Vad är problemet?

 

Jag måste väl inleda mitt inlägg med att göra klart att jag känner med alla som har dött eller blivit svårt sjuka av coronaviruset. Likaså alla vars anhöriga drabbats. Och alla som blivit av med sina jobb eller fått ekonomiska problem.

Men jag måste faktiskt säga att jag inte känner så många sådana människor, däremot känner jag väldigt många som har stora problem, ffa med hälsan, som inte har med corona att göra alls.

Och visst är det hemskt att en gammal och kanske dement människa isoleras från sina anhöriga. Men nu är det som det är. Och det verkar ju som att det här snart ska ta slut?

 

Jag åker till jobbet varje dag, genom halvöde centrum. Ganska skönt, inga köer. Parkeringsplats är lätt att hitta. Mitt jobb är inte hotat, och för en gångs skull känns det nästan som att mitt jobb är livsviktigt! Det ger mig kraft. Väl på jobbet bär jag munskydd vilket är lite drygt, men jag betraktar det som någon form av maskerad för att orka med. Det är lugnt och skönt överallt. Väl hemma är jag omringad av nära och kära som vanligt. Till motsats till människor som bor i storstädernas centrum kan jag gå ut när jag vill, och så långt som jag vill. Om så i regn och rusk, med pannlampa och gummistövlar, men jag får i alla fall frisk luft! Det går verkligen ingen nöd på mig, och den enda skillnaden mot det vanliga är egentligen att vi inte umgås fysiskt med dem som är i riskgrupperna, vi reser inte och det är mindre evenemang av alla dess slag. Men vi hittar på andra grejer istället. Inte fanns det så himla mycket ”fritidsskoj” på 1800-talet heller, och människorna överlevde även då.

 

Och nu ska ju vaccinet komma! Många olika vacciner, snabbt och effektivt, och kostnadsfritt dessutom. Och då slipper vi det här. Men glädjen lyser med sin frånvaro. Inte en enda gång har jag hört någon säga- oj så skönt, nu löser det här sig. Nejdå, istället har jag hört att folk inte vill vaccinera sig, eller att folk är bekymrade över att andra inte vill vaccinera sig. Inte ens smittskyddsläkaren har uttryckt någon glädje eller lättnad, bara det eviga tjatet att vi måste skärpa oss.

 

Men vad är problemet? För det första så har jag förstått att vaccinet skyddar nästan 100% från den allvarliga formen av sjukdomen. Således kan den som vill skydda sig effektivt. Att man går och smittar andra som ovaccinerad är inte någon poäng, då man även kan smitta som vaccinerad? Det är då vad jag har läst. Om man är lagd åt konspirationsteorihållet, kan man ju skippa vaccinet och ta konsekvenserna. Man kan ju ändå ha tur och få en lindrig variant av corona. Och bättre död än med en mikrochip i kroppen, eller hur? Barn behöver vi inte bekymra oss för så mycket, de ska visst inte ens vaccineras till att börja med.

 

Vi har 3 alternativ, antingen låta corona sprida sig fritt, eller att leva som nu, försiktigt, och försöka bromsa smittan så gott som det går. Eller det tredje, att de som är rädda om sig kan vaccinera sig, och då är ju värsta problemet ur världen. Det är ju egentligen alldeles fantastiskt!

 

Men julen då? Och nyår? Jamen då gör vi som vi som jobbar storhelg. Vi fuskar. Vi bestämmer att julen är i mars eller april istället. Vi har den stora släktfesten då. Vi får väl fira då att den värsta coronatiden är över, och att vi lever, vi som gör det då vill säga.