att lära sig slappna av hemma. I helgen har jag redan tränat, varit social med familj och vänner, städat, handlat och lagat mat, men känner mig ändå på något sätt rastlös. Sorgen över Sisu har dock tillåtit mig att varva ner. Det är omöjligt att prestera någonting då man är riktigt ledsen. Sorgen går före allt annat.
Men det är bra att sysselsätta sig också. Mitt råd med sorgen är att fortsätta precis som vanligt, till den grad det går. Det är bra att komma ut och träffa folk. Livet fortsätter, och tur är väl det.
Det som har drivit mig under hela mitt liv, även i stress, har varit livsglädjen och hungern efter livet. När bränslet stryps åt pga sorg är det lätt att känna sig förlamad.
Det är Valborg och det snöar som aldrig förr. Om det ändå hade varit lika vitt när det är jul!
Jag biter ihop och samlar mig om och om igen, flera gånger varje dag. Sorgen får ha sin tid. Jag lever i nuet och mitt samvete är rent. Jag gör så gott jag kan.
 
 
 

Ljuset

Bara häromdagen såg jag Ljuset igen. Det är på väg!
 
 
 
 
 
 
Det är dock knappast någon större tröst. Världen är full av elände, nära och fjärran.
Och en liten katt ser aldrig våren komma i år. En liten katt som jag hade tagit mig an och det var min uppgift att skydda honom och se till att det inte hände honom något ont. Det misslyckades jag med. Inga konstruktiva tankar, jag vet, men jag tycker att det är som ett hån vad allt (tråkigt) han har varit med om och klarat av i sitt korta liv och sen ska han gå bort här hos oss på det här viset, trots full veterinärvård dessutom.
Jag har läst att skuld är en vanlig följeslagare till djurägare som mist sitt djur, och fast jag försöker tänka att det leder ingen vart, och att jag gjorde så gott jag kunde, och att jag inte har befogenheter att bestämma över liv och död, så hjälper det inte fullt ut. Jag har svårt att acceptera det som hänt, det hade känts nonchalant.
Men han fick ett kärleksfullt hem hos oss, den saken har jag inte skuldkänslor med.
Som jag skrivit tidigare, så har jag redan för några månader sedan fått lägga ner det mesta som har med livet att göra. Jag har slutat laga mat, baka, blogga och läsa andras bloggar. Min energi räcker just såpass till att ta hand om familjen, arbeta och sova när jag får.
Jag har dock försökt fortsätta träna, även om sorgen över katten gjorde även det omöjligt ett tag. Igår provade jag en för mig ny träningsform, Barre Move. Det var tungt och ganska kul! Insikten är att hur mycket jag än tränar så går det ganska lätt och fort att hitta den tunga/ rentav omöjliga nivån för mig i alla grenar… Jag får fortfarande vara glad om jag orkar med en enda armhävning…

Tigerns tystnad

Jag har inte haft någonting att skriva om. Livet har rullat på ungefär som det brukar, och det är jag tacksam för. En stor del av livet fylls upp av jobbet och nära och kära- saker som jag inte kan eller vill skriva om.
Ljuset har kommit och det njuter jag av. Synd att jag alltsom oftast ser ljuset bara genom fönsterrutan, men snart ska det också förändras. Med ljuset kommer även längtan till en häst tillbaka. Vilket gissel! Jag har i alla fall bestämt att ska jag ha en häst så blir det inte här hemma innan jag har en ridbana. Jag har fått glädjande nyheter om att det går bara bra för Red Excellence på ridskolan i Skellefteå, och de har nu haft honom längre tid än vad jag hade. Han har fullt upp att vara chef över 50 hästar i hagen så lektionerna sköter han bara av farten!
Katterna är ett stort glädjeämne för hela familjen. Det känns bra att Sisu inte behöver vara ensam om dagarna nu när han har Salomo.
Jag har behållit mitt nyårslöfte från ifjol att alltid se till att ha någonting roligt att se fram emot. I vår blir det en sparesa till Tallinn, ett relativt billigt nöje som blir lika trevligt för det.
Ikväll infaller Vännfors årliga sparkfest. Hemma hos oss blir det huvudrätt med risotto och kycklingspett.
Dessvärre har jag inte haft tiden och orken att hälsa på mina bloggkompisar, men det ska bli ändring på det så småningom. Ibland måste man ge upp för att kunna komma igen. Vi höres!