Av Matti Rämös 10 böcker är jag nu inne på bok nr 6. Jag läser inte kronologiskt, dessvärre.
Matti Rämö är en finsk text-tv-journalist och 60-talist. Han cyklar på olika ställen i världen sedan 2006, längre resor mest varje sommar. Han sover oftast i sitt tält, dock blev det mest guesthouse i Indien. Böckerna är tyvärr inte översatta från finska.
Jag har cyklat med Matti först i Finland, sedan på Island, sedan via Baltiska länderna, Vitryssland och Ukraina (2014) till Turkiet. Sedan tog vi en tripp via Europa (mest Italien) till Tunisien och till en saltsjö i självaste Sahara (2007), och norrut hem igen. Sedan gjorde vi Indien (2008) och just nu klättrar vi med cykeln i Spanien, på Sierra Nevadas branter.
Matti cyklar utan GPS vilket orsakar en del irrfärder. Han är ofta sen med att komma igång på morgonen, och cyklar därmed långa sträckor på kvällen i stället och letar efter nattlogi (tältplats eller hotell), när mörkret redan har sänkt sig och han egentligen är förfärligt trött. Att han helst håller sig till mandlar och dadlar under cykelresan i Indien kan man väl förstå, men min uppfattning är att hans resediet innehåller ungefär samma sak även i bakteriemässigt tryggare länder inklusive Finland. Lite ost, pålägg och jordgubbar kan dock slinka ner. Tydligen är det extra viktigt vad man stoppar i sig när man förväntas klara av långa och slitsamma dagsetapper (han cyklar oftast långt över 100 km/dag med sin tunga ”karavan”). Maten får förstås inte vara sjukdomsalstrande, men inte heller för ”tung”, och den måste innehålla tillräckligt med energi och salter. Man ska också undvika dricka alldeles för mycket vätska då den bara gör att man svettas ännu mera.
Nu är ju jag en kvinna, och tanken att övernatta i tält, även om man gör det i smyg, noga gömmer sig och är osynlig från vägen, känns otrygg. Jakten efter nästa matbutik eller nattlogi låter väldigt slitigt i allmänhet. Ensamheten och främmande språken gör det hela inte bättre. De flesta människor som man möter är snälla eller i alla fall sakliga, men det ryms med även ett och annat rötägg, förstås. Jag personligen har även snäppet neurotisk inställning till min hälsa. Det räcker med att vara hängig och ”ur form” så är dagen förstörd, i synnerhet om man ska cykla 150 km på det. Eller helt enkelt vara hungrig och trött, det tål jag inte. Lägg till eventuell hetta, alternativt regn, blåst och kyla. Jag har lätt att få magsjuka och bli illamående, vilket är hemskt. Jag tror helt enkelt inte att min kropp skulle palla en cykelresas extrema press. Trafiken i sig är farlig var som helst, och inte minst i Indien. Och vi ska inte glömma bort de ständiga haverierna med cykeln! De eviga, ofta dagliga, reparationsarbeten tar musten ur läsaren likaväl som ur Matti själv. Bakdäcket mjuknar plötsligt när man minst anar, och ofta vid alldeles olämpligt tillfälle! Det hjälps inte annat än sätta upp ”verkstan” där och då.
Mest utmattad blev jag av att läsa Indien-boken. Den enorma folkmängden och dess konsekvenser skrämmer mig. Att man på sina ställen bara kan avancera någon centimeter på en minut, och att så fort man stannar upp samlas det en folkgrupp på ca 100 personer för att kika på en och känna på cykelns växlar låter väldigt jobbigt. Att vägen är full av djupa gropar och att det mesta trafik är helt utan ljus även i kolmörkret, får det nästan krypa av ångest hos mig. Matti navigerar i mörkret bland andra cyklar, rikshor, fotgångare, kor, vattenbufflar, elefanter och lastbilar, på gropiga vägar. Därtill bländas han regelbundet av helljusen som aldrig släcks av hänsyn till mötande trafik (hos dem få som nu använder ljus). Väl inomhus har han sällskap av löss, kackerlackor, råttor och livsfarlig elektricitet som sprakar och bara fungerar ibland. Toaletten är ett hål på golvet och dusch har man sällan tillgång till. Och i Sahara mötte han istället knytnävsstora spindlar och giftiga ormar, ffa efter mörkrets inbrott. Nej, nej, nej.
Jag kan redan se mig liggandes i magsjukas plågor i något indiskt guesthouse, och sedan dras med diarré i flera månader efteråt. Eller ramla med cykeln och slå mig illa. Och kanske få cykeln bestulen därtill. Mattis cykel blev faktiskt stulen i Ukraina 2014. Så ju mera jag läser desto mera imponerad blir jag av Matti Rämö, och desto mera övertygad om att om jag ska cykla någonstans själv, så är det i Norden på sin höjd. Och då med förbokade login inomhus… (vilket vi iofs gjorde på Åland 2015).
När jag var yngre var resandet det bästa jag visste. Jag var väldigt nyfiken och magiskt fascinerad av allt som var främmande. Indien hade varit stora drömmen. Men kanske hade jag för förutfattade planer med studier och familj ändå. Det blev aldrig så att jag orkade bli backpacker. Kanske var det helt enkelt för besvärligt, jag var ändå inte beredd att kasta mig ut i det okända fullt ut. Ju äldre jag har blivit desto mera hemmakär är jag och helst far jag inte utanför Sveriges, eller Finlands, gränser. Jag vill endast utmana mig i den nordiska naturen på karga fjällen, på mitt sätt.
Men jag förstår ändå att vart man än reser, så till syvende och sist handlar allt om ”mindset”, dvs mental styrka att möta livet som det är, läs, oftast inte som jag vill eller har planerat. Cykelresan är extrem omständighet, men det hela kan ju appliceras till dagliga livet också. Hur mycket lättare skulle inte livet vara om man bara kunde acceptera det som händer- det som man alltså inte kan påverka- och anpassade sig därefter, fortfarande på någorlunda gott humör. Nyckelordet är väl acceptans.
”Who are you?” är frågan som Matti flera gånger fick i Indien, när han väl stannat för att ta igen sig en liten stund. Han påpekar, humoristiskt, att frågan är svår att svara på. (Dessutom över en språkbarriär.) Men jag tänker att svaret på frågan kanske blir tydligare eftersom cykeläventyren fortsätter. Det är nog det svaret som jag också letar efter på mina fjällvandringar. Låt oss alla leta på vårt eget sätt, men inspireras av varandra. Matti Rämö inspirerar mig big time!