Etikett: Elena Ferrante

Mera Elena Ferrante

Jag gav bort Neapelkvartetten efter att ha läst dem, eftersom jag inte kunde tänka mig att jag skulle läsa dessa överlånga tradiga böcker på nytt under min livstid.
Det är som att nuförtiden måste allt vara så långt, för att vara ”bra”. Det gäller både filmer och böcker. Ofta skulle hälften räcka, tycker jag!
Ändå är det något visst med Ferrante. Att läsa Neapelkvartetten väckte oväntat skuld och skam hos mig. Det måste komma från att läsa om saker som jag också har upplevt och känner igen, men aldrig hade fått för mig att skriva ner. Jag hade nästan inte vågat tänka så långt att jag hade kunnat formulera mig i text. Men där står det, gång på gång. Det handlar mest om saker som har att göra med att vara kvinna och mor.
Som en kritiker i DN så träffande skriver: ”Ferrantes sätt att belysa den kvinnliga erfarenheten, så att varenda liten skavank uppenbaras, behövs mer än någonsin i en tid då många drunknar i kraven på yttre och inre perfektion.”
 
 
Dessa tre böcker hänger ihop mycket löst eller inte alls, men de ska vara en trilogi. Alla tre böckerna är glädjande korta och överskådliga, och i mångt och mycket riktar sig till medelålders kvinnor.
 
1. Dagar av ensamhet berättar om en kvinna i yngre medelåldern i skilsmässa och i kris. Den börjar mycket bra och spännande men övergår snart till att vara nästan för obehaglig. Jag fattar aldrig riktigt tycke för den därefter igen. Precis som i Neapelkvartetten beskrivs den italienska grymheten hos föräldrar, mot sina barn, alldeles för väl. Och i den här boken är även djur (en hund) inblandade. Svenska motsvarigheten är möjligen Elsie Johanssons Kvinnan som mötte en hund. En psykologisk thriller.
 
2. Plågsam kärlek i sin tur berättar om en medelålders kvinna vars gamla mor dör. Efterföljande kris och genomgång av barndomen är intressant, men det hela blir lite väl surrealistiskt i min smak. Fantasi och verklighet, dåtid och nutid blandar ihop sig på ett kanske konstnärligt men inte alltid så tydligt sätt. På något sätt håller boken dock ihop och får inte helt underkänt av mig.
 
3. Skuggan av en dotter berättar också om en medelålders kvinna. På en semesterresa kommer hennes förflutna som mor och maka ikapp henne. Även denna bok är en psykologisk thriller, och en mycket bra sådan, från början till slut. Det hela snurrar på ett kusligt sätt runt en ful, sliten, försvunnen docka. Min absoluta favorit i denna trilogi!
 

Elena Ferrante, Neapelkvartetten

 
Jag har redan skrivit om den första boken, Min fantastiska väninna,som handlar om väninnorna Elenas och Linas barndom.
Någon tusen sidor och hela hösten bakom mig är jag nu slutligen klar med hela kvartetten! Och har man läst en av böckerna, och någorlunda gillat den, så ska man så klart läsa dem allihopa.
Bok nr 2, Hennes nya namn, är ungdomsboken. Igenkänningsfaktorn hos mig är fortfarande hög! Så osäker man är som ung. Och inte alls förstår man hur unik just jag är, med fel och brister förvisso, men även goda sidor. Att man jämför sig med andra är dessvärre kanske någonting som man inte kan komma ifrån. Att ha en bra familj i den situationen underlättar förstås, men det hade inte mångt och mycket tjejerna i Neapel, och där känner jag igen mig. 
Till de unga människorna vill man bara säga, att ta det lugnt, du är så fin, allt ordnar sig. Och livet är en färskvara, det som ser ut på ett sätt idag är kanske inte längre så imorgon.
Tredje boken, Den som stannar, den som går, berättar om tiden som unga vuxna. Boken var trög i början då Elena berättar om Lilas liv i andra hand. Dessutom var det mycket politik, våld och saker från italienska historia som jag inte var så insatt i. Men mot slutet blev läsningen återigen lättare. Igenkänningsfaktorn att få barn var återigen hög! Det är inte så lätt alla gånger. I denna bok var Lila ganska frånvarande, och jag blev nästan less på Elenas eviga osäkerhet och ständiga negativitet. Det fanns knappt en mening i boken där hon var glad eller positiv. Sådant gör en trött även om det bara är en bok. Jag kan också tycka att Ferrante berättar mycket om sina gestalter men de förblir ändå lite avlägsna- de blir inte så levande att de nästan hoppar ut ur boken såsom det kan vara med vissa jättebra böcker.
Fjärde boken, Det förlorade barnet, vuxendomen och åldrandet, var också intressant. Lite bladigt och tradigt är det på många ställen, precis som i de tidigare böckerna också. Men aldrig så att jag funderade på att sluta läsa.
Överhuvudtaget tycker jag att eftersom böckerna spinner sig över hela människolivet är det rimligt att läsa dem alla. I alla fall för en ”mogen” kvinna belyser de vissa saker i livet som mer eller mindre är gemensamma för oss alla (kvinnor?).
 
Elena Ferrante är en pseudonym, och visst får man en känsla att böckerna måste komma ur verkliga livet, och de är ganska utlämnande. Jag förstår varför hon skriver bakifrån en pseudonym, även om de inblandade ändå måste känna igen sig.

Elena Ferrante Min fantastiska väninna

 
För ett antal år sedan läste jag några inhemska böcker som blivit väldigt prisade här i Sverige, författarna hette Wähä och Smirnoff. Då jag ansåg att böckerna var övervidriga och inte kunde förstå hur de överhuvudtaget hade kunnat ges ut eller ffa bli omtyckta, började jag tvivla på mig själv. Nog så att jag även hade de internationellt populära men i mitt tycke dåliga Da Vinci-koden och 50 Shades of Gray i ganska färskt minne, men ändå.
 
Så jag samlade ihop några författare vars namn återkommande dök upp, åkte på loppisar och inhandlade bestsellersen, och läste.
Jag började med Jojo Moyes, om jag nu minns rätt. (Livet efter mig.) Boken var ingen fullträff för mig, men ändå underhållande skriven och jag förstod på någon plan hennes popularitet. Men jag ska inte läsa mera av henne i första hand.
Jag fortsatte med Liane Moriarty, där jag tyckte att intrigen var bra men boken var alldeles för lång (En annan Alice). Dock har jag inte läst hennes mest populära verk ännu, vilket jag tänker göra.
Alex Schulman var, som alla som känner mig vet, en riktig succé hos mig. Jag slukar numera allt som han har skrivit.
Barack Obama var tråkig och trög, naturligtvis dock ändå i en helt annan klass än ovannämnda skräckexemplaren på svensk litteratur.
Sofi Oksanen däremot var någonting för mig, klart läsvärd och smart. Av henne läste jag två böcker på en gång.
Margaret Atwood då, kanske borde man ha sett serien The Handmaids Tale på HBO, men även boken var lysande, och klart före sin tid.
Jung Changs Vilda Svanar (som jag haft i min bokhylla halva livet utan att komma till skott), berättade om Kina och dess historia, och var väldigt allmänbildande och intressant även om den var något tungläst.
 
Nu har jag kommit till Elena Ferrante (som är en pseudonym). Det här var riktigt intelligent! Jag kan redan nu säga att jag kommer att läsa hela Neapelkvartetten.
 
Första boken Min fantastiska väninna är intressant då den beskriver en väldigt nära vänskap, vilket jag själv fick uppleva som barn och ungdom. Pendlandet mellan glädjen, beroendet, avundsjukan och det ständiga jämförandet minns jag så väl när Ferrante påminner om det. Och då förstod jag ju inte, som barn och ungdom, att en sådan vänskap kommer man inte möta varje dag hädanefter, utan den är once in a lifetime!
Det var inte lätt att vara barn, och framförallt inte ungdom. Som barn var man helt i händerna av den inte alltid så välvilliga omgivningen, familjen och lärarna. Och som ungdom var man (eller jag, och bokens Elena också) så otroligt osäker på sig själv. Man litade verkligen inte på att livet bär en, tvärtom. Vem skulle man tro på? Vems råd var goda och vems dåliga? Skulle man gå den lättaste vägen, eller skulle man kämpa, och i så fall för vad? Vilka skulle man identifiera sig med? Om man inte har några förebilder blir det inte lättare- även om en förebild också kan stjälpa en.
 
En resa tillbaka till barndom och ungdom, så fungerade denna bok för mig. Den var välskriven, av en uppenbart intelligent människa.