Unna Räita 8 km, i Unna Räitas hjärta

29/7-24

Jag sov dåligt och ingenting. Bilden på branten hade fastnat på mina näthinnor, och skulle jag ändå dö så ville jag göra bort det på en gång! Men vi verkade i alla fall ha tur med vädret, som var lämpligt på alla sätt och vis. Ingen blåst, regn eller extrem hetta. Vi klev upp kl 7.30 och jag ville att Greger skulle skynda sig. Jag ville ta mig an branten nu på en gång.

Jag ber om ursäkt om det blir mycket bilder nu. Det är svårt att med ord förklara hur det hela såg ut. Vi tog oss alltså upp från den östra, nedre delen av dalen till den västra, övre delen, via en rasbrant. Höjdskillnaden är ca 150 meter.

Bilderna är tagna både från Gregers perspektiv, som gick först, och mitt, som följde efter. Första rasbranten längs Pyramidens armhåla var fruktansvärt jobbig. Såklart hade man kunnat ramla och slå sig illa, men inte störta okontrollerat flera meter neråt. Stenarna satt hyfsat fast och någon glaciärlera hade vi inte problem med, vilket många har klagat över. Vi sneddade uppåt ganska brant- så brant som vi nu orkade. Jag minns att jag några gånger fick ta i allt jag hade för att hiva mig uppåt.

När vi väl hade kommit upp över första passet upplevde jag att vi hade ett vägval. Vi var nu på platsen för den i stort sett bortsmälta glaciären mellan Pyramiden och Knivkammen. Troligen gick det en ”stig” upp alldeles bredvid klippkanten, men där såg det ut att vara möjligt att störta flera meter neråt, om oturen skulle vara framme. Jojoleden börjar ju från Unna Räita-stugan och går sedan upp mellan Pyramiden och Knivkammen, och jag kan tänka mig att det är ingen sak för ”jojosar” att gå bredvid och över en liten tvärbrant. Men vi ville helst hålla oss på den säkra sidan. Som tur är så har Knivkammen en ”fot” som består av rasmassor, och den sneddade vi över. Min lättnad var stor när vi såg att man även kunde klättra ner på andra sidan av den. Det blev några extra, dyrköpta, höjdmeter, men i gengäld ingen farlig exponering för fall.

Efter att ha stigit ner från Knivkammens fot hade vi ca 1 kilometers vandring kvar norrut till Unna Räita-stugan. Det var stenigt, behöver jag säga det? 1 h och 50 minuter tog det för oss från nedre glaciärsjön till Unna Räita-stugan.

Ifjol darrade jag i Unna Räita-stugan i plågorna av fruktansvärd lappsjuka, och hade betalat allt jag ägde för att ta mig därifrån med detsamma. I år återvände jag frivilligt, och längs värsta tänkbara väg dessutom (förutom Jojo-leden då). Enligt gästboken hade det inte varit någon i Unna Räita-stugan på 4 dagar, men det vet man ju inte alltid så noga. Hur som haver, hade vi inte mött en levande själ på 2 dygn! Detta till trots kände jag mig ändå närmare civilisationen här uppe i västra delen av dalen, dit det ändå kommer någon människa ibland, och dessutom hade vi nu en raststuga och allt.

Nu fick jag också se varifrån vattenfallet kommer. Förra året var jag så chockad över dalens ödslighet att jag glömde kolla det. Den övre glaciärsjön i Västra Unna Räita rinner ner i den nedre sjön i Östra Unna Räita längs en liten jokk strax söder om Unna Räita-stugan. Vi kunde vada över jokken med skorna på, men den var nog lite ”busig” och krävde koncentration. Jag ville ju inte ramla och hamna i vattenfallet.

Efter att vi hade ätit lunch i Unna Räita-stugan klippte jag mina fingernaglar med en sax som jag hittade i stugans första hjälpen-förpackning. Vilken befrielse! Och sen var det bara orientera sig ut från den västra delen av dalen, över sten, sten och ännu mera sten. Och vi tackade det goda, torra vädret! 3 timmar tog vandringen ut ur dalen denna gång. Jag beundrade än en gång Vaktposten. Hur har någon kunnat skapa någonting så harmoniskt och mäktigt?

Jag kände mig väl till mods, vi hade ju överlevt. Jag kände mig inte särskilt trött heller, men någonstans förstod jag att jag måste vara det. Vi hade flera väldigt tunga dagar, fysiskt och mentalt, bakom oss. Därtill hade vi nästan inte sovit någonting alls inatt.

Så fort vi hade kommit ner till Södra Stuor Reaiddavaggi och såg Reaiddajavrit blänka framför oss föreslog jag till Greger att vi skulle strunta i kilometrarna just idag, och slå upp lägret redan kl 15.30. Och det gick han med på.

Vart resten av eftermiddagen och kvällen försvann, det vet jag inte. Långtråkigt hade jag inte. Troligen dåsade jag bort timmarna här och nu, i en helt kravlös och för stunden stressfri tillvaro.

Östra Unna Räita 12 km

28/7-24

När (om) Greger blir stressad, vill han gärna sätta sig ner och ta en kopp kaffe. När jag blir stressad, vill jag göra bort det som stressar mig, där och då, på en gång och helst igår. Jag har ingen ro i kroppen.

Efter en något orolig natt vaknade jag av att det var väldigt varmt i tältet. Tvärt emot alla dystra prognoser sken solen. Jag försäkrade mig än en gång om att vi skulle göra det här, och Gregers svar var JA. Så ihop med grejerna och ner med tältet, och iväg mot Unna Räita!

Denna gång vek vi inte till höger mot jokken, utan riktade oss rakt framåt, mot höjden. I stället för Räitatjåhkka skulle vi göra Palkastak sällskap hela dagen.

I början av vandringen var det allra varmast, och vi slog oss genom björk och vide helt utan stig. Tur att det ändå var väldigt lätt att se vart vi skulle någonstans. Mygg och knott pinade oss en del, men inte mera än att det var uthärdligt. Från höjden kunde vi se Unna Räitajohkas generösa delta med flera strömfåror. Kanske tur att vi slapp dem.

Snabbt skiftade vädret igen, och det var dags att ta på regnkläderna. Precis som vi redan visste, så var dalen utåt kraftigt V-formad, vilket åtminstone på vår södra sida i regel innebar en sådär 10-20 meters tvära fall rakt ner till strömfåran. Många gånger var vi otrevligt nära stupet, men rent praktiskt orkar man inte ta så mycket höjd hela tiden, då det finns ännu mera stenar ju högre upp man kommer. Med tiden övergick kampen mot vide och växtlighet alltmera mot kamp mot stenar.

Ja, stenar. Det var dagens melodi. Avundsjukt sneglade jag över jokken mot Norra sidan, som såg mycket grönare och mera lättgången ut, med stig och allt. Vår sida bröts hela tiden av stenfält. Mest var det något mindre stenar (inte bara ”block”), som inte satt så stadigt fast, och halkiga var de dessutom pga regnet. Det är en sak att gå på stenfält, men att klättra på stenfält är ännu mindre njutningsfullt, i synnerhet om man på köpet riskerar att ramla ner över ett stup.

Plötsligt dök det upp två järvar framför Greger. De hade väl aldrig sett en människa förut och var såpass närgångna att Greger fick hojta åt dem för att få dem ändra kurs. De var dock så pass små att jag har svårt att se hur de hade kunnat vara farliga för oss.

Det tog sina kilometrar innan dalen blev mindre V-formad och vi kunde ta oss närmare strömfåran och slippa vara rädda för stupet. Vi såg den fruktade glaciärjokkens utmynning på andra sidan. Vi såg ju inte hela strömfåran, och de flesta vadar väl den högre upp. Kanhända vi hade kunnat ta oss över, men det är inte säkert. Det var skönt att slippa i alla fall. Vi hittade en bra lunchplats och åt just innan det var dags för regn igen.

Ett par gånger drabbades jag kortvarigt av den obehagliga ”lappsjukan” som jag även kände av ifjol. Vi var ödsligt till, en (för oss) lång och mycket besvärlig språngmarsch ifrån civilisationen. Och våra steg gick åt ännu ödsligare riktning. Min enda livlina och trygghet i världen, fysiskt och psykiskt, var Greger. Inte en människa fanns någonstans på flera kilometers radium. (Vilket är konstigt då denna dal är det finaste som Sverige kan erbjuda, åtminstone rent visuellt.)

Längre in i dalen var jag så utmattad att jag inte minns så noga allt. Det var en del vattendrag även på vår södra sida, de flesta grunda och breda, som vi behövde passera. En av strömfårorna fick vi hoppa över, och skicka ryggsäckarna mellan oss över fåran. Stenarna tog inte slut. Vi noterade det lilla näpna fjället framför Pyramiden som Claes Grundsten har beskrivit som en vårta. Slutligen såg vi Unna Räita-branten och vattenfallet, och den turkosa glaciärsjön i fladdermusform visade sig. Jag kände mig lite bättre till mods. Det var den här vyn jag hade velat se, så allt lidande hade inte varit helt förgäves i alla fall. I samma veva såg vi dock även stupet/branten, som vi skulle över, och den såg ut som på bilderna jag sett- lite bekymmersamt.

Det fanns inte på kartan att vi hade orkat klättra över stupet ikväll, så beslutet blev att sova vid glaciärsjön och ta tag i stupet morgonen efter. Till vår förvåning fanns det inte en enda vettig tältplats vid sjön. Men vi var så utmattade att gå tillbaka någon kilometer till en gräshed var inget alternativ. Vi satte upp tältet på den minst steniga platsen, vilket innebar en stor sten mitt i vår sovdel. Jag fick sova på Gregers sida.

Ju mera jag tittade på stupet desto mera illa till mods kände jag mig. Hur i hela världen kunde vi ta oss över den? Men, å andra sidan, kände jag mig allra mest illa till mods av tanken att behöva gå tillbaka samma väg som vi kom. Att forcera stupet skulle under några omständigheter inte ta hela dagen i alla fall. Det fick bära eller brista.

Orolig lade jag mig. Vi hade inte kunnat rikta tunneltältet korrekt efter vinden, varför tältduken fladdrade en del i den måttliga vinden. Jag fick för mig att en storm var annalkande. Jag visste fortfarande inte om jag var bland vänner eller fiender.

Norra Visttasvaggi-Bron över Visttasjohka 10 km (+”kvällspromenad” 5 km)

27/7-24

Det var fortsatt fint väder, och allt gick enligt planerna så långt. Nu började det dock dra ihop sig till vandringens svåraste och mest osäkra del. Jag visste faktiskt inte om vi skulle klara den, och om inte, hur vi skulle fortsätta.

Man kan gå i Östra Unna Reaiddavaggi på både norra och södra sidan. Norra sidan är behagligare och grönare, och där går det en stig. De flesta vandrare går där. Problemet med norra sidan är, att efter bron över Visttasjohka måste man ta sig över Unna Reaiddajohka. Det brukar dock inte vara svårt då johken grenar sig till flera mindre fåror innan den mynnar ut i Visttasjohka. Det största problemet är vanligtvis, enligt den grundliga researchen som jag gjort bl a på Utsidan.se, en glaciärjokk några kilometer in i dalen, som kommer från glaciären på Räitatjåkka och mynnar ut på norra sidan. Det är några som inte tagit sig över den och fått vända, när glaciärsmältningen har varit som störst.

Gemensamma problemet för båda sidorna är det branta stupet, som liknar ett jätte-trappsteg i mitten av Unna Reaiddavaggi och som delar dalen i östra och västra delen. Vi skulle nu behöva klättra upp till den västra delen, men även där hade jag fått för mig att vi borde ha en rimlig chans att klara det, om vädret var någorlunda ok i alla fall.

Vi kom till Vistasstugan efter 5 km skogspromenad. Där väntade en mycket snäll stugvärd, som vi även har träffat på Sälka för några somrar sedan. Men när hon hörde om våra planer att traversera hela Unna Reaiddavaggi, blev hon lite förvånad. Bara några dagar innan hade en grupp på 3 atletiska män i ca 35 års ålder gått längst in i östra dalen, men bedömt att branten såg så otäck ut, att de hade bara tältat i dalen och sedan vänt om, för att dra om rutten via Nallo. Det var ju inte precis vad jag ville höra, men jag höll tyst och tänkte på de peppande kommentarerna som jag fått på Utsidan.se. Men jag blev bekymrad! Jag vet att det inte var stugvärdens avsikt att skrämma oss och hon var noga med att poängtera att hon inte hade varit i östra Unna Räita-dalen själv. Och det förstår väl jag att jag och Greger inte ser ut som några atleter som går fram var som helst.

Det dök upp en gubbe till Vistasstugan från Mårma. Först hade han gått genom Lapporten, sedan stridit mot vide i Östra Alisvaggi för att sedan klättrat Mårmapasset upp och ner, helt själv. ”Jag rekommenderar det inte för någon”, konstaterade han. Han måste ha varit en bra bit över 60 år. Vad är sådana där gubbar gjorda av? Jag och Greger kom fram till ett recept: Sten, fjällbjörk, fjällvind, fjällvatten och en gnutta myggmedel.

Vi skyndade oss iväg söderut, då vi hade en hel del ”ärenden” kvar att uträtta idag, även om vi inte skulle hinna fram hela vägen i Unna Reaiddavaggi. Dagen fick bli delvis en transportdag. Efter 5 km var vi återigen vid bron över Visttasjohka, i Södra Visttasvaggi. Här sov vi vår första vandringsnatt i fjol, och platsen är vår favorit. Jokken har format flata hällor och badbaljor där det går fint att tvätta sig eller bada, och utsikten både upp mot Norra Visttas och Unna Räita är fantastisk.

Vi åt lunch och jag tvättade även håret, man vet aldrig när nästa tillfälle ges! Och sedan blev det bråttom att få på oss regnkläderna eftersom vädret skiftade fort mot regn, dock skiftade det lika fort mot fint väder igen.

Vi vandrade över bron in i Unna Räita-dalen. Vi tänkte väl passera deltat och tälta någonstans lite högre upp, för att kunna vada glaciärjokken tidigare morgonen efter. Jag åt en massa hjortron! En älgko kom stormandes i skogen och passerade oss på några meters avstånd. Och sedan kom första strömfåran som vi skulle över, och den var stor. Hade vi gått för högt upp i vår iver? Vi stred oss vidare i den täta skogen. Jag ramlade ett par gånger, men mjukt. Fastnade i grenar. Svor och kände mig dum. Varför är allt så svårt för oss, alltid? Till sist kunde vi dock prata ihop oss i lugn och ro, lämnade bagaget och följde strömfåran uppifrån och ända ner till Visttasjohka. Och inte någonstans fanns det ett ställe där vi självklart kunde passera, inte så här på kvällen i alla fall. Greger provade på det vita vattnet (glaciärvatten!) med sin stav. Det nådde honom långt upp på låret, var helt ogenomskinligt och rasade fram med en sådan kraft att det var svårt att bottna med vandringsstaven som genast drogs med strömmen. Vad skulle vi göra? På ett ställe där strömfåran var bred, kunde man kanske ha vadat genom att ta av sig skorna, och då kanske helst på morgonen, då vattennivån i regel är lägre. Men det var ju bara första fåran av flera! Vi visste inte vad som väntade bakom. Och då kvarstod ändå även glaciärjokken högre upp i dalen. Om problemet med vattennivån redan var så stort härnere, hur skulle det då gå med vadet som även ”vanligtvis” kunde ställa till det?

Jag kände mig så oerhört dum. Vad trodde jag om mig själv egentligen. Såklart skulle vi inte lyckas. Varför hade jag ens planerat någonting så här storslaget. En person som jag borde vara glad om jag ens klarade Kungsleden! Tårarna brann i mina ögon. ”Trösta mig!” sade jag till Greger. ”Jag känner mig så dum och dålig!” Hans svar var: ”Gör inte det!”

Vi lommade tillbaka till lägerplatsen vid bron, svansen mellan benen. En extra 5 km hade vi irrat i skogen med våra tunga ryggsäckar denna fina sommarkväll utan något resultat alls. Knivkammen med sin sylvassa kam betraktade oss på avstånd. Vad ville han säga? ”Håll er borta, detta är inget för er!” Eller: ”Ge inte upp!”?

Vi slog upp lägret vid bron. Och medan vi sysslade, mognade tanken hos oss båda: Vi skulle inte ge upp ännu. Vi skulle ta södra sidan av Östra Unna Räita imorgon!

Alesjaure- Norra Visttasvaggi 15 km

26/7-24

Vi började morgonen med att njuta av livet och samspråka lite med ungdomarna från Skåne som tältade nära oss. En av de bästa sakerna med fjällvandring är faktiskt alla trevliga människor som man möter. Det blir helt naturligt att titta i ögonen och säga hej, fråga saker om varandra, och förstås hjälpa varandra vid behov. De flesta som vandrar är också hyvens folk som är mitt i sitt livs stora äventyr.

Vårt stora äventyr började idag, eftersom vi skulle ge oss ut på okänd mark. Den vackraste av alla fjälldalarna, Norra Visttasvaggi, väntade på oss. Jag hoppades på tillräckligt bra väder, så att vi fick se någonting.

Först gick vi 1,5 km norrut mot samevistet, för att sedan vika åt höger och klättra upp i Norra Visttasvaggin. I början var vädret lite småruggigt och stämningen Mordoraktig, men det förändrades snabbt. Vi fick faktiskt bra vandringsväder med lagom av allting, men inget regn. Först kom vi upp till en bedårande vacker liten fjälldal där det finns två sjöar, Bajip och Vuolip Cazajavri. Det hade varit en fin tältplats men det var för tidigt på dagen. Men dalen var så vacker att både Greger och jag fick tårar i ögonen.

Från dalen bar det av neråt. Vi stannade vid sista kammen och åt lunch, det blåste lite. Stigen gick brant ner, och Moahrmmajohka anslöt till Visttasjohka i sin djupa kanjon och vilda vattenfall. Vi bara njöt.

När vi hamnade längre ner i dalen, blev bergväggarna allt mera påtagliga. Kontrasten mellan de höga svarta branta topparna med sina glaciärer, och den grönskande dalbotten som Norra Visttasvaggi är känd för, blev allt tydligare. Fallhöjden ligger kring 1300 m. Överallt fanns det svamp (Visttas=svamp) och blommor. Det fanns t om vita blåklockor! Till vänster, öster, om oss fanns den branta Vassacorru med sina respektingivande rasbranter. Och på vår högra sida, bakom porlande Visttasjohka, stod i rad Unna Visttascohkka, Påssustjåkka, Sielmmacohkka, Siehtagas med sin glaciär och till sist Kugghjulskammen.

Allt eftersom dök det upp lite sten, området liknade faktiskt lite Syterskalet. Och sedan tilltog växtligheten, vide och björk gjorde stigen bitvis rentav svårframkomlig även om stigen är tydlig. Det är ju helt logiskt att södra delen av Norra Visttasvaggi liknar norra delen av Södra Visttasvaggi? Efter 15 km hade vi 4 km kvar till Vistasstugan. Omgivningen var dock så mäktig att vi ville tälta just där och då, i bruset av vattenfallet som störtade ner på andra sidan Visttasjohka, från Sielmmacohkkamassivet. Vi var i stort sett helt ensamma, efter att bara ha mött någon enstaka människa under dagen.

Jag har kommit på att Kungsledens främsta funktion ligger faktiskt i att hålla de stora massorna borta från de andra dalarna. Om ni vill höra en hemlighet, så är Norra Visttasvaggi och Östra och Södra Stuor Reaiddavaggi inte särskilt svåra att vandra i, och de är mycket finare och mera spännande än Kungsleden (som går i Alis- och Tjäktjavaggi.)

Vi somnade i vattenfallets brus.

Bron vid Siellajohka- Alesjaure 12 km (+båt 6 km)

25/7-24

Jag sov mycket tungt men något smärtfyllt. Ändrade kroppsläge då och då men föll genast in i djup sömn igen. När vi vaknade på morgonen kl 9 hade hela glada sällskapet runt om oss redan packat ihop och farit sin väg.

Från Siellajohka fortsätter Kungsleden med en rätt så brant och lång stigning, och nu var det dags för mina knän, och min kropp, att bekänna färg. Skulle gårdagens smärtor återkomma och vandringen ta slut för vår del? Jag var nervös och lyssnade efter kroppens minsta signal. Men allt var bra, nästan bättre än vanligt. Ingenting gjorde ont. Jag klättrade på.

Vi rundade Garddenvarri och kom till min favoritvy i fjällvärlden: Miesakcohkkas tre toppar flankerad av Njuikkostaks branta stup, med Kåtotjåkka i bakgrunden. Vi såg även Goduglaciären i år. Framför dem glimmar de turkosa Miesak- och Radujavri.

Vandringsvädret var fint- lagom med sol, moln och blåst. Uppe på höjden var det dåligt med vatten- tydligen är det väldigt torrt i år. Idag var det Gregers tur att krokna och han fick väldigt ont i ryggen. Såklart bar han flera kilo mer än jag på ryggen också. Till sist stannade vi mitt i alltihop och tog fram våra vetetortillas och tonfisk i påsar, tung mat vars tillagning inte kräver vatten. Vi hade lite dricksvatten kvar i flaskorna (och nej, vi orkade inte gå ner till sjösystemet för att hämta vatten, det var många besvärliga steg dit och upp igen.)

Efter 12 km total vandring hamnade vi på båtlänningen för Alesjaure båttrafik. Världens högst liggande båttrafik (776 möh), sade samegubben som driver verksamheten. 6 km båtsträcka tog 30 minuter och kostade 500 kr per person inkl packning, men vi bedömde att det var det värt idag. Vi ville inte köra slut på oss redan nu. Det var en timma kvar innan båten kom, men jag kände ingen stress. Jag bredde ut min liggunderlagsrulle på en klippa och njöt av den fina eftermiddagen. Vi hade inte bråttom någonstans och vi pratade med några andra trevliga vandrare som också väntade på båten. Båten kom i rätt tid, och vi trängdes inombords med 10 andra personer plus en massa bagage, utan flytvästar. Båten hade tak och var ”halvstängd”. Ingredienser för en katastrof fanns helt klart, men å andra sidan var sjön Alisjavri lugn och samegubben verkade verkligen veta vad han gjorde. Jag slappnade av och lät mig guidas. Vi såg Fantomenfallet från båten. Gubben berättade också om Alesjaure, vilken hård och vindpinad plats den är. Nu håller glaciärerna på att smälta snabbt, fjällbjörken kryper upp i landskapet där den inte funnits förut, fjällräven trängs undan av rödräven, och torkan gör att renen inte har tillräckligt med bete i år. Hans dotter har tagit över renskötseln i familjen, och själv kör han mest båt sommartid.

Väl framme i Alesjaure gick vi till precis samma udde som för 2 år sedan och slog upp vårt tält. Vi utnyttjade fjällstugan till de tre vanliga ändamålen- butik, väderprognos och dass. Kvällen var vacker och varm. Vi tvättade oss i Aliseatnu utan att frysa alls. Jag vågade dock inte doppa mig fullt ut, då jag misstänker att vattnet kan vara ganska strömt (och sen var det ju faktiskt lite kallt också…) Kvällsmaten smakade gott (pasta bolognese ikväll). Vi sov gott och genom drömmarna hörde jag förutom lite regn, även en vattenfågel som undrade vad det var för röd pryl som hade dykt upp mitt i hans udde.

Abisko-Bron vid Siellajohka ca 17 km (+ 2 extra km)

24/7-24

Vy-tåget var naturligtvis sent så vi fick sitta på Gällivare tågstation en dryg extra timma. Vår vagn med våra sittplatser hade dessutom ”tappats bort” under resan, så vi fick sitta i restaurangvagnen. Utan möjlighet att luta oss bakåt, och utan någon ventilation. Jag vill inte vara alltför gnällig, men resan är rätt lång och biljetterna är dyra. Och inte så mycket som att någon beklagar sig det minsta, kunden får bara gilla läget.

Men till Abisko kom vi, och inte alldeles för sent heller. Vi gjorde sista procedurerna på turiststationen. Det regnade inte, men molnen hängde så långt nere att Lapporten syntes överhuvudtaget inte. Vi startade Kungsleden längs kanjonen, en sträcka som redan är mycket bekant för oss. Klockan var 12.30 då vi lämnade Abisko.

Vid första meditationsplatsen skojade vi om att vi skulle till Njakajaure. Och mycket riktigt, dit gick vi! Hade vi inte råkat möta en familj som liksom oss och många andra gjort precis samma misstag, hade vi promenerat tillbaka till Abisko, vilket hade varit ytterst deprimerande. Enda förklaringen jag kan ge till misstaget är, att vinterleden (som vi promenerade bara för några månader sedan) gick faktiskt åt Njakajaurehållet, och fortsättningen av sommar-Kungsleden var något svår att se från meditationsplatsen. Ja, mycket hade jag kunnat föreställa mig som kunde hända under vandringens gång, men knappast att vi skulle gå vilse från själva Kungsleden bara några kilometer efter starten.

Nu var det ingen fara förstås. Terrängen var lättgången och de två extra kilometrarna som vi gick kändes ingenstans- inte just då i alla fall. Vi vände bara om, tackade familjen, och gjorde om och gjorde rätt.

Men Abiskosträckan är knepig. Även om den är ganska lättgången, infaller den ju i regel vandringens första dag, och i stort sett enda möjligheterna till tältning är Abisko turiststation eller Abiskojaurestugan efter 14 km, och då får man betala tältavgift. Man får inte tälta i nationalparken, och vill man komma utanför den får man gå ytterligare ca 3 km från Abiskojaure, och först då är det tillåtet att tälta. Vi har ju gått sträckan förut, år -22, då vi även hade pojkarna med oss, och jag minns att den var dryg!

Innan Abiskojaurestugorna började jag få väldigt ont i bröstryggen. Det är kanske inte så konstigt när man nästan oförberedd bär ca 17 kg ryggsäck i flera kilometer. Vi fortsatte dock förbi Abiskojaure, lite smärta hör till. Efter stigningen fick jag ont i höfterna, ffa höger. Och det blev inte bättre än att smärtan flyttade sig ner till höger knä, den kroppsdel som är svagast hos mig och som jag alltid oroar mig för. Lättgången stig och bara 1-2 km kvar till lägerplatsen, men vad hjälpte det då hela höger ben brann som eld? Greger fick gå först och jag stapplade efter. Han kom sedan och hämtade min ryggsäck sista 100-200 m. Jag nästan grät av smärta.

Vi valde samma lägerplats vid Siellajohka, vid Girons fot, som för 2 år sedan (för övrigt den platsen där pojkarna ”försvann” då de gick iväg för att söka mottagning). Vi var långt ifrån ensamma, platsen var återigen fullspäckad, även om antalet vandrare längs Kungsleden tycktes vara något mindre i år. Väl framme blev jag alldeles sjuk, frusen och fick vita fingrar och ont i magen. Greger fick sätta upp lägret själv. Till råga på allt åt vi världens sämsta torrmat, REAL turmats Chili con carne. Den är så stark och äcklig att vi båda två kastade bort typ halva portionen, vilket är helt olikt oss!

Jag lade mig bekymrad. Kroppen gav redan upp- skulle jag klara av årets vandring, eller hade jag tagit mig vatten över huvudet? Utmattad somnade jag och drömde hela natten. Åtminstone skulle jag inte slarva med förebyggande Ipren och knäskydd imorgon, som jag gjort idag.

Fjälläventyr 2024

23/7-24 bilade vi, jag och Greger, upp mot Gällivare. Jämfört med att resa till Kiruna, eller Abisko för den delen, kändes resan behagligt kort! Vi övernattade på Pensionat Augustin alldeles bredvid Gällivare resecentrum, och åt middag på Fat T´s i ”stan”. Fulla av förväntan var vi, men jag var kanske ändå inte så övertaggad som ifjol och de tidigare åren. Min kärlek mot fjällen har gått över från nyförälskelse till en stadigare och lugnare kärlek. Dessutom har jag numera mycket väl i minnet vad en veckas tältande innebär- det är inget att jubla åt precis, även om det också är trevligt.

Vi ställde väckarklockan till 6.00 för att hinna göra oss i ordning och äta frukost innan tåget gick. God natt!

Det drar ihop sig!

Högsommaren trycker på från alla håll och kanter. Om två dagar är det dags för årets absoluta höjdpunkt. Vår fjärde fullskaliga fjällvandring Abisko-Abiskojaure-Alesjaure-Norra Vistas- Östra och Västra Unna Räita-Sälka-Singi-Kaitumjaure-Teusajaure-Vakkotavare. Ungefär 9 dagar ska det hela ta.

Tidigare somrar har jag varit eld och lågor, men nu är jag lite mera desillusionerad. Jag minns, helt enkelt. Jag minns vilket jäkla slit det är!

Ärligt talat vet jag inte ens om vi kommer klara av hela sträckan, då det är ett vad och en brant som kan ställa till det. Men vi tar det som det kommer, eftersom. Jag kommer att försöka leva lite mera i nuet och släppa prestationsångesten och kontrollbehovet. På något sätt kommer vi att lösa alla problemen som kommer i vår väg.

Vår utrustning är i stort sett identisk jämfört med i fjol. Några saker ska vi försöka ersätta med lite lättare och enklare, och vi har skalat av matsedeln något, allt för att hålla vikten nere!

Jag hade inte kunnat ha bättre förberedande vandringsläsning än Matti Rämös meditativa bok ”Island runt på cykeln- på vindens väg genom lavafälten”. Det är så synd att hans böcker inte är översatta till svenska! Jag har skrivit om en av Mattis böcker tidigare, där han cyklade i Finland. Matti cyklar för att det är terapeutiskt, och jag antar att det är samma motiv som driver mig och oss till våra fjällvandringar.

Mest rörande stycke i Islandsboken är när Matti kommer ”fram” (i Holmavik, mitt i resan)!

”Vinden har mojnat och jag lyssnar på forsens lugnande brus, när jag färdigställer mitt lilla boende (tält) för natten. Fåren vandrar en bit borta. Det är så lugnt. Jag stannar och lyssnar, hur vattnet porlar bland stenarna jämnt men fort. Stående tittar jag på bäckens gång, hur den klättrar över stenarna på botten. Strömmen kommer från höglandet och samlar sitt vatten från snöiga små pölar, sjöar och bäckar, såsom den har gjort så länge, den porlar som den har gjort i hundratals, kanske tusentals, år. Som ett finfint vågsystem, som stundvis växer och blir starkare, för att sedan lugna ner sig igen. Mina tankar töms sakta och mitt sinne stannar i forsens gång. Jag hör till detta landskap. Jag är en del av den. Jämnt brusande. Mjukt brusande. Det är tyst, djupt tyst. Tystnaden går med bruset. Jag mår så bra. Tiden stannar. Det är lugnt. Jag är hemma. Jag är framme. Jag är framme!”

Jag vill också komma fram! Måhända att det är för mycket begärt, och att aktivt försöka är knappt lönt, lika lite som det lönar sig att jaga lyckan. Men jag kommer att ge det en chans, och acceptera att jag hör hemma i naturen, oavsett vad morgondagen bär med sig. Naturligtvis kommer jag att rapportera om vandringen efteråt på bloggen, så vi ses när det är aktuellt!

Ska jag läsa den här?

Bokens omslag såg inte riktigt ut som jag. Det är länge sedan jag var ute i dejtingvärlden, och det var innan Tinder. Inget jag saknar. Men kanske någonting som jag inte heller helt har glömt.

Det som gäller med människor på Tinder gäller även med hus på Hemnet och hästar på Hästnet och allt annat som vi funderar på att skaffa oss. Vår hjärna, den lilla raggaren, skapar sig en bild av vad det är vi vill ha, dvs till syvende och sist ett nytt och bättre liv, och väver ihop drömbilden och oss själva med annonsen, och när proceduren väl har hänt är slaget förlorat. JAG KAN HA FEL, tro inte allt vad din hjärna säger! Nej, tro mig, jag är glad att jag aldrig mera behöver dejta!

Det tog en stund innan jag förstod att boken inte var ett skämt. Amanda Romare skriver verkligen om sitt liv, och är helt ärlig. Hon verkar inte ha någon filter såtillvida att hon skulle försöka utelämna någonting, utan tar med allt, även det mest privata, intima och pinsamma. Hmm. Sedan tog det över halva boken innan det verkligen sjönk in i mig att boken faktiskt var djupt sorglig, inte bara tröttsam och patetisk! Nej, det här var ingen lek.

Vad gör Amanda för fel? Hon är inte rädd om sig. Hjärnspöken kan bryta ner en självkänsla och en person precis lika bra som någonting annat, som är ”verkligt”. Och det är det som händer i denna bok. Jag skulle inte vara förvånad om Amanda behöver gå i terapi efter sitt dejtingår. Hon uppvisar redan i slutet av boken tydliga tecken på trauma.

Varför går det så dåligt för Amanda på dejtingfronten då? Troligen väljer hon ut en viss kategori av kandidater, klämkäcka killar som är snygga, dvs personlighetstyp players. Grundläggande felet är troligen att hon inte riktigt vet vad hon söker. Därmed lyckas hon träffsäkert sålla fram killarna som gör henne illa. Är det verkligen rimligt att räkna med att ha sex på första dejten om man söker ett seriöst förhållande? Andra felet är att hon tror på vad hennes hjärna säger, fast även hon själv inser att det bara handlar om en illusion. Tredje felet är att hon är alldeles för ”på”. Jag tror att hon lyckas skrämma bort några killar som har lite krångel med anknytningen, där lite varsammare approach hade kunnat funka bättre, så att man åtminstone hade uppnått tredje dejten.

Och när hon till sist (utan att jag nu förhoppningsvis spoilar för mycket) hittar en kille som är trygg och vill ha henne, får hon ju psykbryt. Hon vet inte vad hon ska göra med honom. Det är ju ganska typiskt- att bli övergiven och ghostad är hemskt men ändå tryggt. Att träffa någon som verkligen bryr sig om en är så mycket svårare.

Vad blir budskapet för dem som håller på att drunkna i självdestruktiva dejtingträsket? Dan Josefssons och Egil Linges utmärkta ”Hemligheten” kan fungera som grundterapibok och ”Halva Malmö består av killar som har dumpat mig” är en alldeles utmärkt komplement till den, nästan som ett övningshäfte. Lycka till!

Liane Moriarty

Under pandemin bestämde jag mig för att läsa några moderna bestsellers, som varit allmänt populära och som man gjort serier av. Jag avverkade Jojo Moyes, Delia Owens, Elena Ferrante och många fler. Det var bara Alex Schulman som lämnade bestående intryck. Liane Moriartys mest kända böcker blev kvar i hyllan, då hennes ”En annan Alice” som jag började med, var alldeles för långrandig i min smak.

Men nu så! Jag kom till skott och började med Öppnas i händelse av min död, och fann den faktiskt lite underhållande, åtminstone när man inte har någonting bättre för sig. Moriarty är ganska bra på att intrigera ihop en spännande story. Och beskriva västerländska i-landskvinnor med enorm effektivitet kring onödiga saker, och ett omättligt kontrollbehov. Kul underhållning, men inget mer.

Jag fortsatte med Stora små lögner, som hörs vara ännu bättre än den förstnämnda, och som ju också gjorts en serie av. Boken är samma skrot och korn som Öppnas i händelse av, men lite mera långrandig och enligt mitt tycke inte riktigt lika bra. Smakfrågor går inte att diskutera.

Men resten av Liande Moriartys böcker som jag har, kommer nu åka vidare. Jag har absolut inget behov att läsa mera av henne, livet är för kort för det!