Norrland har blivit trendigt och hippt. Det tog väldigt lång tid men det hände till sist. Inte ens Mikael Niemis fina bok Populärmusik från Vittula i början av millenniet förmådde väcka intresset, även om många uppskattade själva boken. Svenska folket trodde väl att boken var ren fiktion. Samma gäller filmen Jägarna med Rolf Lassgård i huvudrollen. Men jag vet att det är sanna historier.
Vad är det som har hänt nu- är det energifrågorna? Malmen? Batterifabrikerna? Covid och efterföljande längtan till svenska naturen? Eller klimatoro? Ursprungsbefolkningsfrågorna? Eller är det helt enkelt sociala medier och TikTok som har lyckats väcka den allmänna medvetenheten om denna stora del av Sverige som ligger häruppe?
Parallellt märker jag också ökat intresse för mitt kärva/kära fosterland, Finland. Visst är det så att de mest förfinade svenskarna (och då tänker jag främst på en god vän) sedan länge har förstått den speciella storheten i finsk design och konst. Men om det är politiska läget eller undersökningarna om världens lyckligaste folk eller att själva finländarna har tinat upp lite grann och börjat prata engelska, jag vet inte. Jag vet bara att när jag flyttade till Sverige -94 var ingen intresserad av mitt hemland som hade inget status alls, men nu upplever jag en klar positiv förändring. T om Marko och Irma går hem idag, sverigefinländarna deluxe! (Ja, de är också på riktigt.) Jag har nu själv vuxit lite ifrån den finska kulturen, vilket å andra sidan gör att jag ser den med ännu klarare ögon. Finska kulturen öppnar sig inte helt lätt för en utomstående, och till stor del är det språkbarriären som står i vägen.
Nåja, nu var hur som helst tiden slutligen mogen för ett nytt populärkulturellt fenomen, nämligen HOOJA. Och i och med att Aftonbladet outade Hooja redan i juli-23, kan man fråga sig varför jag skriver om det först nu! Saken är att jag ville hinna lyssna på Hoojas sommarprat och fördjupa mig lite innan jag uttalade mig. Aftonbladets motivering till att de visade stora bilder på Hooja och Mårdis utan masker och avslöjade deras namn och ålder, var att de ville ”granska dessa makthavare inom nöjesindustrin”. (Var får de allting ifrån?)
En bitter sörlänning som heter Torbjörn Ek, och garanterat inte kan backa med kåpsläp, har tagit på sig att skriva artikeln som sjuder av illvilja och avundsjuka. Han påstår rakt ut att Hoojas framgång helt beror på maskerna. ”Beviset” är att de tidigare inte blev framgångsrika med ett annat band som omaskerade. Torbjörn Ek verkar också tro att låttexterna ska vara sanningsenliga. ”Ett antal påståenden” kallar han Hoojas låttexter och uttalanden för. När det avslöjas att killarna inte bor tillsammans utanför samhället i en gul kåk utan el och vatten, utan att de bor var för sig med sina fruar och barn inom Gällivare tätort, (och rentav på ett VILLAOMRÅDE!) känner hans segervisshet och förnärmelse inga gränser. Och att de inte ens själva äger en Ford pick-up som syns i filmen om Hooja tycker också T. Ek är fuskigt.
Så mycket mera oegentligheter kan Torbjörn Ek dock inte gräva fram, att killarna bor i Gällivare och har jobbat i gruvan stämmer. Så det mest intressanta ”avslöjandet” blir summa summarum killarnas bilder och namn.
Ansvariga utgivaren Martin Schori har också försökt förklara outandet till bra journalistik och rentav ett hjältedåd. Men om de verkligen bara ville granska sanningshalten, hade de ju kunnat checka ”fakta” och rapportera vad som stämde och vad inte. Namnen och bilderna behövdes inte.
Jag känner en del folk från Gällivare och hade jag velat få reda på killarnas identitet hade det varit lätt. Men för mig har det ingen relevans alls vilka de är, jag känner ju dem ändå inte. Jag kan förstå att det är lugnare att vara anonym, då alla inte trivs med en kändiskult omkring sig.
Stockholmsjournalisten Gabriel Zetterström hakar på Aftonbladet, med en alldeles egen intelligent argument, nämligen att Hoojas musik är så dålig att de bara måste avslöjas. Po Tidholm i sin tur skriver att Hooja har ett ansvar att börja nyansera och problematisera sin identitet och komma vidare från enkla stereotypier. Han undrar hur det kan vara för en hbtq-person att bo i Norrland om alla män tvingas in i Hooja-modellen. Han verkar på riktigt tro att det är Hooja som har hittat på denna ”modell” och bär på någon sorts moraliskt ansvar. Men det är så enkelt att Hooja inte behöver göra någonting alls som någon annan anser är rätt. De får göra sin grej på sitt sätt så länge de vill, och när publikens intresse tar slut är det tack och hej, och inte mera med det.
I sommarpratet berättar Hooja och Mårdis, att de fått ”erkännande” för att de även behåller sin konstnärsroll backstage, och då pratas det alltså inte om bara masker. Killarna konstaterar förvånat att de ÄR ju sig själva, och inte spelar någon konstnärsroll, och det förstår jag, men det förstår inte Stockholmsetablissemanget. För tusende gången, fast det kommer aldrig att nå fram: Det här är på riktigt!! Norrland är inte Stockholm. (Och Finland är inte Sverige.) Vi är alla människor och har många saker gemensamt, men inbilla er aldrig att det inte finns några skillnader. Alltså, riktiga grundläggande skillnader som syns i helt vardagligt liv.
Och det är just därför jag gillar Hooja. Musiken är underhållande och texterna, även om det kanske är lite väl mycket party och alkohol för min ålder, är oerhört mysiga. Humor kallas det. När jag lyssnar på dem känner jag som att jag har kommit hem. Deras sommarprat fyllde mig med värme och skratt. Jag förstår mig på deras yttre och inre värld, en värld som man inte kan låtsas.
Aftonbladet- säg som det är! Ni outade Hooja för att tjäna pengar på det, och that’s it. Men låt Hooja vara nu. Det är nämligen så illa, att de är på riktigt, på gott och ont, och kommer inte ställa upp på ert spel. Och, hemska saker, kanske behöver de inte er.
