Startskottet för min second hand-yra var vårt relativt nyinredda men svarta vardagsrum där jag inte trivdes alls. Efter några veckors-månaders intensiva nyinredning har vi nu ett trevligt slutresultat, och skulle jag någon gång lessna på den eller inredningen i huset överhuvudtaget så vet jag vad jag gör!
Men köpfrihet då? Jag måste ge mig själv ett eloge för att jag har blivit mycket duktigare på att använda det jag redan har. Jag har dammat av mina skåp ordentligt. Och jag fortsätter rensa, hela tiden.
Men finns det inte även någonting positivt bakom köpbehovet? Med det yttre kan man pigga upp sig och gå vidare i livet. Och ge utlopp för sina estetiska behov och konstnärlighet. Utan att för den skull behöva vara materialist eller ens göra alltför stor åverkan på miljön.
Miljön vi lever i är viktig, så även kläderna vi bär på oss. Men det behöver inte förväxlas med shoppingberoende eller materialism. Även den fysiska miljön är en del av oss och har så varit i alla kulturer genom mänsklighetens historia. Att ha en egen ”stil” är viktigt för en människa, sen kan stilen se ut nästan hur som helst.
När vi går i överdrift med det yttre, då börjar problemen, och så är det ju med allt. Ibland försöker man kompensera brist på inre rikedom med yttre medel, eller kontrollera ångest genom att bli tvångsmässigt fixerad vid materiella saker. Men jag har också varit med om motsatsen, att personen inte alls bryr sig om det yttre, och det kan också stå för allvarliga problem.
Men att tycka om det vackra och harmoniska och jobba för det är inte fel, det är ett naturligt behov för en människa.
