Resan till Krakow var full av personliga ställningstaganden. Dagen efter Auschwitz var det dags att besöka saltgruvan i Wielicka strax söder om Krakow. Besökare får tillbringa ett par timmar i max 135 meters djup, i en labyrint som består av hundratals kilometer och som är så enastående att den tillhör de objekt i världen som utnämndes till Unesco världsarv 1978. Man har grävt salt där från 1300-talet (då salt var riktigt värdefullt) ända fram till 2007. Varenda ”viktig” Krakowbesökare från Amerikas president till konstnärer och påvar har garanterat fått se gruvan.
Det är ju bara en sak. Jag har problem med svår klaustrofobi och panikångest.
Trapporna, de 400 trappsteg ner, gick bra. Luften var frisk och jag travade på. Men när järndörren stängdes bakom mig förstod jag vad som skulle hända. Antingen skulle jag på mina bara knän få be guiden om att låta mig klättra tillbaka uppför trapporna, vilket hon med all säkerhet skulle vägra låta mig göra. Eller sen skulle jag ha två timmar i det underjordiska framför mig. Två timmar innan jag fick se solen igen och känna den friska luften. Plus att jag hade hört att man fick utstå en hemsk hiss i slutet för att komma upp igen. Mina armar och ben blev spaghetti och jag började gråta. Men vad kunde jag göra. Jag var i gruvan.
Jag måste säga att luften var helt ok. Bara på vissa ställen var det lite unket. Temperaturen är 15 grader. Och jag har sällan i mitt liv sett någonting så enastående. Små kyrkor, kapeller, enorma kyrkosalar med kandelabrar och bländande konst i form av statyer. Saltsjöar, ljud- och ljuseffekter. Kristaller. Allt omkring oss inklusive golv, väggar och tak var av salt. Leonardo Da Vincis Sista nattvarden fanns där skulpterat i salt, alldeles perfekt. Höga höjder och branta stup, grottor som fick en att känna sig riktigt liten. Små tomtar här och där- jag tror att de också var saltstatyer…
Det finns flera kyrkor som används för gudstjänster och bröllop, och ett sanatorium där man även kan övernatta, då salt i andningsluften är bra för dem med luftvägsbesvär.
Pga nedsatt omdöme handlade jag allt möjligt smått och gott i den underjordiska affären, tur att det fanns bara billigare saker där. Saltlampan som jag köpte var dock tung och otymplig att transportera hem, påpekade Greger och hade förstås alldeles rätt.
Slutligen var det dags för hissen- en minimal gallerförsedd mörk bur som framkallade oerhörd ångest hos undertecknad.
Men jag ångrar mig inte. Jag rekommenderar gruvan till alla som kan tänka sig klara av den. Det är sällan jag har sett någonting så häftigt! (Googla gärna på bilder, att fota gick inte med min ”utrustning”.)
