Kategori: Allmänt

Maten är inte dyr!

Jag går runt i mataffären och funderar. Tidigare var affären proppfull med mat, men nu är mängden varor mera beskedlig. Inte heller reas det ut halvgratis matprodukter längre.
 
Jag tar smörpaketet, lokalproducerat, och håller den i handen, värd sin vikt i guld. Äggen vill jag ska komma från helt frigående höns- hoppas att Krav håller vad de lovar… Och bacon ska vara ekologiskt, grisarna har det nog eländigt ändå. Ekologiskt kan vara överreklamerat, i synnerhet här i norra Sverige där bekämpningsmedel inte behövs i någon större omfattning och jordbruket sker naturligt på mera ekologiskt vis. För mig är det viktigast att djuren har det så bra som möjligt, att naturen inte tar skada och att maten inte fraktas alltför långt i onödan.
Jag har råd att betala för maten, och jag betalar banne mig gärna varje krona. Jag vet ju hur det är för matproducenterna med ökade kostnader för drivmedel, foder och räntorna.
 
Varför klagar ingen på att t ex energidryck är dyrt?? Det är ju ändå bara vatten med lite tillsatser och färg i! Av någon anledning borde dock komjölk vara nästan gratis, om man ska tro på allmänna opinionen. Det är inte rimligt. Vi borde skippa energidryck, snacks och läsk och lägga pengarna på riktig mat istället.
 
Det är självklart viktigt att Sverige i största möjligaste omfattning är självförsörjande gällande mat. Att vi fortfarande har öppen åkermark, och att vi har landskap med djur (som mår bra!) Vi måste ju äta- och vi måste ha kontroll på vad vi äter. Lokalproducerade och närproducerade livsmedel är viktigare nu än någonsin. Att köpa billigt danskt fläsk antar jag betalas ffa av grisen med stort lidande. Och matvarukedjornas egna produkter t ex gällande mjölkprodukter är inget annat än ett sätt att ta pengar från inhemska bönderna och föra den i Ica-handlares ficka i stället.
 
Jag tycker också att det är bra att maten har blivit dyrare. Kanske får det oss respektera maten mera? Innan lågkonjunkturen var mängderna matsvinn alldeles astronomiska- jag hoppas verkligen att det blir mindre svinn nu när vi måste tänka på priset. Jag hoppas att maten ska få tillbaka sitt värde.
 
Och hur kan jag då uttala mig, som har råd att köpa mat? Det är dock ändå så att jag har levt under existensminimum i flera år. Även till min egen förvåning fick jag slantarna att räcka till då. Tipsen jag har är löjligt enkla, och även om jag har kommit på dem alldeles själv, så har jag sett dem skrivna på flera ställen.
 
Nämligen: Planering!! Laga maten själv, håll koll på extrapriserna (kanske utan att tumma på lokal- eller i alla fall inhemskproducerat om valet finns där). Minimera matsvinnet. Ha alltid matlåda med på jobbet. Baka ditt eget bröd. Handla säsongens varor av frukt och grönsaker. Sök inspiration med recept- t ex vitkål är en alldeles underbar, billig, hälsosam och mättande ingrediens. Det är ju inte bara vad vi äter utan vad vi de facto får i oss som räknas. Näringsrik och hälsosam mat är värd sitt pris. Klaga inte över maten eller priserna. Respektera maten och tacka för den. Mat är ett av livets stora glädjeämnen.
 
 
Bilden är från Storuman, hotel Luspen. Frukosten var utmärkt och närproducerad nästan hela vägen. Rekommenderas varmt!

Up to date- mina tankar från hösten-23

Snattande är skamligt och man kan undra både en och två gånger varför Arga snickaren ägnar sig åt den sortens sensation seeking. Eller är det bara så att när en människa kommer till en viss position i samhället kan man börja inbilla sig att man står ovanför alla regler, lagar och överenskommelser?
 
Tydligen är det så, eftersom Brännbollsyrans generaldirektör David Arkhult, som talat sig varm för den drogfria festivalen, ändå tycker att det passar sig att själv bli ertappad med kokain på en annan festival (Lollapalooza). Undra på varför även Brännbollsyrans personaltoaletterna var full av kokainspår… Men jag är tyvärr inte det minsta förvånad!
 
Slutligen koranbränningar. Om jag har, säg, tandvärk, eller har blivit bestulen min cykel, hur lätt är det för mig att komma fram till tandvården eller polisen och få mitt ärende handlagt? Gällande tandvärk kan man ju ha tur, och få hjälp inom några dagar, men sannolikheten är stor att det blir rätt besvärligt. Vad cykeln beträffar så kommer jag sannolikt inte få någon hjälp alls. Uredningen kommer att läggas ner och cykeln ser jag aldrig mer.
Men att skaffa sig ett tillstånd att bränna en koran, banne mig, det går smidigt och fort. Yttrandefrihet är ju prio ett i vårt fantastiska samhälle! Utan några som helst problem kan man därför också på kort varsel rekrytera en egen liten privatarme av poliser, som skyddar mig under min koranbränningsoperation. Det är så j*vla vansinnigt att jag saknar ord.
 
Vill man bränna böcker får man enligt min mening göra det på sin egen gård, så länge det inte strider mot kommunens ordningsregler, i lugn och ro. Det kan väl ingen förbjuda. Men Koraner, heliga böcker, ja, böcker överhuvudtaget, skall inte brännas. Det ska inte vara någon godkänd form av manifestation.
I de flesta andra demokratiska länder ställer samhället inte upp på koranbränningar, det är förbjudet. Det är dags för Sverige att ta sunda förnuftet till fånga och följa efter, och hur lagen ska formas tycker jag är mindre viktigt. Mitt personliga förslag är att bokbålarna klassificeras som hets mot folkgrupp i första hand.
Att skriva en bok är yttrandefrihet. Att bränna en bok är inte yttrandefrihet. Det är början till våld, lögner, hat, mobbning och fascism.
 
 

Var det rätt att OUTa Hooja?

Norrland har blivit trendigt och hippt. Det tog väldigt lång tid men det hände till sist. Inte ens Mikael Niemis fina bok Populärmusik från Vittula i början av millenniet förmådde väcka intresset, även om många uppskattade själva boken. Svenska folket trodde väl att boken var ren fiktion. Samma gäller filmen Jägarna med Rolf Lassgård i huvudrollen. Men jag vet att det är sanna historier.
 
Vad är det som har hänt nu- är det energifrågorna? Malmen? Batterifabrikerna? Covid och efterföljande längtan till svenska naturen? Eller klimatoro? Ursprungsbefolkningsfrågorna? Eller är det helt enkelt sociala medier och TikTok som har lyckats väcka den allmänna medvetenheten om denna stora del av Sverige som ligger häruppe?
 
Parallellt märker jag också ökat intresse för mitt kärva/kära fosterland, Finland. Visst är det så att de mest förfinade svenskarna (och då tänker jag främst på en god vän) sedan länge har förstått den speciella storheten i finsk design och konst. Men om det är politiska läget eller undersökningarna om världens lyckligaste folk eller att själva finländarna har tinat upp lite grann och börjat prata engelska, jag vet inte. Jag vet bara att när jag flyttade till Sverige -94 var ingen intresserad av mitt hemland som hade inget status alls, men nu upplever jag en klar positiv förändring. T om Marko och Irma går hem idag, sverigefinländarna deluxe! (Ja, de är också på riktigt.) Jag har nu själv vuxit lite ifrån den finska kulturen, vilket å andra sidan gör att jag ser den med ännu klarare ögon. Finska kulturen öppnar sig inte helt lätt för en utomstående, och till stor del är det språkbarriären som står i vägen.
 
Nåja, nu var hur som helst tiden slutligen mogen för ett nytt populärkulturellt fenomen, nämligen HOOJA. Och i och med att Aftonbladet outade Hooja redan i juli-23, kan man fråga sig varför jag skriver om det först nu! Saken är att jag ville hinna lyssna på Hoojas sommarprat och fördjupa mig lite innan jag uttalade mig. Aftonbladets motivering till att de visade stora bilder på Hooja och Mårdis utan masker och avslöjade deras namn och ålder, var att de ville ”granska dessa makthavare inom nöjesindustrin”. (Var får de allting ifrån?)
 
En bitter sörlänning som heter Torbjörn Ek, och garanterat inte kan backa med kåpsläp, har tagit på sig att skriva artikeln som sjuder av illvilja och avundsjuka. Han påstår rakt ut att Hoojas framgång helt beror på maskerna. ”Beviset” är att de tidigare inte blev framgångsrika med ett annat band som omaskerade. Torbjörn Ek verkar också tro att låttexterna ska vara sanningsenliga. ”Ett antal påståenden” kallar han Hoojas låttexter och uttalanden för. När det avslöjas att killarna inte bor tillsammans utanför samhället i en gul kåk utan el och vatten, utan att de bor var för sig med sina fruar och barn inom Gällivare tätort, (och rentav på ett VILLAOMRÅDE!) känner hans segervisshet och förnärmelse inga gränser. Och att de inte ens själva äger en Ford pick-up som syns i filmen om Hooja tycker också T. Ek är fuskigt.
Så mycket mera oegentligheter kan Torbjörn Ek dock inte gräva fram, att killarna bor i Gällivare och har jobbat i gruvan stämmer. Så det mest intressanta ”avslöjandet” blir summa summarum killarnas bilder och namn.
 
Ansvariga utgivaren Martin Schori har också försökt förklara outandet till bra journalistik och rentav ett hjältedåd. Men om de verkligen bara ville granska sanningshalten, hade de ju kunnat checka ”fakta” och rapportera vad som stämde och vad inte. Namnen och bilderna behövdes inte.
 
Jag känner en del folk från Gällivare och hade jag velat få reda på killarnas identitet hade det varit lätt. Men för mig har det ingen relevans alls vilka de är, jag känner ju dem ändå inte. Jag kan förstå att det är lugnare att vara anonym, då alla inte trivs med en kändiskult omkring sig.
 
Stockholmsjournalisten Gabriel Zetterström hakar på Aftonbladet, med en alldeles egen intelligent argument, nämligen att Hoojas musik är så dålig att de bara måste avslöjas. Po Tidholm i sin tur skriver att Hooja har ett ansvar att börja nyansera och problematisera sin identitet och komma vidare från enkla stereotypier. Han undrar hur det kan vara för en hbtq-person att bo i Norrland om alla män tvingas in i Hooja-modellen. Han verkar på riktigt tro att det är Hooja som har hittat på denna ”modell” och bär på någon sorts moraliskt ansvar. Men det är så enkelt att Hooja inte behöver göra någonting alls som någon annan anser är rätt. De får göra sin grej på sitt sätt så länge de vill, och när publikens intresse tar slut är det tack och hej, och inte mera med det.
 
I sommarpratet berättar Hooja och Mårdis, att de fått ”erkännande” för att de även behåller sin konstnärsroll backstage, och då pratas det alltså inte om bara masker. Killarna konstaterar förvånat att de ÄR ju sig själva, och inte spelar någon konstnärsroll, och det förstår jag, men det förstår inte Stockholmsetablissemanget. För tusende gången, fast det kommer aldrig att nå fram: Det här är på riktigt!! Norrland är inte Stockholm. (Och Finland är inte Sverige.) Vi är alla människor och har många saker gemensamt, men inbilla er aldrig att det inte finns några skillnader. Alltså, riktiga grundläggande skillnader som syns i helt vardagligt liv.
 
Och det är just därför jag gillar Hooja. Musiken är underhållande och texterna, även om det kanske är lite väl mycket party och alkohol för min ålder, är oerhört mysiga. Humor kallas det. När jag lyssnar på dem känner jag som att jag har kommit hem. Deras sommarprat fyllde mig med värme och skratt. Jag förstår mig på deras yttre och inre värld, en värld som man inte kan låtsas. 
 
Aftonbladet- säg som det är! Ni outade Hooja för att tjäna pengar på det, och that’s it. Men låt Hooja vara nu. Det är nämligen så illa, att de är på riktigt, på gott och ont, och kommer inte ställa upp på ert spel. Och, hemska saker, kanske behöver de inte er.
 
 

Människans innersta väsen-reflektioner från fjällen

Hur är det möjligt att jag inom en och samma minut kan både hålla på att frysa ihjäl (en kall vindpust), och dö av värmeslag (solen tittar fram bakom molnen)? Den frågan ställde jag mig flera gånger under fjällvandringen, och helst just när det stod emellan att ta av sig jackan eller att låta den vara på.
 
Lite senare kom jag på att detsamma gäller mina sinnesstämningar. Jag kan verkligen växla mellan glädje och vemod, framtidstro och hopplöshet och ilska och sinnesro fortare än jag vet ordet av. Varje känsla är lika intensiv och sann.
 
Jag minns att jag en gång läste en intervju om en uppenbart orhört talangfull ung dirigent. Han uttalade sig så, att han i umgänge med människor alltid sökte människans innersta väsen. Jag tyckte att det var väldigt intressant och fascinerande sagt. Det gör nog jag nämligen också, fast omedvetet.
 
Visst är det underbart med otvingade människor som är sig själva, och låter den andra också vara det? Men det är också fascinerande att se under en människas yta, då skalet släpper och innersta väsen slutligen visar sig.
 
Alla vi har ju ett ”signum”, liksom en melodi, som vi känns igen på. Det yttrar sig i själva känslan när man umgås, men också i det som vi i det långa (och korta) loppet manifesterar omkring oss.
 
Min tanke är att oavsett vad vi känner för tillfället, så är det någonting väldigt flyktigt som egentligen inte säger så mycket om oss. Det säger mera om oss vad vi sedan gör med själva känslan. ”Jag kan ha fel”, passar även här. Vi är inte våra känslor. Det kan vara en tröst när allting stormar. Allt känns kanske mycket bättre imorgon, helt spontant.
 
Every cloud endangers not a storm.
 
 
 

Hemma igen!

Hemkommen från fjällen, knäna värker, och semestern krymper men än finns det dagar kvar.
Jag har fixat och tvättat, ordnat med foton, handlat och lagat mat. Jag har läst ikapp lokaltidningen och bloggat som en dåre. Allt jag har upplevt måste ut, det kan inte vänta.
Jag har fixat med mina akvarium, och jag kan säga att det finns inget som är så nedslående som att få en sjukdom i akvariet.
Jag har städat, såklart, fast jag hatar det, eller kanske just därför. Det jag nämligen känner varje stund är att jag INTE har tvättat fönster, duschkabinen eller kylskåpet!!
Vad är det för fel på mig? Varför är det så svårt att ha semester hemma utan dessa självsadistiska tankar?
Vad är det vi minns av livet sedan, antal fönster vi putsat eller de roliga stunderna med familjen och vännerna? Jag putsade ju fönster för ett par år sedan och jag tyckte att de snabbt var lika smutsiga igen.
 
Att gå in i mataffären är jobbigt, i synnerhet om det är mycket folk. Jag blir trött i huvudet och på något märkligt sätt stressad. Jag har svårt att komma ihåg allting jag ska köpa, tankarna flyger hit och dit. Är det någon motreaktion efter en dryg vecka i total isolering?
Den värsta ensamheten är ensamhet i tvåsamhet. När den ena har mycket att uträtta och är fullt upptagen, och den andra går runt och funderar på fönstertvätt och irriterar sig för sig själv.
Jag tog bilen och for till stugan. Visst, det finns några fönster även här. Men känslan är en annan. Jag har skapat mig en fristad där jag får bara vara, och där vardagsbestyren räcker som jobb.
 
 
Nu börjar vanliga livet igen. För min del blir det några förändringar framöver. Jag ska börja styra över mitt liv och själv bestämma mina villkor.
Tack sommaren, jag behövde dig!
 

Hemmapsykologi mitt i sommaren

Jag har läst Ingalill Roos Energitjuvar tidigare, och tyckte att den var riktigt bra, om än kanske lite pratig.
 
 
När jag nu fick tag på Kärlekens energi (på en loppis!) så tänkte jag att den här boken kanske handlar mera om kärleksrelationer. Jag skulle dock säga tvärtom, Energitjuvar handlade mera om kärleksrelationer, och Kärlekens energi handlar mera om vår uppväxt och hemförhållanden, och hur vi kan bli skadade eller helade av vår uppväxt. Men även kärleksrelationer tas upp i boken.
Boken liknar föregångaren Energitjuvar och man känner igen i texten att det är samma författare. Många saker kommer i repris, men det gör inget då det är viktiga saker som tål repeteras.
 
Det som var mest givande för mig med den här boken, var dels kapitlet om att släppa (alternativt inte släppa) taget om sina vuxna barn, och varför det är så ytterst viktigt att släppa. Troligen berörs jag pga att jag är i den fasen i livet.
Den andra saken som tilltalade mig mycket var det som skrevs om skuld och skam.
”Skamkänslan är svår att definiera. Det är som att bära en blytung väst, en sådan väst som man ibland får ta på sig när man ska röntgas. Man har en tung olustkänsla, man skäms och har dåligt samvete för både små och stora saker- i princip allt.”  (”Madeleine”, överlevare)
Samt en finfin citat från Tommy Hellsten: ”Jag tror att utgångspunkten är att skammen först måste bli identifierad som skam. Många som är bundna vid skam känner skam utan att vara medvetna om det. De har varit bundna vid skammen så länge att de inte längre har distans till den. De identifierar den inte som skam, utan ser den som ett karaktärsdrag och som en normal verklighet som alltid har funnits och som alltid kommer att finnas. Befrielsen börjar när skammen identifieras som skam.”
 
Jag har alltid tyckt illa om mantrat:”Vi måste våga prata om psykisk ohälsa.” Vad då våga? Och vilken psykisk ohälsa? Psykisk sjukdom är en sak, och resten kanske kan kallas livet. Efter att ha läst den här boken skulle jag vilja ersätta mantrat med: ”Vi måste våga prata om känslor!” Jag anser att det är mera rätt.
 
Gällande mitt eget lilla liv är jag just nu inne i en mera negativ period. Trots all kompetens som jag bevisligen har både i praktiken och på pappret känner jag mig inte särskilt uppskattad på jobbet. Om kompetent folk, som jag, fick jobba i fred hade jag varit väldigt tacksam. Att man är produktiv brukar tas emot med acceptans (om än inte med tacksamhet), men alltid är det ändå någon som ska komma med rentav inkompetenta synpunkter eller lägga ett krokben, och det får mig se rött. Det är kanske typiskt för icke-vinstdrivande arbetsplatser, att hög kompetens inte uppskattas fullt ut.
 
 
Jag vill gärna både förstå och bli förstådd, men jag talar förbi människor och de talar förbi mig. Allt skaver på något sätt för mig, just nu. Men det har hänt förut och kommer att hända igen. Sådana här saker och känningar brukar gå i vågor, och kallas väl också livet, inget konstigare än så. Har jag tur så går det över till semestern… (måtte semestern börja snart, det är ju snart höst!)
Fördelen med mitt arbete med mig själv är, att jag kan ta det lugnare numera, när jag inte längre ger efter för skuld och skam. Lite skav hör livet till, och även om självrannsakan är viktig behöver inte alla saker blåsas upp till maximum. Vattnet rinner under broarna och det stormar i många vattenglas även idag. Det behöver inte storma så värst i mitt. Jag säger bara Hakuna Matata.

Vi börjar dagen med mjukyoga på morgonen

Bloggvänner skriver sommarens bucket lister, och jag vill ju inte vara sämre. Lagom till juli kommer jag på att jag också har sommardrömmar.
Jag vill inte gå till stranden och vill varken sola eller bada, och jag ser inte fram emot någon koncert. Jag bryr mig inte så värst om bio eller sport. Och jag är helt likgiltig mot Umeå med omnejd, i alla fall dess ”sommarattraktioner”. Så jag får fundera ett tag, och då kommer det självklara.
 
-För det första vill jag sova gott, hela natten, och gärna även på morgonen! Tidigare var det självklart, men inte nu längre.
 
-Jag vill gärna klämma in ett pass ”mjuk-yoga” på förmiddagen. Tidigare ville jag göra rörelserna så bra och snyggt som möjligt, men nu vill jag bara känna att de gör gott mot min kropp. Det är också lite av en övningsfråga, att kunna känna efter. På youtube finns hur mycket enkla och korta pass som helst, det är bara välja och vraka, eller ta första bästa. Det viktigaste är att det är kravlöst, 20 minuter räcker.
 
-Jag vill äta gott, enkelt och hälsosamt. Den här sommaren vill jag koncentrera mig på smoothies, då jag också har införskaffat en ny blender. Och en smoothiekokbok.
 
 
-Jag ska gå naturpromenader med vår hund Nuusku. Det var sist när jag hade häst som jag fick uppleva naturen hemmavid. Alla dofter och ljud är underbara så här års! Det har varit magiska sommarkvällar.
 
 
-Som alla redan väl vet vid det här laget, så vill jag FJÄLLVANDRA. Årets tur går runt Kebnekaisemassivet, och mitt vandringssällskap är min man, den bästa tänkbara kompisen.
 
 
-Jag ska delta i årets ”Mannelopp”, byns egen löptävling till ära av en bybo som nu är 95 år och har motionerat exemplariskt under hela sitt långa liv. Jag springer 5 km.
 
 
-Jag ser fram emot att få gäster från Tjeckien! De ska även besöka Abisko innan de kommer till oss, vilket är en liten tröst då jag inte kommer mig dit själv i år. 
 
-Jag vill ha en rejäl grillkväll med hela familjen- barn och bonusbarn!
 
-Och jag tackar inte nej till trevligt umgänge med alla våra vänner, whenever! Det är faktiskt en av sommarens höjdpunkter.
 
-Jag vill gå på någon form av kroppsbehandling- massage, fotvård eller dylikt, och det får bli efter fjällvandringen. Naprapaten har redan fixat till min nacke, och ska anlitas vid behov.
 
-Jag vill gärna fortsätta vara ”köpfri” men ett enda sommarplagg kunde jag faktiskt unna mig, om jag skulle hitta någonting superfint. Ännu har det inte hänt.
 
-Jag vill läsa böcker och hitta nya som gör mig glad och inspirerad. Det vill jag iofs alltid!
 
-Jag vill träna ofta och mångsidigt på min träningsanläggning Iksu Spa för att behålla formen och må bra. Mycket kan man behöva avstå ifrån om hälsan krånglar.
 
 

Cesar och hans hundar

Just när jag börjar tro att jag har läst alla världens bra böcker, så dyker det återigen upp en ny bok som gör mig på riktigt gott humör! Dessa böcker är sällan Nobelvinnare, utan snarare praktiska böcker skrivna av människor med uttalad inre vision, ärlighet och sunt förnuft.
 
 
Jag, än känd suris, drog på mungiporna flera gånger när jag läste Cesar Millans hundbok. Nu har vi nyligen skaffat en hundvalp, men jag hade likväl kunnat läsa boken även om jag inte hade haft någon hund. Och Cesar börjar ju boken med att berätta, att han fått så mycket tack för boken och tv-serien av helt hundlösa människor, som i stället för hunden fått ordning på sina barn eller sin relation. Också gläds jag av hans analys om sig själv, den machokulturen som han kommer ifrån, och vilken mansgris han har varit.
 
Cesar Millan är ingen hundtränare som lär hunden ”sitt”, ”ligg”, ”hit” eller ”fot”. Han är en mexikansk emigrant som sin barndom levde med hundar på den mexikanska landsbygden och genom att observera dem lärde han sig förstå deras beteende. När han sedan utvandrade till USA- ett land där nästan varje familj har en hund- så blev han förbluffad över hur många problemhundar det fanns i detta land där hundarna ändå har det så ”bra”- med veterinär, otaliga leksaker, förstklassig mat och luxuös pälstrimning. I USA finns det väl fortfarande verksamma hundfångare, och ”shelters” fylls inte bara av katter som här i Sverige- utan framförallt hundar, ofta korsningar på olika högenergiska raser såsom pitbull. Cesar Millan är framför allt en hundrehabiliterare, som tar sig an problemhundar som han räddar från döden, alternativt hjälper familjer personligen, så att de kan behålla sin (problem)hund. Cesars väg till den ofantliga framgången gick framför allt via kändisvärlden- med tanke på att även många kändisar har problemhundar blev han snabbt berömd. Cesar är personlig vän med många höjdare och världsstjärnor, och har bl a medverkat i Oprah Winfreys show flera gånger.
 
Jag ska inte gå in på Cesars metoder så djupt just här men kort och gott pratas det en del om flockdynamik och ledarskap i boken. Cesar är bestämt emot alla former av våld och ilska, då de är förutom grymma, inte heller några riktiga ledaregenskaper. Han anser att ett av våra grundproblem är att vi förmänskligar våra hundar, och erbjuder dem först och främst ”kärlek”, i stället för naturlig sysselsättning (=motion, promenader i flocken) och regler/disciplin. Och visst, jag känner också instinktivt att det är fel att betrakta hunden som sin ”lilla bebis”. Inte ens ett människobarn mår bra av en sådan behandling i långa loppet, hur skulle då hundarna göra det? Min glädje ökade ytterligare av Cesars (säkert helt korrekta) påstående att det bästa hundlivet i USA i regel innehas av de hemlösas hundar, kort och gott.
 
Boken placerar sig i samma kategori som Monty Roberts, Klaus Hempfling och Pat Parelli (hästar), och Anna Wahlgren (barn). Alla dessa personer vet vad de talar om. Alla har metoder som fungerar till 99,99% och som slutresultat mår alla de inblandade bättre.
Tyvärr så finns det en konstig ”woke”-rörelse, ett fenomen som alltid dyker upp så fort en duktig expert presenterar någonting som uppenbart fungerar. Nämligen en grupp dårar som drar en ärta i näsan och slår bakut. Dessa människor skiter i att metoderna fungerar, de störs tydligen av att någon annan vet bättre. Är det avundsjuka? Metoderna får alltid kritik för att de bygger på grymhet, även om våld, ilska och tvång är det första som metodernas utvecklare och förespråkare tar avstånd ifrån.
 
Med Anna Wahlgrens (vila i frid) sova hela natten-metod får man faktiskt ett spädbarn i lämplig ålder börja sova hela nätter i 99% av fallen med 1-2(-3) nätters konsekvent arbete. Efter detta är hela familjen utvilade och glada, och barnet utvecklas mycket bättre pga att det är piggt. Men nej, motståndarna låter familjen hellre gå under av sömnbrist, så att de vuxna drabbas av depression och barnet får en jobbig barndom, alternativt tar till lugnande mediciner- men att lära barnet sova, nejdå, det är grymt.
 
Samma sak händer när Monty Roberts tar hästen som är paniskt rädd in i hästtransporten på första försöket. Någonting måste han ha gjort som skadat hästen. Och join-up-grimman är så fruktansvärd. Och rundpaddocken bara måste vara skadlig för hästens psyke. Bättre enligt dessa människor fortsätta nöta på med en livsfarlig häst som inte mår bra, år ut och år in. 
 
Och såklart har samma tröttsamma kritikstorm även drabbat Cesar Millan. Han kuvar hundarna och är så himla grym. Få av kritikerna är etologer, och skulle de vara det, så har de ändå inte några bättre lösningar mot hundproblem och problemhundar att komma med. Så låt mig slå fast att Cesar Millan är en stor hundvän med stor kunskap och erfarenhet om just hundar. Han har även sunt förnuft, och ytterst bra ”resultat”. Varje metod som brukas, kan även missbrukas. Och i en dum människas händer är även en bok någonting som man kan slå i skallen på någon annan, läs ett vapen. Naturligtvis måste man alltid använda även sitt eget omdöme, och som Cesar Millan säger, samvete, så fort man har med levande individer att göra. Men jag anser att var och en har ansvar för sina djur och sina barn, och då är det även ens ansvar att ta hjälp och försöka hitta lösningar då saker och ting inte fungerar som de ska.
Så tack Cesar Millan, du har min röst!

Resume över en hektisk semestervecka och en del annat

En god vän önskade idag att jag skulle blogga, så jag gör ett försök. Senaste veckan har mitt liv varit hektiskt men kanske inte så spännande. Samtidigt med sommarvärmen kom min första semestervecka som nu är ”förbrukad” och byts mot 4 veckors arbete. Det är egentligen bara de två senaste dagarna då jag har haft lite semesterkänsla. Men vad sjutton har jag gjort då??
– Om du vill ha ett lugnt liv, skaffa för Guds skull inte djur. Det jobbigaste med hundvalpen har nästan varit de olika bilburarna och dynorna som helst ska vara av rätt storlek både för bilen, buren och hunden. Och vi hann även träffa en hundcoach för att komma ihåg med ”träningen”…
 
 
Katterna har skött sig fint (bortsett från sporadiska fynd av kräkning/bajs/nya klösskador på interiören alltså) men ett veterinärbesök klämde vi in, jag väntar nu på resultaten.
 
 
Och gällande akvarium är det ju sällan själva firrarna som är bekymret- det är växterna, skräp och algerna som tar mest tid.
 
 
-Min bil är nu i behov av reparation för kanske femte gången under de senaste månaderna. Jag kanske borde byta ut den men har ingen lust.
 
 
– Vattensängens madrass gick sönder. Att byta mot en ny tog en hel dag, tur att det ändå var sommar.
 
 
-Familjens niondeklassare gick ut grundskolan. En stor fest med en massa gäster och planera och laga maten själv var ett större företag. Städat blev det också! Och, i samma veva införskaffade vi några köksmaskiner som present. Plus en blender för oss själva eftersom denna sommar ska bli en smoothie-sommar!!😃
 
 
-På det lite möten, naprapat och frissa… inte konstigt att jag hade vad jag gjorde!
 
I morse började jag dessutom rensa ut min mail! Jag hade kvar typ alla Ica-erbjudanden från 2020 så det var verkligen dags. Men vilket roddande det har varit med allt i mitt liv! Jag förstår verkligen att jag velat bli köpfri. En massa ärenden som har tagit min energi och uppmärksamhet, för många. En del har naturligtvis varit nödvändiga, men absolut inte alla. Jag vill ha lugn och ro!!
 
På sommaren småläser jag bara böcker som jag verkligen har lust med. Som den här trevliga om Tove Jansson.
 
 
Och nu har jag en hög som jag väljer ur när andan faller på. Helt kravlöst.
 
 
Fysiskt är jag väl i ok skick, och inget i kroppen bråkar jättemycket just nu. Men jag märker att varje krämpa drar mig ändå lite neråt i det långa loppet. Inte blir man yngre inte. Men sommarens fjällvandring runt Kebnekaise är i nuläget fullt görbar, det är ett faktum! Det blir bara jag och Greger så vi får väl traska på i lugn och ro… av någon underlig anledning ser jag fortfarande jättemycket emot det!!

Montreux, Montreux

Maj 2023 fick jag göra en alldeles underbar arbetsresa!
Vartannat år går det en konferens om neonatal respirationsvård i Montreux, Schweiz. Montreux ligger på sk Vaud-rivieran, tillsammans med bl a Vevey och Lausanne. Medan Montreux ligger på den östra änden av den väldiga Genevesjön (Lac Lamon) så ligger Geneve i den västliga spetsen. På andra sidan sjön syns de franska Alperna, vid gynnsamt väder syns även bergkomplexet där Mont Blanc (Europas högsta berg) ligger. Området är franskspråkigt.
Montreux har en årlig jazzfestival. Bl a Charlie Chaplin och Freddie Mercury har bott i staden. Numera finns det ca 26000 invånare i denna lilla stad.
Schweiz är något av en paradis på jorden enligt min förhandsinformation, och så ser det ut också, i alla fall i Montreux. Små mysiga vingårdar, fungerande samhällsstruktur, rent och städat, och uppenbar frånvaro av brottslighet (förutom kanske ekonomisk sådan??) Människor är vänliga och positiva, och promenerar med sina små hundar längs strandpromenaden…
Någon direktflyg till Montreux går det förstås inte, utan man får ta tåg från Zurich med något tågbyte dessutom.
Om det inte bara var så förbaskat dyrt!! En måltid på Mc Donalds kostar minst 200 kr, en mindre meny… Det gäller hela Schweiz.
Som souvenir kan man köpa schweizisk choklad, som t ex Ragusa.
Jag njöt av tillvaron!!
 
 
 
 
 
 
För evigt tacksam över att jag fick uppleva denna stad!