På natten hände ett mirakel. Jag sov gott, som en stock, hela natten! Jag minns att jag t om var kissnödig på natten men struntade i det och sov vidare, tungt drömmande. En regnskur hörde jag genom drömmarna. Först på morgonen strax före kl 9 ragglade jag ut ur tältet, fortfarande sömndrucken. Under hela mitt vuxna liv har jag bara minnen av dåliga eller ännu mera dåliga tältnätter, därav den glada överraskningen!
Det var lite molnigt, men väldigt varmt och helt vindstilla. Dessutom fanns det inte en enda mygg. Vid brofästet hade jåkken format små stengrytor, liksom små badkar, där man kunde tvätta sig utan fara att hamna i den kraftiga strömmen. Vi hade inte kunnat ha en skönare morgon! Morgonbestyren tog ca 2 h som vanligt. Jag hade en känning av ryggskott/ländryggssmärta, men det blev konstigt nog bättre av att ta på mig 16 kg ryggsäck och knalla iväg.
Att morgonen var skön var turligt, eftersom de 5 kvarvarande kilometrarna till Vistasstugan var besvärliga och dyrköpta.
Och vilken fantastisk stuga! Vistasstugan ligger på kanten av lövskogen med magnifik utsikt över några av de allra finaste topparna, inte minst Nallu, ”Nålen”! Och går man bara över bron så är man på kalfjället och får njuta av ännu mäktigare fjällvyer. Vi pratade med en fin och vänlig kvinnlig stugvärd, som bjöd oss på saft. Fem tyska män kom från Mårmapasset, de var helt slut efter att ha gjort den krävande rutten i rasande tempo. Jag förstår att man kan känna en press på sig främst pga vädret, men rent generellt- vart har vi så bråttom egentligen?
Vi fortsatte över bron och åt lunch och sedan gav vi oss av mot Nallostugan. Det var en del uppför, och vi passerade ett stort vattenfall ganska nära rasbrant. Uppsynen av Räitatjåhkka åt vänster, Nallu rakt fram, Kugghjulskammen och Siehtagas åt höger (och Sielmmatjåhkka bakom dem, i dimmorna) och längre bort längs Norra Vistasdalen fortsätter bergskedjan med Påssustjåhka och Unna Vistastjåhka, ja, finns det någon finare syn, knappast!
Kugghjulskammen sedd från sidan
Mina bilder ser lite molniga ut, men jag upplevde att dagen ändå var solig, och det var rätt varmt, just på gränsen till shortsväder. Jag hade sett fram emot dagens vandring, och visst var den fin. Men den var inte lätt precis, då vägen var fortsatt kringelikrokig, stenig, uppochner, och bitvis blöt. Jag väntade verkligen på att komma fram till Nallostugan, då det ändå bara var 10 km vandring dit (plus de fem km som vi gått innan Vistasstugan).
Vi kom till en ytterst stenig parti, som vi inte då förstod var en begynnande strömfåra som vi var tvungna att korsa. Just där mötte vi en man som pratade finska. Han peppade oss och sade att vi skulle följa rösen. Tyvärr hade han redan försvunnit ur vårt sikte, då vi stod där, på stranden av en skummande och vild bäck. Nu hade goda råd varit dyra! Jåkken från Nallojavrrit beskrivs i guideboken som en rätt enkel passage, som man kan ta sig torrskodd över. Jag håller med om att den inte är så bred, men ganska djup och framför allt oerhört strid.
Om jag hade fått backa bandet hade jag kanske ändå bytt mot Crocs och vadat på vinst och förlust (liv och död??) på det ställe där leden gick. Nu började vi leta efter bättre och tryggare vadalternativ, där jåkken grenar sig i flera delar och strömmen inte är så otäck. Vad blir också alltid svårare med tung packning. Vi borde kanske också ha letat nerströms, nu letade vi bara uppströms. Jag hittade ett par ställen där man kunde ha hoppat över, vilket hade varit möjligt utan ryggsäckar, som man då hade kunnat skicka efter genom att byta dem över strömmen. Greger var dock inte så pigg på det. Jag skickade iväg honom uppför strömmen för att leta efter en bättre passage, men tyvärr kom vi inte överens om något ”signalsystem”, dvs jag såg honom irra längre och längre bort och där stod jag och visste ingenting. Om jag vinkade till honom vinkade han bara tillbaka och jag visste inte vad det betydde, och forsens dån hindrade all kommunikation genom att ropa. Det var knappt att man hörde sina egna tankar. Jag var duktigt irriterad då Greger till sist kom tillbaka. Han fann det iaf troligt att vi kunde passera högre uppströms.
Och det kunde vi också, med livet som insats. Först över en strid sidofåra där jag höll på att åka i men räddades av Greger, och sedan bara ett raskare kliv över forsen som just där var rätt smal, och till sist vanliga vad över de två kvarvarande fårorna, som inte var så strida- allt med skorna på.
Nu hade det redan blivit kväll (äventyret tog 1,5 timma) och vi hade hamnat väldigt högt upp från leden mot Kugghjulskammen, mot Nallojavrrit till. Men det struntade jag i, jag var bara så lättad över att vi hade löst situationen och kommit över bäcken. På mina knän klättrade jag uppför den ytterst branta sluttningen vid foten av Nallu. Om det är någonting jag lärt mig av fjällen så är det ödmjukhet, och jag har inga svårigheter att buga för dem.
Så här ser Nallu (som betyder Nålen på samiska) ut från sidan. Själva nålen är inte Nallus högsta punkt (1614 möh), men den kan bara nås genom klättring.
Kvarvarande vandring till Nallostugan var 3 km. Dessa kilometrar var väldigt jobbiga och steniga, och vi fick dessutom ta den branta nedförsbacken tillbaka till leden. Och inte nog med det, man måste vada till själva stugan också! Dessa vad är flera stycken, men vattnet är grunt och rinner ganska lugnt, och man kan behålla skorna på. Det var sent på kvällen (kl var närmare 21) när vi slutligen var framme.
Stugvärden var en yngre vandrarkille, som inte tyckte att Nallojavrivadet var så krävande. Det tyckte dock våra tältgrannar, trevliga ungdomar från Göteborg. De hade också letat efter ett bra vadställe en bra stund, och varit rädda precis som vi. Så det är så!
Kvällen var sval, men fortfarande vindstilla och myggfri. Vårt lilla tält (som heter Nallo förresten) fann sig inkilad mellan Räitatjåhka och Nallu, dessa branta tvärstup, i stendalen. Vi ”släckte ljuset” (sovmask för min del) och sov återigen ganska gott, där mitt i stenriket.
