Jag vill förstå mera: Ukraina, gränslandet

Kunskap ökar smärtan sägs det. Men vi behöver kunskap för att bättre förstå.
Den här boken är skriven av två finlandssvenska utrikeskorrespondenter och Ryssland/Ukrainakännare, Anna-Lena Laurén och Peter Lodenius. Och det riktigt intressanta med boken är att den utkom 2015!
 
 
Jag erkänner villigt att jag hade noll koll på Ukrainas historia, både riktigt långt bak i tiden, efter Sovjetunionens upplösning och mera nyligen (den orange revolutionen och Majdan hade jag helt glömt bort.) Den här boken är ganska kort och lättläst, och efter att ha läst den har jag ökat min kunskap om Ukraina med ca 100% om inte mera. Även min förståelse för den ryska logiken har ökat. Nu kan jag bättre se den oundvikliga händelsekedjan som ledde till att Putin verkligen försökte invadera Ukraina. Med mina obefintliga kunskaper kunde jag inte förstå det alls, jag trodde först som många andra, att Putin hade blivit galen.
Jag rekommenderar boken till alla! Ämnet är så viktigt och dagsaktuellt, att vi har rentav en plikt att läsa på och öka vår förståelse. Nyckeln är historien. Men historien kan också missbrukas som byggsten för egna sanningar och ”alternativ fakta”. Diktatorer får bygga sina egna sanningar tämligen ostört.
När det gäller information och nyheter är vi till syvende och sist helt beroende av media. Boken lyfter fram den ohyggliga makten som medierna har över oss. Det är skrämmande hur lätt det är att hjärntvätta människor. Den fulaste formen av krigsföring är inte den fysiska. I åratal har man i Ryssland förberett kriget och dehumaniserat ukrainare genom att bl a byta ut vokabulären (ukrainska regeringen=Kievjuntan, etc). På samma sätt gjorde man i Nazi-Tyskland mot judarna. Därför borde man läsa allt man läser med kritiska öppna sinnen och försäkra sig om att någonting inte klingar illa. Av frukten känner man trädet. Länge leve oberoende journalistik!
Ett givande inslag i boken var även fördjupning i den ryska logiken gällande vad som är ”sant” och hur diskussionen om världsläget med ryssar brukar förlöpa. Läs, varje argument från en västlänning bemöts med att ”Väst” är minst lika dålig/skyldig som Ryssland. Det är svårt att komma någon vart i ett sådant meningsutbyte, men även det blir mera förståeligt i historiens bakgrundsljus.
Dagsläget i Ukraina är i mångt och mycket så sorgligt att jag inte ens skulle vilja läsa om det. Allt jag kan hoppas är att nästa kapitlen i Ukrainas historia blir ljusare. De har verkligen gjort sig förtjänta av ett fritt och demokratiskt samhälle och land!

Sofi Oksanen, Utrensning. Och annat.

Sofi Oksanen är en av de mest populära nutida författare i Finland. Hon har finsk pappa och estnisk mamma. Hon är född 1977 och uppvuxen i Finland.
 
Att läsa Jung Chans Vilda Svanar ökade min obefintliga förståelse för Kina minst 100%. Så jag tänkte att nu är det dags att försöka uppnå samma sak med Ryssland.
 
 
Jag har varit orolig och deppig pga Ukrainakriget, och min första reaktion var- vilken ”feelbad”-bok!! Men när jag kommit halvvägs sögs jag med i den i mitt tycke genialiska handlingen. Det är en riktigt intelligent bok! Det börjar med att Aliide Truu hittar en illa tilltygad flicka på sin egen gård.
Även om författaren inte har vuxit upp i krigstid eller ens i Estland, lyckas hon ändå fånga den sovjetiska stämningen av ständig rädsla och osäkerhet.
Krigen, de ständigt skiftande erövrarna- gör du si eller så, alltid kan det bli fel. Och priset är tortyr, våldtäkt eller död. Eller bara rädsla. Man vet aldrig. Vill de sätta dit en är det hur lätt som helst. Och ingen kan fly. De hittar alltid en, på ett eller annat sätt. I ett system med så mycket rädsla och sorg kan ingen någonsin vara riktigt lycklig. Och mitt i allt balanserande mot omgivningen borde man vara en människa också, och leva sitt liv.
Författaren beskriver vad en enda våldtäkt och misshandel/tortyr kan göra mot en människa. Väsendet blir skvättigt, blicken flyr, man får en nervös aura. Posttraumatisk stressyndrom beskrivs med all sin kraft. Och dessa människor känner igen varandra, de som också har varit med om samma sak! Men man känner inte medkänsla, utan snarast avsky, mot varandra. Skuld och skam.
Oksanen beskriver även Tjernobylkatastrofen, som folk inte fick någon information om, men rykten spred sig ändå. Och hur de från olyckstrakten blev de nya spetälska, och hur maten omdirigerades inom landet så att Moskova fick den renaste maten…
 
Sovjet var ett stort land, och det är Ryssland också. Är det ens möjligt att härska över ett så stort och heterogent land med annat än våld och rädsla?
Vi i ”Väst” (ha ha, vilket homogent begrepp!) har generellt svårt att förstå den ryska logiken. Att rent geografiskt vilja expandera och erövra nya områden- men inte alls vara rädd om det man redan har. Men behöver bara gå till fd finska Karelen, följa vägen från Finland och se hur förfallet dyker upp så fort man passerat gränsen. Gropig väg som inte har sett något underhåll på hundra år, förfallna gårdar, igenvuxna åkrar, svältande folk som tvångsförflyttades till Karelen från sina egna hemtrakter. Varför skulle Ryssland tvunget ha detta område, vår Karelen?? Och nu vill de ha Ukraina också, efter att ha bombat den sönder och samman. Jag skulle tro att återuppbyggnaden inte står så högt upp i listan. Det viktiga för ryska ledningen är linjerna på själva kartan.
 
Jag har personligen aldrig känt någon vilja eller intresse att åka till Ryssland. Det är fult, smutsigt och glädjelöst där. Ändå måste de rimligen ha fantastisk natur, både berg, hav, sjöar och skogar. Och deras gamla kultur med konst, arkitektur och litteratur är ju fantastisk. 
Man blir fundersam varför även ryska eliten själva har en sådan dragning till ”Väst”? De har sina yachter och fritidshus i väst, deras barn går i västländska skolor och suktar efter västländska produkter. Varför förmår de inte göra sitt eget land attraktivt, både för sig själva och även utlänningar?
Ett annat kapitel är den ryska ”sanningen”, som det alltid finns flera versioner av. Denna sanning kan t om förkunna att de döda rör på sig, att de skadade är skådespelare, att en jude är nazist och att ett krig är fredsoperation. Och aldrig, aldrig är det Ryssland som har det minsta fel.
Det ryska folket har så länge varit hjärntvättad med rädsla och propaganda, att det i mitt tycke är ett mirakel i sig, att det fortfarande finns en hel del mer eller mindre kritiskt tänkande individer i landet. För de finns ju.
Nog vet jag att det finns fiffel och lögner även i Väst, i Sverige, och till och med i Finland. Det finns fruktansvärda orättvisor och ständig kamp mellan gott och ont överallt. Finland har haft ett blodigt inbördeskrig helt på egen hand, så nog kan vi också. Men här i Väst har vi i alla fall en teoretisk möjlighet att ibland förändra någonting, eller kanske få en upprättelse efteråt i alla fall.
 
Jag är inte ultrafeminist som person, men Sofi Oksanens roman lyfter åter fram det som jag mest brinner för: Jag avskyr män som misshandlar och dödar kvinnor, och jag avskyr hallickar och alla former av människobusiness. Jag avskyr sexköpare, dessa vanliga familjefäder som tydligen finns överallt även i Sverige, i oanat stora antal! Jag avskyr alla våldtäktsmän, både under krig och fred. Jag dömer sällan folk men dessa människor må inte söka sympatier hos mig. Det finns inga förmildrande omständigheter. Mäns våld mot kvinnor är ett globalt fenomen.
 
Så visst var det en feelbad-bok allt. En bok där förflutna kommer ikapp en, såren öppnar sig för att kunna slutas igen, allt går inte att laga, men livet går vidare. Men i jämförelse med t ex Nina Wähäs Testamente som är något av det mest korkade och smaklösa som jag någonsin läst, är Utrensning en intelligent, djuplodande, mångfacetterad läsupplevelse. Den väjer verkligen inte för hemskheterna, men smaskar inte med dem utan portionerar professionellt och balanserat. En bok som jag kommer att bära med mig länge och låta mitt undermedvetna bearbeta, och där nya insikter lär komma även långt efter att boken tog slut.