Fjällvandring – Sida 7

Mina nya äventyr på svenska fjällen

Efter ”Mount Everest-besöket” kände jag mig ganska väl till mods bland de svenska fjällen i Hemavan.

Vädret var fint och vi gjorde ett försök på Murtsertopparna. Tyvärr var det så molnigt däruppe att sikten var noll och känslan av att vara på en fjälltopp försvann helt. Så vi fick vända en bit efter Lilla Murtsertoppen 1223 m. Det var synd då den stora toppen inte alls var långt borta och bara att klättra till den lilla var inget man, läs jag, gör i en handvändning.

Mortsen är lättillgänglig och leden är vältrampad. Jag har fått en del erfarenhet och blivit något mindre skraj.

Nästa gång bättre väder helt enkelt!

Nästa dag var min kropp upphackad i små värkande bitar (vart tog alla träningsresultat vägen???) men jag kutade upp på Blomsterfjället Gielavaardo ändå, efter den försvunna toppkistan och denna gång hittade jag den, på en topp mycket längre söderut än där vi var sist. Nu hade de skyltat leden också.

Vädret skulle bli dåligt så jag valde att åka hem med gubben som dessutom har födelsedag. Äldsta sonen åkte tillbaka till Sorsele för att jobba. En stor del av mig ville dock stanna kvar på stugan. Men kanske lika bra att vara nyttig resten av semestern, jag har en del att ordna upp.

Vad är så speciellt med fjällen?

Jag kan spå en del i framtiden, dels med förnuft och dels med känsla.

Och min känsla är att i framtiden kommer människor söka sig ännu mera till naturen och inte minst till fjällen. Alltså till fots, inte bara slalom. Jag spår också en uppgång för de mindre exploaterade områden såsom Ammarnäs här i Västerbotten. (Bilden är från Braket, Artfjäll).

Varför?

1. Fjällvandring är som livet. Perspektivet angående målet ändras hela tiden. Den toppen som tidigare såg så hög ut, troligen eftersom den stod närmast, visar sig plötsligt vara ganska liten. Man tror sig ha nått toppen, men sedan kommer det en ny topp. Är man någonsin helt framme? När man till sist ser den rätta toppen kan man tappa hoppet, men allt går… ett steg i taget och till sist är man där. Alltid finns det även högre toppar att bestiga och mera krävande vägar att välja.

2. Perspektivet ändras också fort gällande allt annat. Såsom ljus- det som nyligen var så mörkt kan plötsligt bli bländande ljust och tvärtom, beroende på hur molnen ligger. Och inte att tala om temperatur! Hur fort kan inte svettigt bli kyligt och tvärtom. Vinden dyker upp och försvinner lika fort. Vädret på fjällen är oförutsägbart med snabba skiftningar.

3. Förberedelse och planering i all ära, men när man väl är på tur gäller det bara att gilla läget och vara ihärdig här och nu. Min erfarenhet av dagsturer är, att efter viss tvivel följer en euforisk fas, som senare övergår i jobbigt. Därefter varvas bättre och sämre faser tills man har lärt sig någonting nytt. Hemresan går i regel lättare. Beskrivande är att på min skräckresa tillbaka från Atoklimpens topp mötte jag inte de mest skrämmande platserna igen, och en regnbåge dök upp från ingenstans. Helt plötsligt var allt frid och fröjd.

4. Det är inte oväsentligt vem man vandrar med. Rätt sällskap gör resan så mycket trevligare! På fjällen, ute på naturens villkor, knyter och fördjupar man band. Att hjälpa varandra, även okända, och visa omtanke är naturligt, eftersom man är ”i samma båt”. Men att vandra ensam är också speciellt. Någon gång gör det gott att verkligen möta sig själv.

5. Allt är mycket vackrare på fjällen. Kort och gott. Man behöver inte vara mästerfotograf eller ha särskilt bra kamera för att få fina bilder.

Hej på er fjällen!

Några dagars fjällvistelse hann vi med även i vår!

Och jag vet inget så nedslående som att komma till paradiset på jorden, och konstatera att man inte har vatten! Med rörmockarens hjälp konstaterade vi dessutom att detta inte är ”vårt fel”- alla säkerhetsåtgärder som Greger gjort runt huset funkar prima. Orsaken till vattenlösheten var den värsta tänkbara- det har frusit ända ner i backen, och det finns inget att göra just nu annat än att vänta på att tjälen går. Så roligt, det är ju bara några månader dit. Sen får vi återigen ta tag i detta och börja isolera även backen nertill. Att det hände just i vinter var nog inte så konstigt… vattnet frös ju här hemma också, till följd av extrem långvarig kyla, och så lite snö därtill.

Vi var 4 st men det gick bra att vara utan vatten, som vi hämtade av grannarna. Diska kan man ju göra med uppvärmt vatten, toan kan spolas ändå, och duschen kan vänta ett par dagar. Så nog blir det en påsk i stugan ändå.

Jag fortsatte min karriär som slalomstjärna. Vi hade lysande väder, och jag njöt allra mest av den fina utsikten över Kobåsen.

Dagen efter blev det längdskidor, jag skidade ut till Artfjällets sida.

Tyvärr är mina skidor inte anpassade till turåkning, och det blev mest att saxa antingen upp- eller nedför, ingen njutning precis.

Jag beundrade i alla fall Dalåive där den reste sig majestätisk på andra sidan älven och vägen.

Det är ju ingen hemlighet att det är sommaren och fjällvandringen jag väntar på!

I fjällvandringen finns styrka och lugn!

Jag läste Per Erik Perssons Vandringar i Vindelfjällen. Och jag citerar som han zenmästaren Eihei Dogen. ”Fastän fjällen tillhör nationen, ägs de av människor som tycker av dem. Ni ska veta att fjällen är stolta över dem som är närvarande bland dem.”

”Det är inte så enkelt. När du vandrade i fjällen och vadade över jukkarna var du närvarande. Tiden är inte skild från dig, och eftersom du är närvarande försvinner inte tiden.”

Jag tror att detta gäller naturupplevelser av alla dess slag. Känslan av denna härliga närvaro av min egen själ, som gör att jag lever just där och då, den är svår att uppnå någon annanstans. Orsaken till att man kan uppleva den just på en fjällvandring, tror jag, är att uppnå ett sådant tillstånd tar lite tid. Vi säger sådär 15 km i rätt brant terräng, fram och tillbaka i mitt fall. Någon annan kanske går lite långsammare, eller snabbare, och får anpassa sträckan därefter. Ingen tävling, inte bråttom någonstans- men jag lever minsann.

Höstens sista vandring

Snön har lagt sig på Hemavans toppar rekordtidigt, så det blir inga fler fjällvandringar i år.

Sista vandringen skedde på ”markplan” och det tog oss (mig och min mamma) till Gausjosjöns sameviste utanför Strimasund. Ett välbevarat litet viste dit samer norrifrån har i praktik tvångsförflyttats en gång i tiden, inte så länge sedan när allt kommer omkring.

Lagom ett par dagar innan denna tur fick jag ryggskott, men det gjorde mig och min rygg gott att gå i lite varierande terräng. Hoppas att jag lyckas förmedla lite av den härliga atmosfären ute i höstnaturen i dessa bilder som är från sista veckoslutet i september.

Atoklimpen, läs konsten att gå vilse på en fjälltopp

Greger och Alexander byggde bastu för fullt, och söndagen var lång. Vädret var bra, och Atoklimpen hade lockat mig länge. Atoklimpen ligger nära Norges gräns, och det är ett heligt ställe för samerna. Området omkring är en samisk kulturreservat med många offerplatser, gamla gravar med mera. ”Ato” betyder ”den där”- fjället var så heligt att man inte ens fick nämna den vid namn.

Vandra ensam? Varför inte? Jag sade vart jag skulle och när de kunde vänta mig tillbaka.

Svårigheter att hitta skulle jag inte ha. Klimpen syns på långa vägar. Men OM man tänker efter, ser inte den lite vass ut? Enligt min guidebook var leden röd. Och Dalåive, där jag varit tidigare, var ändå svart.

Glad i hågen förbi Atostugan och torvkåtan

Och därefter längs den breda vältrampade vägen i björkskogen. Hösten är så vacker!

Jag läste intresserat om Skuggmannens grav. Jag tänkte kika efter olika tecken på det forna livet när jag väl skulle vara där uppe.

Det var så fint uppe på kalfjället ovanför trädgränsen.

Sen såg jag klimpen träda fram från dimmorna. Jag förstod att det var en bit kvar.

Men jag skulle dit.

Så fin liten fjällsjö!

Och plötsligt var jag vid klimpen.

Törs du kika ner?

Överallt, överallt väntade ett stup. Leden var markerad med orange prickar, men bara ett steg kunde leda en till en ny brant. Det var dimmigt, plötsligt blåste det rejält, och klipporna var halkiga. Och upp skulle jag! Det kändes att det aldrig skulle ta slut. Flera gånger var jag på väg att vända tillbaka. Jag struntade i att jag blev blöt och smutsig om knäna. Jag klättrade längs det kalla sträva berget som en apa, fullkomligt livrädd. Jag kröp, ålade, åkte på rumpan… Jag tror att jag jämrade för mig själv under tiden.

Och alltid kom jag till ett nytt stup.

Väl uppe på det som jag förmodade var toppen, 1006 meter över havet, kunde jag knappt stå upp. Det blåste så hemskt och det var stup åt alla håll. Jag var rädd att jag helt enkelt skulle blåsa ner. I min panik hittade jag knappt toppkistan. Där låg den i sänkan. I toppboken beundrade alla utsikten och den friska vandringen! Ingen nämnde rädsla eller ens lindrigt obehag. (Observera att det är ett stup en bit bort från kistan, där gränsen för klippa går på bilden.)

Några bilder fick jag taget med darrande händer.

Och ett par selfies. Jag var hela tiden plågsamt medveten om att jag skulle ner, samma väg tillbaka.

Men när jag väl skulle tillbaka ner uppstod panik! Jag hade ingen aning åt vilket håll från toppen jag skulle gå, och jag såg inga orange prickar. På alla håll väntade stupet och jag ville verkligen inte irra mig åt fel håll. Oj Gode Gud, hur skulle jag hitta vägen ner?! Mellan vilka två klippor skulle jag försöka slinka ner? Impulsen fanns att lägga mig i ett hörn bredvid kistan och låta eventuellt kommande vandrare hitta min lealösa kropp där senare.

Som genom ett mirakel såg jag till sist ett litet stenröse och vågade mig ditåt. Om en stund var jag på väg ner, åt rätt håll.

På vägen ner tog jag det lugnt och vågade t om fota lite. Jag såg en fin regnbåge över fjällsjön.

Jag träffade även andra vandrare på väg upp. Jag hade varit först, men hade ingen aning om att jag hade så mycket folk efter mig. Men någon av de uppgående vandrare som jag mötte erkände för mig att hon också var rädd. Kanske därför att jag sade det först.

Överraskande fort kom jag ner igen. På vägen ner upplevde jag inte de värsta ställena riktigt lika livshotande som på vägen upp. Det värsta stället slapp jag helt. Jag måste ha tagit lite annan väg?

Väl nere kom jag på att jag inte hade undersökt fjället närmare. Jag hade helt missat bl a offerplatsen! Jag som hade tänkt lämna dit något litet mynt eller dylikt. Skulle jag nu få det heliga bergets och de uråldriga andarnas vrede över mig dessutom?

Kanske inte. Min uppriktiga skräck var vördnad nog. Jag kanske lämnade en liten bit av min själ som offergåva till Atoklimpen. För att ärligt talat tror jag inte att jag någonsin kommer att bli helt återställd efter den här upplevelsen…

Wander to Wonder- Livsvandringen

I helgen var vi till fjällen igen. Gubben och styvsonen byggde bastu för fullt så jag fick sysselsätta mig på egen hand. Det var regnigt så jag höll mig till närheten av bebyggt område. Från min lilla guidebok valde jag Hemavan Fjällstations projekt Livsvandring, som är en ca 5 km lång runda i de fina närlederna i Hemavan. Till det har man format passande frågor som man får fundera på under vandringens gång.

Vandringen börjar bakom järnhandeln i Hemavan där Kvarnbäcken rinner ut. Det finns fortfarande kvar mycket gamla slipstenar och andra mojäng där.

1. Kvarnbäcken, vid slipstenarna.

Vilka förväntningar har du på den vandring du just börjat? Vilka förväntningar har du på livet?

2. Kvarnbäcken

Vilka källor har du som ger liv, kraft och släcker din törst?

3. Grillplatsen

Vad händer när du blir stilla? Vad hör du när du lyssnar till dig själv? Vad vill du samtala med andra om i förtroende?

4. Trädgränsen

I livet möter vi också motlut, det blir inte alltid som vi tänkt oss. Då kan man behöva ta hjälp av andra eller ge hjälp, då kan man behöva tänka vad man lärt sig genom motgångarna. Vad har du lärt dig av livets motlut?

5. Kalfjället

Vilka vyer har du i livet? Vad längtar du till?

6. Fjällfinakåtan

Vi behöver ett hem, en fast plats i livet där vi får ha vår förankring. Var har du din fasta plats, din förankring?

7. Från Mortsbäcken till Kungsleden

Hur väljer du din egen väg? Vad tar du hjälp av för att orientera dig i livet?

8. Kungsleden

Vem lyssnar du till och vad följer du?

9. Pisterna (fotade ej pga att de är fula sommartid plus att det regnade). Bild från ”Vacker utsikt”, en grillplats med underbar vy över Murtserbäcken.

Vilka äventyr söker du? Vilka är dina utmaningar?

10. Fjällbotaniska trädgården

Vi kan odla intressen, relationer och annat i livet. För att detta ska växa behövs skötsel och omvårdnad. Vad odlar du? Hur gör du för att det du odlar skall växa?

11. Fjällparken med Naturum

Vad känner och tänker du när du ser bakåt i livet? Vad är du glad och tacksam över?

Jag är glad om ni tar er en stund att fundera på dessa frågor med mig!

Ute i naturen- fjällvandring, mitt nya intresse

Gå ut i naturen. Hur många gånger har jag försökt lyda detta goda råd. Gått till tallskogen bredvid bostadsområdet och försökt bli lugnare och lyckligare. Och visst, inte har det skadat mig. Men någon större skillnad på mitt mående har det inte heller gjort.

De överlägset finaste naturupplevelserna har jag faktiskt haft på hästryggen. På stranden, i skogen, i ur och skur, i gassande solsken, plågad av brems och flugor, galopperande i månsken. Hästarna har varit min förbindelse till naturen, och till mig själv.

Att lägga hästlivet på is har varit ett medvetet och plågsamt beslut. Jag undviker hästar. Eftersom jag inte kan få allt, vill jag inte ha någonting alls. Träning på mitt gym har varit bra för min kropp, och även för min själ. Men det ersätter inte hästlivet.

Men när man förlorar någonting, kommer det någonting annat i stället. Det kan ta lite tid att komma på vad det är, så här om någonstans i livet behövs det tålamod.

I somras fjällvandrade jag och Greger för första gången till Dalåive- tack vare en bok om fjällvandring i Vindelfjällen som jag köpt till Greger. Därtill hade turistinformation Hemavan Tärnaby gjort en fin liten broschyr om närlederna i fjällvärlden i regionen, och lagt upp en tävlig om sommartoppar i Hemavan Tärnaby! Under sommarhalvåret ska en vuxen ta 4 utvalda toppar och ett barn under 15 år 2 toppar, då är man med i tävlingen och utlottningen av ett presentkort.

Jag är så glad för denna tävling! Eftersom Greger har varit fullt sysselsatt med bastubygget, så har jag och min son på 10 år börjat samla topparna tillsammans. Och inte bara toppar, tack vare den lilla broschyren har vi funnit så många andra underbara ställen på fjällen. Och här snackar vi natur! Det är helt omöjligt att förbli oberörd inför de majestätiska fjällen, även utan häst. På fjällen är man oftast rätt ensam även om det finns flera tappra fjällvandrare. Det finns plats för alla… Lugnet, naturens storslagenhet och ens egen litenhet blir väldigt påtagliga. Och det är vackert, så oerhört vackert, som om man var i en saga. Bilderna är tagna av en icke-fotograf vilket demonstrerar hur vackert och lättfotat det är!

Laxfjället

Gurkfjället

Storkittelhobben

Nuolpen

Fast vi inte ens har haft stugan i 2 år börjar jag redan på ha koll på omgivningarna. Nästa helg, om Gud vill, ska vi upp nästa gång och då vet jag redan vad jag gör. Med eller utan kompis. Fortsättning följer.

PS. Det kommer så mycket spam till kommentarer numera att jag är tvungen att börja förgranska kommentarerna. Så ni vet.

Ruttjebäcken

Dagen efter Dalåive bestämde vi att besöka Hemavans naturliga äventyrsbad Ruttjebäcken. Den finns vid Tängvattnet söder om Artfjällsmassivet. En fjällbäck rinner på mjuk skifferbergart och har under årtusenden grävt efter sig fantastiska grytor, grottor och tunnlar. Vattnet är kristallklart och stråk av kalk på botten gör det vackert grönt och blått.

Vid varmt väder värms vattnet i grytorna upp och gör att man kan ta sig ett skönt bad!

Dagen vi besökte Ruttjebäcken var inte särskilt varm. Stigen som går bredvid är stadig, dock finns det en hel del branta ställen där man kan störta ner om man är oförsiktig. Det bästa är att klättra ner till vattnet och leta efter sina badplatser. Inget bad för oss dock.

Vi har ju fått blodad tand och klev upp ovanför trädgränsen även här.

Sen var det tyvärr dags att fara hem. Jag hade kunnat stanna i Hemavan resten av sommaren.

Dalåive, läs att jag inte visste…

…hur fina är sommarfjällen! Jag som är från Åbo tycker att t om Umeå är tråkig sommartid (vad gäller träden och växter alltså, dock är jag ingen botaniker), varför skulle jag då ha förväntningar på fjällvärlden??

Stugan väntade oss mitt i sommarnatten.

Redan morgonen efter vaknade jag till alldeles underbart småfågelliv! Det lät som om jag var i paradiset. Och så grön, frodig, och oexploaterad naturen är. Vinden susar i lövträden. Och ändå bor jag på landet även i vanliga fall…

Jag hade lätt hittat mer än sju sorters blommor.

Som julklapp fick Greger en bok, Fjällvandra i Vindelfjällen. Den och en artikel i Västerbottens-Kuriren gjorde att vi fick en idé att bestiga fjälltoppen Dalåive 1337 möh som ligger alldeles i närheten av vår stuga.

Från idé till verket, såsom det brukar gå i vår familj.

Vi vaknade kl.11.15 på morgonen, det är ju viktigt att samla krafter eller hur.

Jag tog på mig mina vandrarkängor, som jag inte gått in (”men de är ju Merrell!”), mina vandrarbyxor (övervägde leggings) och ett par mackor, kexpaket och tre vattenflaskor. Och myggmedel och solskydd, vi är ju seriösa vandrare.

Och sen bar det av. Vandringsleden började bredvid Sånninggården i Klippen. Jag hade tänkt att vi kanske kunde skapa en egen stig från vår stuga, men tack och lov försökte vi inte med det.

Upp genom björkskogen, det var brant och oerhört varmt. Pga myggorna kunde man inte stanna av eller ta av sig tröjan, och jag dröp av svett! Efter en kilometer kom vi ovanför trädgränsen och det blev svalare, mindre brant och myggorna försvann.

Fortfarande gick det förstås uppför, men vi kunde njuta av vandringen också. Allt eftersom blir det lite kallare och lite kargare. Men det blåste inte så mycket just denna dag. En så fin fjällbäck fick vi följa.

Vi kommer allt högre upp, och får allt finare vyer. Och sen är vi framme, eller…?

Nej! Alltså, var dök den där toppen upp ifrån? Är det ens möjligt att kliva dit upp? Och är det SÄKERT? Men det hade väl inte för fasen stått i lokaltidningen om det inte hade varit genomförbart för en gemene man…

Jaha, där är Sytertopparna, nu fattar jag…

Och uppåt! Är det här SAFE?? Jag får panik! Jag är höjdrädd! Jag kryper…

Jaha, bara det värsta kvar! Nu följer vi stigen tungan mitt i munnen. Inga avstickare här!

Alldeles sista sträckan var dock inte den brantaste. Och det är fint väder, men det blåser på toppen. Det finns en liten kista häruppe, där det finns en inplastad bok, där man kan skriva sitt namn. Det är ju ingen trängsel här uppe precis. Men några namn har det blivit under sommaren. Vad fasen, överraskande många ”MOA 7 ÅR” också… hur kunde små ungarna ta sig hit… eller kanske var de äldre ändå…

Men hörni, fint var det…

Mot Sytertopparna/Syterskalet

Mot Överuman

Mot Norge

Och vi (tagna av stunden…)

Hejdå Dalåive, för mig var det nog sista gången, så rädd var jag. På väg nedför gick det lätt, och vi var SÅÅ nöjda! Dock gjorde det lite ont i mina rappliga knän.

Tillbaka på Sånninggården exakt 5 h efter starten. I guideboken stod det att vandringen tar 5-6 h. Dalåive är 1334 meter öh högt, vandringen är 800 fallhöjdsmeter. Någon tok hade sprungit till toppen på drygt en timme enligt toppboken.

Men nu fick vi förstås blodad tand! Sommartoppar Hemavan Tärnaby är en tävling, där man som vuxen samlar 4 toppar på en sommar (2 för barn), och Dalåive är med. Vi ska definitivt ta även Gurkfjället, Laxfjället, Atoklimpen och varför inte även Storkittelhobben när vi likså är på g. Sytertopparna, Ryfjället och Mortsen tycker jag dock att Greger kan ta med någon annan (Poppe?), jag kan bli för rädd.

Men, det finns även annat att se. Ruttjebäcken, Nuolpen (en liten tjärn), Drottningleden och Tärnaleden ska definitivt ses! Helst imorgon…

Jag älskar fjällen! Hittills har jag kallat stugan för vår vinterstuga, men den är ju i allra högsta grad en sommarstuga också. Människor som är ute efter snabba kickar, och kan i vissa fall uppföra sig provocerande och nonchalant, dras mera till snabba snöskotrar och slalom dvs vintersport. De som vandrar i fjällen, spelar ingen roll hur långt, hur högt och hur extremt, är i regel lugna och ihärdiga människor som respekterar naturen. Inga snabba kickar här, men ack så belönande ändå.