Stalins kossor

Eftersom jag gillade Utrensningen så mycket fortsatte jag även med Sofi Oksanens debutroman Stalins kossor.
 
 
Den ger ännu mera intressant information om Sovjettiden, det hopplösa systemet där ingen iofs var arbetslös, men ingenting funkade, och dagliga brist på ”allt”, köandet, godtycket, byråkrati och korruption bröt ner allt det roliga i livet. Vem skulle inte vara beredd att sälja sig själv eller sin gamla mormor för ett par strumpbyxor, liksom.
Sovjettiden måste på sitt sätt ha varit ännu värre i de ockuperade områden såsom t ex Baltiska länderna. Där var man alltid mellan två eldar, tvungen att välja sida och ständigt konfronterad med sitt och andras förflutna. Och visst, det gör ont att bli förtryckt av fienden och det dåliga systemet, men det mest plågsamma är att bli sviken och förrådd av sina egna ländsmän, kanske t om av sina egna släktingar.
Eftersom hela tillvaron tycks så godtycklig och svårstyrd så uppstår det en del vidskeplighet, något som jag redan uppfattade i boken Utrensningen. Jag antar att vidskepligheten står för att försöka kontrollera tillvaron på något sätt.
Även Sibirien berörs, och det var ingen rolig tillvaro heller, som förväntas kan. Det kunde räcka att man var på besök hos fel person vid fel tidpunkt och hamnade med på en lastbil för att få tillbringa 20 år av sitt liv i Sibirien, i svält och kyla. Beskrivningar av vad man fick som daglig näring är hårresande.
 
Boken skiftar stiligt mellan förflutna och nuet, mor, dotter och mormor. Sett ur dotterns (jag antar att ”Anna” står för Sofi själv?) perspektiv tycker jag att det är intressant att det är fullt möjligt att vara född i ett land men ändå så gott som helt stå utanför samhället. Detta gäller ju för övrigt även svensk invandring, jag hänvisar till min bokrecension ”Tills alla dör”. Annas mamma är estnisk och pappa svensk. Tiderna (70- och 80-tal) var sådana att estniskheten inte upplevdes som någonting att briljera med. I dagsläget har jag svårt att tro att det kunde vara så oövervinnerligt ”handikapp” i Finland, att härstamma från Estland. Hur som haver, föräldrarnas relation till varandra är dålig, den finska pappan är ständigt bortrest, mamman har inte arbetstillstånd i Finland och hon är djupt insnöad i sitt gamla hemlands och släktingarnas problem. Det är mycket möjligt att gamla hemlandet (eller Sovjetunionen) fortfarande utövade kontroll över henne, men en del kan även ha varit paranoia. Den ytterst misstänksamma världsbilden inplanterar mamman direkt hos lilla Anna, som aldrig litar på någon och skapar en väldigt hemlig och reserverad identitet, gentemot allt och alla. Mamman har för mycket egen börda för att kunna vara en stabil förälder för sin dotter, och eftersom de är så ensamma blir det ett mycket sårbart läge för den lilla familjen.
Anna utvecklar problem med svår bulimi och allmänt självdestruktiv livsstil. Hennes liv låter oerhört komplicerat och glädjelöst- jag blev alldeles matt av att bara läsa om den.
På något sätt blev jag ännu mera tagen av Utrensningen, men Stalins kossor är ett bra komplement, i synnerhet på min väg att bättre förstå mig på Ryssland.
”Väst” är inte felfri, gudbevars. Men det kommunistiska auktoritära receptet tag nog lätt fram det allra sämsta hos människorna. Jag vet fortfarande inte om det går att dela människor till goda och onda annat än i undantagsfall. Mot bakgrund av dessa epoker med skräckregim (såsom Sovjettider, nazi-Tyskland eller kanske dagens Ryssland) ser jag det snarare som så att olika människor har olika trösklar att sälja sina principer, till olika grader av samvetskval.
 

Sofi Oksanen, Utrensning. Och annat.

Sofi Oksanen är en av de mest populära nutida författare i Finland. Hon har finsk pappa och estnisk mamma. Hon är född 1977 och uppvuxen i Finland.
 
Att läsa Jung Chans Vilda Svanar ökade min obefintliga förståelse för Kina minst 100%. Så jag tänkte att nu är det dags att försöka uppnå samma sak med Ryssland.
 
 
Jag har varit orolig och deppig pga Ukrainakriget, och min första reaktion var- vilken ”feelbad”-bok!! Men när jag kommit halvvägs sögs jag med i den i mitt tycke genialiska handlingen. Det är en riktigt intelligent bok! Det börjar med att Aliide Truu hittar en illa tilltygad flicka på sin egen gård.
Även om författaren inte har vuxit upp i krigstid eller ens i Estland, lyckas hon ändå fånga den sovjetiska stämningen av ständig rädsla och osäkerhet.
Krigen, de ständigt skiftande erövrarna- gör du si eller så, alltid kan det bli fel. Och priset är tortyr, våldtäkt eller död. Eller bara rädsla. Man vet aldrig. Vill de sätta dit en är det hur lätt som helst. Och ingen kan fly. De hittar alltid en, på ett eller annat sätt. I ett system med så mycket rädsla och sorg kan ingen någonsin vara riktigt lycklig. Och mitt i allt balanserande mot omgivningen borde man vara en människa också, och leva sitt liv.
Författaren beskriver vad en enda våldtäkt och misshandel/tortyr kan göra mot en människa. Väsendet blir skvättigt, blicken flyr, man får en nervös aura. Posttraumatisk stressyndrom beskrivs med all sin kraft. Och dessa människor känner igen varandra, de som också har varit med om samma sak! Men man känner inte medkänsla, utan snarast avsky, mot varandra. Skuld och skam.
Oksanen beskriver även Tjernobylkatastrofen, som folk inte fick någon information om, men rykten spred sig ändå. Och hur de från olyckstrakten blev de nya spetälska, och hur maten omdirigerades inom landet så att Moskova fick den renaste maten…
 
Sovjet var ett stort land, och det är Ryssland också. Är det ens möjligt att härska över ett så stort och heterogent land med annat än våld och rädsla?
Vi i ”Väst” (ha ha, vilket homogent begrepp!) har generellt svårt att förstå den ryska logiken. Att rent geografiskt vilja expandera och erövra nya områden- men inte alls vara rädd om det man redan har. Men behöver bara gå till fd finska Karelen, följa vägen från Finland och se hur förfallet dyker upp så fort man passerat gränsen. Gropig väg som inte har sett något underhåll på hundra år, förfallna gårdar, igenvuxna åkrar, svältande folk som tvångsförflyttades till Karelen från sina egna hemtrakter. Varför skulle Ryssland tvunget ha detta område, vår Karelen?? Och nu vill de ha Ukraina också, efter att ha bombat den sönder och samman. Jag skulle tro att återuppbyggnaden inte står så högt upp i listan. Det viktiga för ryska ledningen är linjerna på själva kartan.
 
Jag har personligen aldrig känt någon vilja eller intresse att åka till Ryssland. Det är fult, smutsigt och glädjelöst där. Ändå måste de rimligen ha fantastisk natur, både berg, hav, sjöar och skogar. Och deras gamla kultur med konst, arkitektur och litteratur är ju fantastisk. 
Man blir fundersam varför även ryska eliten själva har en sådan dragning till ”Väst”? De har sina yachter och fritidshus i väst, deras barn går i västländska skolor och suktar efter västländska produkter. Varför förmår de inte göra sitt eget land attraktivt, både för sig själva och även utlänningar?
Ett annat kapitel är den ryska ”sanningen”, som det alltid finns flera versioner av. Denna sanning kan t om förkunna att de döda rör på sig, att de skadade är skådespelare, att en jude är nazist och att ett krig är fredsoperation. Och aldrig, aldrig är det Ryssland som har det minsta fel.
Det ryska folket har så länge varit hjärntvättad med rädsla och propaganda, att det i mitt tycke är ett mirakel i sig, att det fortfarande finns en hel del mer eller mindre kritiskt tänkande individer i landet. För de finns ju.
Nog vet jag att det finns fiffel och lögner även i Väst, i Sverige, och till och med i Finland. Det finns fruktansvärda orättvisor och ständig kamp mellan gott och ont överallt. Finland har haft ett blodigt inbördeskrig helt på egen hand, så nog kan vi också. Men här i Väst har vi i alla fall en teoretisk möjlighet att ibland förändra någonting, eller kanske få en upprättelse efteråt i alla fall.
 
Jag är inte ultrafeminist som person, men Sofi Oksanens roman lyfter åter fram det som jag mest brinner för: Jag avskyr män som misshandlar och dödar kvinnor, och jag avskyr hallickar och alla former av människobusiness. Jag avskyr sexköpare, dessa vanliga familjefäder som tydligen finns överallt även i Sverige, i oanat stora antal! Jag avskyr alla våldtäktsmän, både under krig och fred. Jag dömer sällan folk men dessa människor må inte söka sympatier hos mig. Det finns inga förmildrande omständigheter. Mäns våld mot kvinnor är ett globalt fenomen.
 
Så visst var det en feelbad-bok allt. En bok där förflutna kommer ikapp en, såren öppnar sig för att kunna slutas igen, allt går inte att laga, men livet går vidare. Men i jämförelse med t ex Nina Wähäs Testamente som är något av det mest korkade och smaklösa som jag någonsin läst, är Utrensning en intelligent, djuplodande, mångfacetterad läsupplevelse. Den väjer verkligen inte för hemskheterna, men smaskar inte med dem utan portionerar professionellt och balanserat. En bok som jag kommer att bära med mig länge och låta mitt undermedvetna bearbeta, och där nya insikter lär komma även långt efter att boken tog slut.