För ett antal år sedan läste jag några inhemska böcker som blivit väldigt prisade här i Sverige, författarna hette Wähä och Smirnoff. Då jag ansåg att böckerna var övervidriga och inte kunde förstå hur de överhuvudtaget hade kunnat ges ut eller ffa bli omtyckta, började jag tvivla på mig själv. Nog så att jag även hade de internationellt populära men i mitt tycke dåliga Da Vinci-koden och 50 Shades of Gray i ganska färskt minne, men ändå.
Så jag samlade ihop några författare vars namn återkommande dök upp, åkte på loppisar och inhandlade bestsellersen, och läste.
Jag började med Jojo Moyes, om jag nu minns rätt. (Livet efter mig.) Boken var ingen fullträff för mig, men ändå underhållande skriven och jag förstod på någon plan hennes popularitet. Men jag ska inte läsa mera av henne i första hand.
Jag fortsatte med Liane Moriarty, där jag tyckte att intrigen var bra men boken var alldeles för lång (En annan Alice). Dock har jag inte läst hennes mest populära verk ännu, vilket jag tänker göra.
Alex Schulman var, som alla som känner mig vet, en riktig succé hos mig. Jag slukar numera allt som han har skrivit.
Barack Obama var tråkig och trög, naturligtvis dock ändå i en helt annan klass än ovannämnda skräckexemplaren på svensk litteratur.
Sofi Oksanen däremot var någonting för mig, klart läsvärd och smart. Av henne läste jag två böcker på en gång.
Margaret Atwood då, kanske borde man ha sett serien The Handmaids Tale på HBO, men även boken var lysande, och klart före sin tid.
Jung Changs Vilda Svanar (som jag haft i min bokhylla halva livet utan att komma till skott), berättade om Kina och dess historia, och var väldigt allmänbildande och intressant även om den var något tungläst.
Nu har jag kommit till Elena Ferrante (som är en pseudonym). Det här var riktigt intelligent! Jag kan redan nu säga att jag kommer att läsa hela Neapelkvartetten.
Första boken Min fantastiska väninna är intressant då den beskriver en väldigt nära vänskap, vilket jag själv fick uppleva som barn och ungdom. Pendlandet mellan glädjen, beroendet, avundsjukan och det ständiga jämförandet minns jag så väl när Ferrante påminner om det. Och då förstod jag ju inte, som barn och ungdom, att en sådan vänskap kommer man inte möta varje dag hädanefter, utan den är once in a lifetime!
Det var inte lätt att vara barn, och framförallt inte ungdom. Som barn var man helt i händerna av den inte alltid så välvilliga omgivningen, familjen och lärarna. Och som ungdom var man (eller jag, och bokens Elena också) så otroligt osäker på sig själv. Man litade verkligen inte på att livet bär en, tvärtom. Vem skulle man tro på? Vems råd var goda och vems dåliga? Skulle man gå den lättaste vägen, eller skulle man kämpa, och i så fall för vad? Vilka skulle man identifiera sig med? Om man inte har några förebilder blir det inte lättare- även om en förebild också kan stjälpa en.
En resa tillbaka till barndom och ungdom, så fungerade denna bok för mig. Den var välskriven, av en uppenbart intelligent människa.
Vi har verkligen lika smak då det gäller skönlitterära böcker! Jag kan fortfarande känna den beska kräkssmaken efter Smirnoffs första bok. Jag läste den andra också, men sedan fick det vara nog. Alex Schulman måste vara den otrevligaste människan med ett inre som uppenbarligen inte matchar med det han använder sig av i sociala situationer. Hans böcker är fantastiska. Har precis läst hans senaste, Malma station. Jag gillade den inte fullt lika mycket som de andra. Lite svår att få allt på plats i början, men sedan… Kunde inte sluta läsa! Där har du något att se fram emot.
Tack för tipset! Men hur är det med Elena Ferrante, har du läst henne? Och isf, vad tyckte du?
Älskade dessa böcker! Svårt att säga adjö då sista boken hade slagits ihop (bildligt talat, jag lyssnade ju på den sista boken).