…Och mera sol

Jag sov gott och började morgonen med alldeles färska kokta ankägg som jag köpt av en kollega. De liknade väldigt mycket hönsägg.
Provade vinterridbanan men den var för mjuk så det blev bara skritt. Det kliiar på min häst, tror att pälsen börjar lossna.

 
Imorgon har vi vår lilla hoppträning igen. Jag har varit väldigt hopprädd tidigare, efter att år 2006 ha ramlat ner då hästen jag red gjorde tvärstopp mitt i studsen. Mitt bäcken gick ur led och det lagades först efter flera månader av en skicklig sjukgymnast. Jag fortsatte rida men jag fick för mig att om jag ramlade av en enda gång till så skulle bäckenet gå i små bitar. Så jag hoppade aldrig mera, det blev mest bara dressyr och uteritter. När det var som värst kunde jag bli gråtfärdig bara av att se en bom på marken. Och trots att jag har både ramlat av och det har gått bra, och t om fött barn med mitt bäcken utan problem efter olyckan, så kunde jag inte släppa hopprädslan. På Hippologum red jag dessutom i dressyrgrupp så hoppning var uteslutet.
Jag deltog i några 50 cm klasser på blåbärshoppning med en idiotsäker häst några gånger under årens lopp, så viljan kanske fanns där ändå. Och när jag köpte min egen häst hösten 2012 så började jag tycka att jag höll på att bli lite väl begränsad som ryttare, och vi som ekipage. Min häst älskar att hoppa och har tävlat rätt höga klasser och jag vet att hon är väldigt ”säker” så jag talade med världens mest snälla och tålmodiga ridskolelärare Magdalena och hon startade en liten markarbetsgrupp på ridskolan. Vi är en blandad grupp med någon unghäst, någon travare, någon lite mindre erfaren ryttare, några duktigare också, och sen jag som är rädd med min superhäst.
I början var jag förstås hysteriskt rädd, i synnerhet för studsen, men nästan till min egen överraskning har det gett med sig bara på någon månad. Vi har hoppat bana, och studs! Det är nästan roligt. Jag tycker dessutom att vi har utvecklats som ekipage, även i dressyr.
Min ridlärare säger att vi människor inte är mera komplicerade än så att vi behöver bara upprepa saker tillräckligt många gånger så försvinner rädslan. Jag tror faktiskt att hon har rätt.
En gång för flera år sedan hade vi teorivecka på Hippologum och jag deltog i en föreläsning ”Ridning och rädsla”. Det var en mental coach som höll i den- hon var alltså coach och inte i första hand ryttare. Det var en enda flicka och en massa ”tanter” som deltog. Vi gjorde några övningar som var slående och berättade våra historier och varför vi blivit rädda. Många av oss var, som jag, rädda för hoppning. Men många var också rädda för ridning, och många var t om rädda för hästar! Det var modigt av dem att komma dit och berätta, och man kunde inte annat än undra varför de inte lagt hästintresset på hyllan för länge sedan! Men det berättar också om det här med hästar- det är såå häftigt, roligt, fantastiskt och beroendeframkallande att hålla på med dem att det kan vara mycket svårt att sluta. Fast man är livrädd.

Sol!

Jag gick jour inatt och fast jag fick sova så är jag ändå mörbultad idag. Det går ganska bra så länge jag får göra saker och ting i min egen takt, i lugn och ro, och en sak i taget. Men så fort det tillkommer stress, krav, oljud etc så går luften bara ur mig. Jag kan ligga i sängen och tänka på allt vad jag vill och ska göra men när det kommer till handling så orkar kroppen ändå inte.
Övriga familjen for till barnkalaset, jag kunde inte uppbringa en sådan stämning så jag stannade kvar hemma. Gick ut och gjorde stallet, och vad såg jag- SOLEN! Meningen var bara mocka men solen lockade ut mig och hästen. Först skrittade vi en runda runt i byn, hon har blivit så tittig då vi tillbringat hela vintern inne i ridhuset så det var bra träning. Sedan for vi till den lilla åker/skogsvägen och galopperade bort all dålig energi (hoppas jag åtminstone). Ingenting rensar skallen så bra som en ordentlig galopp ute i skogen! Det kliar mycket på hästen och ställvis, där täcket skaver lite, har det farit bort stora områden med vinterpäls. ”Underpälsen” sitter kvar så jag antar att det handlar om begynnande pälstappning för våren.
Det känns konstigt att det kommer vår då det aldrig har varit någon vinter i år, men det är bara tacka och ta emot.
 
 
 
 
 

Vilsen med Facebook

Det var ett tag sedan jag förstod att jag har blivit blockerad på Facebook. Av mig själv.
Jag vill inte fota varje portion mat jag tillagar/äter och lägga ut det på Facebook. Ändå tycker jag att jag har mycket att ge på den branschen vad gäller recept och inspiration.
Jag vill inte lägga ut en massa bilder, eller ännu värre, videos, på mig och min häst på Facebook. Det känns skrytsamt. Ändå är resan med en egen häst en spännande upplevelse och jag själv läser gärna långa inlägg och ser gärna även på film på andras hästar. (Det är ju förstås en fördel om man är något sådär nyanserad- det finns väl ingen som har bara framgång jämt?)
Vi har byggt ut huset och inrett en hel del, och även om jag tycker att renoveringar eller prylar inte är den viktigaste saken här i livet så är det ju roligt att inspirera andra och låta sig inspireras! Samma gäller mode och skönhet.
Att resa är det bästa som finns, men Facebook är inte heller rätt forum för det.
Att få ihop jobb och familj, förhållande och fritid är en utmaning för alla kvinnor i min ålder och det skriver jag gärna om, inte bara gnäller. I allra bästa fall kan man kanske hitta några likasinnade.
Jag kommer från Finland och bor långt borta från många vänner och släktingar. Många av dem kan dock svenska, åtminstone hjälpligt. Svenska är inte heller mitt modersmål. En blogg kan vara ett bra sätt att hålla kontakten med dem som bor en bit bort och vill veta hur jag/vi har det.