TIMEOFTIGER

Hur mycket energi kan inte en konflikt ta?

Det finns tysta hemliga konflikter som pyr.

Det finns stora aggressiva konflikter som exploderar.

Det finns bitterhet och hat, pga missförstånd men även pga lögner och projektioner. 

Vi spelar alla olika roller för varandra.

De flesta av oss vill hålla oss utanför konflikterna, eftersom de är jobbiga. Men livet brukar blanda i oss i alla fall, förr eller senare. Det är lätt att se en människa svart eller vit. Men man behöver också ilskan för att komma någon vart, för att vilja tillräckligt mycket att komma ut ur situationen och hitta en lösning. Ofta går det kanske inte att hitta en så bra lösning här och nu. Ibland hjälper tiden, ibland inte. Hur tränad och förberedd man än är så går livet inte att styra. Ofta är man lika oförberedd ändå när konflikten kommer.

Det är viktigt att hålla sitt samvete rent. Att kunna stå upp för vad man gör, men även för sig själv. 

Jag läste en bra citat av Albert Einstein: Ett problem kan inte lösas på samma nivå där den uppstod.

Han har rätt, man måste kliva ett steg högre.

Livet är en skola. 

 

Sen kommer vi till bok nr 4.     

 

Sören Olsson och Yvonne Brynggård Olsson- Prins Annorlunda

Sören Olsson är en känd svensk barnboksförfattare. Han och hans fru får en pojke som har Downs syndrom. För mig som barnläkare var läsning kanske extra intressant. Vi människor vill ju så gärna ha solskenshistorier. Att någonting tråkigt händer men sen blir det desto bättre. Men livet är ju inte alltid så. Och livet behöver inte vara så. För det kan bli bra ändå! Men när man kommer ut ur det så är man inte längre samma människa som gick in i historien… Jag upprepar att livet är en skola.

Man ska undvika att trösta människor i kris. Som sörjer, kanske det friska barnet som de inte fick. Som är oroliga för framtiden, kanske inte för egen räkning ens, utan barnets. Man måste få landa i sorgen innan man kan bygga på någonting nytt. Det enda man får med sig från jordelivet är ett stort varmt icke dömande hjärta. Familjen som lever nära Annorlunda har närmare till detta, pga att hjärtat vidgas av livets sorger och bekymmer. Man får ett annat djup och livet får en guldkant som man inte såg förut. Men man kan inte skynda på det. Alla måste hitta sin egen väg i sin egen takt. Och jag tror att det finns plats för Annorlunda i denna värld. Annorlunda behövs, för att påminna oss om vad som är viktigt på riktigt.

 

 

Dagens bok är         

Mia Törnblom: Så dumt!

Jag har läst hennes böcker om självkänsla och tycker att de är bra, om än lite sega.

Det här är hennes självbiografi. Hon är en fd knarkare och heroinist som blivit fri med 12-stegsmetoden. Boken beskriver missbrukarvärlden, vilket är intressant eftersom jag inte har rört mig i sådana kretsar själv. Den berättar också om en kris, och tillfrisknande. Den berättar om hur och varför Minnesotametoden fungerar. Hela missbruksbeteendet bygger på lögn. Man urskuldar alltid sig själv och skyller på alla andra, plus att man börjar själv tro på sina lögner. De som man har sårat mest hittar man mest fel på. Visst är det konstigt?

Men det är alltid möjligt att få förlåtelse och börja om, om man verkligen vill. Därför är det här en bok om hopp. Boken lyfter hur viktigt det är att GOTTGÖRA konkret och ställa till rätta det man har gjort orätt. Det kan vi alla människor tillämpa.

 

Jag har under helgen också läst en självbiografi av en släkting, som beskriver en svår uppväxt med psykiskt sjuk förälder. Den gjorde mig ledsen, även om författaren blickar framåt och inte har blivit alltför bitter. Det är en stor styrka att finna glädje och tacksamhet i det man har, även om man hade önskat sig att man fått mera. Det är svårt att vara utsatt barn, då man inte har någon chans att försvara sig.

 

I övrigt en fin vårdag, har umgåtts med min kära häst och berättat för henne att jag älskar henne också. Ikväll kommer pojkarna hem och sportlovsveckan är över. I veckan har jag inte en endaste jour så det känns nästan som att jag är ledig!

Gångna veckan har varit tung, kantad av jobb och konflikter, men även härliga nya bekantskap och mycket lärorika moment både på jobbet och inuti mig själv.

Jag har på riktigt blivit orolig för hästen, då hon kliar sig så mycket. Huden ser ju helt fin ut så jag har svårt att tro på eksem eller dylikt. Kanske löss? Jag ska titta med ficklampa och förstoringsglas senare idag.

I måndags hade vi hoppträning och hoppade återigen bana. Yade hoppar hellre räcke än kryss, men när man börjar få problem (otakt, småhopp, rasat hinder) över ett litet kryss på 50 cm kan man förstås fråga sig vad är felet? Jag kom på att felet var min egen ridning, eller snarare brist på den. Jag började rida, ramade in hästen, drev ordentligt och gav samtidigt stöd och styrde målmedvetet. Plus att jag satt kvar och hoppade först när hästen hoppade istället för att sitta på halsen, blunda och vänta. Och se så bra det gick sen! Det är just det här som gör min häst så ”svår”, fast hon är så snäll, och pålitlig. Att man måste alltid, alltid RIDA henne. Samt hänga med i hennes stora steg förstås!

Fortsätter beta av böcker i min spännande serie.

Idag är på tur           Jehåvas jäveln av Henrik Pettersson

Killen är uppvuxen inom Jehåvas vittnen och gått ut ur rörelsen i vuxen ålder, fast ung.

Boken är nyanserad, inte svart-vit, och berättar om dessa människor som bara måste göra det de måste. Fast det inte är roligt och fast man inte får någon belöning alls för det, som det verkar. Enda uppenbara fördelen, som ingen kan ta ifrån en, är att man i slutändan kan titta på sitt liv och konstatera: det här ser ut som jag. Inte perfekt, men det här är jag och det är ok. Det här är mitt liv. Jag är själv en sådan människa och förstår så väl alla plågor det innebär.

Boken har några tillspetsade händelser som föga förvånande har med blodtransfusion att göra, som jag misstänker är påhittade för att ge boken mera dramatik. Som läkare tycker jag att dessa känns överflödiga, men kanhända att någon annan känner helt annorlunda.

 

Idag underbar väder, men fruktansvärd blåst, ska ut med hästen och sedan tillbringa kvällen med min älskade som jag älskar över allt annat och tack Gud för det.

 

Det var ett ovanligt lugnt arbetspass på 25 h och jag kom ihåg att byta blad i min Pope-kalender som jag köpte från Rom. Från första början har jag gillat den nya påven Franciscus, redan innan jag läst allt som skrivits om honom. Det jag lade märke till först var att han hade så snälla ögon, fulla med ljus.

Jag är ju inte den enda i världen som gillar honom. Under året som gått har det skrivits mycket (gott) om honom och han har fått i princip alla utmärkelser som går att få (bl a årets bäst klädda man- pga att han vägrar använda de röda påveskorna och därmed anses som så stilmedveten att han är värd priset).

Han har alltså tagit ställning för homosexuella och lyft fram problemet med fattigdomen. Han har också genom att poängtera sin egen mänsklighet gjort sig ännu mera gudalik i människors ögon. Vi var i Rom och Vatikan i slutet av oktober-13, och aldrig har det varit sådan trängsel i Vatikanen enligt dem jag pratade med. Den nya påven drar dit folk från världen över, inte att tala om de italienska och europeiska katoliker.

Jag har hans kalender på skrivbordet på jobbet. Försöker titta på honom varje dag och komma ihåg hur viktigt det är med människor som orkar göra det som de tror på, och även göra fel, men ändå fortsätta framåt och inspirera andra.

Ikväll börjar min nya efterlängtade(?) serie om böcker här på bloggen. Häng med!

Jag älskar färger. Jag har alltid älskat färger. Mest älskar jag rosa och lila med alla dess nyanser men det allra bästa är om man får ha hela färgskalan! Jag har aldrig solglasögonen på mig för att jag tycker att världen blir så tråkig då färgerna försvinner.

Lagom med tanke på detta så fick vi av Gregers barn till julklapp en mycket fin bollformad lampa som innehåller alla regnbågens färger. Man kan ha dem i rundgång, eller välja den färg som bäst passar sinnesstämningen just då. Då vi också gjort om sovrummet så blir den hur fin som helst!

Mellanpojken gillade lampan och önskade sig en sådan. Han brukar aldrig önska sig någonting och jag har rentav svårt att komma på julklappar eller födelsedagspresenter åt honom då han inte vet vad han vill ha. Så jag köpte lampan åt honom, orkar inte vänta till oktober med att ge den, vi lever ju bara idag! Enda kravet blir att han ska städa sitt rum ordentligt innan.

När jag var barn åkte jag buss till skolan i centrum och gick dagligen genom shoppingcentret, och nog var det ofta jag har någonting på önskelistan. Så är det inte med mina pojkar, kanske är det så att när man inte ser grejer så vill man inte ha dem heller. Eller sedan har de redan allt (det tror jag dock inte på egentligen, hur mycket man har påverkar sällan om man är nöjd med det man har).

Vandrade runt på bokrean en stund igår men utan att hitta någonting som jag behövde. Så det blev barnfri myskväll och nu är jag på jobbet igen. Pissväder ute, dock hörde jag fågelkvitter i morse- idag är ju mars månad.

Om det är någonting som skulle ha underlättat mitt liv så hade det varit att kunna engelska riktigt bra! Det känns så att jag pratar mera engelska än svenska på jobbet. Vetenskapliga artiklar går ganska bra, men det finns så många ord i engelska språket att man blir aldrig fullärd!

Jag har läst en del böcker på engelska, och nu pågår läsning i form av

Gråmulen regnig dag i februari började med att vi insåg att små pojkarna hade friluftsdag. Varm choklad i termos fick de dela på men att hosta upp en passande hjälm kl 06.50 på morgonen är en större utmaning. Skranorna satt fast i den isiga backen men allt ordnade sig till sist, innan skolbussen gick.

Jag är jättetrött efter att ha varit inblandad i diverse operationer hela dagen. Men jag känner en djup tacksamhet mot mina bästa underbara kollegor. Inte nog med att jag fått göra alla lärorika procedurer så jag känner att jag kan jobba kvar på mitt spännande och ibland rent skrämmande jobb åtminstone ett tag till. Jag har därtill fått Kexchoklad för att hålla blodsockret uppe, och en matlåda! Plus en massa peppning. Och min äldre kollega har ställt upp som vanligt och stöttat mig med sin närvaro ögonblickligen när det behövdes, fast han hade fullt upp själv. Vad skulle man göra, och vad skulle jag vara utan alla mina underbara kollegor! Ingenting, men nu är jag allt!

Avslutade dagen med ett gäng fina psykologer till vänner på Vezzo. Och sista avslut blir bastu med världens bästa äkta make, god natt!

 

Fick häromkvällen massage av grannen Åsa som är utbildad massör. Hennes massage känns väldigt mjukt och gör inte alls ont. Ändå är man alldeles vimmelkantig efteråt och jag kände av massagen även morgonen efter!

Igår hoppträning igen, en bana på 50-60 cm på hela 10 hinder och jag och Yade var med och hoppade som alla andra! Antingen är jag modig eller sen är jag tokig. Jag förstår inte varför jag alltid måste utsätta mig för saker som jag är rädd för. Men, det VAR lite roligt också. Nu måste jag bara sluta bromsa på henne så får vi till flera riktigt snygga språng!