Min övertygelse är, att om vi bara blev av med vårt falska identitet, dvs egot, skulle världen för första gången göra en stor vändning mot att på riktigt bli en bättre plats. Nyckelordet för frigörelseprocessen från egot hos människan heter ödmjukhet. Som en liten hint har Gud gjort miljarder av exemplar av oss, så att vi skulle förstå att hela universum inte kretsar just kring lilla jag. Men ack så lätt det är att glömma bort det! Det är verkligen en drog för en människa att tro att hon är speciell, och då gärna lite mera speciell än alla andra. Vi är alla speciella, unika och i grund och botten fullständigt värdefulla. Men det ska man inte blanda ihop med egots önskemål och storhetsvansinne.
Vi vill uträtta stordåd, få beröm, synas och höras. Många vill bli berömda, och såklart rika. Vissa vill t om lämna sitt avtryck i historieböckerna. Hur ska man lyckas komma dit? Var är stodådet som väntar på sin utövare (och det måste ju bevittnas också, annars är det ju inte värt något om inte folk vet om det?) Och vad kan man bli världsbäst på? När målet är att vara bäst, blir alla andra som också är bra, lätt konkurrenter, i stället för inspiratörer och likasinnade vänner.
Jag brukar säga till mina barn om livet: förvänta er inte några stordåd. Gör bara ert jobb och var tacksamma för era jobb. Att under ett helt yrkesliv vakna av sin väckarklocka varje morgon, klä på sig och oavsett dagsformen och vädret gå till jobbet och göra ungefär det man ska är ingen liten bedrift! Det är banne mig ett hjältedåd om något.
Samma sak gäller familjelivet, och helst ska man orka vara någorlunda trevlig också.
Jag har blivit mera nådfull mot mig själv med stigande ålder (kanske delvis tack vare nya perspektiv i arbetslivet under senaste åren?) Jag behöver inte vara perfekt, jag behöver inte vara bäst. Jag gör bara så gott jag kan här och nu, med alla mina styrkor och svagheter. Det är äkta ödmjukhet. Mitt jobb går ut på att tjäna mänskligheten och samhället (vilket de flesta jobb ju mer eller mindre gör, direkt eller indirekt) och jag har förmånen att göra mitt bästa varje dag. Jag behövs- för att om inte jag gör jobbet vem ska göra det då?
Med åldern har jag allt mera börjat välja mina strider- att helt undvika dem går tyvärr inte. Det räcker som motiv för mig att jag sparar energi genom att låta bli stormar i vattenglasen. Om jag känner för att hetsa upp mig brukar jag numera sova på saken- det går ju att bråka imorgon också, om jag fortfarande känner för det. Men det är sällan lusten kvarstår dagen efter.
Ett annat sätt att spara energi för mig är att vägra älta det som varit. Jag är inte helt färdig med detta projekt med mig själv, men troligen på god väg. Allt för att spara energi som jag så gärna behöver. Att hacka på mig själv är en dålig vana och gör mig inte till en bättre människa alls!
Slutligen ett par lysande citat:
”A misstake that makes you humble is better than an achievement that makes you arrogant.”
”I asked a wise man,-Tell me sir, in which field could I make a great career?
Ha said with a smile: -Be a good human being. There is a huge opportunity in this area and very little competition.”
Och slutligen: Det är otroligt hur många människor som skäms över sin kropp och hur få människor som skäms över sitt beteende!