Några dagars fjällvistelse hann vi med även i vår!
Och jag vet inget så nedslående som att komma till paradiset på jorden, och konstatera att man inte har vatten! Med rörmockarens hjälp konstaterade vi dessutom att detta inte är ”vårt fel”- alla säkerhetsåtgärder som Greger gjort runt huset funkar prima. Orsaken till vattenlösheten var den värsta tänkbara- det har frusit ända ner i backen, och det finns inget att göra just nu annat än att vänta på att tjälen går. Så roligt, det är ju bara några månader dit. Sen får vi återigen ta tag i detta och börja isolera även backen nertill. Att det hände just i vinter var nog inte så konstigt… vattnet frös ju här hemma också, till följd av extrem långvarig kyla, och så lite snö därtill.
Vi var 4 st men det gick bra att vara utan vatten, som vi hämtade av grannarna. Diska kan man ju göra med uppvärmt vatten, toan kan spolas ändå, och duschen kan vänta ett par dagar. Så nog blir det en påsk i stugan ändå.
Jag fortsatte min karriär som slalomstjärna. Vi hade lysande väder, och jag njöt allra mest av den fina utsikten över Kobåsen.
Dagen efter blev det längdskidor, jag skidade ut till Artfjällets sida.
Tyvärr är mina skidor inte anpassade till turåkning, och det blev mest att saxa antingen upp- eller nedför, ingen njutning precis.
Jag beundrade i alla fall Dalåive där den reste sig majestätisk på andra sidan älven och vägen.
Det är ju ingen hemlighet att det är sommaren och fjällvandringen jag väntar på!
I fjällvandringen finns styrka och lugn!
Jag läste Per Erik Perssons Vandringar i Vindelfjällen. Och jag citerar som han zenmästaren Eihei Dogen. ”Fastän fjällen tillhör nationen, ägs de av människor som tycker av dem. Ni ska veta att fjällen är stolta över dem som är närvarande bland dem.”
”Det är inte så enkelt. När du vandrade i fjällen och vadade över jukkarna var du närvarande. Tiden är inte skild från dig, och eftersom du är närvarande försvinner inte tiden.”
Jag tror att detta gäller naturupplevelser av alla dess slag. Känslan av denna härliga närvaro av min egen själ, som gör att jag lever just där och då, den är svår att uppnå någon annanstans. Orsaken till att man kan uppleva den just på en fjällvandring, tror jag, är att uppnå ett sådant tillstånd tar lite tid. Vi säger sådär 15 km i rätt brant terräng, fram och tillbaka i mitt fall. Någon annan kanske går lite långsammare, eller snabbare, och får anpassa sträckan därefter. Ingen tävling, inte bråttom någonstans- men jag lever minsann.
Så fint att få komma med dig till stugan i Hemavan via bloggen. Härliga bilder! Kan tänka mig att du längtar tills det blir dags för våren och sommaren med fina vandringar. Fjällen är vackra oavsett årstid.