Jag är ett levande exempel på att man kan gå ner i vikt utan problem utan att träna ett dugg. Jag är inte heller den typen som tvångsmässigt vill hänga i någon maskin bara för att jag vill att mina överarmar ska se ut på ett visst sätt! Jag vill att motion ska vara naturligt och lustfyllt, och i sig ha ett tydligt syfte. Att ha en häst har således varit alldeles perfekt sysselsättning för mig.
Men eftersom månaderna utan häst har rullat på har det blivit alldeles solklart för mig att så här kan mitt liv inte fortsätta. Bortsett från lite gående på jobbet har jag inte utmanat kroppen på något sätt. Vädret och mörkret har gjort att jag knappt har gått ut, och mina knän kommer att sätta käppar i hjulen även när det ljusnar ute. Jag kan helt enkelt inte springa.
Jag har länge funderat på vad och hur jag ska göra, och nu har jag kommit på det. Jag har en sådan tur att just på den rätta sidan av stan, på min väg till jobbet, ligger spa- och träningsanläggningen Iksu Spa. De har ett stort utbud av olika träningspass, med profil på äldre människor som vill ta det lite lugnare, och en stor varm simbassäng! Inte att tala om ljusbehandling och alla möjliga gym- och cykelredskap som man kan önska sig.
Om man aldrig har tränat måste man inhandla en hel del för att komma igång. Träningskläder måste man ha. Träningsskor. Lås till skåpet. Vattenflaska. Träningsväska. Skopåse. Det tar aldrig slut. Min träningsväska inklusive badgrejerna vägde säkert 10 kg när jag till sist var klar.
Enda passet där det hörs vara lite svårt att få tider är aqua, alltså vattengympa. Jag köpte mitt kort (årskort, ska tilläggas!) och kollade sedan på bokningsapparaten med kvarvarande gruppträningspass för ikväll. Och se, det fanns kvar några platser till aquan, där min kompis dessutom råkade vara nybliven instruktör! Så det var inte svårt att välja pass denna första gång!
Det blev ett mysigt pass som redan ett par timmar efteråt har gett mig träningsvärk. Jag tror förresten att jag var överlägset yngst i gruppen! Det var komiskt att notera hur djupt inne ”uppfostran” sitter- rädslan och skammen att ”göra fel” i rörelserna dök upp hela tiden. Men sedan kunde jag med vuxet förstånd skratta åt mig själv och konstatera att hela universum kommer högaktigt skita i om jag gör lite fel eller rätt eller någonting däremellan. Det viktiga är ju att jag tränar, njuter och får min motion.