…hur fina är sommarfjällen! Jag som är från Åbo tycker att t om Umeå är tråkig sommartid (vad gäller träden och växter alltså, dock är jag ingen botaniker), varför skulle jag då ha förväntningar på fjällvärlden??
Stugan väntade oss mitt i sommarnatten.
Redan morgonen efter vaknade jag till alldeles underbart småfågelliv! Det lät som om jag var i paradiset. Och så grön, frodig, och oexploaterad naturen är. Vinden susar i lövträden. Och ändå bor jag på landet även i vanliga fall…
Jag hade lätt hittat mer än sju sorters blommor.
Som julklapp fick Greger en bok, Fjällvandra i Vindelfjällen. Den och en artikel i Västerbottens-Kuriren gjorde att vi fick en idé att bestiga fjälltoppen Dalåive 1337 möh som ligger alldeles i närheten av vår stuga.
Från idé till verket, såsom det brukar gå i vår familj.
Vi vaknade kl.11.15 på morgonen, det är ju viktigt att samla krafter eller hur.
Jag tog på mig mina vandrarkängor, som jag inte gått in (”men de är ju Merrell!”), mina vandrarbyxor (övervägde leggings) och ett par mackor, kexpaket och tre vattenflaskor. Och myggmedel och solskydd, vi är ju seriösa vandrare.
Och sen bar det av. Vandringsleden började bredvid Sånninggården i Klippen. Jag hade tänkt att vi kanske kunde skapa en egen stig från vår stuga, men tack och lov försökte vi inte med det.
Upp genom björkskogen, det var brant och oerhört varmt. Pga myggorna kunde man inte stanna av eller ta av sig tröjan, och jag dröp av svett! Efter en kilometer kom vi ovanför trädgränsen och det blev svalare, mindre brant och myggorna försvann.
Fortfarande gick det förstås uppför, men vi kunde njuta av vandringen också. Allt eftersom blir det lite kallare och lite kargare. Men det blåste inte så mycket just denna dag. En så fin fjällbäck fick vi följa.
Vi kommer allt högre upp, och får allt finare vyer. Och sen är vi framme, eller…?
Nej! Alltså, var dök den där toppen upp ifrån? Är det ens möjligt att kliva dit upp? Och är det SÄKERT? Men det hade väl inte för fasen stått i lokaltidningen om det inte hade varit genomförbart för en gemene man…
Jaha, där är Sytertopparna, nu fattar jag…
Och uppåt! Är det här SAFE?? Jag får panik! Jag är höjdrädd! Jag kryper…
Jaha, bara det värsta kvar! Nu följer vi stigen tungan mitt i munnen. Inga avstickare här!
Alldeles sista sträckan var dock inte den brantaste. Och det är fint väder, men det blåser på toppen. Det finns en liten kista häruppe, där det finns en inplastad bok, där man kan skriva sitt namn. Det är ju ingen trängsel här uppe precis. Men några namn har det blivit under sommaren. Vad fasen, överraskande många ”MOA 7 ÅR” också… hur kunde små ungarna ta sig hit… eller kanske var de äldre ändå…
Men hörni, fint var det…
Mot Sytertopparna/Syterskalet
Mot Överuman
Mot Norge
Och vi (tagna av stunden…)
Hejdå Dalåive, för mig var det nog sista gången, så rädd var jag. På väg nedför gick det lätt, och vi var SÅÅ nöjda! Dock gjorde det lite ont i mina rappliga knän.
Tillbaka på Sånninggården exakt 5 h efter starten. I guideboken stod det att vandringen tar 5-6 h. Dalåive är 1334 meter öh högt, vandringen är 800 fallhöjdsmeter. Någon tok hade sprungit till toppen på drygt en timme enligt toppboken.
Men nu fick vi förstås blodad tand! Sommartoppar Hemavan Tärnaby är en tävling, där man som vuxen samlar 4 toppar på en sommar (2 för barn), och Dalåive är med. Vi ska definitivt ta även Gurkfjället, Laxfjället, Atoklimpen och varför inte även Storkittelhobben när vi likså är på g. Sytertopparna, Ryfjället och Mortsen tycker jag dock att Greger kan ta med någon annan (Poppe?), jag kan bli för rädd.
Men, det finns även annat att se. Ruttjebäcken, Nuolpen (en liten tjärn), Drottningleden och Tärnaleden ska definitivt ses! Helst imorgon…
Jag älskar fjällen! Hittills har jag kallat stugan för vår vinterstuga, men den är ju i allra högsta grad en sommarstuga också. Människor som är ute efter snabba kickar, och kan i vissa fall uppföra sig provocerande och nonchalant, dras mera till snabba snöskotrar och slalom dvs vintersport. De som vandrar i fjällen, spelar ingen roll hur långt, hur högt och hur extremt, är i regel lugna och ihärdiga människor som respekterar naturen. Inga snabba kickar här, men ack så belönande ändå.
Kan inte hålla mig för skratt över dina våndor i fjällen.Är det SAFE frågar du och jag skrattar gott:).Vilken härlig berättelse! En bekant till mig skulle i fjor bestiga Kebnekaise men kom inte ens till foten av berget.Benen klarade det inte.Nä,för en skåning är det nog mer safe att endast läsa om fjällen:)
Tack för ett härligt inlägg!
Hej! Har saknat dig!
En härligt impulsiv intensiv berättelse! Jo, men att vandra, det är en kamp. Det krävs tålamod Men visst är det strålande och underbart, bortsett från våndorna.
Jag har bl.a gått en bit på El Camino, och det var backigt, regnigt och lerigt tills solen så småningom kom.
Kram!
Att vandra är en speciell upplevelse! Man förstår vad de menar med själens utveckling, att det alltid kommer fram en ny topp, och en ny topp, och en ny topp…
Ja det var ett tag sedan.Idag var jag sugen och kom ju på var det alla goda recept finns,alla trevliga och intressanta inlägg plus det allra bästa-jag kom ju ihåg var Tigern finns.Allt gott som en man behöver på ett ställe:)!
Tack!
Låter härligt- och ser härligt ut! Utom att det kan bli lite svindlande då… Har själv nyligen stiftat lite närmare bekantskap med den aspekten av fjällvandrandet… Och mer kommer väl, ju högre upp man tar sig… Och högt upp vill man ju ändå…
Vad roligt att följa med på denna fjälltur. Nu är det länge sedan jag fjällvadrade men jag gillar ju inte mygg så jag vill starta höjgt upp. Jättefina bilder från er vandring. Är man höjdrädd är det ju en utmaning. Jag är inte höjdrädd men myggen skulle utmana mig . Är tämligen allergisk.
Vintertid har jag bestigit Kebnekajse (så långt det då gick) men man kunde inte skida ändå upp utan vi ställde skidorna en bir ner. )
Men det var när jag var 19 år…
Önskar er fortsatt fina dagar i sommarstugan.
Det låter ju så underbart!