Björn Natthiko Lindblad, buddhistmunken som skrivit boken Jag kan ha fel, och som gick bort i ALS för något år sedan, brukade säga att hans superkraft är att han inte tror på allt vad hans hjärna säger till honom. Det vill säga, han hade förstått att vi människor kan ha helt förvrängd uppfattning om verkligheten- och inte bara KAN ha, det har vi ofta också.
Vem vet vad vi lever i för en verklighet? Vi tror att vi vet så mycket, fast vi samtidigt vet att vi ingenting vet. Ju mera svar desto flera frågor. Mycket onödig huvudbry skulle slippas om vi lärde oss bli medvetna om att vår verklighetsuppfattning är subjektiv. Många konflikter skulle rinna ut i sanden också.
Jag tänker på sakernas perspektiv när jag flyttar fiskyngel mellan mina 3 akvarium. Från yngelakvariet fortsätter färden antingen till Vision 180 l, till föräldrarna, eller till Rio 125 l, till de äldre syskonen. Vem får det bättre, omöjligt att säga, alla får det nog ganska bra. Men sedan yngelsyskonen skiljs från varandra till olika akvarium kommer de sannolikt aldrig, aldrig mera få träffa varandra i detta liv. Fast de finns i samma vardagsrum bara några meter från varandra så är de för evigt skilda. Det är en sorglig tanke. Men i och med att de inte vet om det, så besväras de inte av det heller. En tröst, kanske.
Inte bekymrar de sig för klimatförändringar, kriget eller inflationen heller. De har fullt upp med sitt!
(Jag vet att de är fiskar och inte bryr sig om sånt, men de hade ju lika väl kunnat vara människor också.)
Oavsett om man tycker att det är ångestväckande eller befriande så vet vi verkligen inte allt. Jag tror att det är bra att påminnas om det ibland. Min bästa version av detta liv är att man efter döden förstår det som man inte förstått här på jorden, och att det är någonting gott och kärleksfullt som då uppdagas. Att man får träffa dem som man förlorat och som man saknar. Under några omständigheter ska man inte bekymra sig över saker som man inte kan påverka, och som inte ens har hänt.
”Att oroa sig för saker som inte har hänt är som att betala ränta för ett lån som man inte har tagit.”
Min gammelmorfars två systrar emigrerade båda till samma stad i USA. Den ena gifte sig med en amerikan och den andre med en man här från Sturkö. Sturkömannen hade problem med spriten och blev tyvärr en ilsk man som förbjöd sin fru att träffa sin syster. De hade tyckt om att vara med varandra, vilket gör det ännu mer tragiskt. Så nära, men så långt ifrån. Systrarnas barnbarn har nu tagit upp bekantskapen med varandra, något som gör den tragiska berättelsen lite mer åt "happy ending"-hållet.