Katten har fått dåligt rykte och blivit rankad som nr 3 av de arterna som är mest skadliga för ekosystemet. Kanske gäller det främst de förvildade individerna, men jag måste medge att inte heller de tama små liven är riktigt snälla alla gånger.
Nåja, hur som haver. För 4 år sedan slogs mitt liv i spillror då vår första katt, Sisu, dog i trafiken. Jag älskade honom, och han fattas mig. Men nog om det.
Redan samma dag fick vi efter övertalan från Djurskyddet hämta hem en ny herre, som var djurskyddskatt från början, men hade fått hem hos gamla människor som nu hade dött och han behövde nytt hem akut.
Var det redan för 4 år sedan? Jag fattar inte, att tiden har gått så fort. Den korta tiden som vi fick med Sisu och Salomo kändes mycket längre.
J, eller Pondus som han heter, var väldigt älskvärd från början. Han gjorde sitt allt för att vi skulle bli fästa vid honom, och det blev vi ju. Eftersom tiden har gått har han blivit mer och mer dryg och behandlar oss numera som sina undersåtar.
Att han får astmamedicinen kletad på sin päls varje dag får han bara acceptera. Men samma medicin har faktiskt räddat hans liv, så han kan skatta sig lycklig för att han hamnade just hos oss och att jag såg vad han behövde.
Jag vet inte hur många år vi har kvar med J, eller med våra andra katter för den delen. Människolivet är skört men djurliv är kanske ännu skörare. Att ha djur har gjort mig ödmjuk. Jag försöker fylla dagarna med liv, inte liv med dagar. Jag accepterar att jag har katterna till låns, och vilken tid det blir är egentligen oväsentligt. Jag försöker bara bete mig så att jag kan säga- Gud, jag skötte katten du lånade mig så gott jag kunde.