Resan till Krakow var full av personliga ställningstaganden. Dagen efter Auschwitz var det dags att besöka saltgruvan i Wielicka strax söder om Krakow. Besökare får tillbringa ett par timmar i max 135 meters djup, i en labyrint som består av hundratals kilometer och som är så enastående att den tillhör de objekt i världen som utnämndes till Unesco världsarv 1978. Man har grävt salt där från 1300-talet (då salt var riktigt värdefullt) ända fram till 2007. Varenda ”viktig” Krakowbesökare från Amerikas president till konstnärer och påvar har garanterat fått se gruvan.
Det är ju bara en sak. Jag har problem med svår klaustrofobi och panikångest.
Trapporna, de 400 trappsteg ner, gick bra. Luften var frisk och jag travade på. Men när järndörren stängdes bakom mig förstod jag vad som skulle hända. Antingen skulle jag på mina bara knän få be guiden om att låta mig klättra tillbaka uppför trapporna, vilket hon med all säkerhet skulle vägra låta mig göra. Eller sen skulle jag ha två timmar i det underjordiska framför mig. Två timmar innan jag fick se solen igen och känna den friska luften. Plus att jag hade hört att man fick utstå en hemsk hiss i slutet för att komma upp igen. Mina armar och ben blev spaghetti och jag började gråta. Men vad kunde jag göra. Jag var i gruvan.
Jag måste säga att luften var helt ok. Bara på vissa ställen var det lite unket. Temperaturen är 15 grader. Och jag har sällan i mitt liv sett någonting så enastående. Små kyrkor, kapeller, enorma kyrkosalar med kandelabrar och bländande konst i form av statyer. Saltsjöar, ljud- och ljuseffekter. Kristaller. Allt omkring oss inklusive golv, väggar och tak var av salt. Leonardo Da Vincis Sista nattvarden fanns där skulpterat i salt, alldeles perfekt. Höga höjder och branta stup, grottor som fick en att känna sig riktigt liten. Små tomtar här och där- jag tror att de också var saltstatyer…
Det finns flera kyrkor som används för gudstjänster och bröllop, och ett sanatorium där man även kan övernatta, då salt i andningsluften är bra för dem med luftvägsbesvär.
Pga nedsatt omdöme handlade jag allt möjligt smått och gott i den underjordiska affären, tur att det fanns bara billigare saker där. Saltlampan som jag köpte var dock tung och otymplig att transportera hem, påpekade Greger och hade förstås alldeles rätt.
Slutligen var det dags för hissen- en minimal gallerförsedd mörk bur som framkallade oerhörd ångest hos undertecknad.
Men jag ångrar mig inte. Jag rekommenderar gruvan till alla som kan tänka sig klara av den. Det är sällan jag har sett någonting så häftigt! (Googla gärna på bilder, att fota gick inte med min ”utrustning”.)
Där hade du inte fått ner mej!! ……………………………..Vi hade ridläger i 8 år… Kram!
Verkligen intressant!!!!
I Auschwitz har jag varit, men det var längesedan. En hemsk upplevelse,men givande.
Får en känsla av att din resa verkligen har utmanat ditt inre och yttre på ett mycket tufft, men kanske också givande sätt. Att du står där och gråter vilket jag tänker är fantastisk – du lättar på trycket och klarar dig! Möta sin ångest och gå igenom den är starkt! Styrka på djupet bygger på skörhet och svaga tillstånd ..
Styrkekram från ett i dag soligt Skellefteå.
Hejsan,
Jag heter Tove Lindgren och jobbar med ett företag som hjälper bloggare att få betalt för att skriva valfria inlägg inom passande ämnen.
Om du kan tänka dig att skriva ett inlägg mot betalning så får du gärna maila mig på tove.lindgren@pvmmedia.com så kan jag skicka ett exempel på ämne och ersättning.
(Även ni andra som driver bloggar är välkomna att kontakta oss).
Mvh, Tove
Du är en tuffing Annukka!
För min del så skulle det inte ha varit något problem men jag vet ju att du har svårt med klaustrofobin osv….Jag är imponerad över hur
stark du är som går emot allt som är jobbigt inom dig.
Men så fick du valuta för detta!
Dit vill jag också. Vilka världar det finns i vår värld. Fantastiskt!
Tack för allt detta!
Åh, imponerande att du klarade gå ner där! Bra gjort 🙂
Bra gjort av dig! Jag känner igen mina tankar och känslor inför besöket i Burj Khalifa, världens högsta byggnad. Men man klarar mer än vad man tror…
Vilken fantastisk upplevelse! Och du klarade av att ta dig ner i gruvan. Med råge! Ibland kan det var bra att utmana sig själv och det gjorde du verkligen.
Jag hade inte hört talas om denna gruva men den finns nu nedtecknad på listan över "att göra" om jag kommer till Polen igen.
Nu har jag dessutom lärt mig fler än två nya saker idag…
Tack för det!
Och ps. En sådan tuffing som du hade absolut inte haft några problem med gruvan. Det där är bara mina egna hjärnspöken.
Nja, så tuff är jag inte. Du vet ju att jag kan vara rädd för bl.a katter. Och jag har varit och är ibland flygrädd och vill inte vara på öppet hav i storm…
Rädslor finns.