Vandringen där allt gick fel!

Vi har tänkt ta några vänner till små vandringar i Hemavan-området till sommaren, och planen var att kolla på lederna lite på förhand. Atoklimpens kulturreservat kring den mäktiga Atoklimpen med sin samiska historia kändes som ett lämpligt vandringsmål, och 5/6-23, tidigt på säsongen, gav vi oss av på vår första vårvandring med sällskap av vår lilla men ack så duktiga hundvalp Nuusku, 4 månader.
 
 
Vi båda har varit på toppen av Atoklimpen tidigare och kring lunchtid steg vi åter uppför Atoklimpens förfjäll. Men denna gång fortsatte vi inte upp på själva Klimpen (som för övrigt har svårt provat mig tidigare, se inlägget från hösten -18) utan fortsatte vandringen västerut, förbi Klimpen och ut mot närliggande fjäll mot Norges gräns. Leden gör en slinga och efter en 9 km vandring kommer man tillbaka till Atostugan, fast från ett annat håll.
 
 
 
Vandringen var trevlig. Vi följde de orangea markeringarna, och fast vi nog var första vandrare för säsongen så var det alldeles gångbart. Snölegorna låg kvar men vi kunde följa leden i stort sett utan problem. Vi fikade och såg renvajorna med de gulliga små kalvarna springa på avstånd. Det gjorde gott att vara på fjället igen, och vädret bjöd på både blåst och vindstilla, sol, regn, snöblandat regn och lite hagel. Nuusku blev tokig av glädje av all snö. Vad mer kan en inbiten vandrare begära?
 
 
Vårfloden forsade vilt under broarna och det kändes gott att snart vara framme. Vandringen var på gränsen lång för Nuusku.
 
 
Men vad nu? 300 meter före Atostugan skulle vi passera den sista, och största, bron. Men bron var borta, trasig, dragen åt sidan! Det kunde inte vara sant! Misstroende skådade vi den och såg på varandra. Mellan oss och bilen strömmade den vilda våriga Risbäcken!
 
 

Kartan som vi hade sträckte sig inte så långt utanför området. Men vi tänkte ändå att kanske kunde vi komma till landsvägen genom att följa strömfåran. Men så verkade inte vara fallet. Bäcken grenade sig, för att åter förenas som ett ännu större vattendrag, och vände sig misstänkt mot vänster, bort från vägen. Och vi var på fel sida. Bitvis gick det bra att vandra längs strandbanken, men så småningom kom vi till ett område som nog kan mäta sig med Rapadalen, Sarek, när det gäller svårforcerad terräng. Tät vegetation, troligen mest vide, stod så tätt i backen, att man endast med enorm möda kunde forcera sig genom, i snigelfart. Jag ramlade handlöst åtminstone två gånger. Greger bar Nuusku i famnen. Ett färskt bajs, stort som ett människohuvud, låg på marken, en påminnelse om att det bor även andra varelser här. Som till exempel björn. Bävern hade också lämnat påtagliga spår efter sig.

 
 
Till sist kom vi till ett ställe där vi förvisso kunde fortsätta längs stranden, men det skulle innebära att vi ändå blev genomblöta upp till midjan, så vi gav upp och vände om. Genom riset igen, tydligen hade det kommit ut några svavelosande svordomar riktade mot Länsstyrelsen ur min mun vid det laget, berättar Greger.
Vi kom åter till stället där bäckfåran grenar sig, och vadade över de två första grenarna (till priset av blaskblöta fötter och underben) och hamnade på en ö. Tyvärr fanns det en tredje och största strömfåra bakom ön, som var för bred (åtminstone 2 meter), för djup (åtminstone till midjan) och för strid (skummande) för att forceras, och allra minst i nollgradigt vatten med en hundvalp i famnen.
Vad göra?? Vi vadade tillbaka, blev ännu blötare och gick tillbaka till brofästet, och deppade ihop. Telefonmottagningen var mycket dålig, vi kunde inte ringa någon eller ens googla fram en karta. 112 gick dock att nå så vi ringde till fjällräddningen. Mannen från Polisen informerade oss om att nej, bäcken går inte till vägen, och att de mest realistiska vadplatserna över Risbäcken fanns där vi redan hade provat vada. Det är ju vårflod. Så enda alternativet var att vandra tillbaka genom fjället, samma väg som vi kom.
Visst, vi var blöta och kalla, men klockan var bara kring 17.30. Minusgrader väntades till natten men vi skulle hinna före. Problemet var stackars Nuusku som vid det här läget hade tröttat ut sig alldeles! Hur skulle vi orka bära henne i våra armar, 9 km upp och ner på fjället, hon som väger säkert över 10 kilo och är så otymplig?
Jag packade ur vår lilla ryggsäck och placerade Nuuskus svans och båda höfterna i säcken. Resten av hunden var utanför säcken, men det funkade! Det viktigaste var att hon förstod allvaret i situationen och gick med på att dingla på Gregers rygg.
 
 
Så då var det bara att sätta fötterna framför varandra och ta vägen tillbaka. Vi slapp större motgångar på hemvägen, det var bara en gång vi var lite osäkra på var stigen gick, och vädret fick också godkänt. Atoklimpen betraktade oss illavarslande från varierande håll. Min högra höft gjorde så ont att jag kunde knappt gå, och när jag i slutet fick en murken gren mitt i skallen, grät jag ur hjärtats lust bittra tårar. Det sjukaste är att mina knän, som jag ju brukar oroa mig för så, höll hur bra som helst, de gjorde inte ens ont!!🤣
Till sist, redan före kl 21, var vi hos bilen igen, nästan stumma av utmattning och skräck. Vi skyndade oss meddela fjällräddningen att vi var i säkerhet. Sedan bilade vi till stugan, lagade mat av det vi råkade ha hemma, skålade med ett glas vin och bastade. Nuusku somnade gott för natten.
 
 
Men vi lärde oss saker. Googla, gör ännu mera research inför varje tur. Lita inte så mycket på samhällsservice. Rundturer har alltid sina risker. Ha alltid karta och kompass med. Och om du har ansvar för hund eller barn, tänk ut ett sätt hur du kan bära dem om nöden blir stor! Ta reda på farorna med vaden och ha respekt för naturens krafter. Det kostar alltid att bli blöt, och har man inte vandringsstavar så bör man tillverka sig sådana inför svåra vad. Ett bra eller ett dåligt beslut kan faktiskt skilja mellan liv och död i dessa förhållanden.
Ps. Länsstyrelsen beklagade det inträffade och skulle genast sätta upp en skylt. De trodde inte att någon dåre skulle ge sig ut på fjället så här tidigt på säsongen, då de hade hört att det fanns mycket snö kvar.

Fjällvandringar 2020

Sommaren är onekligen över och så är nästan hösten också. Med andra ord hann vandringssäsongen knappt börja innan den slutade, alltså är det precis som vanligt. Med tanke på mina leder är det ett mirakel att jag fortfarande är fysiskt aktiv, men allt går på något sätt. Jag hoppas på bättre tider.
Vandringsstavar gjorde att hela kroppen fick motion på ett annat sätt och knäna avlastades, och det är ju bra. Men problem från axeln och ffa från armbågen gör dem svåranvända nu.
 
Mitt i byggandet drog jag familjen till Nuolpen, ”Lilla tjärnen”. En lagom och fantastisk utflykt, och bra utbyte i form av fina vyer och fjällkänsla per (höjd)meter vandring. Åk bil till Laisaliden och följ markerade stigen. Kort men ganska brant vandring. Den ligger på ca 844 möh. Man kan fiska i Nuolpen, men fiskekort behövs såklart.
 
 
 
Vi sprang upp på Gurkfjället med Marina och Sven en annan dag. Också det är en härlig topp som man tar på ett par-tre timmar utan alltför stora ansträngningar, men ändå en del svett och vardagsmotion. 895 möh. Åk till Solberget utanför Tärnaby och följ markerade vandringsleden. På bilden vyn mot Norra Fjällnäs sedd från den lite lägre, östra toppen.
 
 
Den här vyn är från ”Arons avan” utanför vår egen stuga. Man ser Artfjällsmassivet i bakgrunden. 
 
 
En ny bekantskap för denna sommar var Gäutafjället! Leden avgår just utanför Tärnaby. Vandringen är kanske lite längre, men eventuellt mindre brant än många andra korta turer. Toppen ligger vid 868 möh. Man ser Gurkfjället med sin egendomliga form väldigt tydligt från toppen!
 
 
 
Sommarens höjdpunkt var naturligtvis den stora Murtsertoppen, då jag hade väntat över ett år att komma mig dit. Dimma, dis och dåligt väder hade blockerat vägen flera gånger men slutligen lyckades jag, Greger och Poppe erövra den. Först klättrar man (ja, bokstavligen) till den lilla Murtsertoppen 1223 möh. Strax efter denna topp kan man vandra längs en led ner till höger, mot Nuolpen och Laisaliden. Men vi fortsatte österut, uppåt genom stenfält och snöfält, tills vi kom till den karga steniga stora Murtsertoppen 1413 möh, som väntade på oss. Underbar utsikt förstås, och vandringen kändes i benen efteråt. Om man hade fortsatt ännu längre österut, så hade man kommit till Marinstugan (som syns på avstånd om man tittar efter) och Vallientjåhke. Vandringen var aldrig skrämmande, utan man hade väl kunnat göra den även om man haft svår höjdrädsla. Det är lätt att hitta till den stora Murtsertoppen från den lilla Murtsertoppen- bortsett från sten- och snöpartierna går det en tydlig led hela vägen. Jag tyckte inte heller att vandringen mellan topparna var, trots höjdskillnaden, särskilt jobbig. Tar man den lilla kan man också ta den stora, om siktet tillåter.
Vi vandrade från Naturum Hemavan, men som sagt, kan man också vandra från Laisaliden, och då får man toppen Gielestjåhke 1195 möh ”på köpet”.
Den här bilden på Poppe i fjällvärlden tycker jag är alldeles underbar! En påminnelse om att livet ändå är värt att leva om man skulle glömma bort det någon gång.
 
 
Som det syns, är det rätt brant, mer eller mindre hela vägen till den lilla Murtsertoppen. 
 
 
Vyn från Stora Murtsertoppen, mot Norge. 
 
 
Bus/snöbollskrig! Det är väl någonstans här våra stora älvar kommer ifrån…
 
 
För att inte vara i vägen för byggandet i vår stuga gjorde jag och Poppe ”Livsvandringen” en dag. Senast var jag där hösten 2018. Vandringen slutar vid Fjällfinakåtan, där Kobåsen tar vid. Trevlig liten vandring även om det också är rätt brant uppströms Kvarnbäcken. Vandringen börjar bakom bensinmacken i Hemavan.
 
 
Jag gjorde ensam ett tappert försök på Gielestjåhke 1195 möh, men vinden som nästan kastade omkull mig och rev kameran från mina händer tvingade mig vända vid Nuolpen. Det fanns en regnbåge där, men jag lyckades inte fånga den på bild.
 
 
Att promenera upp på toppar ser jag som ett träningspass. Gieravaardo 800 möh, som även kallas Blomsterfjället, ligger bra till för en söndagsvandrare. Man går från Portbron mellan Hemavan och Tärna, och leden är bra och tydlig- halvvägs upp. Därefter är det mycket undervegetation, mindre vattendrag och några raviner innan man hittar toppkistan på den södra toppen (vid norra toppen, som kallas Skorvfjället, ligger tv-masten).
 
 
Sommarens egentliga överraskning bjöd dock Atoklimpen på! 2018 irrade jag där ensam, livrädd, i regn och blåst, uppenbart mentalt beredd att offra mitt liv för ett fjälläventyr. Min upplevelse var att fritt fall lurade omkring mig i alla vädersträck, och att jag kom tillbaka med livet i behåll bara var resultat av ren tur.
Visst ser Atoklimpen lite karg och respektingivande ut, men i sällskap av min man och 4 killar, dessutom en klar dag utan blåst, var upplevelsen bara trevlig, och inte alls skrämmande.
 
 
Och det var så fint! Klimpen är som en avlång drake, eller en orm, som ligger där uppe i fjällvärlden. 
 
 
 
 
Jag vågade t om klättra allra högst upp, 1006 möh. Till Atoklimpen kommer man genom att bila förbi Joesjö, men stanna en kilometer innan Norge. Det är välskyltat. För dem som inte vill klättra finns ett annat alternativ, nämligen det samiska kulturreservatet omkring själva Klimpen. Den ska vi ta nästa gång. Geografiskt ligger Atoklimpen i Södra Storfjället- området, och egentligen inte i Vindelfjällen.
 
 
Med dessa minnen klarar jag mig till nästa sommar. Jag drömmer om Gielestjåhke, och Ryfjället, och… 

Atoklimpen, läs konsten att gå vilse på en fjälltopp

Greger och Alexander byggde bastu för fullt, och söndagen var lång. Vädret var bra, och Atoklimpen hade lockat mig länge. Atoklimpen ligger nära Norges gräns, och det är ett heligt ställe för samerna. Området omkring är en samisk kulturreservat med många offerplatser, gamla gravar med mera. ”Ato” betyder ”den där”- fjället var så heligt att man inte ens fick nämna den vid namn.
 
 
Vandra ensam? Varför inte? Jag sade vart jag skulle och när de kunde vänta mig tillbaka.
Svårigheter att hitta skulle jag inte ha. Klimpen syns på långa vägar. Men OM man tänker efter, ser inte den lite vass ut? Enligt min guidebook var leden röd. Och Dalåive, där jag varit tidigare, var ändå svart.
 
 
Glad i hågen förbi Atostugan och torvkåtan
 
 
 
Och därefter längs den breda vältrampade vägen i björkskogen. Hösten är så vacker!
 
 
Jag läste intresserat om Skuggmannens grav. Jag tänkte kika efter olika tecken på det forna livet när jag väl skulle vara där uppe.
 
 
Det var så fint uppe på kalfjället ovanför trädgränsen.
 
 
Sen såg jag klimpen träda fram från dimmorna. Jag förstod att det var en bit kvar.
 
 
Men jag skulle dit.
 
 
Så fin liten fjällsjö!
 
 
 
Och plötsligt var jag vid klimpen.
 
 
Törs du kika ner?
 
 
Överallt, överallt väntade ett stup. Leden var markerad med orange prickar, men bara ett steg kunde leda en till en ny brant. Det var dimmigt, plötsligt blåste det rejält, och klipporna var halkiga. Och upp skulle jag! Det kändes att det aldrig skulle ta slut. Flera gånger var jag på väg att vända tillbaka. Jag struntade i att jag blev blöt och smutsig om knäna. Jag klättrade längs det kalla sträva berget som en apa, fullkomligt livrädd. Jag kröp, ålade, åkte på rumpan… Jag tror att jag jämrade för mig själv under tiden. 
 
 
Och alltid kom jag till ett nytt stup.
 
 
Väl uppe på det som jag förmodade var toppen, 1006 meter över havet, kunde jag knappt stå upp. Det blåste så hemskt och det var stup åt alla håll. Jag var rädd att jag helt enkelt skulle blåsa ner. I min panik hittade jag knappt toppkistan. Där låg den i sänkan. I toppboken beundrade alla utsikten och den friska vandringen! Ingen nämnde rädsla eller ens lindrigt obehag. (Observera att det är ett stup en bit bort från kistan, där gränsen för klippa går på bilden.)
 
 
Några bilder fick jag taget med darrande händer.
 
 
 
Och ett par selfies. Jag var hela tiden plågsamt medveten om att jag skulle ner, samma väg tillbaka.
 
 
 
Men när jag väl skulle tillbaka ner uppstod panik! Jag hade ingen aning åt vilket håll från toppen jag skulle gå, och jag såg inga orange prickar. På alla håll väntade stupet och jag ville verkligen inte irra mig åt fel håll. Oj Gode Gud, hur skulle jag hitta vägen ner?! Mellan vilka två klippor skulle jag försöka slinka ner? Impulsen fanns att lägga mig i ett hörn bredvid kistan och låta eventuellt kommande vandrare hitta min lealösa kropp där senare.
Som genom ett mirakel såg jag till sist ett litet stenröse och vågade mig ditåt. Om en stund var jag på väg ner, åt rätt håll.
På vägen ner tog jag det lugnt och vågade t om fota lite. Jag såg en fin regnbåge över fjällsjön.
 
 
Jag träffade även andra vandrare på väg upp. Jag hade varit först, men hade ingen aning om att jag hade så mycket folk efter mig. Men någon av de uppgående vandrare som jag mötte erkände för mig att hon också var rädd. Kanske därför att jag sade det först.
 
 
Överraskande fort kom jag ner igen. På vägen ner upplevde jag inte de värsta ställena riktigt lika livshotande som på vägen upp. Det värsta stället slapp jag helt. Jag måste ha tagit lite annan väg?
Väl nere kom jag på att jag inte hade undersökt fjället närmare. Jag hade helt missat bl a offerplatsen! Jag som hade tänkt lämna dit något litet mynt eller dylikt. Skulle jag nu få det heliga bergets och de uråldriga andarnas vrede över mig dessutom?
Kanske inte. Min uppriktiga skräck var vördnad nog. Jag kanske lämnade en liten bit av min själ som offergåva till Atoklimpen. För att ärligt talat tror jag inte att jag någonsin kommer att bli helt återställd efter den här upplevelsen…