Vad sjutton beror det på, denna smygande känsla som brukar infinna sig någon gång på söndag eftermiddag, och som jag inte kan ge någon bättre benämning på än just ÅNGEST…
Jag menar, vad skiljer sig mot fredag kväll egentligen? Jag visste ju att söndagen skulle komma. Och tackar för det, att den kom! Jag har ingenting särskilt skrämmande eller betungande på agendan just nästa vecka… Jag har ju klarat mig i över 40 år här på jorden, varför inte nu då?
Jag sitter på den nya soffan och småfryser i mina aningen fuktiga kläder.
På något sätt känns det bara så att jobbet, jouren, tidiga trötta morgnar, ridningen, värvningen av medryttare, matlagningen, barnen och deras aktiviteter, vardagssysslor samt eventuella oförutsedda motgångar kan ta knäcken på mig.
Känslan jag har är motsatsen till inspiration och glädje, vilka är min livsluft.
Har ni söndagsångest? Hur hanterar ni den?
Ojdå? Är det söndag idag? 😉
På den tiden jag arbetade endast som anställd hade jag ångest inför måndagen. För att inte tala om den sista veckan av semestern. Hela den veckan gick man och gruvade sig för att snart behöva jobba igen. Nu är det olika arbetsuppgifter som ger mig ångest. Pappersarbete till exempel skyr jag. Jag tror att det är upprepningen av rutinsysslor som tar energi. Soffan får Du inre frysa i,den skall Du mysa i:)
Kram
Fd
Inte någon speciell söndagsångest, däremot så när jag vet att jag måste upp kl 7 när mobilen larmar har jag svårt att somna… precis som om det är nån skillnad mot övriga vardagar, jag måste ju upp eftersom Elin ska till skolan.
Men just söndagkväll har jag svårt att slappna av, komma till ro och somna, vaknar flera gånger, kollar klockan…
Inte som jag lever nu. Men vet vad det är för känsla du beskriver. Yrkesarbetet är hektiskt och krävande, suger litet väl mycket för många av oss.
Jag har hoppat av det stora ekorrhjulet, lever i det lilla… 😉
Ta hand om dig jag har besökt dig i´allafall
Jag får också samma smygande känsla trots att jag trivs med såväl arbete som vardag.Märkligt…
Trevlig måndag i alla fall 😉
Jag har ingen söndagsångest men däremot känner jag mig helt slutkörd den här tiden på året. Blir så glad varje gång man börjat ett nytt år och tänker att "jippie, vi överlevde hösten – nu är det snart vår" och så inser man (jag) att det är nu allt energi har lämnat kroppen. suck!
Vissa söndagar älskar jag. Det är dom söndagar som jag vet att jag är ledig dagen efter..som i söndags.
Så jag säger ÄNTLIGEN måndag 🙂
Kram!
Ingen söndagsångest här, men det kan bero på att jag arbetar både vardagar och helger. Förr när jag hade måndag-fredag då kunde man känna den där krypande känslan inför en ny vecka.
Nu har jag ju alla dagar lediga, förutom vissa aktiviteter. Men när jag jobbade, så kunde jag ju känna att söndag inte var densamma som den underbara fredagkvällen. Jag var nog ganska nöjd ändå.
Kram!
Har aldrig söndagsångest längre men hade det jämt förut när jag var anställd. Det är så annorlunda nu när jag själv styr min tid.
Jag ska göra ett inlägg om hur vi hamnade på gården, bra tips.
Ha en bra dag!
Jodå, söndagsångest är ett välkänt fenomen. Men sådant har jag slutat med. Det är en av fördelarna med att vara panchis. Direkt i det ögonblicket med går i pension ger sig söndagsångesten. Fast lite märkligt är det, har aldrig tyckt det varit särskilt jävligt att jobba. Har väl stundtals tyckt det varit riktigt kul.
Jag har ofta haft söndagsångest, särskilt när jag arbetade som lärare och alla i familjen skulle iväg tidigt på måndag morgon. Jag tycker aldrig att det är kul eller lätt att dra en hel familj hemifrån när vi är trötta och det är måndag. Det har gått lättare när jag har förberett inför frukost och kollat alla väskor och kläder och sådant, men det orkar man ju inte jämt – i alla fall inte jag. Nu styr jag min tid själv och kan få iväg barnen först och äta en lugn frukost innan jag åker till ateljén eller sätter mig vid datorn hemma. Jag jobbar ofta hemma på måndagar, men inte alltid. Jag har alltid tyckt att måndag är en bättre dag att vara ledig på än fredag om man kan ha en ledig dag. Då blir hela helgen längre för att man slipper söndagsångesten och för att man kan göra lite vad man vill en vanlig måndag. Jag länkade till dig idag förresten. Kram!
För det mesta i mitt yrkesverksamma liv har jag inte haft söndagsångest. Men jag borde kanske ha haft så att jag stannade upp lite. Jag har ju inte arbetat på ett tag nu men har arbetat länge och mycket och nästan hela tiden älskat mitt arbete och all stress runt det samt att samtidigt klara att fixa ihop fritiden, familjen och ekonomin. Den bra ekonomin. När jag började bli utarbetad så började det med att jag kände som Du nu beskriver. Kanske Du behöver en paus? Finns möjligheten till det? Om man verkligen tänker efter och inte bara lever för idag? Det är nog ännu lättare att bli utarbetad när man tycker om att allt rusar i en väldig fart och man märker senare att man måste ta det lite lugnare. Hoppas det vänder snart!
Jag kan verkligen känna igen mig. Undar om det kan vara så att om man jobbar med människor så blir detta så mycyket mer påtagligt.
Jag vet att mina döttrar ibland sa; "mamma, tänk om du ägnade lika mycket tid och kraft åt oss som åt skolan och dina elever.". Och det var så sant. Tror de var 10 år de sa detta första gången….Jag började fundera och förändra. Slutade ta med mig jobbet hem, kanske fick lite tankar följa med, men i mindre skala än tidigare.
Idag skulle jag inte ha jobbat så mycket om jag fick vrida klockan tillbaka.
Nu som pensionär går dagarna ihop och jag njuter, men visst kan jag känna mig rastlös.
Kram!
Det där känner nog de flesta av oss igen. Vardagspressen och pressen som jäktar på med mer än vad som är rimligt… och det är någonstans där jag kopplar av med att skapa stilleben med blommor i kaffekoppar och dylikt, finner en styrkelåt och sedan är det bara att "go for it". Men visst är det skönt med helgens avkoppling, lediga dagar för återhämtning.
Hoppas att du fann ro och att du har en toppenvecka!
Kram Christina
Jag undrar om inte söndagsångest kommer av att ett rollbyte sker, vi har oftast en viss roll på jobbet och en annan hemma. Hjärnan börjar gå på högvarv och man är lite rädd att inte få med sig allt man behöver in till måndagen. Lite filosofiska tankar till kaffet och pannkakan med banan och hjortronsylt. 🙂
Så väldigt mänskligt fenomen. Comsi comsa, som du skrev … rollbytet – en intressant faktor.
Den är där, den drabbar alla mer eller mindre .. så faktisk är det en gemenskap .. om vi ventilerar den som du har gjort här … 🙂
När den inte uppträder "bara på söndagar" utan tvingar sig kvar till envar tid och blir ett symtom tillsammans med andra yttranden, som tar över ens liv då är det annat.
Jag gissar att vi alla på sätt och vis känner av söndagsångest.
Även om jag har ett ekorrhjul som jag för det mesta kan låta rulla flexibelt så finns skillnaden mellan helg och vardag fortfarande kvar i sinnet. Du som är mitt livet med stor familj, jobb och hobbies känner säkert av söndagsångesten på ett helt annat sätt.
Ett litet gissel för många i vardagen.