Jag har redan skrivit om den första boken, Min fantastiska väninna,som handlar om väninnorna Elenas och Linas barndom.
Någon tusen sidor och hela hösten bakom mig är jag nu slutligen klar med hela kvartetten! Och har man läst en av böckerna, och någorlunda gillat den, så ska man så klart läsa dem allihopa.
Bok nr 2, Hennes nya namn, är ungdomsboken. Igenkänningsfaktorn hos mig är fortfarande hög! Så osäker man är som ung. Och inte alls förstår man hur unik just jag är, med fel och brister förvisso, men även goda sidor. Att man jämför sig med andra är dessvärre kanske någonting som man inte kan komma ifrån. Att ha en bra familj i den situationen underlättar förstås, men det hade inte mångt och mycket tjejerna i Neapel, och där känner jag igen mig.
Till de unga människorna vill man bara säga, att ta det lugnt, du är så fin, allt ordnar sig. Och livet är en färskvara, det som ser ut på ett sätt idag är kanske inte längre så imorgon.
Tredje boken, Den som stannar, den som går, berättar om tiden som unga vuxna. Boken var trög i början då Elena berättar om Lilas liv i andra hand. Dessutom var det mycket politik, våld och saker från italienska historia som jag inte var så insatt i. Men mot slutet blev läsningen återigen lättare. Igenkänningsfaktorn att få barn var återigen hög! Det är inte så lätt alla gånger. I denna bok var Lila ganska frånvarande, och jag blev nästan less på Elenas eviga osäkerhet och ständiga negativitet. Det fanns knappt en mening i boken där hon var glad eller positiv. Sådant gör en trött även om det bara är en bok. Jag kan också tycka att Ferrante berättar mycket om sina gestalter men de förblir ändå lite avlägsna- de blir inte så levande att de nästan hoppar ut ur boken såsom det kan vara med vissa jättebra böcker.
Fjärde boken, Det förlorade barnet, vuxendomen och åldrandet, var också intressant. Lite bladigt och tradigt är det på många ställen, precis som i de tidigare böckerna också. Men aldrig så att jag funderade på att sluta läsa.
Överhuvudtaget tycker jag att eftersom böckerna spinner sig över hela människolivet är det rimligt att läsa dem alla. I alla fall för en ”mogen” kvinna belyser de vissa saker i livet som mer eller mindre är gemensamma för oss alla (kvinnor?).
Elena Ferrante är en pseudonym, och visst får man en känsla att böckerna måste komma ur verkliga livet, och de är ganska utlämnande. Jag förstår varför hon skriver bakifrån en pseudonym, även om de inblandade ändå måste känna igen sig.