Ångest?!

Jag har respekt för psykiska sjukdomar, även om jag anser att ett visst mått av psykisk ohälsa, såsom det nuförtiden kallas, hör livet till och ska inte förstoras till orimlighet. Det är bra att kunna prata öppet om att man mår dåligt- det hjälper. Men det som matas, kan växa sig till större, och vid dåligt mående är det ofta bättre att ta sig i kragen och vandra framåt ett steg i taget, än att gräva gropen ännu djupare.
 
 
Men det finns psykisk ohälsa som är sjukligt, och som inte går att resonera bort. Psykisk ohälsa som man borde ha tagit tag i mycket tidigare, för att när den väl uppenbarar sig med all sin kraft är det kanske redan för sent att agera. ”Bättre med mig, vände lite igår. Fast jag känner hur det ligger på lur så jag får vara lite försiktig”, skrev min goda vän till mig i ett sms. Mindre än ett år efter detta tog hon sitt liv, och jag stod bildligen bredvid och fattade ingenting. Det var ingen livskris, det var en dödlig sjukdom. Hur kan det bli så illa???
 
 
Jag vet hur det känns att må dåligt på ”vardagsvis”, men jag har tack och lov någon sorts inbyggd anti-slide-system, som automatiskt brukar se till att jag hamnar på rätt köl igen, förr eller senare. Inte så sällan är det just arbete i någon form som har räddat mig.
 
 
Mina samlade visdomar för ångesthantering är följande:
Kognitiva råd till mig själv:
-Härda ut. Du har klarat av det här tidigare och det kommer att gå över även den här gången.
-Är jag trött? Är det hormoner?
-Vad vill känslan säga mig? (Det är väldigt sällan om någonsin jag har kommit på ett bra svar på detta där och då!)
-Du har inte mördat någon, ingen annan är perfekt heller, du har rätt att finnas, du har också några goda sidor, inte bara dåliga.
-Du är trots allt väldigt liten och i det stora sammanhanget rätt så betydelselös, så slappna av, hela världen kretsar inte kring just dig. Många andra har det också svårt.
 
Praktiska råd till mig själv:
-Håll dig stenhårt till rutinerna. Gör allt precis som vanligt och planerat även om det tar emot.
-Sov över natten om du kan. Morgonen är klokare än kvällen.
-Vid tendenser till destruktiva tankegångar, kväv dem i sin linda. Tänk på någonting annat (t ex tankarna ovan), eller ingenting. Destruktiva tankar hinner du alltid tänka senare, om det verkligen är nödvändigt.
-Andas. Att meditera är överkurs.
-Gå ut. Rör på kroppen. Bli absolut inte kvar spökandes inomhus på soffan. Undvik i synnerhet internetsurfande, det gör en passiv och olycklig.
-Ta inga konflikter just nu. Inte stora, och för Guds skull åtminstone inte små! De kan vänta.
 
 
Det allra viktigaste rådet är dock att hålla ut. Livet är byggt på det sättet att det förändras. Från botten kan man i regel bara komma uppåt. 
 

Ångest i sommarnatten

Jag har somnat men vaknar igen. Klockan är inte ens 3 men soluppgången är redan på god väg. Solen kommer upp från öster. Hela landskapet har ett underligt ljus över sig. Det hade kunnat vara vackert.
Björkarna är fulla av kacklande kajor. Svarta fåglar som aldrig fört någonting gott med sig.
Jag försöker somna om men det går inte. Jag har ångest.
Ingenting speciellt har hänt, ingenting är fel. Förutom att hemska saker händer hela tiden, varje dag och natt. Jag känner många som har det svårt. Det har hänt många saker som jag inte kan försonas med för fullt. Men vad ska jag göra, det hjälps inte att älta. Jag har gjort så gott jag kunde. Och det är ingenting nytt.
Jag måste vakna i tid fast jag har semester, för att ta katten till veterinären. Och dessförinnan måste jag hitta katten också. Ljuden kommer från nära och fjärran, hörde jag en katt? Tankarna snurrar, de leder ingen vart.
Det värsta jag kan tänka mig skulle vara om ingenting hade någon betydelse. Om allt bara var en slump, utan högre mening. Det är det jag är rädd för, det är döden för mig. Allt annat kan jag nästan stå ut med.
 
 
Till sist har jag tydligen somnat. Men jag mår inte bra dagen efter. En dålig natt lämnar sina spår. Solen skiner men den ylande blåsten gör att det är ingen riktig sommar. Jag måste göra någonting. Jag måste alltid göra någonting för att må bra.
Jag har klarat mig förut, och jag kommer att klara mig även nu. Men jag blir allt känsligare med åldern. Dåliga saker kryper under mitt skinn och jag kan inte värja mig. Men jag vet att jag kan bara gilla läget, och acceptera. Ångesten kommer när den kommer, en känsla som alla andra.
 

Att alltid behöva vara effektiv

Hej, här är jag med min välkända söndagsångest nu igen.
När man har barn går livet i ett. Man lagar mat, tvättar, städar, skjutsar och löser olika problem non-stop.
Med jobb dag och natt och helg som mitt är det inte självklart att få glädjas åt en helg som närmar sig- helgen kan likaväl innebära en tung arbetsbörda dag som natt.
Men ibland uppstår det liksom oväntade luckor i livet, då ingenting speciellt pockar på och man får bara vara. Är jag nöjd då? Knappast.
I helgen har det varit bara jag och min gubbe eftersom mina barn är hos sin pappa. Min man är ju jordbrukare så han har alltid det han gör, men vi har inte behövt passa några tider i övrigt.
På fredag kväll gick vi ut och åt med riktigt goda vänner. På lördagen sov jag länge och for sedan till ridhuset (min man kör mig eftersom jag inte vill köra transporten själv), red och red, träffade vänner där, surrade, och jag fick provrida min kompis jättefina häst som ska säljas (jag tänker inte köpa en häst utan detta är mest för att vänja hästen vid dem som provrider.) Vi for hem och orkade inte laga mat utan beställde pizza. På kvällen såg vi en riktig ”feelgood”-film som heter Chocolat, mysigt. Vi har en massa filmer på hyllan som vi aldrig har sett, både för barn och vuxna, så vi har bestämt att se dem varenda en innan vi köper eller hyr nya.
Idag då? Sov länge, och ännu längre pga sommartiden. Gjorde stallet och for ut med hästarna med min man fast det är riktigt stormigt. Min man har börjat rida och har blivit jätteduktig, han kan t om rida lätt i trav! Han rider min häst Yade som är både större och lugnare, och jag tog hans dotters häst Buster.
Och nu är klockan snart 16 och jag har inte åstadkommit en skvatt i helgen, jag vuxen människa, har bara sovit och hängt i stallet en hel helg, och inte lagat en måltid eller tvättat en maskin tvätt. Är det verkligen OK??
 
Varför ska vi (jag) vara så prestationsinriktade? Jag kan ju jobba, varför får jag inte bara vara någon gång? Hästarna tar jättemycket tid och det känns på något sätt som ”vad har jag gjort” men det är ju roligt och avslappnande i alla fall, och man kommer ut och får motion och frisk luft på ett naturligt sätt. Känner ni igen er?
 
 
 
 
 

Söndagsångest

Vad sjutton beror det på, denna smygande känsla som brukar infinna sig någon gång på söndag eftermiddag, och som jag inte kan ge någon bättre benämning på än just ÅNGEST…
Jag menar, vad skiljer sig mot fredag kväll egentligen? Jag visste ju att söndagen skulle komma. Och tackar för det, att den kom! Jag har ingenting särskilt skrämmande eller betungande på agendan just nästa vecka… Jag har ju klarat mig i över 40 år här på jorden, varför inte nu då?
 
 
Jag sitter på den nya soffan och småfryser i mina aningen fuktiga kläder.
På något sätt känns det bara så att jobbet, jouren, tidiga trötta morgnar, ridningen, värvningen av medryttare, matlagningen, barnen och deras aktiviteter, vardagssysslor samt eventuella oförutsedda motgångar kan ta knäcken på mig.
Känslan jag har är motsatsen till inspiration och glädje, vilka är min livsluft.
Har ni söndagsångest? Hur hanterar ni den?