Etikett: Konmari

Notes from small island

Så har vi pladaskat djupt in i hösten. Regn, rusk och oväder har inte varit någon bristvara denna höst, inte i Norrland i alla fall. Det var vackra gula, orange och rosa löv här ett tag men nu är de ett minne blott.
Mörkret är mer kompakt än någonsin och snön som ligger just nu räknar jag med blir blask inom några dagar (jag hör redan regnet smattra). Vi har t om fått vatten i källaren i höst när det stormade, något som aldrig har hänt förr.
Föga anade vi för ett år sedan hur livet skulle bli! Vi lever, som alltid, historiska tider, och det är verkligen intressant att få vara med om allt detta. Att coronasituationen exploderade igen är jag inte förvånad över, jag höll på att säga att jag visste att det skulle hända, jag var mest överraskad att det hände så sent på hösten.
Vad får man göra och vad är förbjudet? En fråga som är omöjlig att hitta exakta svar på. Många av dem som jag känner och har blivit coronasmittade tillhör den extremt försiktiga skaran, medan många som dagligen träffar mycket folk, inklusive mig själv, går fortfarande smittfria. Men visst förstår man också, att begränsa kontakter är det mest effektiva sättet att bromsa viruset. Jag skriver bromsa, stoppa går det inte.
På jobbet har vi munskydd, något som redan har gett mig ögonlocksinflammation.
Jag behöver inte flera krämpor, då jag nu även har med mig minst 3 månaders inflammation i min högra armbåge. Den kom smygandes från ingenstans, långsamt, och gick inte att hejda. Det gjorde så fruktansvärt ont och engagerade till sist hela underarmen, ja kanske hela armen. Den värsta smärtan kommer från själva leden, och detta brinnande har gjort att jag nu varit nästan utan högerarm hela hösten. Enda förklaringen till eländet är att jag har brutit handleden i denna arm för 23 år sedan. Det har nog blivit någon missmatch. Jag har varit till doktorn, fått akupunktur (bra), tränat i vatten (bra), haft Back in Track-armbågsskydd (bra), tagit tabletter och smort på salva, gjort hemmaövningar (bra), massage (bra), vad gör inte en desperat människa. Jag har försökt på alla sätt att hålla armen i gång men inte överbelasta den. Jag har varit så rädd att den aldrig ska bli bra igen men häromdagen när jag rensade min bil från snö och is med högerarm, med bara måttlig smärta, kände jag ett visst hopp. Det är på väg åt rätt håll. Och jag vill så hemskt gärna fortsätta med vattenträningen trots corona, det är ett medicinskt behov.
Presidentvalet i USA slutade enligt mig på ett bra sätt- varför bryr jag mig? Klimatet och nationellt samarbete kring sjukdom och hälsa (WHO) berör även mig. Och jag är orolig för fascismens återkomst i alla dess former. Mänskligheten verkar återigen ha glömt hur det kan bli…
Julen närmar sig och köphysterin verkar ligga nere. Jag har köpt nästan alla julklappar via internet. Det finns ändå nästan ingenting roligt eller unikt här i Umeå (det får stå för mig).
Då jag har kompletterat min ”Konmari-rensning” i höst har jag även gått med på olika grupper kring ämnet, på facebook. Vilken är viktigare, metodens slutmål eller vägen dit? Inte orkar jag hålla på och fundera konmarivis varje dag, resten av mitt liv. Jag har ju rensat, räcker det inte? Jag uppskattar minimalism, köpfritt, spark joy etc, men jag vill inte att dessa begrepp fyller mitt liv heller, i stället för grejerna. Jag ville ju ha tid för annat.
Jag önskar alla bloggvänner en fin fortsatt höst. Vi tar en dag i taget, och vi har det inte så tokigt här i Sverige trots allt.
 
 

Varje sak på rätt plats

Hösten 2017 gick jag genom hela huset enligt Konmari-städmetoden. När jag nu ser på serien Städa med Marie Kondo (inspelad i USA) från Netflix kan jag bara konstatera att den magiska sluteffekten var mycket större i de hushåll som visades i programmet än hos oss. Orsaken är, förutom att jag har alltid varit ganska ordningsam av mig, att de hade ännu mycket mera grejer från början än vi, och det vill inte säga lite. Det är sannolikt så att USA är ett konsumtionssamhälle och att prylberg av olika slag är vanliga därborta. Men nog hade man kunnat spara mycket pengar genom att inte handla allt det där som visades i programmet, och som dessvärre aldrig ens hade kommit till användning. Det hade kanske varit bättre att att betala skatt i stället, och bygga upp ett fungerande sjukvårdssystem för pengarna.
Mitt problem 2017 var huvudsakligen barnens legoslott och liknande grejer, som jag inte kunde vare sig förvara eller göra oss av med på ett vettigt sätt. Jag kom fram till någon form av kompromiss, och gick dessutom genom hela huset bara av farten. Inte minst fick jag skärpa till mig gällande kläder, då jag hade på tok för mycket vilket blev väldigt tydligt när jag tog fram allt på en gång.
Nu har 3 år gått, vi har även skaffat stugan som har blandat om kortleken. Barnen har vuxit ytterligare. Hur vill vi ha det?
 
 
Jag har definitivt rensat eftersom även under dessa 3 år. Ordningen är fortfarande mycket bättre än innan Konmari. Men visst finns det fortfarande grejer som bara ”sover”, och kommer nog att göra det i all evighet.
Jag gick alltså varv nr 2. I källaren märkte jag att jag måste ha blivit mentalt utmattad förra gången. Jag kunde nu rensa ut ytterligare hälften av det ”emotionella”. Många lådor i sin helhet har forsvunnit nu. Och inte minst gjorde jag mig av med gamla papper! Kubikmetervis elräkningar från huset där jag inte bott på 10 år, och min ex-sambos gamla räkningar därtill. Varför, liksom?
Konmari-metoden har fått kritik för att den speglar nutiden, egoismen, att man går runt hemma i doften av ett doftljus och pillar på sina ägodelar och lyssnar efter vilka av dem ”spark joy to me”. Men det kan likväl vara kritikerns tolkning som avspeglar den nutida livsandan. I Konmarimetoden ingår ju ingenting av ovannämnda i sig. Metoden är vad vi gör den till! Metodens syfte är helt enkelt att hålla ordning i hemmet i det dagliga livet, och de facto är det svårt därför att många av oss har alldeles för mycket grejer. Vi vet inte vad vi har, och var.
Om man inte vill använda sig av Konmari-metoden, eller någon annan metod för den delen, så behöver man inte göra det.
Att rensa och sortera grejer rensar dock även själen, det säger Marie Kondo och det säger jag. Många mår dåligt av oreda och kaos, därmed inte sagt att alla gör det.

Städa, städa, städa

Jag gör ingenting halvdant.
 
 
Det skulle jag ha tänkt på då jag tänkte flytta undan dessa leksaksriddare.
Sedan den olyckliga -eller lyckliga, tiden får utvisa- dagen har nämligen all min fritid fyllts av städning. Ja, jag har tränat, men inte ens lagat mat.
Det jag har läst är två böcker av ordningsgurun Marie Kondo. Hon är japanes, och omåttligt populär i Finland. Jag köpte böckerna på finska då de finns mycket lättare tillgängliga på det språket. Den första heter Konsten att städa- förändra ditt liv med organiserat hem. Den andra heter på engelska Spark Joy.
På samma sätt som japaneser gillar mumintroll har även finländare på något sätt dragning åt den japanska kulturen. Något sträng mentalitet, inbundenhet, reservation mot allt och alla, samt stor acceptans och tro för auktoriteter skulle jag tro är förenande faktorer.
Jag slukade dessa två böcker på en gång.
Att städa (smuts) och ordna (grejer) är två helt olika saker.
När man vill få saker och ting på sin plats gäller det först gallra bort det överflödiga, sedan hitta på en plats för varje kvarvarande grej och till sist hålla ordningen, vilket ska gå lätt.
Man ska spara de sakerna som ger en glädje. Sakerna ska behandlas med tillbörlig respekt. Inga saker är heliga, inte ens foton eller gamla dagböcker, om du inte får glädje av dem.
Men nödvändiga saker då- ja, dem får man rimligtvis glädje av, helt logiskt.
Marie Kondo påstår att göra ordning och reda i sitt hem en gång för alla förändrar hela ens liv. Det tror jag på.
Hon berättar också om sina andra observationer- att kvinnor som lever i dåliga relationer inte brukar ha bra koll på sina papper. Att människor som inte hittat den rätta partnern har kvar alla gamla saker och papper. Att människor som lever i dåliga förhållande behandlar även sina saker vårdslöst och respektlöst.
Mycket intressant, och inte alls omöjligt att det är så.
Om man går genom, med eftertanke, alla sina grejer, bestämmer sedan vilka saker man vill ha kvar, står för det, och målmedvetet återvinner eller slänger resten, har man visat bevis på så stor beslutsamhet och ihärdighet att man bara måste växa som människa av det anser jag. Att dessutom få till en sådan ordning och reda gör hela livet så mycket lättare och reducerar ångest till den grad att inte är det konstigt om man känner sig pånyttfödd efteråt!
Jag rekommenderar varmt Marie Kondos ”Konmari” böcker, om inte annat som tankeställare. Och ytterligare en reflektion— hur mycket grejer behöver en människa egentligen?!
Så här ser det ut nu…
 
 
Men… sista ordet är inte sagt!