Jag gav bort Neapelkvartetten efter att ha läst dem, eftersom jag inte kunde tänka mig att jag skulle läsa dessa överlånga tradiga böcker på nytt under min livstid.
Det är som att nuförtiden måste allt vara så långt, för att vara ”bra”. Det gäller både filmer och böcker. Ofta skulle hälften räcka, tycker jag!
Ändå är det något visst med Ferrante. Att läsa Neapelkvartetten väckte oväntat skuld och skam hos mig. Det måste komma från att läsa om saker som jag också har upplevt och känner igen, men aldrig hade fått för mig att skriva ner. Jag hade nästan inte vågat tänka så långt att jag hade kunnat formulera mig i text. Men där står det, gång på gång. Det handlar mest om saker som har att göra med att vara kvinna och mor.
Som en kritiker i DN så träffande skriver: ”Ferrantes sätt att belysa den kvinnliga erfarenheten, så att varenda liten skavank uppenbaras, behövs mer än någonsin i en tid då många drunknar i kraven på yttre och inre perfektion.”
Dessa tre böcker hänger ihop mycket löst eller inte alls, men de ska vara en trilogi. Alla tre böckerna är glädjande korta och överskådliga, och i mångt och mycket riktar sig till medelålders kvinnor.
1. Dagar av ensamhet berättar om en kvinna i yngre medelåldern i skilsmässa och i kris. Den börjar mycket bra och spännande men övergår snart till att vara nästan för obehaglig. Jag fattar aldrig riktigt tycke för den därefter igen. Precis som i Neapelkvartetten beskrivs den italienska grymheten hos föräldrar, mot sina barn, alldeles för väl. Och i den här boken är även djur (en hund) inblandade. Svenska motsvarigheten är möjligen Elsie Johanssons Kvinnan som mötte en hund. En psykologisk thriller.
2. Plågsam kärlek i sin tur berättar om en medelålders kvinna vars gamla mor dör. Efterföljande kris och genomgång av barndomen är intressant, men det hela blir lite väl surrealistiskt i min smak. Fantasi och verklighet, dåtid och nutid blandar ihop sig på ett kanske konstnärligt men inte alltid så tydligt sätt. På något sätt håller boken dock ihop och får inte helt underkänt av mig.
3. Skuggan av en dotter berättar också om en medelålders kvinna. På en semesterresa kommer hennes förflutna som mor och maka ikapp henne. Även denna bok är en psykologisk thriller, och en mycket bra sådan, från början till slut. Det hela snurrar på ett kusligt sätt runt en ful, sliten, försvunnen docka. Min absoluta favorit i denna trilogi!
Har bara läst Skuggan av en dotter och gillade den! Jag gillar dina intressanta iakttagelser. Undrar om du gillar Annie Ernaux böcker? Vi har nu läst Min far/Kvinnan (tror det är de svenska namnen) och jag gillade dem. Är alltid misstänksam inför nobelpristagare…
Har bara läst Skuggan av en dotter och gillade den! Jag gillar dina intressanta iakttagelser. Undrar om du gillar Annie Ernaux böcker? Vi har nu läst Min far/Kvinnan (tror det är de svenska namnen) och jag gillade dem. Är alltid misstänksam inför nobelpristagare…
Annie Ernaux har jag ännu inte läst! Läste på din blogg att du gjort det. Av Nobelpristagare har jag typ bara läst Toni Morrison tidigare och hennes böcker tycker jag om.