Kategori: Allmänt

Tiger time again och en bok

Gångna veckan har varit tung, kantad av jobb och konflikter, men även härliga nya bekantskap och mycket lärorika moment både på jobbet och inuti mig själv.
Jag har på riktigt blivit orolig för hästen, då hon kliar sig så mycket. Huden ser ju helt fin ut så jag har svårt att tro på eksem eller dylikt. Kanske löss? Jag ska titta med ficklampa och förstoringsglas senare idag.
I måndags hade vi hoppträning och hoppade återigen bana. Yade hoppar hellre räcke än kryss, men när man börjar få problem (otakt, småhopp, rasat hinder) över ett litet kryss på 50 cm kan man förstås fråga sig vad är felet? Jag kom på att felet var min egen ridning, eller snarare brist på den. Jag började rida, ramade in hästen, drev ordentligt och gav samtidigt stöd och styrde målmedvetet. Plus att jag satt kvar och hoppade först när hästen hoppade istället för att sitta på halsen, blunda och vänta. Och se så bra det gick sen! Det är just det här som gör min häst så ”svår”, fast hon är så snäll, och pålitlig. Att man måste alltid, alltid RIDA henne. Samt hänga med i hennes stora steg förstås!
Fortsätter beta av böcker i min spännande serie.
Idag är på tur          Jehåvas jäveln av Henrik Pettersson
Killen är uppvuxen inom Jehovas vittnen och gått ut ur rörelsen i vuxen ålder, fast ung.
Boken är nyanserad, inte svart-vit, och skildrar människotypen som bara måste göra det han måste göra. Som att gå ur Jehovas vittnen. Fast det inte är roligt och fast man inte får någon belöning alls för det, i alla fall inte kortsiktigt. Enda uppenbara fördelen, som ingen kan ta ifrån en, är att man i slutändan kan titta på sitt liv och konstatera: det här ser ut som jag. Inte perfekt, men det här är jag och det är ok. Det här är mitt liv. Jag är själv en sådan människa och förstår så väl alla plågor det innebär.
Boken har några tillspetsade händelser som föga förvånande har med blodtransfusion att göra, som jag misstänker är påhittade för att ge boken mera dramatik. Som läkare tycker jag att dessa känns överflödiga, men kanhända att någon annan känner helt annorlunda.
Idag underbar väder, men fruktansvärd blåst, ska ut med hästen och sedan tillbringa kvällen med min älskade man.

Glad Mars!

Det var ett ovanligt lugnt arbetspass på 25 h och jag kom ihåg att byta blad i min Pope-kalender som jag köpte från Rom. Från första början har jag gillat den nya påven Franciscus, redan innan jag läst allt som skrivits om honom. Det jag lade märke till först var att han hade så snälla ögon, fulla med ljus.
Jag är ju inte den enda i världen som gillar honom. Under året som gått har det skrivits mycket (gott) om honom och han har fått i princip alla utmärkelser som går att få (bl a årets bäst klädda man- pga att han vägrar använda de röda påveskorna och därmed anses som så stilmedveten att han är värd priset).
Han har alltså tagit ställning för homosexuella och lyft fram problemet med fattigdomen. Han har också genom att poängtera sin egen mänsklighet gjort sig ännu mera gudalik i människors ögon. Vi var i Rom och Vatikan i slutet av oktober-13, och aldrig har det varit sådan trängsel i Vatikanen enligt dem jag pratade med. Den nya påven drar dit folk från världen över, inte att tala om de italienska och europeiska katoliker.
Jag har hans kalender på skrivbordet på jobbet. Försöker titta på honom varje dag och komma ihåg hur viktigt det är med människor som orkar göra det som de tror på, och även göra fel, men ändå fortsätta framåt och inspirera andra.
Ikväll börjar min nya efterlängtade(?) serie om böcker här på bloggen. Häng med!

 

Färger

Jag älskar färger. Jag har alltid älskat färger. Mest älskar jag rosa och lila med alla dess nyanser men det allra bästa är om man får ha hela färgskalan! Jag har aldrig solglasögonen på mig för att jag tycker att världen blir så tråkig då färgerna försvinner.
Lagom med tanke på detta så fick vi av Gregers barn till julklapp en mycket fin bollformad lampa som innehåller alla regnbågens färger. Man kan ha dem i rundgång, eller välja den färg som bäst passar sinnesstämningen just då. Då vi också gjort om sovrummet så blir den hur fin som helst!
Mellanpojken gillade lampan och önskade sig en sådan. Han brukar aldrig önska sig någonting och jag har rentav svårt att komma på julklappar eller födelsedagspresenter åt honom då han inte vet vad han vill ha. Så jag köpte lampan åt honom, orkar inte vänta till oktober med att ge den, vi lever ju bara idag! Enda kravet blir att han ska städa sitt rum ordentligt innan.
När jag var barn åkte jag buss till skolan i centrum och gick dagligen genom shoppingcentret, och nog var det ofta jag har någonting på önskelistan. Så är det inte med mina pojkar, kanske är det så att när man inte ser grejer så vill man inte ha dem heller. Eller sedan har de redan allt (det tror jag dock inte på egentligen, hur mycket man har påverkar sällan om man är nöjd med det man har).
Vandrade runt på bokrean en stund igår men utan att hitta någonting som jag behövde. Så det blev barnfri myskväll och nu är jag på jobbet igen. Pissväder ute, dock hörde jag fågelkvitter i morse- idag är ju mars månad.

English

Om det är någonting som skulle ha underlättat mitt liv så hade det varit att kunna engelska riktigt bra! Det känns så att jag pratar mera engelska än svenska på jobbet. Vetenskapliga artiklar går ganska bra, men det finns så många ord i engelska språket att man blir aldrig fullärd!
Jag har läst en del böcker på engelska, och nu pågår läsning i form av

 
Jag är så trött och min vecka har bara kommit halvvägs om ens dit. Nästa vecka är sportlovsvecka och då kommer det vara barnfritt, får se vad vi hittar på! Förutom jobb förstås.

Tacksamhet

Gråmulen regnig dag i februari började med att vi insåg att små pojkarna hade friluftsdag. Varm choklad i termos fick de dela på men att hosta upp en passande hjälm kl 06.50 på morgonen är en större utmaning. Skranorna satt fast i den isiga backen men allt ordnade sig till sist, innan skolbussen gick.
Jag är jättetrött efter att ha varit inblandad i diverse operationer hela dagen. Men jag känner en djup tacksamhet mot mina bästa underbara kollegor. Inte nog med att jag fått göra alla lärorika procedurer så jag känner att jag kan jobba kvar på mitt spännande och ibland rent skrämmande jobb åtminstone ett tag till. Jag har därtill fått Kexchoklad för att hålla blodsockret uppe, och en matlåda! Plus en massa peppning. Och min äldre kollega har ställt upp som vanligt och stöttat mig med sin närvaro ögonblickligen när det behövdes, fast han hade fullt upp själv. Vad skulle man göra, och vad skulle jag vara utan alla mina underbara kollegor! Ingenting, men nu är jag allt!
Avslutade dagen med ett gäng fina psykologer till vänner på Vezzo. Och sista avslut blir bastu med världens bästa äkta make, god natt!
 
 

Vardag

Fick häromkvällen massage av grannen Åsa som är utbildad massör. Hennes massage känns väldigt mjukt och gör inte alls ont. Ändå är man alldeles vimmelkantig efteråt och jag kände av massagen även morgonen efter!
Igår hoppträning igen, en bana på 50-60 cm på hela 10 hinder och jag och Yade var med och hoppade som alla andra! Antingen är jag modig eller sen är jag tokig. Jag förstår inte varför jag alltid måste utsätta mig för saker som jag är rädd för. Men, det VAR lite roligt också. Nu måste jag bara sluta bromsa på henne så får vi till flera riktigt snygga språng!

 
Vilken fin häst jag har!
 
Jag har blivit SOS-barnby-fadder i Cebu på Filippinerna. Är glad att jag fick ett brev av dem så jag slutligen fick tummen ur. Barnen lever på en soptipp, eller på gatan, utan någon möjlighet att påverka sitt öde. Vi i I-länderna kan knappast förstå vad begreppet orättvisa innebär, det får man en aning om man när man ser hur det ser ut på många ställen här på jorden… Om jag har kvar hälsan kommer jag att åka någonstans och hjälpa till då barnen vuxit upp, det har jag bra utbildning för.
Nu njuta av en slöar-kväll!

…Och mera sol

Jag sov gott och började morgonen med alldeles färska kokta ankägg som jag köpt av en kollega. De liknade väldigt mycket hönsägg.
Provade vinterridbanan men den var för mjuk så det blev bara skritt. Det kliiar på min häst, tror att pälsen börjar lossna.

 
Imorgon har vi vår lilla hoppträning igen. Jag har varit väldigt hopprädd tidigare, efter att år 2006 ha ramlat ner då hästen jag red gjorde tvärstopp mitt i studsen. Mitt bäcken gick ur led och det lagades först efter flera månader av en skicklig sjukgymnast. Jag fortsatte rida men jag fick för mig att om jag ramlade av en enda gång till så skulle bäckenet gå i små bitar. Så jag hoppade aldrig mera, det blev mest bara dressyr och uteritter. När det var som värst kunde jag bli gråtfärdig bara av att se en bom på marken. Och trots att jag har både ramlat av och det har gått bra, och t om fött barn med mitt bäcken utan problem efter olyckan, så kunde jag inte släppa hopprädslan. På Hippologum red jag dessutom i dressyrgrupp så hoppning var uteslutet.
Jag deltog i några 50 cm klasser på blåbärshoppning med en idiotsäker häst några gånger under årens lopp, så viljan kanske fanns där ändå. Och när jag köpte min egen häst hösten 2012 så började jag tycka att jag höll på att bli lite väl begränsad som ryttare, och vi som ekipage. Min häst älskar att hoppa och har tävlat rätt höga klasser och jag vet att hon är väldigt ”säker” så jag talade med världens mest snälla och tålmodiga ridskolelärare Magdalena och hon startade en liten markarbetsgrupp på ridskolan. Vi är en blandad grupp med någon unghäst, någon travare, någon lite mindre erfaren ryttare, några duktigare också, och sen jag som är rädd med min superhäst.
I början var jag förstås hysteriskt rädd, i synnerhet för studsen, men nästan till min egen överraskning har det gett med sig bara på någon månad. Vi har hoppat bana, och studs! Det är nästan roligt. Jag tycker dessutom att vi har utvecklats som ekipage, även i dressyr.
Min ridlärare säger att vi människor inte är mera komplicerade än så att vi behöver bara upprepa saker tillräckligt många gånger så försvinner rädslan. Jag tror faktiskt att hon har rätt.
En gång för flera år sedan hade vi teorivecka på Hippologum och jag deltog i en föreläsning ”Ridning och rädsla”. Det var en mental coach som höll i den- hon var alltså coach och inte i första hand ryttare. Det var en enda flicka och en massa ”tanter” som deltog. Vi gjorde några övningar som var slående och berättade våra historier och varför vi blivit rädda. Många av oss var, som jag, rädda för hoppning. Men många var också rädda för ridning, och många var t om rädda för hästar! Det var modigt av dem att komma dit och berätta, och man kunde inte annat än undra varför de inte lagt hästintresset på hyllan för länge sedan! Men det berättar också om det här med hästar- det är såå häftigt, roligt, fantastiskt och beroendeframkallande att hålla på med dem att det kan vara mycket svårt att sluta. Fast man är livrädd.

Sol!

Jag gick jour inatt och fast jag fick sova så är jag ändå mörbultad idag. Det går ganska bra så länge jag får göra saker och ting i min egen takt, i lugn och ro, och en sak i taget. Men så fort det tillkommer stress, krav, oljud etc så går luften bara ur mig. Jag kan ligga i sängen och tänka på allt vad jag vill och ska göra men när det kommer till handling så orkar kroppen ändå inte.
Övriga familjen for till barnkalaset, jag kunde inte uppbringa en sådan stämning så jag stannade kvar hemma. Gick ut och gjorde stallet, och vad såg jag- SOLEN! Meningen var bara mocka men solen lockade ut mig och hästen. Först skrittade vi en runda runt i byn, hon har blivit så tittig då vi tillbringat hela vintern inne i ridhuset så det var bra träning. Sedan for vi till den lilla åker/skogsvägen och galopperade bort all dålig energi (hoppas jag åtminstone). Ingenting rensar skallen så bra som en ordentlig galopp ute i skogen! Det kliar mycket på hästen och ställvis, där täcket skaver lite, har det farit bort stora områden med vinterpäls. ”Underpälsen” sitter kvar så jag antar att det handlar om begynnande pälstappning för våren.
Det känns konstigt att det kommer vår då det aldrig har varit någon vinter i år, men det är bara tacka och ta emot.
 
 
 
 
 

Vilsen med Facebook

Det var ett tag sedan jag förstod att jag har blivit blockerad på Facebook. Av mig själv.
Jag vill inte fota varje portion mat jag tillagar/äter och lägga ut det på Facebook. Ändå tycker jag att jag har mycket att ge på den branschen vad gäller recept och inspiration.
Jag vill inte lägga ut en massa bilder, eller ännu värre, videos, på mig och min häst på Facebook. Det känns skrytsamt. Ändå är resan med en egen häst en spännande upplevelse och jag själv läser gärna långa inlägg och ser gärna även på film på andras hästar. (Det är ju förstås en fördel om man är något sådär nyanserad- det finns väl ingen som har bara framgång jämt?)
Vi har byggt ut huset och inrett en hel del, och även om jag tycker att renoveringar eller prylar inte är den viktigaste saken här i livet så är det ju roligt att inspirera andra och låta sig inspireras! Samma gäller mode och skönhet.
Att resa är det bästa som finns, men Facebook är inte heller rätt forum för det.
Att få ihop jobb och familj, förhållande och fritid är en utmaning för alla kvinnor i min ålder och det skriver jag gärna om, inte bara gnäller. I allra bästa fall kan man kanske hitta några likasinnade.
Jag kommer från Finland och bor långt borta från många vänner och släktingar. Många av dem kan dock svenska, åtminstone hjälpligt. Svenska är inte heller mitt modersmål. En blogg kan vara ett bra sätt att hålla kontakten med dem som bor en bit bort och vill veta hur jag/vi har det.