Hej nya året!

Året hade kanske kunnat börja bättre. Vi låg båda två i 40 graders feber och ute var det lika mycket minusgrader. Precis allt i lagården krånglade och Greger fick trots sin sjukdom vara uppe dag och natt. Inomhus hade vi uppiggande 14 grader. Bredvid mig såg jag en sjuk, hostande katt (Bjässens dagar är tyvärr räknade) och alla våra akvarium hade svårt att hålla vattentemperaturen. Bilen var i permafrost vilken förstärkte känslan av isolering, och vi hade glömt gå ut med soptunnan på juldagen vilket resulterade i ett växande sopberg. Under diskbänken grejade en råtta (som snabbt fastnade i fällan dock.)

Det positiva med nya året är att vandringsfebern börjar så småningom växa! Nu är det tillåtet att drömma igen! Jag har läst Clas Grundstens bok om Dag Hammarskjöld, och de kloka ord som han skriver om fjällvandring. Jag har länge känt att jag är, och kommer alltid att vara, så novis, att jag knappt har rätt att uttala mig om fjällvandring. Inte kommer ju jag att springa på Sareks toppar som både Hammarskjöld och Grundsten har gjort.

Men sedan tänkte jag, att man inte behöver vara världsbäst för att ha lov att njuta av någonting, eller att utvecklas för den delen. Hur mycket roligt har jag inte haft med hästarna, trots att jag är långt ifrån bäst på det. Och nog kan jag laga mat och uttala mig om det trots att jag inte är Leif Mannerström. Det är min upplevelse som räknas, och kanske är det just min styrka att kunna anpassa upplevelsen på en lämplig nivå och ändå känna fjällmagin fullt ut.

Strax efter årsskiftet, förra veckan, förolyckades en mamma (som för övrigt var utbildad vildmarksguide) och hennes 12-åriga pojke i Finland, då de mot alla sannolikheter hamnade under en lavin. Det går ju nästan inga laviner i Finland! Tyvärr så hade dessa två, som ”midnattsvandrade” på längdskidor, gått upp på ett fjäll i kylan och blåsten, tappat siktet och, avsiktligt eller ej, hamnat i en ravin som är känd för sina laviner, känd som friskidåkarnas finska Mecka längre fram på våren (”Pyhäkuru”) och utlöst en lavin. Så kan det gå, och naturligtvis blev man extra illa berörd då det var ett barn inblandat! Men återigen fick vi en påminnelse om att naturen känner ingen nåd när det vill sig illa, och att riktigt erfarenhet handlar framför allt om att undvika faror och risker, inte bekämpa dem.

Jag är ganska harig av mig, troligen även pga sviktande kroppsliga förmågor. Känslan jag fick i Västra Unna Reaiddavaggi i somras, då jag förstod att det fanns en teoretisk möjlighet att bli liggande där, närmade sig skräck. Men naturligtvis har man helt andra marginaler på en sommarvandring. Det är inte i närheten lika kallt och det är mycket mera folk i rörelse. Samt att laviner inte existerar på sommaren, förstås.

Och inte var det många år sedan då en kvinnlig vandrare från Fjärran Östern frös ihjäl bara någon kilometer från Kebnekaise fjällstation. Bristande utrustning och orealistisk planering ledde till tragedi fast det bara var september. Exemplen på detta är många.

Med det sagt önskar jag alla, oerfarna som erfarna, en trygg vandring under kommande året 2024.

Gott Nytt År 2024 allihopa!

År 2023 är nästan slut. Om man nu vill stycka upp livet i år, så måste jag ändå säga att denna tidsperiod har varit rätt skonsam för oss personligen.

På djurfronten har det dock varit bekymmer. Jag har tidigare skrivit om dödsfallen hos mina pansarmalar i ett av våra akvarium. Om sista ordet är sagt där återstår att se.

Och vår kära katt Bjässen/Pondus/J har varit dödssjuk i sin astma- det är kanske inte så konstigt då han också är gammal. Hans dagar är räknade och jag hoppas att vi lyckas ta bra beslut om när och hur det är dags att behandla respektive ge upp.

Katten Elli har gjort sitt försvinnandetrick flera gånger, vilket sliter på mina nerver.

Det stora glädjeämnet för i år har naturligtvis varit hunden Nuusku, Tjottes Cloud Nine. Vi hade inte kunnat hitta en trevligare kompis att leva livet med!

Världsläget är bekymmersamt och sorgligt. Men även om det ser ut så att mänskligheten inte lär sig någonting, så säger de som vet att viss utveckling ändå sker. Medvetenheten ökar. Tyvärr är det ofta de dummaste individerna som hörs mest och vars destruktiva handlingar gräver jord under allas våra fötter.

I våras hade jag glädjen att åka till vackra Montreaux i Schweiz. Och några Stockholms/Göteborgsresor i jobbet har jag också hunnit med. Den största reseupplevelsen -ever?- var dock min och Gregers fantastiska vandring Kebnekaise runt. Ett sådant äventyr får man sällan uppleva.

Och att åka till stugan är livets stora guldkant oavsett tid på året.

Den största förändringen för i år är att jag har sagt upp mig och börjat jobba som ”min egen”. Jag kommer att utveckla ämnet vidare, men jag är ännu inte tillräckligt klar i tanken.

Umgänget med familj och vänner står högst upp i listan som vanligt.

Och det viktigaste för nästa år och framtiden är, att jag ska återigen börja leva, medvetet. Livet får inte bara vara en hinderbana där man knappt hinner hämta andan mellan hindren. Jag ska aktivt planera in aktiviteter som jag njuter av. Det behöver inte alls vara några dyra eller avancerade grejer. Det handlar om att tillbringa tid i stugan, fjällvandra när det är säsong, ta en dag på Spa när andan faller på. Besöka Abisko igen, hälsa på vänner, bjuda på fest, laga mat och baka. Och någonstans mitt i alltihop hoppas jag att tankarna finner sin plats, och känslorna också. Meningen med livet är att glädjas, men även känna alla sina känslor, vara tacksam men även sträva mot förbättring. Att dela livet med andra, att hjälpa där det behövs. Att göra sitt arbete väl. Det leder till lärande och utveckling. Så välkommen 2024, du kommer vare sig jag vill eller inte, tidens ström går inte att stoppa. Jag önskar alla mina läsare Gott Nytt År 2024!

Kommentera?

Om kommentärsfältet är öppet så kommer det hundra kommentarer på främmande språk på en halvtimme. Så det blir drygt att rensa och just nu är det stängt. Skicka mail om ni vill nå mig, annars kommer jag och min it-support fixa en bättre lösning till våren.

Strul i akvarium

Man gör ju saker för att lära sig, och mycket är det jag har lärt mig om akvarium under senaste året. Med tanke på all information som nu finns tillgänglig jämfört med tidigare så är det ett mirakel att någon av mina fiskar överlevde längre tid än en vecka när jag hade akvarium sist, dvs på 80-talet.

Överhuvudtaget så är mängden information tillgänglig mycket större nu, kanske på gott och ont, pga internet. Men jag upplever också att kunskapen har vuxit under åren. Tidigare var det bara snack om pH i bästa fall, nitritcykeln nämndes aldrig.

Men fisksjukdomar är naturligtvis inget man vill lära sig om genom egen erfarenhet. Jag har trott att det går så bra för mina akvarium pga ”optimala omständigheter”- ha!

Trots att jag gjort allt enligt regelboken har vi i slutet av sommaren-23 drabbats av elände efter elände. Vi som knappt har köpt några nya fiskar under senaste halvåret! Och det värsta är att pålitlig information och hjälp är svåra att hitta, och någon fiskveterinär finns ju knappt att tillgå, gudbevars. Om det nu hade varit så enkelt att vi hade fått ”vita prick”, ja den hade jag ju kunnat medicinera, men vi har drabbats av så mycket mera komplexa problem än så.

Det hela började med att jag köpte några till kardinaltetror i vår 180 l ”Vision”- akvarium. Kanske var tidpunkten augusti fel, vad vet jag. Resultatet var i alla fall massdöd bland kardinaltetror, både nya och gamla. Om det hade samband eller ej vet jag inte, men vi förlorade även ett par äldre pansarmalar och en guramihona i samma veva. Mitt försök till komplettering av pandapansarmalar ledde till att bara 2 av de nya 5 överlevde. Den fina guramin slutade äta, blev svullen om buken och dog till sist. Och eftersom jag redan hade behandlat med Myxazin (bakteriehämmande medicin) ett par omgångar pga tetradöden, kunde jag inte annat göra än hålla tummarna och se tiden an, och lyckligtvis nog slutade dödsfallen där. Nu har vi t om tagit emot en flock kardinal- och neontetror och köpt ett par pandor och trilineatus till, och det verkar gå bra.

Desto sorgligare historia ryms i mitt 120 liters favoritakvarium ”Rio”- ett drömakvarium som alltid har ”skött sig själv”. Blomstrande växtlighet och knappt en alg finns där så skötseln har varit rena nöjet. I detta akvarium har jag mest pansarmalar- sterbai, brochii och aeneus, de senaste av egen uppfödning. Dessa har varit ganska skygga så ett par sterbaier verkar ha fallit bort utan att jag har märkt det, oklart när. Kanske var det där eländet började? Hur som haver, i september hittade vi en död sterbai, och sedan några döda otocinculus (en liten ganska känslig fisk med sugpropp). Det värsta var dock att våra aeneus började bli såriga under buken, en efter en, tills de till sist dog. Det var fruktansvärt att se. Dessa är som sagt vår egen uppfödning och vi har kullsyskon i våra andra akvarium, som mår alldeles utmärkt. Jag behandlade även här med Myxazin, och dödsfallen tycktes ta slut. Men bara häromdagen, efter 2 månaders paus, hittade vi åter en sårig aeneus med svullen buk, och en till tycks ha försvunnit. Mardröm! Jag har inlett behandling med Myxazin igen. Nämnas skall att under denna eländiga höst har vi även fått tillökning i detta kar- från ingenstans har det uppstått 2 nya små diamanttetror i flocken! Yngel om några ska ju vara mycket känsliga mot bakterier, så kanske sitter problemet i sanden i detta akvarium..? Om jag det visste.

Pga att räkor och snäckor inte hörs tåla Myxazin, hade jag redan i augusti flyttat över alla dem som jag förmådde hitta från Vision, till Rio. En neritinasnäcka dog knall fall under den 5 meter långa flytten. Hur som haver, när jag även skulle behandla Rio med Myxazin blev ekvationen värre. Dels kunde jag inte hitta snäckorna, dels är Rio helt full med räkor och räkungar, så jag tänkte låta dem ”brinna inne”. Döm om min förvåning då ALLA snäckor, räkor och räkungar överlevde Myxazin-behandlingen!! De mådde inte ens dåligt. Och räkorna fortsätter föröka sig.

De räk- och snäckvänliga Exit och ESha 2000-mediciner har jag inte mycket gott att säga om, förutom att de är ”snälla”. Jag har provat dem och kan intyga att de har noll effekt. Jag säger som alla andra, Waterlifes mediciner är bäst.

Och den tredje burken då, den lilla 56 liters Eheim? Ja, här har jag ju bara syresten då det skulle vara yngelkar. Men nu har våra pansarmalar slutat producera ägg, av någon anledning. Kvar i det lilla akvariet lever de 7 stycken pyttesmå rasboras, Boraras brigittae, världens minsta fisk. (Som jag valde pga att de inte skulle kunna äta yngel). Jag kan inte installera en riktig pump då de skulle åka i den. Jag kan inte heller flytta dem till något av mina andra akvarium då de skulle bli uppätna! Och som brev på posten pga den onaturliga situation fick då cyanobakterierna (”blågröna alger”) fäste i akvariet… pga dem kunde jag inte heller skaffa bottenlevande fiskar. Efter (kemiska) behandlingen mot cyanon kunde jag i alla fall till sist skaffa 4 stycken fläckiga pansarmalar, så att akvariet blev lite mera levande. Dessa fyra krabater är för övrigt fullständigt flegmatiska.

Och andemeningen i det hela är? Skaffa aldrig ett akvarium! Jag tycker att det är mycket svårt att få hjälp när man drabbas av olika elände. ”Låt fiskarna dö och starta sedan om” har jag hört- oerhört deprimerande. ”De med starkast immunförsvar överlever” är en annan tröst jag hört -naturen ska ha sin gång. Stress utsätter fisken för sjukdomar, men jag fattar inte vad det är som kan vara så illa med mina pansarmalar, ffa aeneus, i Rio. Vattenkvalitet, temperatur, kost- vad mera kan jag göra? Jag tycker mig ha koll på hur man sköter vattenbyten och pumpvård.

Så Greger har fått ta en del av akvarieskötseln, och i alla fall ”screena” innan jag tar en titt, då jag får magsår av att ständigt hitta sjuka eller döda fiskar. Av någon anledning brukar det alltid ändå vara jag som hittar dem… För den som känner sig orolig så kan jag ändå säga att de flesta fiskarna, även i Rio, mår fortfarande helt bra. Så fort jag får ny kunskap så uppdaterar jag. Och jag är naturligtvis ytterst tacksam om någon som har någonting klokt att säga om problematiken skickar mig en kommentar!

När ingen lyssnar

Jag tyckte väldigt mycket om Diamant Salihus första bok, Tills alla dör. Berättarrösten och den grundliga researchen känns igen även i denna, hans andra, bok. Kort och gott screenar Salihu i denna bok genom Sveriges för nuvarande värsta, organiserade brottslighet. Det handlar om vård, mord och omfattande narkotikahandel. Mycket av bokens innehåll bygger på vad Polisen fick reda på när Encrochat (krypterad kommunikation som flitigt användes av kriminella) knäcktes.
”You follow drugs, you get drug addicts and drug dealers.
But you start to follow the money, and you don’t know where the fuck it’s gonna take you.”
Lester Freamon, The Wire
Organiserade brottslighetens tentakler har slingrat sig djupt in i folkhemmets inre. Godtrogna går laglydiga människor (som jag) här, dag ut och dag in, utan att förstå att samhället håller på att ruttna upp inifrån. Säkert vart tionde person man möter på stan har inte helt rent mjöl i påsen. Kurdiska rävens, och många andras, nätverk håller även på att infiltrera domstolar, försäkringskassan och alla andra statliga myndigheter. Rättssäkerheten är allvarligt hotad. Nu tror ni att det har snurrat till för mig, men efter att ha läst boken känns allt plötsligt väldigt självklart. Men det är så skönt att vara naiv!
Stackars arma människor, som orcher från Mordor. De förnedrar sig i mörkret, för egots och den kortsiktiga snabba vinstens skull. Kvar blir bara smuts, hat, död och skam. Det finns inget undantag på den här regeln. Man kan inte tjäna två herrar. Hit hör också det ”oskyldiga festbruket” av narkotika… som vad jag vet florerar fritt i de välbeställda nöjes- och kändiskretsarna, och även bland helt vanliga människor…
Även om Salihus första bok var ännu bättre, så rekommenderar jag även När ingen lyssnar. Boken ger ju en lättläst och välskriven inblick i ett av nutidens allra största samhällsproblem i Sverige.

Utvandrarna

 
Redan när jag för första gången var till Amerika (USA) 2016, tänkte jag på dem som för länge sedan utvandrade dit, vad det var för folk och vad som drev dem. Min egen farbror-Mike (rättare sagt morfars kusin), som gick bort denna höst, gav ytterligare ett ansikte för utvandringen i mitt liv (fast hans släkt var från Finland förstås).
 
Jag hade gett f-n på att läsa i alla fall en bok av Vilhelm Moberg, så jag började med Utvandrarna.
Det här är ingen feel good-bok, om någon skulle tro det. Början av boken, då familjerna lever sitt liv i Ljuder socken, är rentav deprimerande, bortsett från några roliga detaljer.
Det var inte länge sedan som vårt liv var så oerhört grymt. Medans jag idag sörjer döda akvariefiskar och känner ångest när en sjukdom sprider sig bland dem, så hade det för 100 år sedan kunnat gälla mina barn. Inte konstigt att människorna blev lite kärva och hårda den tiden. 
Inställningen mot fattiga, tjänstefolk, kvinnor, krymplingar, barn mm var också många gånger avig och grym. Orättvisorna frodades, (fast måhända gör de det fortfarande.)
Jag ser boken som en oerhört intressant tidsdokument, och initialt tänkte att det räckte som Moberg för min del. Men sedan kom jag till andra halvan av boken, det vill säga resan över det stora havet i briggen Charlotta, och då blev läsningen mera rolig. Såpass intressant faktiskt att jag bestämde mig för att fortsätta med andra delen av serien, Invandrarna…
Mer än max dessa 4 böcker som hör till denna serie tänker jag dock inte läsa av Moberg, där går gränsen. Av tidiga författare är t ex finländaren Aleksis Kivi njutningsfullt humoristisk och Väinö Linnas böcker kan man trots grymheter inte lägga ifrån sig. Jag är inte lika frälst av Moberg, men beskrivningen av utvandringen är verkligen unik.

För freden, inget annat!

”Blunda aldrig för antisemitismen”, skriver lokaltidningens nyhetsredaktör. Säkert en intressant och välskriven text med bra argument, det tvivlar jag inte på. Men jag orkar inte ens läsa.
För mig har det alltid varit mycket irrelevant vem som hatar vem, och varför. Är vi nazister, racister, fascister, det spelar mig mindre roll. Inte ens genom nog så välbyggd och intelligent argumentation kan vi någonsin komma någon vart i svåra komplexa frågor som bygger på hat, misstro och en historia om orätt och ännu mera orätt. Enda sätt att lösa konflikter är ödmjukhetens och fredens väg. Det finns en högljudd minoritet, som förespråkar hat och hämnd. Och några upplysta som är öppna för fredliga lösningar här och nu. Men den stora majoriteten vacklar, eftersom de ännu inte har förstått vad livet går ut på.
Älskar jag och litar jag på en finsk eller svensk nazist som tycker att jag personligen är helt ok? Eller en mobbare i skolan som inte mobbar just mig? Knappast! Jag vill umgås med goda och snälla människor oavsett om de är judar eller araber, svarta eller vita, män eller kvinnor. Eller ryssar eller ukrainare, för eller emot mig och min familj personligen, behövs det fler exempel? Jag är less på kategoriseringen av människor, jag är less på krig och konflikter som aldrig tar slut eftersom det bara är en liten minoritet av människor som är mogna och kloka nog att ”tänka om”.
Om man behandlar varandra med respekt och strävar efter fred, är även en äkta förlåtelse möjlig. Det är inte du och jag, det är vi! Och även om det skulle ta emot är försoning ändå så mycket bättre än evigt hat!
Jag vill inte längre höra talas om olika parter i en konflikt. Jag vill bara umgås med fredens folk. För att de finns. Och om jag är vid behov redo att ställa upp själv? Svaret är ja.
 
 
*Nemam Ghafouri in memoriam❤️*

Minne från Gielestjåhke

Många är mina minnen från fjällvärlden och de flesta har jag dokumenterat på bloggen. Kombinationen av bild och text är en fantastisk möjlighet att samla på minnen och så lättsamt med digitala verktyg.
På nationaldagen, 6/6 2021 (dvs över 2 år sedan!) var jag ensam på stugan och passade på att erövra Gielestjåhke en vacker dag.
Dagen var verkligen vacker och då våren varit varm fanns det bara några få snölegor kvar. Jag vandrade i t-shirt och lyckades amatörmässigt bränna mig på underarmarna. Först på hemvägen såg jag några moln i horisonten.
Jag lämnade bilen i Laisaliden och klättrade genom den branta skogen till Nuolpen (”den lilla tjärnen”). Där fick jag vid mitt tidigare toppförsök samma vår vända pga hård blåst, men nu var det bara njuta och vandra vidare. En gök följde mig hela vandringen (jag hörde den, men såg den inte). Stigningen var hård men härlig, och utsikten magnifik hela vägen. Väl på toppen 1190 möh satt jag i lugn och ro för mig själv, åt en kexchoklad och lyssnade på göken. Tala om sinnesro.
Toppkammen fortsätter vidare mot den andra kammen som heter Lilla Murtsertoppen, det var bara en dryg stenkast dit. Därifrån kan man antingen fortsätta till Stora Murtsertoppen, men där var det fortfarande mycket snö. Eller vända neråt och gå till Kungsleden och fortsätta till Naturum i Hemavan. Men jag vände och gick tillbaka samma väg som jag kom, till min bil förstås.
 
 
Nästa gången gör jag den här vandringen med en motiverad kompis, läs min man. Fjällvärlden är vacker både som ensamvandrare och på tu man hand.
Nu när kylan och mörkret återigen kommer, får jag försöka leva på gamla minnen och nya planer. Mina vackraste och starkaste minnen kommer utan tvekan från naturen, och i regel från fjällen.

Höstkänslor

Vanligtvis tycker jag om höst. En nystart på mångt och mycket, livet finner sin struktur igen. Barn och ungdomar börjar nya utbildningar med entusiasm, nya kompisar hittas. Även om man är köpfri så dyker det upp några must haves att handla, och det kan man göra med gott samvete. Gubbens jordbruk lugnar ner sig igen och listorna jag skriver på saker som han har att uträtta hemma blir längre och längre. Och de betas av!
 
I år är det annorlunda. Är det det gråa vädret? Eller att även yngsta barnet bosatt sig i stan? Är det att åren samlas på en, krämporna blir inte färre, och att man nu officiellt spelar på dödens planhalva? Är det att jag har redan sett och upplevt så mycket, att allt som finns i horisonten oundvikligen bara blir någon slags repetition? Jag är trött. Vart är jag på väg?
 
Det är så tungt att leva.
Varje andetag gör ont.
Enda trösten är att det går över,
mina känslor är inte jag
Mina känslor är inte ens mitt liv.
Stäng av hjärnan, bit ihop, gör det du ska,
du har gjort det förut.
Gör inte illa värre, 
låt det rinna av.
Finns det någon mening med allt?
Det var bara det
jag ville veta.
 
 
—Och sedan kommer det mildare höstvindar igen och med ens känns allt lite bättre. Så är livet. Enda sättet att få några svar -och nya frågor- är att leva vidare, och se vad som finns bakom nästa hörn.

Med cykeln till Polcirkeln

Matti Rämö är en finsk journalist som har skrivit flera böcker om sina cykelresor- till Sahara, Indien, från Thailand till Vietnam, Island, Ishavet och Himalaya. Den sista har man även filmatiserat. Kanske hade det varit mera spännande att läsa någon av dessa, i stället för att läsa om hans cykelresa i Finland (som trots Polcirkelnbesöket dessutom helt utelämnar den nordligaste Lappland) men jag klagar inte. Naturen är storslagen även i Finland, och vardagsdramat på cykeln lär vara sig ganska lik överallt. Dessutom cyklar Matti en del av aktuella resan med sin livskamrat Eeva, vilket ger en liten extra krydda.
Visst kan berättelsen bitvis tyckas vara lite seg. Vyerna förändras längs vägen och uppförsbackar går över till nedförsbackar et cetera. Jag hade lite svårt att hänga med i de ständigt skiftande naturbeskrivningarna, och några finska naturord fick jag t om kolla i ordboken (!) för att riktigt förstå vad författaren menar.
Samtidigt är just den lilla segheten bokens största tillgång. Författarens korta reflektioner över dittan och dattan, hans sympatiska lite töntiga babblande med människor han möter, och den eviga jakten efter jordgubbar rycker så småningom läsaren med sig.
Precis som Matti Rämö själv, känner även jag som läsare stigande panik då han vänder tillbaka söderut och närmar sig de stora städerna igen. Ju äldre jag har blivit, desto mera har den eremitaktiga sidan kommit fram hos mig. Lapplands ödslighet drar mig till sig, och jag saknar absolut ingenting i de stora städerna. Och som ung var jag ändå en uttalad ”city-pingla”.
Varför fjällvandrar jag- den frågan har jag fått många gånger. Jag tror att det handlar om precis samma sak som varför Matti Rämö cyklar. På cykeln eller på vandringsstigen får man ett sunt avstånd till livet och dess små (eller lite större) med- och motgångar. Saker och ting hittar sina rätta proportioner. Aldrig mår man så bra som i naturen, då skönheten omkring en och allmänna flytet kan göra att ett spontant leende spricker upp. Och som Matti Rämö skriver, när meningen med livet på förmiddagen är att komma fram till plats X, är det inte konstigt att man blir euforisk och nöjd av att uppnå det. Och ett extra bonus är att man kan sätta upp, och uppnå, flera mål på en och samma dag.
Samma gäller naturligtvis omvänt. Ett skräp i ögat, en affär som hunnit stänga 5 minuter innan man kommer dit, en kärvande cykel eller dåligt väder är inte hela världen globalt sett men ajaj vad det svider när man är uppe i det själv. Så lätt det är att tappa modet och utveckla negativa sinnesbilder- om man låter sig dras med känslorna vill säga. Som tur är vet de flesta cyklister och fjällvandrare att själens inre panorama kan se helt annorlunda ut bakom nästa backe.
Boken har några färgbilder och dessutom kartor som jag uppskattar stort. Den är nog inte översatt till svenska, och kommer kanske inte att bli det heller. Och det kan vara lika bra det, då jag tror att min man kunde bli lite väl entusiastisk över tanken på en cykelresa. Själv vill jag än så länge utforska världen gående på mina ben i svenska fjällvärlden. Det här med cykeln kanske kan vara någonting för den tiden då benen bär ännu sämre. Fast då blir det Lappland och inget annat för oss. Matti Rämös navigerande på stora vältrafikerade E-vägar och tältande i kalhyggen bredvid bilvägarna och i närheten av bebodda hus lockar mig inte. Små vägar med gles trafik, bra tältplatser på ödsliga ställen och möjligen olika camping/ B´n´ B-lösningar är mera min melodi. Man behöver ju inte alla gånger sträva efter största möjliga obekvämlighet. Ej heller lockas jag av hans dagsetapper på 130 km- sådär 50-60 km vore mera realistiskt för mig. Jag känner också styng av ångest då Matti Rämö ofta först när kvällen kallnar och solen börjar gå ner samt att han själv är jättetrött, börjar så småningom leta efter en tältplats. Jag behöver nog lite bättre planering där jag är steget före gällande sömn och hunger, annars är risken för dåligt humör överhängande…