Etikett: coronavirus

 

Jag måste väl inleda mitt inlägg med att göra klart att jag känner med alla som har dött eller blivit svårt sjuka av coronaviruset. Likaså alla vars anhöriga drabbats. Och alla som blivit av med sina jobb eller fått ekonomiska problem.

Men jag måste faktiskt säga att jag inte känner så många sådana människor, däremot känner jag väldigt många som har stora problem, ffa med hälsan, som inte har med corona att göra alls.

Och visst är det hemskt att en gammal och kanske dement människa isoleras från sina anhöriga. Men nu är det som det är. Och det verkar ju som att det här snart ska ta slut?

 

Jag åker till jobbet varje dag, genom halvöde centrum. Ganska skönt, inga köer. Parkeringsplats är lätt att hitta. Mitt jobb är inte hotat, och för en gångs skull känns det nästan som att mitt jobb är livsviktigt! Det ger mig kraft. Väl på jobbet bär jag munskydd vilket är lite drygt, men jag betraktar det som någon form av maskerad för att orka med. Det är lugnt och skönt överallt. Väl hemma är jag omringad av nära och kära som vanligt. Till motsats till människor som bor i storstädernas centrum kan jag gå ut när jag vill, och så långt som jag vill. Om så i regn och rusk, med pannlampa och gummistövlar, men jag får i alla fall frisk luft! Det går verkligen ingen nöd på mig, och den enda skillnaden mot det vanliga är egentligen att vi inte umgås fysiskt med dem som är i riskgrupperna, vi reser inte och det är mindre evenemang av alla dess slag. Men vi hittar på andra grejer istället. Inte fanns det så himla mycket ”fritidsskoj” på 1800-talet heller, och människorna överlevde även då.

 

Och nu ska ju vaccinet komma! Många olika vacciner, snabbt och effektivt, och kostnadsfritt dessutom. Och då slipper vi det här. Men glädjen lyser med sin frånvaro. Inte en enda gång har jag hört någon säga- oj så skönt, nu löser det här sig. Nejdå, istället har jag hört att folk inte vill vaccinera sig, eller att folk är bekymrade över att andra inte vill vaccinera sig. Inte ens smittskyddsläkaren har uttryckt någon glädje eller lättnad, bara det eviga tjatet att vi måste skärpa oss.

 

Men vad är problemet? För det första så har jag förstått att vaccinet skyddar nästan 100% från den allvarliga formen av sjukdomen. Således kan den som vill skydda sig effektivt. Att man går och smittar andra som ovaccinerad är inte någon poäng, då man även kan smitta som vaccinerad? Det är då vad jag har läst. Om man är lagd åt konspirationsteorihållet, kan man ju skippa vaccinet och ta konsekvenserna. Man kan ju ändå ha tur och få en lindrig variant av corona. Och bättre död än med en mikrochip i kroppen, eller hur? Barn behöver vi inte bekymra oss för så mycket, de ska visst inte ens vaccineras till att börja med.

 

Vi har 3 alternativ, antingen låta corona sprida sig fritt, eller att leva som nu, försiktigt, och försöka bromsa smittan så gott som det går. Eller det tredje, att de som är rädda om sig kan vaccinera sig, och då är ju värsta problemet ur världen. Det är ju egentligen alldeles fantastiskt!

 

Men julen då? Och nyår? Jamen då gör vi som vi som jobbar storhelg. Vi fuskar. Vi bestämmer att julen är i mars eller april istället. Vi har den stora släktfesten då. Vi får väl fira då att den värsta coronatiden är över, och att vi lever, vi som gör det då vill säga.

Den som blir less på mina coronatankar behöver inte läsa!

Här är jag, fortfarande frisk och kry så det sjunger om det. Trots att jag bor i Sverige, världens mest coronafarliga land som det ofta låter. Tänka sig, vi hade t om en majbrasa! Vi var ute i kylan med minst 5 meters avstånd till varandra!

 

Hälften av finska mediers coronarapportering har handlat om Sveriges hårresande våghalsig coronastrategi. Men vad är det som skiljer Sverige och Finland så hemskt mycket åt egentligen? Att grundskolorna har varit öppna här, ja, och det har ju varit bra och mig veterligen inte heller något större problem vare sig gällande sjuklighet eller smittospridning. Att restaurangerna har varit öppna- nu öppnar Finland dem också- därtill öppnar Finland även t ex muséer som ju fortfarande är stängda här i Sverige. Att Finland stängde Nyland en period tror jag var en helt onödig panikåtgärd som inte hade någon större effekt på spridningen. Och visst, jag blir provocerad när jag ser bilder på svenskar som sitter och trängs på uteserveringar och restauranger. Men ungeför liknande bilder kablades också ut från Finland under helgen som var- det var ju skolavslutning. Sådant beteende förekommer överallt och är onödigt och motverkar de uppoffringar som vi gör varje dag med social distansering.

 

Min slutsats är att Sveriges coronastrategi inte skiljer sig särskilt mycket från övriga länders, när allt kommer omkring. Det är fortfarande i slutändan enskilda individer, inklusive jag själv, som bestämmer hur vi ska ha det.

 

Vi har misslyckats med att skydda de äldre, heter det. Och ja, visst är det störande med äldrevårdens låga status som vi haft så länge som jag kan minnas. De äldre är, oavsett skick, levande människor, och bör behandlas individuellt, med yttersta respekt. Ordet besparning rimmar illa när det gäller grundläggande mänskliga behov- ändå sparas det så fruktansvärt både vad gäller omsorgen av de äldre och sjuka och barn, hela tiden. Det blir bara värre trots att det finns gott om pengar till allt annat!

Men på samma sätt som corona sprider sig i äldreomsorgen nu, gör influensa det varje år. Man tar ingen speciell hänsyn till om det är influensasäsong, och att äldre som bor på boenden dör av flunsan, anses vara naturligt. Jag vet faktiskt inte om man ens influensavaccinerar inom långvården? Det här är en diskussion som få har varit intresserade av hittills.

Jag har jobbat inom långvården, flera somrar. Inom klientelet fanns det gamlingar som fortfarande hade lite förstånd kvar- dagsformen kunde förstås variera. Jag hade gärna haft lite mera tid att lägga ner på dem. Att kunna gå ut en halvtimma när det är fint väder. Prata bara. Fixa håret. Ja ni vet, allt det där med livet, inte bara förvaring. Men på min avdelning fanns också dem som hade förlorat sin kontakt med omvärlden för flera år sedan. Inget talat språk, ingen ögonkontakt. Upp i rullstolen med lyft. Duschas på en brits en gång per vecka. Blöjor. Patékost, matning såklart. Inte ens att ha avföring går längre på egen maskin, utan det ska till med droppar och lavemang, kanske handplockning, en bestämd veckodag. Några kunde skratta, några kunde gråta- de flesta sade ingenting, någonsin. 

Jag har aldrig hört att någon skulle ha haft önskan att hamna på långvården i slutet av sitt liv! Och måtte jag inte göra det själv heller. De flesta på långvården verkade i och för sig inte lida, men oavsett hur det är med den saken hoppas jag att jag slipper, eller att min tid där blir så kort som möjligt. 

Jag tycker att det är viktigt att man i diskussionen skiljer på människor och människor. Bara ålder är ingen argument i sig. Om det finns en pigg 100-åring som fortfarande har utbyte av livet, så anser jag att man måste göra allt för att skydda vederbörande mot corona, precis som man gör och vaccinerar mot influensa. Men en pigg äldre människa kan välja och behöver inte ha random folk upp i sig hela tiden, som det blir på långvården. Man behöver ju inte söka sig till restauranger, muséer och badhus i första hand heller.

 

Slutligen om konsten att vara eniga. Som jag har skrivit tidigare så är jag väldigt irriterad över domedagsprofeter och rättshaverister som inte låter Folkhälsomyndigheten arbeta i fred. Vi rår inte för denna pandemi. Vi ville inte ha den. Vi är alla dess offer. Vi vet inte riktigt vad som är rätt och vad är fel att göra i nuvarande situationen. Vi kanske får veta det efteråt, om några år. Nu kan vi bara göra så gott vi kan. Varför skulle FHM ha en dold agenda, för att handlägga det här dåligt?? Ge mig en enda anledning till det! Om vi börjar misstro och klanka ner på våra ansvariga nu, tror vi att det blir bättre då? Nu om någonsin måste vi vara eniga, men förstås med ödmjukhet och beredskap att ändra kurs om fakta talar för det. (Det gör det redan, säger många. Men jag är inte övertygad. Och vad är det ni vill att vi ska göra nu då?) Och det är inte bara det som VI gör som har betydelse. Sverige är Sverige. Stockholm är Stockholm. Umeå är Umeå. Det som gäller på ett ställe, behöver inte gälla på ett annat. Vi kan fortfarande inte alls förklara varför corona har varit så extremt destruktiv på en del ställen i världen och mycket lindrigare på andra. Fast människor och samhällen har gjort i stort sett lika. Det finns många andra faktorer än det vad vi människor gör eller inte gör, som påverkar scenarion.

Det är inte rätt läge att bråka och ungergräva folks förtroende till myndigheterna just nu. Att börja med eftertvätt med en tvättmaskin som inte ens har avslutat förtvätten. Så dumt!

 

För några månader sedan gjorde man sig i ordning för strid. Corona attackerade oss, och ”toppen” skulle vara någon månad bort. Jag fann det sannolikt att även jag skulle bli smittad, och fann mig i mitt öde. Rädslan darrade i luften, gator och torger och centralhallen på sjukhuset tömdes på folk. Ingen visste hur det skulle bli. Det blev slut på toapapper och jäst i affärerna, hur skulle detta sluta?

Så småningom övergick anspänningen till vardag. Ingenting hände, inte här uppe i alla fall. Ingen blev sjuk. Allt fortsatte som vanligt, antalet inneliggande coronapatienter snarast minskade, IVA-platserna fortsätter finnas tillgängliga. Att det skulle komma någon coronatopp till Västerbotten nästa vecka, som prognosen var, känns väldigt osannolikt.

Men samtidigt börjar man inse, att vi är bara i början. Sjukdomen är farlig, check. Den är inte så utspridd här i norr, men den finns ändå ute bland folk, check. Vaccinet är en bra bit borta, check. Innan vaccin kan inte livet återgå till det normala utan risk för livet, check.

Jag skulle säga att jag påverkas mest av att andra människors liv påverkas. Ungdomar som inte kan ha sina evenemang. Äldre som tråkas ihjäl, och som vi inte kan umgås med. Att jag inte kan resa påverkar mig inte så värst, men för andra kan det vara jobbigt.

Jag betar av veckorna. Jag jobbar. Jag tränar. Jag umgås med mina yngre vänner och familjemedlemmar precis som vanligt. Men visst känns det, att samhället har stannat av. Det är mest en känsla, brist på glädje och förväntan i luften. Sommar och allt. Vad ska man göra på sin semester? Får man ens semester?

Jag förstår att det kan vara väldigt olika i olika delar av landet, men just nu är det rätt lugnt här uppe i norr. Däremot är det mycket brottslighet- drogfylla, stölder och bilbränder som aldrig förr…

Jag har hälsan, ännu. Jag har tak över huvudet, ett bra jobb att gå till, och mat i skåpen. Jag har mina nära och kära omkring mig, och snart kan jag vandra ut i fjällen, förutsatt att jag inte blir sjuk. Det går inte någon nöd på mig. Slipper jag bara höra Amerikas presidents nyaste dumheter varje dag får jag helt enkelt vara nöjd.

 

 

 

Konstigt vore det om man inte höll på att bli lite knäpp i skallen. Jag är inte särskilt rädd för coronavirus för egen del, men tala om att ha blivit hypokondrisk. Jag vill ju för allt i världen inte smitta någon annan! Varje kväll är jag alldeles säker på att jag måste skippa jobbet imorgon och gå och testa mig för covid-19. För att jag är övertygad om att jag är sjuk, jag har ont i halsen och så vidare. Men när jag vaknar på morgonen är jag verkligen inte sjuk längre. Allra minst har jag ont i halsen. Så det är bara att knalla till jobbet.

Men sen har jag sjukdomskänningar igen, senare på dagen, och ont i kroppen, fryser, känner att det är svårt att andas. Men är det verkligen så?

Jag vet dessutom att pollensäsongen har börjat och det brukar sätta sig i mina luftvägar, ordentligt, varje år.

Jag skulle inte påstå att jag lever så annorlunda liv jämfört med förut. Med andra ord lever jag precis som vanligt. Det är bara lite glesare med folk runt omkring mig.

Jag kan naturligtvis anklagas för att jag går på gymmet, men det är ju trots allt inte brottsligt hur man än vänder och vrider. Att gå till jobbet borde åtminstone vara ok, jag har inte fått några andra besked. Jag träffar mycket människor, och sjuka människor- det ingår i arbetet.

Slutligen har jag tänkt åka till fjällstugan över påsk. Varför inte? Vi är ju helt isolerade där. Jamen om jag ramlar, när jag åker längdskidor, och belastar sjukvården? Men det kan ju hända här hemma också, och sjukvården i Umeå lär vara mera belastad än inlandets pga coronavirus. Men om jag eller någon i familjen blir sjuk i covid då? Lugn, vi hinner bila hem.

Jag och många med mig skulle nog önska att ha haft det där förbaskade viruset redan, då hade man sluppit fundera och kunnat blicka framåt. Det här liknar ju ingenting!

Min teori, och egen observation, har dessutom fått vetenskaplig bekräftelse idag. De flesta med covid19 har inga eller lindriga symtom. Det är svårt att kämpa mot en osynlig fiende.

 

 

Dagarna rullar på. Måndagar är lite jobbiga och på fredagen ljusnar det. Veckorna går så skrämmande fort. Jag tycker att det finns mindre panik i luften nu, i alla fall här i norra Sverige. Sjukhusets centralhall är fullsmockad under lunchtid igen och unga och gamla, sjuka och friska, patienter och personal minglar kort och tvärs, vissa ligger i sina sängar medan andra åker rullstol eller går. Ur smittosynpunkt är det verkligen helt fel, och det här kommer inte vara hållbart i längden om viruset har fått fäste i vårt samhälle.

De testade nya covidpositiva fallen har droppat in ca 1-2 stycken dagligen i vårt län. Men igår har stormen brutit ut i Stockholm, och väldigt många har dött på en och samma dag. När når stormen vårt nordliga län?

Vad är rätt att göra? Totalkarantän? Hålla skolorna öppna? Och hur är det med gym? 

Kommer det att bli här som det blev i Italien, och i så fall vad är det som avgör hur det blir? Vem vet, ingen? Det pratas om ”kurvan”. Varför gör Sverige så olika än alla andra länder?

Jag har ju ändå inget val, eftersom jag jobbar inom vården. Karantän är inte aktuell, och skyddsutrustning är en bristvara. Och blir jag sjuk så lär även familjen smittas. Så vi får bara ta det som det kommer. Tack och lov att barn och ungdomar verkar vara skyddade från den allvarligare formen av sjukdomen.

En 70-årig politikergubbe i USA tycker att ekonomin, eller snarare, den amerikanska ekonomin, är viktigare än människoliv. Det gäller även hans eget liv. Han tycker att ingenting, verkligen ingenting, är viktigare än den amerikanska starka ekonomin, som han så gärna vill efterlämna till de yngre generationerna. Jag läste hans uppfattningar i gårdagens tidning, och förstod hur olika tankesätt vi kan ha. Det där är hans värld och hans sanning, vem är jag att säga emot?

 

Några livsråd bara av farten. Det är INTE jag som har kommit på dem.

1. Tala alltid sanning. (Vita lögner räknas kanske inte?)

2. Ta ingenting personligt. (I alla fall så länge du inte har gjort någonting ont. Men man ska inte heller ta positiva saker, såsom beröm, för personligt.)

3. Gör alltid ditt bästa. (Det här tycker jag är jätteviktigt!)

4. Ta ingenting för givet. (Det får vi lära oss nu i coronatider. Vi tog så mycket för givet. Och vem vet- även om den ekonomiska krisen saboterar för två följande generationer framåt, vet vi också att klimatkrisen kommer att göra det. För flera generationer. Även fast Trump inte tror på det.)

 

Så märkligt allt har blivit på en gång. Plötsligt är det struntsamma vad som händer med väder och vind. Efter sportlovsveckan blev det uppenbart att corona är mitt i bland oss. En osynlig fiende, som kan vara som en vanlig förkylning, men likaväl döda, och då hjälper inte ens intensivvård.

Den minst bekymrade gruppen jag har träffat är faktiskt den sk riskgruppen. Många av våra nära och kära, som tillhör riskgruppen så det ”sjunger om det” verkar inte alls rädda. Det verkar som att de tar för givet att de ska klara av sjukdomen, ifall att de blev smittade. Alla dessa äldre och grundsjuka människor som dock upplevs som friska av sig själva och omgivningen, och som gör så mycket nyttiga och bra saker varje dag.

I Finland finns det gamlingar (vars intervjuer jag läst i tidningen) som rentav är kränkta över att de anses tillhöra en riskgrupp. De anser sig vara friskare och snyggare än dagens unga människor. Och skulle de få sjukdomen så tycker de att eftersom de har byggt upp landet så måste de vara prioriterade inom vården i händelse av att det ändå skulle behövas… inget vidare epidemiologiskt tänk här inte… hur ska vi då prioritera dem emellan?

Parallellt med allt detta har vi hemma hos oss en utbyteselev från norra Italien (han har alltså varit hos oss i flera månader), och berättelser från hans familj i Italien gör att man stannar upp. Överfulla sjukhus där alla inte kan få vård. Och många människor som får bra vård men dör ändå. Och de som är ganska unga (under 50 år), och framför allt grundfriska, och dör. Och alla lik som ingen vill ta hand om. 

Det ser tomt ut på gatorna även i Sverige. Mycket är stängt. Kommer vi dit där Italien är nu, jag vet inte! Italien stängde skolorna redan för flera veckor sedan, ändå eskalerar situationen fortfarande. Den italienska kulturen bygger nog mera på att umgås med varandra med middagar och kindpussar, och de har ju betydligt mera folk därnere, turister såväl som lokalbor.

Å andra sidan har corona ploppat upp även här i norra Sverige, och att upptill hälften av oss kan vara asymptomatiska smittbärare gör situationen inte enkel.

Jag som jobbar inom vården träffar sjuka människor hela tiden och inte har jag på mig rymdkläderna jämnt… Jag tvättar och spritar händerna så gott som det går, men visst kan jag få smittan ändå. Jag brukar nysa och hosta lite varje dag, året runt, så att veta när jag är lite sjuk eller frisk är inte helt lätt heller.

Det som kunde göra oss människor lite lugnare nu skulle vara en lindrande medicin mot sjukdomen. Eller ett vaccin såklart! Men dessa verkar vara så långt borta. Hur många månader ska det gå, denna icke-existens kan bli lång?

Min personliga uppfattning är att riskgrupperna måste isolera sig stenhårt nu. När det handlar om liv och död kan man inte lita på någon annan- i synnerhet inte då viruset är så smittsamt och alla av de smittade inte ens uppvisar några symtom.

Vi som inte tillhör en riskgrupp får leva lite försiktigt, vilket ju är en sanning med modifikation- jag jobbar inom vården och tränar på ett gym. Några av oss kommer också att ryka med, men åtminstone kommer vi allihopa då inte att belasta våra sjukhus samtidigt. Det är en stor fördel!

Det som jag undrar över här i Sverige, är offermentaliteten och alla dessa besserwissers som vid varje kris gör sitt bästa för att underminera människors tro till sjukvården och myndigheterna. Nu är ju läget så, att detta är ett nytt virus och att vi inte VET så mycket. Vi kan bara ha olika teorier och göra så gott vi kan, välja mellan pest och kolera från dag till dag. Det är inte en skam att behöva ändra sig.

Det är tacksamt och lätt att vara en besserwissande olyckskorp. Får man rätt så blir man en hjälte. Har man fel, så minns inte någon ens olycksprofetior i efterhand ändå. Nej, det är ingens fel att det är så här illa. Det är inte stadsepidemiologens fel. Alla har vi velat förbygga detta, men det gick inte. Det är inte vår rättighet att allt går som vi har tänkt, och det är inte heller vår rättighet att få leva så länge som vi har tänkt oss…

Någonting att lära sig finns väl i varje kris. Detta huvudlösa springande och konsumerande— jag tycker faktiskt att det är skönt att det är lite lugnare. En stor del av vården och undersökningar kan vi ta via telefon eller rentav stryka, vilket nu även görs. Klimatet hörs ha förbättrats avsevärt under senaste dagarna… Kanske börjar vi så småningom värdesätta viktigare saker i livet? Jag ser fram emot att höra mina bloggvänners tankar.