Jag har somnat men vaknar igen. Klockan är inte ens 3 men soluppgången är redan på god väg. Solen kommer upp från öster. Hela landskapet har ett underligt ljus över sig. Det hade kunnat vara vackert.
Björkarna är fulla av kacklande kajor. Svarta fåglar som aldrig fört någonting gott med sig.
Jag försöker somna om men det går inte. Jag har ångest.
Ingenting speciellt har hänt, ingenting är fel. Förutom att hemska saker händer hela tiden, varje dag och natt. Jag känner många som har det svårt. Det har hänt många saker som jag inte kan försonas med för fullt. Men vad ska jag göra, det hjälps inte att älta. Jag har gjort så gott jag kunde. Och det är ingenting nytt.
Jag måste vakna i tid fast jag har semester, för att ta katten till veterinären. Och dessförinnan måste jag hitta katten också. Ljuden kommer från nära och fjärran, hörde jag en katt? Tankarna snurrar, de leder ingen vart.
Det värsta jag kan tänka mig skulle vara om ingenting hade någon betydelse. Om allt bara var en slump, utan högre mening. Det är det jag är rädd för, det är döden för mig. Allt annat kan jag nästan stå ut med.
Till sist har jag tydligen somnat. Men jag mår inte bra dagen efter. En dålig natt lämnar sina spår. Solen skiner men den ylande blåsten gör att det är ingen riktig sommar. Jag måste göra någonting. Jag måste alltid göra någonting för att må bra.
Jag har klarat mig förut, och jag kommer att klara mig även nu. Men jag blir allt känsligare med åldern. Dåliga saker kryper under mitt skinn och jag kan inte värja mig. Men jag vet att jag kan bara gilla läget, och acceptera. Ångesten kommer när den kommer, en känsla som alla andra.
Ditt inlägg får mig att tänka på filmen Borta med Vinden där katastroferna lurar bakom knuten och publiken blir tårögd.Det är inte alltid så lätt för oss som har ett förstånd att behöva dras med.Hoppas att det blir lite ljusare på alla sätt inatt.Man skulle sannerligen vara huskatt hos dig.
Skönt att du fick en kommentar. Nu vågar också jag skriva. Ditt inlägg berörde mig. Jag kan inte säga att jag har ångest, men jag har många och konstiga drömmar. Och det är inte alltid så ljuvligt att vakna upp.
Jag tänker mycket på, förstår jag, den dag jag inte kan vara så oerhört aktiv som jag är. Hur ska det bli?? Jag vill klara mig själv. Men det är klart jag gör, jag ska inte bli en grönsak.
Katten, ja, jag är en kattmänniska. Kram
Tack för din kommentar, jag undrar hur mycket ångest jag har den dagen/natten då jag inte kan vara aktiv längre. Det kan vara en hel del! Eller sen går det bra, vem vet… vi får ta en dag i taget.
Usch, vad hemskt! Jag hoppas du får hjälp att hantera din ångest? Det är svårt med lidandet. Själv har jag landat i en acceptans om att livet ÄR svårt, men att jag får lära mig hitta guldkornen och njuta av dem. Tacksamhet hjälper mig. Just nu går jag igenom något som gett mig sömnlöshet och det har jag svårare att hantera. Jag vet att det jobbiga går över, men det är lätt att bli stressad när man känner det bultande hjärtat i halsgropen och måste vända sig ännu en gång i sängen. Tänker på dig och hoppas att du hittar din frid. ❤️