Etikett: Serve

Dag 4 Tärnasjö-Syter

Den här dagen kom vi iväg först kl 11.30! Det kan hända att det beror på att Greger gjorde plättar till frukost. De smakade gott med lönnsirap. Jag hade en liten känning av ryggskott i ländryggen (ve och fasa) men med lite Ipren och lagom motion gick det till sig. Vi tackade vår fina lägerplats och njöt av vandringen i skogen. Måttligt med ohyra, inga brems i synnerhet, inte olidligt varmt om än varmt fortfarande, och inga större stigningar. Vi njöt av den vackra Tärnasjön även till lunch.
 
 
 
Senare gick leden lite djupare in i skogen, men trots myrmark omkring oss gick det bra med myggorna.
 
 
Kungsleden går över Tärnasjöns arkipelago, över 7 broar som Länsstyrelsen håller på att renovera. Tärnasjön har många öar!
 
 
 
Efter brosystemet brantade det till på vägen upp mot Syterstugan. Vyn bakåt var, återigen, storslagen.
 
 
Regnet hann ikapp oss 5 minuter före vi nådde Syterstugan, vid 17-tiden. Snabbt var vi upp med vårt tält, men fick pinnbrott på Poppes tält i hällregnet, typiskt nog. En snäll stugvärd lät oss hålla på och reparera detta i hallen i Syterstugan, även om covid-restriktionerna på fjällen är strängare än någon annanstans i hela världen. Tältet blev lagat, men mina skor och knäskydd var genomblöta. Även Greger och Poppe var blöta. Vår lägerplats var fin, bredvid den brusande Svärfarsbäcken, men det var inte lättgånget till stugan därifrån och vi gick inte tillbaka till stugan och dess faciliteter fler gånger.
 
 
 
Regnet lugnade ner sig återigen. Vi sov gott, och alldeles i närheten väntade de dimhöljda Sytertopparna på oss…

Dag 3 Serve-Tärnasjö

Ca kl 8 vaknade jag då jag höll på att grillas ihjäl, och kunde inte andas pga värmen. Antalet knott och brems utanför tältet var samma som kvällen innan, dvs maximal. Vi åt gröt och äggröra och gav oss iväg med glädje. Denna plats skulle inte göra oss lycklig!
Leden började brant uppför, över Servetjåhkka. Klockan var 10.30, värmen steg återigen och det var helt vindstilla. Axlarna värkte fortfarande men det gick ändå bättre att gå och bära än kvällen innan, då kroppen hade fått hämta sig under natten.
Väderprognosen hade hotat med åska, och vi hörde den bakom oss. Men den kom aldrig ikapp oss. Värmen var lika outhärdlig som dagen innan, och bremsen lika envisa och målmedvetna. Men vyn bakåt mot Ammarfjällen var fin, ffa Suvlåjvve syntes bra! Tärnafjällen (Norra Storfjället) började också synas framför oss så fort vi kommit över kammen av Servetjåhkka.
 
 
 
Lunchen åt vi vid en bäck, en jättefin lägerplats. Ris, ölkorv och oliver smakade gudomliga. Det är som att jag har fått barndomens smaksinne tillbaka! (Däremot så smakade inte proteinbar bra alls, väldigt artificiellt och konstigt.)
 
 
Överhuvudtaget gillade jag denna sträcka väldigt mycket. Vi gick upp på höjd med fjällhedarna och -sjöarna en bit under oss. Det var fantastiskt vackert och rogivande.
 
 
För övrigt var den vanligaste synen framför mig denna:
 
 
Poppe var mycket snabbare än vi vuxna. Men det var ju ingen snabbhetstävling. Jag gnetade på i min egna, långsamma men pålitliga takt.
I skogen innan Tärnasjöstugan höll jag på att få spader över den heta tryckande luften, knott och brems. Men konstigt nog minskade mängden knott och brems i skogen drastiskt någon kilometer innan vi nådde Tärnasjöstugorna. Jag förstår inte varför, men det var inte inbillning som jag först trodde. Kl 17.30 var vi framme.
 
 
Som belöning för dagens möda fick vi en fantastiskt fin tältplats vid Tärnasjön! Sparsamt med ohyra för första gången (och jag som trodde att det skulle vara mest mygg kring Tärnasjön!), underbar vy, vatten, lugn och ro. Men att bada i Tärnasjön var nästan olidligt kallt!
 
 
 
Vi hade en hel kväll för oss själva, bara vara och prata lite med varandra, reflektera över det som varit. Och äta gott såklart. Det blev Real-turmat Lappskavs, som var riktigt mättande och gott. Vi somnade och sov gott. Åskan gick runt oss, vi såg och hörde den, men den kom aldrig riktigt nära.

Dag 2 Aigert-Serve

God morgon! Vi hade försökt placera tältet så att morgonsolen inte skulle komma åt oss, men med dålig framgång. Redan kl 05 var det väldigt varmt i tältet. Greger sov men jag kröp ut, tog med mig tvättgrejerna och gick till badsjön. Jag var nog den enda som var vaken på hela stället. Även om luften var varm var det jobbigt att doppa sig i det kalla vattnet. Garanterat första gången jag går och badar i en kall fjällsjö kl 5.30 på morgonen.
 
 
Med en hel del till morgonbestyr var vi redo för avfärd kl 9.30. Den längsta etappen, och dessutom Kungsledens andra högsta punkt efter Tjäktjapasset, nära 1100 möh, låg framför oss.
 
 
Jag har märkt att jag älskar geografi, topografi, och så även olika namn. Namn som Uhtsa-Aigart och Stuor-Aigart låter så fina och spännande! Vi vandrade uppför i tilltagande hetta, och marken blev allt stenigare. Emellanåt blickade vi bakåt, över den mäktiga vyn mot Ammarnäs. Inte en molntuss fanns på himmelen.
 
 
 
Den stora betydelsen av vatten blir klar då man vandrar. Man kan helst inte välja en fikaplats eller tältplats utan vattentillgång. Till lunch blev det pasta med pesto, oliver och salami.
 
 
Jag svettades så mycket som det är möjligt att svettas. Jag vet inte hur varmt det var- maximalt, troligen. Inte en vindpust i luften annat än undantagsvis. Och lägg till brems! Vi försökte ha regelbundna pauser och dricka vätskeersättning, vilket hjälpte lite grann. Vi träffade även på några renar.
 
 
Skulle vi ens nå Servestugan? Axlarna värkte. Greger fick skoskav, Poppe fick skav på höftkammarna framtill, jag fick skav på hela ryggen och rumpan där höftbältet går. Modet sjönk t om hos Greger. På vägen ner gick vi över ett härligt vattenfall men såg knappt skönheten.
 
 
 
Servestugan 2 km, stod det på en skylt. Ett steg i taget. En och samma brems, enligt ljudfrekvensen, följde mig envist hela vägen. Inte ens Bushman hjälpte mot bremsen. Väl framme på Servestugan var jag mera död än levande. Stugan ligger i slymark och mängden knott och brems var obeskrivlig. Vi var så utmattade att vi orkade bara äta hårdbrödmackor. Och just när kvällen började svalna lite fick vi återigen doppa oss i en kall fjällbäck för tvättning var någonting som inte kunde skippas efter dagen som varit. En sådan tortyr. Men inne i tältet var det ändå varmt. Knotten kröp på duken då de inte bits ”inomhus”, tur för det. Godnatt.